Pladask

Jag ska försöka sammanfatta de senaste två veckorna med några få korta ord och meningar, mer orkar jag inte...

Jobb, jobb, jobb. Stress, mer stress än fröken apa klarar av. Stressen gav mkt jobbfrånvaro, vilket skapade ännu mer stress och ångest. Ond cirkel? Yepp, big time.

Julveckan kom, jobbstressen lugnade ner sig eftersom alla juljobb var klara. I stället kom julklappsstressen. Och pengaångesten.

Massa stress och panik över julklapparna, hur skulle jag hinna fixa allt? Och hur skulle jag ha råd att fixa allt?

I slutänden behövde jag inte oroa mig för julklappar och vara stressad över resan upp till Sundsvall. SJ ställde nämligen in mitt tåg dit upp. Muppskallar.

Jag måste helt seriöst skicka en 10-årskalender till SJ:s boss där jag i juli, varje år, ska ha skrivit "Dags att seriöst börja planera inför vintern. Vintern betyder snö.", för något verkar det ju vara som han inte förstår.

Julveckan har, efter det inställda tåget, mest bara varit grå. Jättefint med snö, till och med fint väder de flesta dagarna. Men jag har känt mig riktigt grå inombords.

Gött att slippa julstressen, men inte på det här sättet. Jag hade velat få välja alldeles själv att stanna här nere över jul, och i så fall hade jag kunnat planera lite. Nu blev det bara ett stort pladask, rätt i ansiktet, samma dag som jag skulle ha åkt upp.

Julen firades uppe hos Ulla-Bella, tack gode gud för att jag fick vara med dom. Julmat och julmys blev det, så det blev trots allt en jul för mig.

Men ska jag sammanfatta de senaste veckorna så är det nog bara ett ord som passar, nämligen "grått". "Tungt" kan oxå funka...

Imorrn ska jag försöka ta mig till jobbet, spännande att se hur det går. Spänning i vardagen, varenda jävla dag.

Tillbaka på jobbet

Idag fick jag äntligen återvända till jobbet efter allt mitt snorande, hostande och all min ynklighet. Skönt som fan var det :)

Jag ser det som ett friskhetstecken att jag höll på att klättra på väggarna i slutet av min förkylning. Alltså friskhetstecken när det gäller mitt huvud.

Fast åh vad lätt det hade varit att bara tappa allt pga en veckas frånvaro. Lätt att glida in i dimman igen.
Lite kaos i rutinerna, och helt plötsligt kan allt kännas gråare än vanligt och saker känns ännu svårare än vanligt. Skrämmande...

Men jag gled inte in i dimman, jag släppte inte taget, utan jag valde att försöka återgå till mina rutiner (just nu är de enda rutiner jag har de som innebär att jag går till jobbet, men det är ju alltid nåt).
1-0 till mig, med andra ord ;)

Jag har haft en fin dag idag, trots en grotesk trötthet.
Jag känner mig som en zombie mest hela tiden, och det suger musten (och lusten) ur mig, men det måste ju gå över NÅN gång. Det kan ju inte vara meningen att jag ska tillbringa hela mitt liv som zombie tycker jag.
Fast sen vad själva livet tycker, det kan ju bara tiden utvisa..

Jag ligger i sängen o skriver nu, o stackars magnus ligger bredvid och är rastlös i väntan på att vårt kvällsordspelande ska börja. Så jag ska ta och vara en bra flickvän nu och spela lite Ordsvall med honom :)

Published with Blogger-droid v1.6.5

Skrutt

Just nu ligger jag i sängen som en skrutt och "vilar" medans stackars Magnus är nere på Lidl och handlar middag. Och lördagsgodis ;)

Varför ligger jag då i sängen så här mitt på blanka dagen?
(Nu när jag tänker efter är ju det en lite dum fråga att ställa när det gäller mig eftersom jag faktiskt tar tupplurar ibland, men det lät som en bra frågeställning när jag skrev den *harkel*)

Anledningen till att jag ligger här är iaf att jag är lite skruttig idag.

Och varför är jag skruttig då?
Jo, för att jag har en groteskt oskön säng som har en hård kant i mitten av den (det är två 80-sängar som står ihop), och på denna groteska kant låg jag i natt och försökte sova.
Men varför då detta tänker ni? Varför inte bara undvika den hårda kanten? Har hon nu hittat på ett nytt sätt att plåga sig själv på?

Nä, kära vänner.
Den enkla anledningen till kanten i ryggen i natt är att Gabriell sov här eftersom Ulla-Bella och spindelmannen skulle på julbord.

Gabriell tog halva sängen, jag låg i mitten, och sen låg Magnus ute på kanten. Vilket då gjorde att jag hamnade mitt på den otäcka kanten och därmed inte sov knappt nåt alls.
Busan var med ett tag oxå, inklämd mellan mig och Magnus.

Finns det hjärterum så finns det stjärterum, yeah right.
Visst, två människor och en fluffig katt får plats i en 80-säng om de tycker väldigt mkt om varandra. Men inte fan är det skönt.

Vid 8 var jag kissnödig, så jag gick på toa och sen passade jag på att lägga mig på soffan med täcket mitt. Tänkte att jag kanske kunde få lite sömn där, och jag somnade faktiskt till slut, fast det tog ett tag.

9 ringde väckarklockan (som jag glömt i sovrummet), så jag sprang upp som en liten raket och hämtade den. Sen snoozade jag till 10 (som jag alltid gör, minst en timmes snoozande).
Då kom Magnus smygande och sa att jag kunde lägga mig i sängen i stället så kunde han lägga sig på soffan. Nej fan heller, sa jag (som jag alltid säger när folk erbjuder mig saker). Men jag tänkte titta lite på tv, sa han, och då gick jag iväg till sängen med gott samvete.

Holy christ vad sängen var mjuk i det läget! Alltså, så där otäckt mjuk nästan. Det kändes som att jag la mig på ett enda stort hav av mjuk mjuk bomull.

Och trots att Gabriell låg på sin sida av sängen och snarkade och andades högt som fan så somnade jag direkt och sov som en liten gudinna fram till 12.

Så ja, jag känner mig lite skruttig idag, och jag skäms nästan inte för det heller. Har man bara sovit några timmar så får man faktiskt känna sig skruttig. Punkt slut.

Nu kom Magnus tillbaka, så nu ska jag hjälpa till med middagen. Jag kan ju iaf alltid låtsas att jag hjälper till, så verkar jag jättesnäll :)

fortfarande snörvlig och livsfarligt spel

Jag snörvlar fortfarande på ganska bra, men börjar nog närma mig lite friskhet när det gäller min förkylning.

Jag fick order av Eva-Lena (chefen) att stanna hemma hela denna vecka, och jag antar att hon har rätt i att det nog är ganska klokt.
Men ack så tråkigt. Det kryper i kroppen som bara den. Jag är svintrött och rastlös på samma gång.

Förhoppningsvis är jag iaf frisk på måndag så jag kan jobba lite då *håller tummarna*

Fyyyy fan vad det är farligt att ha spel på mobilen! Jävlar i min låda vad jag fastnar, om och om igen!

Jag kan sitta i timmar och bara tokspela, helt jävla omöjligt är det att sluta. Tack gode gud för att det inte är pengar inblandade, då hade jag nog varit mer än bankrutt vid det här laget.

Jag blir fasiken rädd för mig själv, hade helt glömt bort att jag har en sån där manisk del i mig. Helt fixerad blir jag, och börjar jag spela i sängen på kvällen så är det groteskt svårt att sluta.

Jag skulle nog kunna spela hela nätterna (och dagarna) om det var möjligt. Riktigt skrämmande är det må jag säga *ryser*

Nu hade jag tänkt sätta mig här och skriva en hel del, eller iaf lite, men nu när jag väl sitter här har jag banne mig inte ro. Så det får bli en annan gång.

Nu ska jag nog försöka göra kväll snart så jag kommer i säng relativt normal tid för en gångs skull, det behövs kan jag lova...

hängig gumma och inredningsbok

Idag har jag varit, om det är möjligt, ännu hängigare än igår. Stackars mig.

Dagen har segat sig fram, fast jag måste erkänna att när man kliver upp strax efter 12 på "morgonen" så är det ju faktiskt inte så fasligt många timmar att sega sig igenom sedan.
Snart får man gå och lägga sig igen och det är apfröken ofantligt tacksam för. Imorrn hoppas vi att förkylningssnörvlet försvunnit och att slemmet torkat bort.

Jag lyckades faktiskt sy på en "ruta" på lampan idag, alltså lampan jag har hemma, och det är jag väldans stolt över. Mer har det inte blivit, men det hör inte hit *harkel*.

Eller jo förresten, lite mer har det blivit idag! Kakor har ätits och så har det vilats lite oxå :)

Imorrn satsar vi på mer lampa, och så måste det bli en tur till macken för att hämta paket. Det är ett roligt paket jag ska hämta ut, ett VÄLDIGT roligt paket om jag får säga det själv :D

En inredningsbok á la 1994 är vad jag ska få med mig hem, det är inte illa det. Jag lånade boken av chefen på jobbet och blev helt lyrisk när jag bläddrade i den. Det står allt där i!

Hur man syr kuddfodral t ex, men det är inte bara en sorts kuddfodral de visar.
Nej nej, kära vänner, de visar fyrkantiga kuddfodral, runda kuddfodral, korvkuddfodral, fodral med vingar, fodral med tofsar, fodral med volanger, fodral med spetsar osv osv osv.

Fantasin deras är oändlig! Och väldigt mkt är fult *harkel*

Men sen har de fasiken pedagogiska bilder och beskrivningar av varenda liten inredningsgrej man kan komma på. Hur man målar om, hur man klär om möbler. Kanske du vill sy egna gardiner? Självklart finns det med, och självklart finns även gardinerna med volanger/tofsar/spetsar osv

Sy sittgrejer till köksstolarna är något jag verkligen måste göra, och tro på fan att de har flera olika sorters såna oxå! Med volanger, med tofsar, med knutar, med resår och ta mig fan allt man kan komma på.

Så den boken ska bli kul att få hem :D Jag hittade den groteskt billigt på bokbörsen (en kanonsida för folk som vill bli av med gamla böcker), så det var inte så mkt att fundera på.

Nu börjar datorn bli lite väl varm för mitt arma lår, så nu får det inte skrivas mer (ni ska se de röda märken jag alltid har på kvällarna efter att ha suttit med datorn i knät/på låret)..

sjukling idag

Idag är jag en liten sjukling. Med betoning på LITEN. Jag var mycket sjukare sist jag var riktigt sjuk, då var jag ju sängliggande typ en vecka, men lik förbannat känner jag mig jätteliten idag. Inte lätt att vara sjuk när man är så klen som jag är.

Jag är hemma från jobbet idag pga förkylningen, känner mig allmänt mossig i huvudet och har ungefär 20 liter slem i halsen (eller i bröstet kanske? vart sitter slemmet egentligen?), så det fick bli en hemmadag.

Självklart ligger jag här och tänker att jag måste åtminstone sy på lampan jag har här hemma nu när jag är hemma från jobbet, men än så länge har inget hänt.

I stället fastnade jag i Ordsvall på mobilen.
Snacka om beroendeframkallande spel må jag säga, jag har nog aldrig hört mig själv tänka "bara en gång till" såååå många gånger som jag gör när jag spelar det där spelet.
Jag försöker trösta mig med att det blir lite hjärngympa av det (det är ett ordspel) fast den trösten är inte klockren.

Jaja, när man är sjuk så får man bara ligga på soffan och spela spel, trots att man känner sig görstressad över allt man egentligen borde göra i stället.

Att vara sjuk är inte riktigt min grej tror jag bestämt.

Är jag hemma så tycker mitt inre att jag absolut inte bara får slappa (vilket kanske är precis vad man behöver när man är en liten sjukling).
Nä, mitt inre tjatar om att jag borde diska, sy lampa, städa, sortera saker, eller något annat som hela tiden står på min inre lista. Slappna av, vad är det?

Det där är lite extra kämpigt nu när det är så mkt att göra på jobbet.
Jag får panik över att jag missar en dag av lampskärmsmakeri.
Jag får dåligt samvete gentemot chefen och känner mig som en allmänt dålig människa. Och herregud, jag är inte ens uppe i heltid, hur fan kommer jag bete mig när den dagen kommer?

Det är väl förresten lika bra att jag berättar nåt nytt nu när jag är så här mossig i huvudet och inte riktigt förstår vad jag gör... Jag har skaffat pojkvän. Så, nu var det sagt, nu vet ni det.

Jag har hållt tyst ett tag om det hela eftersom jag inte velat oroa folk (eftersom det inte är så länge sen svampmannen var i mitt liv och huserade), men även för att jag själv varit förvirrad som en vilsen råttbäbis.

Karln i fråga är Magnus, den Magnus jag började umgås med för några månader sen.
Vi var ju BARA KOMPISAR, något vi båda betonade som galningar där i början av vårt umgänge, jag antar att vi båda försökte hjärntvätta oss själva.

Hjärntvätten funkade uppenbarligen inte (man kanske måste ha sköljmedel oxå, även under en hjärntvätt, för att det ska bli en bra tvätt), och nu är vi tillsammans.

Vi har varit tillsammans ett tag, och nu äntligen börjar jag slappna av i det hela och börjar släppa min oro över att det ju egentligen är alldeles för tidigt för mig att ha ett förhållande igen.

Jag hade ju fina planen att jag skulle ha det här arbetsprövningsåret som MITT år, jag skulle bara bry mig om mig själv och bygga upp mig själv igen.
Men livet ville tydligen något annat.

Oj vad jag har haft ågren över detta, tankarna har snurrat heeela tiden utan att jag kommit fram till något av värde.

Men nu verkar jag börja släppa oro och ångest över det hela. Jag är kär och magnus är hur bra som helst.

(Nej, magnus är inte narkoman, alkoholist, gravt psykiskt störd eller något dylikt, han är fasiken normal)

Han hamnade i depression efter hjärnblödningen för några år sen, men det är ju fan inte konstigt med tanke på att hela hans liv rasade samman då.
Nu bygger han sakta upp livet igen och har börjat skapa det liv han vill ha utifrån den han egentligen är.
Han pluggar silversmide just nu och ska sen gå in på guld. Och så kanske han lägger till juvelerarutbildning också.

Han behandlar mig som en prinsessa, jag har aldrig varit med om nåt dylikt. Och oj vad vi skrattar när vi är tillsammans. Sen är han, på riktigt, världens snällaste. Så ni kan vara lugna ;)

Jag är så avslappnad när jag är med honom, och jag trivs oerhört bra med honom, så detta borde inte bli fel. Man vet ju aldrig, mkt kan hända, men känslan just nu är att det nog går vägen.

Nu måste jag verkligen vila lite... Hade tänkt vila direkt när magnus gick till skolan sin vid elva, men jag fastnade ju som sagt i det förbenade mobilspelet så det får bli en vila nu i stället.

Han kommer hit igen efter skolan och jag känner självklart att jag måste ha gjort massa massa saker tills dess, så nu är det bråttom. En snabbvila får det bli, och sen måste jag göra nån nytta. Eller iaf låtsas göra nån nytta *harkel*.

Ingen rolig dag

Idag är det ingen rolig dag. Av någon anledning gräver monstret i min mage och det blev totalstopp när jag skulle göra mig i ordning för jobbet. Med andra ord är jag hemma idag. Det är inte hela världen, men det känns inget vidare. Det vässar bara monstrets klor som klöser i magen..

Jag har en lampskärm här hemma jag tänkte att jag kan jobba med, då gör jag ju iaf nån nytta, men än har jag inte kommit igång.

Jag kommer nog aldrig riktigt förstå varför vissa dagar känns värre än andra.
Eller jo, jag förstår såklart att livet är en berg- och dalbana, så är det ju för alla, men jag förstår inte varför dalarna måste vara så djupa.

Dalarna är så där djupa att man helst vill ge upp (men jag tror inte jag någonsin skulle helt ge upp, jag är för envis för det).

Så där djupa att man bara vill gråta, men inga tårar kommer, det enda som händer är att det mörka och ihåliga i en bara blir större och starkare..

Så där djupa att man inte vet vad man vill (för man vill absolut ingenting), inte vet vad man behöver, och man går omkring med känslan av att man inte vill vara här (samtidigt som man vet att det inte skulle spela någon roll om man var någon annanstans, man skulle ändå känna precis likadant).

Nä, fy fan för dalar, dom tycker vi inte om...

Tänkte ta en liten tupplur nu och se om jag mår bättre efter det. Med pannkaka och Atarax i magen kanske det faktiskt funkar ;-)

Published with Blogger-droid v1.6.5

trötter

Herre hjärtanes, jag tror jag måste byta namn till "ständigt groteskt trött". Jävlar i min låda vad trött jag varit de senaste veckorna. Varför? Ingen aning.

För att jag nu jobbar fyra dagar i veckan (fast bara 5 timmar varje dag)?
För att det är mörkt ute och jag blivit påmind om hur göteborgs blöta vintrar brukar vara?
För att jag inte har några vattentäta skor och därmed kommer vara ständigt blöt om fötterna i vinter (det blöta har redan börjat, mina tår får russinhud så fort jag varit ute)?
Eller är det bara för att jag är fröken apa och alltid varit/är trött?

Som sagt, ingen aning har jag, och det gör det ju onekligen lite klurigt. Om jag hade vetat orsaken till det hela hade jag kunnat göra nåt åt det. "Det man inte vet om lider man inte av", yeah right *fnyser*

Kanske det är så här varje höst/vinter, bara det att jag förtränger det från år till år.. Inte helt omöjligt när man tänker på vilka fantastiska förträngningsmekanismer jag har haha

Jag hann med en liten snabbis på stan i fredags innan jobbet. Skulle på Barbarella och köpa spiral så jag kan fortsätta töja mina hål i öronen, och så hann jag med en liten byxprovning på Lindex.

När jag stod där i provrummet trodde jag att jag skulle svimma.
Nej, inte pga den känsla som alltid uppstår i ett provrum (att man är groteskt ful och dallrig). Nej, det som skådade mitt Quasimodo-öga var fan i mig ett åderbråck!!! Mitt livs första åderbråck!!! Hallå, jag är bara 30!!!

Under högra knävecket var det placerat och helt plötsligt susade miljarder tankar runt i mitt lilla huvud.

"Dags för stödstrumpor (varför började jag inte med det i tid?)."
"Jaha, det ultimata beviset på att jag är överviktig."
"Kan man inte ta bort sånt med laser nu för tiden? Vad kostar det?"
"Hjälp, kommer jag dö inom en snar framtid nu?"
"Varför får jag för mig att åderbråck har med döden att göra?!".

Men kära vänner, när jag kom till jobbet och visade upp mitt åderbråck fick jag ett stort "nej Jessica, det där är inget åderbråck, det där är ju ett blåmärke" från Eva-Lena, så det var helt enkelt ett blåmärke. Och det stämde, nu är det borta *skratt*

Igår julskyltade vi på jobbet, trevligt som bara den var det.

Fy vad jag gillar Eva-Lena, bättre chef kan man omöjligt hitta.

Vi avslutade julskylten med att äta på en restaurang alldeles i närheten av affären, såååå gott var det. Tror faktiskt den restaurangen skulle kunna bli en favorit. Massa italienska grejer, och min vegetariska ravioli (färsk pasta med spenat och ost) var så god att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Det är inte ofta jag upplever såna matkänslor numera, så det var riktigt trevligt :)

Det blir inga bilder idag, har inte orkat fotografera nåt. Eller, sanningen är väl mer den att jag helt enkelt inte orkat föra över de bilder jag tagit, och jag är alldeles för trött och lat för att göra det nu ;)

Nu måste jag verkligen hoppa i sängen, jag har läst nånstans att sömn är väldigt viktigt för att undvika trötthet :)

En Hedda på magen..

Vad svårt det är att slita sig från soffan för att göra sig i ordning för jobb när Hedda Bedda ligger på min mage o myser.. Helst skulle jag sitta här tills hon själv väljer att gå härifrån, men det lär ju ta ett tag.
Jävlar i min låda, när man talat om trollen, nu gick hon iväg!
Bara till att kliva upp o ta itu med det kroppsliga kaoset då, så jag ser ut som en människa när jag väl kommer till jobbet :)

Published with Blogger-droid v1.6.5

glad överraskning med posten :)

Idag blir det lite bilder här. Och det innebär att det kan bli rörigt, tokigt osv, men det får ni ta.
Jag har inte riktigt lyckats klura ut det bästa sättet att hantera bilder på än, inte här på denna sida iaf (annars är jag en jävel på allt med bilder och tekniska saker *harkel).

Jag tycker allt ser bra ut i förhandsgranskningen, sen när jag väl publicerar inlägget så blir allt bara tok och jag får göra om allt flera gånger. Allt för att texten ska hamna rätt i förhållande till varje bild.

Det är inte lätt att vara jag, men så småningom lär jag mig kanske ;)

Idag fick jag en fantastiskt fin överraskning med posten. Det damp ner ett stort kuvert plus ett litet paket. Lyckan var total (även när allt var oöppnat)!

Kuvertet innehöll två små kuvert och spänningen var överväldigande.

Kuvert nummer ett var bestrött med glitter och en bild av Askungen, och det innehöll detta:
Japp, en fantastiskt fin teckning av Tova!

Kuvert nummer två innehöll ett grattiskort som såg ut så här:

...och i det fina kortet stod det att jag har 500 kr i presentkort på My One (djuraffär) på Backaplan! Helt perfekt med tanke på att jag måste köpa mat åt tjejerna nu :)

Och det fina paketet innehöll ett litet ställ med"morgonpeppingkort". Ett nytt kort för varje dag och så ställer man stället på en bra plats där man ser det. Me like :)










Sorry för dåliga bilder. Men fantastiskt fina peppingkort :)

Allt detta kom såklart från min fantastiska syster yster, det tackar vi för massa massa massa! (jag ska ringa och tacka också, är bara lite för trött just nu...)

Igår var jag på stan och kollade på glasögon. Jag gjorde det i lördags också, men var ute lite i sista minuten, så jag hann bara kolla på ett enda ställe innan allt stängde. Lördag var med andra ord en helt vanlig dag haha.

Jag hittade till slut två par brillor jag kan tänka mig, så nu är de undanlagda och nästa torsdag ska jag dit och kolla ögonen och då blir beställningen gjord. Sen vet jag inte hur lång tid det tar, men jag borde ju ha dom inom en månad tycker jag.

Anledningen till att det blev två par var helt enkelt för att de hade 2 för 1, hur bra som helst.
Tyvärr blev det dyrare än jag tänkt mig ändå, eftersom jag självklart bara hittade bågar för 1800, inget som var billigare kändes bra. Och så måste man ju betala 300 för antirepbehandling (per par), så totalt kommer det gå på 2400. Om synundersökningen ingår alltså, men det hoppas jag verkligen att den gör.

Jag har lyckats lägga undan 2000 (födelsedagspengar bland annat), sen får jag ta resten från mina vanliga pengar, det får helt enkelt vara värt det.

Jag behöver verkligen nya glasögon. Inte bara för att jag hett sönder de jag nu har, utan även för att jag faktiskt inte köpt ett par glasögon på ungefär 7-8 år. Verkligen dags för en ögonkoll med andra ord...

Det känns såå skönt att ha glasögongrejen överstökad, har gruvat mig så väldans för det. Jag hatar verkligen att prova glasögon, jag är så otroligt ful i alla modeller, och då menar jag verkligen ALLA modeller.

Jag vill ha tillbaka mitt vanliga öga så jag kan ha linser!!!! *släpper ut lite frustration och ilska*

Igår när jag var på stan köpte jag även lite garn som jag tänker försöka sticka en mössa av.

Förhoppningsvis orkar jag sätta mig med stickningen nån dag. Jag vill ju såååå gärna komma igång, men har varit helt slut senaste månaden, så jag har helt enkelt inte orkat lyfta ett enda litet finger när det gäller sånt :(

I övrigt rullar livet på, fast det är skumpigt.

Förstår inte riktigt varför, men senaste månaden har jag varit helt slut mest hela tiden. Huvudvärk (alltså vanlig, inte migrän) och humörsvängningar har jag haft mer än vanligt oxå, otroligt störande och jobbigt (speciellt för min omgivning *harkel*).

Igår fick jag min månatliga mensmigrän, lite ovanligt att jag fick den på sista dagen av mensen eftersom jag normalt alltid får den samma dag som mensen kommer, men men.
Migränen kanske kände för att testa nåt nytt och ändra sitt beteendemönster lite, kanske även den tycker det är lite tjatigt att komma precis samma tid varje månad haha.

Ont gjorde det iaf, men jag tyckte det var lindrigare än annars, det får vi vara glad för.

Stackars magnus var här när migränen smög på (fast jag vägrade inse att det verkligen var migrän, det gjorde jag först när jag gått och lagt mig på kvällen), och han var så snäll och masserade mig lite i nacken ifall det var spänningshuvudvärk.
Tydligen hade jag, för första gången i typ hela mitt liv, några knölar i axlarna och bak på ryggen. Bara några små, men ovanligt för att vara mig..

Jag undrar lite vad det är som gör att jag fått humörsvängningar, varit tröttare, haft mer huvudvärk och så vidare än förut.
Det kan inte bara vara att jag slutat med Xanoren på kvällen, för den har jag bara varit utan 1,5 vecka.
Kanske jobbet tar ut sin rätt, vad vet jag.

Töligt är det iaf och jag hoppas verkligen att det går över. Jag vill ju vara glad och ha energi.

Idag fick jag stanna hemma från jobbet pga migränens efterdyningar. Jag blir ju så jädra ynklig och stapplig dagen efter jag haft migrän. Benen darrar när jag går och jag har noll styrka i kroppen, ungefär som när man varit magsjuk några dagar.

Nu mår jag iaf bättre, nu är jag mest bara groteskt trött, så förhoppningsvis sover jag som en prinsessa i natt och vaknar upp pigg som en mört ;)

inget jobb idag

Idag kom jag inte iväg till jobbet alls och jag känner mig riktigt skruttig pga det.

Det har ju flutit på ganska bra tycker jag, men det känns som att de senaste typ två veckorna har jag haft lite mer dåliga dagar, och därmed påverkas såklart jobbet. Och jag. Jag påverkas också, big time.

Idag är en sån där dag då jag önskar man kunde få sova bort precis hela dagen, för det finns liksom ingen mening med att vara vaken. Ingen ork, ingen energi what so ever.

Jag borde göra massa saker som får mig att må bra, speciellt på såna här dagar, men jag sitter som ett jävla kolli i soffan i stället och bara försöker få tiden att gå.

Imorrn får bli en bättre dag, helt klart.

Kan den här dagen snälla försvinna fort fort fort?

Mitt år med jobb

Jag kom inte i tid till jobbet igår, jag blev faktiskt en hel halvtimme sen i stället *skäms*. Hur fan ska jag få ordning på mina morgnar?

Hur fan ska jag få ordning på mitt liv överhuvudtaget? Jag är så bra på att röra till det för mig själv så jag vet nog fasiken inte hur jag ska bete mig när saker börja flyta på.

Jobbet känns som en otroligt stor grej för mig, och en grej jag faktiskt fixar (fast jag kommer lite sent ganska ofta *harkel*). Jobbet får mig att flyta lite tror jag bestämt. Jag är på väg nånstans, och det känns enbart bra, kanske jag äntligen kommer nå hela vägen fram.

Det känns väldans hoppfullt, trots att jag bara varit där ett kort tag, och trots att jag fortfarande bara jobbar 12 timmar i veckan (15 nu när jag lägger på en timme varje dag). Det känns som att jag kan fixa det.

Det här är verkligen MITT år. Tid jag ska lägga på bara mig själv så jag byggs upp igen, sakta men säkert. Efter allt trassel med svampmannen (och allt innan det) så är det ju det minsta jag är värd.

Sen så händer saker i livet som rör till saker och ting för mig, som får mig att tappa fokus för ett tag, men förhoppningsvis lyckas jag varje gång styra upp allt och gå tillbaka till att mitt liv just nu ska handla om MIG och mitt mående.

Jag är helt enkelt nummer ett i mitt liv just nu, ganska häftig känsla ;)

Och eftersom jag nu sätter mig själv i första rummet så borde väl mitt liv sakta men säkert ordna till sig, right? Nån slags rättvisa måste det ju finnas här i livet kan man ju tycka liksom ;)

Jag blev klar med mina två skärmar på jobbet igår, bilder kommer här:


Yttertyget draperas och nålas...



Sen ska man sy fast det man draperat och nålat...



..och det gör man med såna här stygn.


Sen ska fodertyget draperas och nålas....



..många nålar blir det, och trångt är det...


Sen syr man fast fodertyget, sätter på band och vips har man två såna här lampor:



Som sagt, jag älskar mitt jobb :D

Idag har jag fuskat med min "ligga i sängen senast 22"-regel, jag är en timme sen, så det är bäst jag borstar tänderna och hoppar i sängen nu. Duscha får jag göra imorrn (åh vad jag, imorrn bitti, kommer ångra att jag tänkte så haha)...

idag kanske?

Kan jag komma i tid till jobbet idag kanske? Om jag sätter en raket i arslet nu så kan jag hinna, vilket vore ganska trevligt (inte att ha en raket i arslet, men att komma i tid).

Kanske dags att ge det ett försök? Yepp, off we go (till badrummet för att påbörja förvandlingenfrån ett sovmonster till en halvt civiliserad människa)!

Published with Blogger-droid v1.6.2

Jobb är kul :)

Jag kom iväg till jobbet i morse, men blev så klart sen (fast bara 20 min). Jag har riktigt svårt att förstå mig på mitt morgonbeteende måste jag säga. Förstår inte alls varför jag är så förbannat segstartad och varför det tar emot så förbannat mkt att bara göra sig i ordning och dra iväg. Förhoppningsvis blir det väl bättre allt eftersom tiden går...

Från och med imorrn tänker jag lägga till en timme varje dag jag jobbar, så jag jobbar till fem i stället för till fyra. Då är jag uppe i 15 timmar per vecka, sen behöver jag bara lägga till torsdagen med fem timmar så är jag uppe i halvtid.

Eva-Lena säger att jag absolut inte ska stressa med det där, att jag ska ta det långsamt och så det känns bra, men det är lite svårt att ignorera den stress jag ändå känner när det gäller timmarna.

När jag ska på möte med Af och Fk den 15:e november vill jag gärna ha 20 timmar i veckan att visa upp, annars stressar dom väl på mig som fan och påpekar tusen gånger om att jag ju faktiskt bara har fram till maj på mig..

Den senaste lampan jag gjorde klar på jobbet (inklusive lite delmoment):










Mycket nålande (mitt högra pekfinger kommer inom en snar framtid vara helt utan känsel, och det menar jag på riktigt), massa sträckande av tyget för att undvika att det ska bli ett endaste litet veck någonstans, massa massa små stygn och massa massa lindande av stommen (det är såklart det första momentet man gör, och det ger fina blåsor på fingrarna).

































































Men efter ett tag blir det ett slutresultat, och då känner man sig ganska nöjd :)

















Just nu håller jag på med två draperade lampor, borde bli klar med dom imorrn. Sen får jag ge mig på en lampa som ska vara båda slätspänd och typ plisserad, ska bli riktigt kul :D


Mamma och Arne var ju här förra helgen, det har jag nog glömt att säga. Görmysigt var det att ha dom här, och jag sov som en liten prinsessa på soffan (jag lyckades faktiskt sova trots att jag tagit bort sovrumsdörren och mamma o Arne snarkar på ganska bra båda två).
Vi hade det allmänt mysigt när de var här. Lite stan, lite middag på stan, lite middag hemma, lite softande hemma.

Och så var det ju såklart pysslande här hemma också, mest för Arnes del. Det har nog kliat i hans fingrar ett bra tag tror jag, han har nog bara väntat på att få fixa till allt jag velat fixa ;)

Så nu kan jag ha bänkdiskmaskinen till höger om diskhon istf mitt på diskbänken som ett stort monster.
Arne flyttade helt enkelt diskbänkslampan lite till vänster och vips fick diskmaskinen plats i hörnet istället. Oj, vad luftigt det blev, köket kändes helt plötsligt jättejättestort :)















Sen har jag fixat lite själv i köket oxå. Äntligen har jag fått upp den bruna hyllan på väggen och så hittade jag trevliga gardiner på myrorna, så nu är det lite mer höstlika gardiner som gäller. Ganska mysigt blev det faktiskt..




















Måste ju berätta också att jag var hos psykläkaren i torsdags för att prata lite mediciner och så ville hon bara veta lite allmänt hur jag mår. Och nu har jag äntligen fått börja trappa ner på Xanor Depot (lugnande benzo) som jag förut åt varje morgon och kväll för att hålla ångesten i schack.

Nu äter jag den bara på morgonen, och till slut ska jag klara mig helt utan den. Känns hur bra som helst :D

Än så länge tycker jag inte det känns så vidare jobbigt, det enda jag har märkt görtydligt är att jag fått tillbaka mina nattliga svettningar som jag hade innan jag började med Xanoren.
Så nu vaknar jag dyblöt varje natt och måste vända på täcket, ta av mig pyjamasen och eventuellt byta sida i sängen eftersom allt är blött. Men det kan jag leva med.

Hellre svettiga nätter än försämring av minne och koncentrationsförmåga (som tabletterna kan ge) ;)

Läkaren sa att jag kan få det riktigt jobbigt nu när jag slutar med kvällspillret, men som det känns nu skiter jag faktiskt i det, jag vill bara bli av med skiten.
Jag vill inte äta något som kan ge mig biverkningar som sedan inte går tillbaka.

Dags för sängen alldeles strax, jag har gett mig själv regeln att jag måste vara i säng senast 22.00 på vardagar för att orka upp dagen efter. Och för att få in lite dygnsrytm och rutiner. Sen kan jag ligga och läsa i 5 timmar om jag vill, men i sängen ska jag vara 22.00 ;)

Bråttom

Jag sitter här och har bråttom, men vägrar inse det. Jag måste gå till spårvagnen om en halvtimme o ska ha gjort mig i ordning o fixat allt tills dess. Så, jag har bråttom, big time.

Men ändå sitter jag här o kollar mail, fb o skriver här. Hallå, är det nån hemma?!

Ja, jag har problem med morgnar.
Svårt att vakna, svårt att kliva upp ur sängen. Svårt att stressa i mig frukosten, hur bråttom jag än har.
Svårt att välja kläder, även om jag redan valt kläder kvällen innan.
Svårt att komma igång m själva iordninggörandet (blöta o föna huvudet, fixa frisyr, sminka etc.).

Jag sitter här som ett pucko o verkar tro att det blir lättare ju längre jag väntar. Kanske jag tror att det kommer lösa sig av sig själv bara jag väntar tillräckligt länge?

Som sagt: Hallå, är det nån hemma???????????

Fan vad fascinerande människor (framför allt jag själv) är ibland, jag har en känsla av att jag aldrig någonsin riktigt kommer förstå mig själv.

Men nu ska jag göra mig i ordning, det verkar inte komma nån som tänker göra det åt mig idag heller...

Published with Blogger-droid v1.6.2

30

Jag blir sååååå less på mig själv!

Jag tjatar och tjatar om att jag måste skriva här (och i andra bloggen) mycket oftare. Tanken maler i mitt huvud jämt jämt jämt och jag skriver fan jämt att jag ska bli bättre på att uppdatera mitt liv här.
Men gör jag det? Nähä då, inte jag heller.

Nä, jag låter det gå två-tre veckor mellan varje inlägg.
Blir det trevligt att skriva då? Nope, det blir ju såååååååå mycket att skriva om så jag skjuter ju på skiten. Och ju längre jag skjuter på skiten, desto mer blir det till att skriva när jag väl sätter mig här.

Herregud alltså, det är inte lätt att vara en apfröken, det är ett som är säkert ;)


I morse haglade det, jag blev faktiskt lite överraskad måste jag erkänna. Men åh vad trevligt det skulle vara om vi får riktig vinter här nere även i år!!!!!!!

Jag fixade iaf broderigrejen jag skulle visa kunden, och kunde var jättenöjd och jag skulle få minst 1200 för hela jobbet.
MEN, jag skrev ingen order på en gång, tänkte att jag skulle göra det när hon skulle komma in några dagar senare (hon behövde fundera på storleken på bokstäverna och lite annat).

Samma dag som hon skulle komma in och ge besked om storlek och exakt färg på broderitråden så ringer hon och säger lite skamset att hon hittat en affär i sthlm som maskinbroderar allt för 900. Och eftersom det var billigare och gjort på maskin så skulle hon använda sig av dom istället.

Snopet, sa apfröken..

Men men, sånt händer, och man lär sig av sina misstag.
Läxan denna gång? Att alltid skriva order på en gång och låta kunden signera, så de inte drar sig ur när man sen redan börjat lägga ner lite jobb på det hela.

Annars är jobbet så groteskt roligt att jag fasiken vill grina ibland :D

Eva-Lena (chefen) är helt underbar (och även hennes pensionärsvänner som kommer förbi och hälsar på med jämna mellanrum), och att göra lampskärmar är på nåt konstigt sätt så förbannat roligt att jag aldrig vill sluta när jag väl börjat.

Jag vill helst inte gå hem när jag väl är där och det är nog ett ganska bra betyg tror jag.
Jag sitter inte och räknar ner timmarna till jag slutar, utan det säger bara pang så är det dags att gå hem.
Konstigt, men helt underbart :)

Ibland känner jag mig lite egen där på jobbet. Inte egen så jag känner mig utanför eller missanpassad eller nåt.
Nä, jag känner mig egen för att jag trivs så förbannat bra med dessa gamla människor.

Jag riktigt myser när jag är där och tycker det är görtrevligt när nån av Eva-Lenas kompisar kommer förbi. Det är jag och gamlingarna liksom och det trivs jag skitbra med *skratt*
Jag kanske har nån liten gamling inuti mig, det kanske är därför jag tycker det är så himla trevligt att umgås med äldre människor, man vet ju aldrig ;)

Jag ska ta och kolla upp utvecklingsanställning osv för att se om det på nåt sätt kan gå att jag stannar hos Eva-Lena och Af betalar min lön. Det finns ju nån sån grej. Skulle vara såååå underbart att få vara där ett år till efter min sjukersättning går ut. Tänk vilken riktig jävla chans till att komma på fötter det skulle vara!

Vad har annars hänt i livet då?

Jag har fyllt 30. Det borde kanske kännas stort osv, men jag känner ingenting. Jag är ju precis samma förvirrade person nu som jag var dagen innan jag fyllde år. Jag mår precis likadant, ser precis likadan ut, och har precis lika lång väg kvar till ett stabilt liv som jag hade innan jag blev hela 30 år gammal.

Födelsedagskalaset blev lite kaosartat, men hur trevligt som helst.

Jag skulle ju göra potatisgratäng och mina kikärtsbiffar till middag och jag hade tänkt mig middag runt 16-17. Men det blev som det alltid blir när apfröken ska passa tider och försöka arrangera saker, middagen blev 4 timmar sen och jag fick ta hjälp av mina kära kamrater när det gällde matlagningen eftersom jag var tvungen att göra mig i ordning. Som sagt, det blev som det alltid blir när jag ska göra nåt..

För att med små ord sammanfatta kalaset kan jag säga så här:

Lilla My och hennes Per. Vaktis. Fröken Anka och KanOlov. Magnus. HundMats (eftersläntrare). Och så jag såklart.
Tidspress och stress. 36 ballonger. God mat. God stämning, många skratt. God öl. Utgång strax före två. Dålig musik på Sticky Fingers. Sänggående vid sju på morgonen. Tre timmars sömn. Baksmälla. Prinsesstårta. Två svullna ryggkotor, tre blåmärken (Vaktis fällde mig). Lilla My hade en öm arm (Magnus skulle visa henne nåt karategrepp i fyllan och villan).

Det var helt enkelt ett helt vanligt kalas och jag kände mig jättenöjd på söndagen (förutom att Sticky spelade så dålig musik o att utgången blev lite sen).

Jag fick fira med mina kära vänner (Ulla-Bella kunde inte komma, eftersom hon inte mådde så bra pga hennes pappas död...fullt förståeligt), jag fick äta min potatisgratäng utan att må dåligt (det har varit mitt mål när det gäller tillfrisknande från ätstörningen, ända sen jag var 20), jag fick dricka god öl och bli lite lullig. Och så var det massa skratt.

Presenter:


Symaskin!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Av mamma och Arne.



Hemmagjord taklampa av Lilla My.



Virkade tofflor av Lilla My.




Fantastiskt fin ring, gjord av Magnus.



Dansk öl av Fröken Anka och KanOlov (Fröken Anka älskar den, KanOlov hatar den).


Målargrejer och 200 kr på Hornbach, också av Fröken Anka och KanOlov (de är nog ganska trötta på mitt tjat om att jag vill måla om här hemma haha).



Goa tjocksockar från mormor.


Sen fick jag även pengar från pappa, mormor och morbror Kenth. Så nu blir det glasögon (bara jag orkar ta mig till optikerna och kolla på bågar), väldigt tacksamt med tanke på att jag trampade sönder bågen för några veckor sen (fast de är ihoplimmade och fungerande).

Jag skulle kunna skriva miljarder fler saker här (som vanligt), men jag tar resten en annan dag (som vanligt).
Det är dags att börja med kvällspysslet så jag kommer i säng i relativt bra tid. Sömnen har onekligen blivit lite eftersatt den senaste tiden, och vi vet ju alla hur en apfröken fungerar utan sömn. Alldeles rätt, en apfröken fungerar inte alls utan sömn. Så i natt ska det sovas :)

Broderidag

Idag ska det broderas, big time.

I morgon ska mitt kundprov vara klart och jag har inte ens satt nålen i tyget än. Det är som vanligt med andra ord, att vara ute i sista minuten verkar vara min grej ;)

Igår tillbringade jag dagen med att klura som fan på hur jag skulle få över bokstäverna till tyget.
Ja, det låter så simpelt och så enkelt, jag vet.
Men när fröken apa ska försöka tänka logiskt och klura på saker hon egentligen inte alls vet något om, ja då tar det helt enkelt nästan en hel dag innan hon hittar nån lösning *skratt*

Och när jag väl hade kommit på lösningen på det hela så kände jag mig så nöjd och trött att jag tänkte att jag fixar själva momentet med nål och tråd först idag.

För idag har jag ju en hel dag på mig, det borde ju räcka.
Samtidigt som jag vet att en dag i mitt liv kan gå oerhört fort, utan att jag egentligen gör ett skit.
Så det blir spännande det här haha

Jag tog namnet Erik som provnamn, och så här ser det ut nu när jag lyckats föra över det till tyget:


Såååå svårt att få till det bra när det är så små bokstäver.

Det måste finnas nåt bättre sätt att föra över bokstäverna på, det är jag helt övertygad om, men det får fixas om kunden vill anlita oss.
Just nu har jag inte tillgång till nån annan metod än att helt enkelt föra över via hemmagjort kalkeringspapper...

Nä, dags att försöka sätta igång, med tanke på att min startsträcka alltid är väldigt väldigt lång så kommer det ju ta några timmar innan jag kommer igång på riktigt....

Hoppsan vad jobbigt det blev igår kväll då. Så jobbigt att jag till och med var tvungen att skriva ett blogginlägg från mobilen när jag låg i sängen, då är det illa ;)

Dagen flöt på fint, och det gick jättebra när katthjälpen och de nya ägarnas dotter kom och hämtade Lucas. Jag pussade honom hej då och tackade honom för att han valt att flytta in här hos mig.

Sen fikade jag och fröken anka lite, och sen kom Ulla-Bella över och det blev en till fika :)

Dom gick/åkte efter typ en timme, och allt gick jättebra för mig. Jag tyckte det var tomt och tyst här i lägenheten, men jag kände mig inte särskilt ledsen eller så.

Sen kom kvällsrutinerna som skulle utföras. Det började nog när jag skulle ge katterna kvällsmat.
Jag plockade bort en mattallrik, så nu står det bara två styckna där.
Jag tömde kattlådan, och tyckte det kändes jobbigt att plocka bort Lucas kiss för sista gången. Patetiskt, jag vet haha

Men, det var när jag stod och fixade med deras kvällsmat som det verkligen kom över mig. Det var ingen Lucas där. Inga små skrik, ingen som hoppade upp på "godisbänken" i ett försök att få godis i stället för mat, ingen som satt på köksmattan och höll mig sällskap när jag sköljde ren tallrikarna osv.

Då började tårarna komma. Och sen fortsatte dom bara rinna. Eller spruta, kändes det mer som...

Jag la märke till hur tomt det faktiskt var i soffhörnet där han alltid låg.



Jag såg hans lilla filt, den jag köpte åt just honom.

Och det var så himla tyst.

Han gick ju alltid omkring och pratade, och helt plötsligt var det ingen surrkuse här längre. Det var inga små läten jag kunde svara på, det var liksom mest bara tyst.

Jag började titta på en film, och det gick lite bättre då, men jag grät hela tiden. Och när jag åt ostkrokar så slog det mig vad konstigt det kändes att inte Lucas Bazukas satt bredvid mig för att få smaka lite.

Och sen när jag skulle gå och lägga mig blev det riktigt jobbigt. Herre hjärtanes, jag trodde hjärtat skulle gå sönder.

Jag var ju tvungen att bädda rent eftersom jag haft tvätt på kvällen, och det blev så uppenbart att han inte längre bor här när jag gjorde det.
Han brukade ju alltid hoppa upp i sängen och krypa under lakan och täcken som en galning varje gång jag bäddade rent, han tyckte det var skitkul.

Nu var det ingen som tyckte det var skitkul längre, jag stod där helt själv och bara bäddade min säng.
Då sprutade tårarna kan jag säga.

Jag kom på mig själv med att stå och lukta på hans filt och hans liggplats för att få känna hans doft, och fyyyyyyy vad jag saknade honom.

Det var jättekonstigt att ligga i sängen och titta på hans tomma liggplats, allt blev så påtagligt och verkligt. Och att inte få känna den där lilla klumpen komma och lägga sig på mig var otroligt jobbigt.

Som sagt, jag är en crazy cat lady ;)

Han kommer få det bra i sitt nya hem, det är jag helt övertygad om, och bara han vänjer sig vid deras hund kommer han bo i sitt eget lilla paradis.

Jag känner mig faktiskt stolt över allt jag gjorde för honom. Det är inte alla som tar hand om en hemlös katt. Det är inte alla som ens bryr sig om att försöka klura ut om en katt är hemlös eller inte.

Men jag lät Lucas flytta in här, jag gav honom mat, husrum och massa massa kärlek. Och han växte nåt oerhört (inte bara på bredden *harkel*, utan även som personlighet).
Jag tog på mig att vara jourhem åt honom och det kostade mig pengar. Men jag gjorde det ändå, för jag kände att han var värd en ärlig chans och jag kunde inte bara ignorera honom.

Jag gjorde allt jag kunde för honom, och nu har han äntligen kommit till det hem han förtjänar, det hem han ska ha.

Jag hoppas innerligt att allt går bra i det nya hemmet, att alla kommer överens där. Det är det minsta han är värd, att få bo på ett sånt ställe.

Jag hade kunnat adoptera honom, men jag gjorde inte det eftersom jag inte fick släppa ut honom i mitt område. Och han ska vara utekatt.

Så, summan av kardemumman är att jag är stolt över vad jag gjort för den lilla killen.
Jag är stolt över att jag tog hand om honom, och jag är stolt över att jag inte var självisk och adopterade honom själv.
Jag är stolt över att jag, trots den här smärtan som jag visste att jag skulle känna, stod fast vid mitt beslut att han skulle komma till ett hem där han får vara utekatt.



Så, mitt i alla tårar känner jag mig faktiskt som en god människa. Och jag tror att han kommer få det kanonbra där borta. Det får vara min tröst.

hjärtesmärta

Just nu har apfröken ofantligt ont i sitt hjärta. Det är något som saknas i hennes hem.
Något som alltid gjorde sin närvaro uppmärksammad.
Något som alltid satt m apfröken i badrummet när hon borstade tänderna o tvättade ansiktet.
Något som alltid gav ifrån sig små mysiga läten.
Något som alltid följde efter apfröken som en svans.
Något som gillade att dricka vatten ur badkaret.
Något som var svart o vitt, och hade världens goaste hängmage.

Detta något är såklart Lucas Bazukas.

Idag åkte han till sitt nya hem där han så småningom kommer få vara en lycklig utekatt på riktiga landet. Och jag är såååååå glad för hans skull, han förtjänar verkligen det livet.
Men mitt hjärta gråter i omgångar eftersom han var en väldigt speciell katt och jag älskade honom av hela min själ.

Så denna kväll har gått i tårarnas tecken, speciellt när jag borstade tänderna, bäddade rent i sängen och satt i soffan. Helt enkelt i såna situationer han alltid deltog i.

En riktig goprupp var han, och han vann inte bara mitt utan även många andras hjärtan.

Jag kommer sakna honom nåt oerhört, det är en sak som är säkert. Världens finaste Lucas Bazukas, som valde att flytta in här hos mig o tjejerna. Och vem vet, hade han inte hamnat här så hade han kanske inte levt idag.

Men nu lever han :) Och jag saknar honom så mkt att det gör ont i hela mig...

ledig dag :)

Idag är jag ledig :D

Det är så himla skönt att äntligen få uppskatta en ledig dag på riktigt.
Inte tycka det är skönt att vara ledig bara för att jag mår kajko i huvudet och därför inte orkar ta mig utanför dörren.
Inte tycka det är skönt att vara ledig för att kroppen är helt slut av ångest.

Nä, nu är det skönt att vara ledig eftersom jag faktiskt jobbat två dagar på raken, det blir ju en helt annan ledighet :)

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur jag lyckades ha sån tur att hamna på ett så bra ställe som Skärmateljén. Tänk att magkänslan kan stämma så bra.

Det enda som är negativt med det hela är att jag inte kan få stanna där efter arbetsprövningen eftersom hon inte har råd att anställa nån.

Men jag får tänka mer på det där om några månader, när jag vuxit som bara den av den här platsen och fått allt att funka ett tag.
DÅ kan jag börja fundera på om jag ska ta och byta plats de sista månaderna för att ha en chans att hitta ett ställe som kanske kan anställa mig med sån där bidragslön.

Nu försöker jag ta en dag i taget och bara njuta av att jag faktiskt hittat detta underbara ställe att vara på.

I helgen ska jag göra ett provbroderi åt en kund, spännande som bara den! Och skrämmande också för den delen såklart haha

Det är en kund som vill ha namn och år broderat på en dopklänning, och jag ska under helgen ta en liten provbit från ateljén och brodera några bokstäver på.
Sen kommer kunden in nästa vecka och avgör om hon ska anlita oss eller inte. Nervöst? Ja, holy christ!

För det första har jag inte broderat på nåt år, och för det andra har jag ingen aning om hur man broderar bokstäver. Jag ska gå till bibblan idag och låna en bok som jag såg att de hade inne.


Den borde ju kunna ge mig lite ledtrådar om vilka stygn som är bäst tycker man ju ;)

Efterstygn är väl det man verkar använda mest annars.

Har försökt researcha lite på nätet, men det verkar vara mkt smaksak det där, vilka stygn man använder osv.
Jag får kanske göra några bokstäver i efterstygn och sen några bokstäver i några andra stygn, så kunden har lite att välja på.

Trots att jag känner mig livrädd och skitnervös så känns det otroligt häftigt med det här broderandet. Tänk om jag skulle fixa det!

Och bara det att jag faktiskt sagt att jag nog kan fixa det är ju en otroligt stor grej. Av nån anledning så tror jag på mig själv när det gäller sånt där, och det är stort :)

Jag vaknade halv sju idag av lågt blodsocker, så jag tog riktig frulle när jag ändå var på gång och tittade lite på nyhetsmorgon.

Så här såg det ut vid åtta utanför mitt vardagsrumsfönster, så härligt att se solen sakta krypa fram:



Jag fick höra på nyhetsmorgon att 500 personer i Sverige kör rattfulla varje dag. Fatta! 500 personer! Varje dag!!!!!!
Det är ju helt sjukt.

Jag kan ju säga att jag ångrar inte en sekund att jag satte dit svampmannen när han körde full, och den känslan blev bara ännu starkare när jag hörde dom där siffrorna. 500 pers!!!!

Jag känner mig helt sjuk i huvudet angående mitt öga må jag säga. Alltså, det känns skitjobbigt hela grejen.

Just nu ser man ständig rapportering på nyheterna om mordet på den 27-åriga tjejen här i göteborg. Och om 19-åriga killen som försvann i helgen.
Och här sitter jag och mår dåligt över ett öga. Ett öga. Hallå, är det nån hemma i huvudet, eller är det helt jävla tomt?!

Fast samtidigt så har ju jag MIN verklighet, MINA omständigheter. Och i min verklighet är ögat en väldigt tung sak.

Det låter så otroligt ytligt när jag säger att jag tycker det är skitjobbigt att jag inte längre kan sminka mig, och inte heller ha linser. Jag känner mig som en riktig jävla bimbo när jag säger vad jag tänker och känner om mitt öga.

Jag ska försöka att inte vara så hård mot mig själv när det gäller mina ögonkänslor.

För MIG är det otroligt jobbigt att ha detta, och självklart hade det kunnat vara värre, och självklart kommer det alltid finnas människor som har det värre och bara skulle fnysa åt mig och mitt öga.

Men JAG tycker det är jobbigt. JAG mår dåligt av det. Och då får det vara så. Jag måste lära mig att lyssna på mig själv och inte hela tiden jämföra mig med andra som har det värre.
Jag menar, vafan, folk opererar ju brösten trots att de inte behöver, så det finns ju dom som är värre än mig åt andra hållet oxå...

Idag ska jag ta mig till banken och sätta in 500 kr jag fick tillbaka av Ulla-Bellas skuld och en hundring mamma skickade till mig (bless min mamma).
Jag har inte vågat titta riktigt än, men har jag tur så kommer jag kunna betala iaf onoff och ikea när jag satt in de pengarna. Svampmannen kunde ju faktiskt betala halva den summan den här månaden, det hjälper ju till bra mkt det.

Idag måste jag oxå dammsuga *suckar*

På lördag flyttar Lucas till sin nya familj, och det känns som att det kan vara trevligt att ha det nystädat när dom och katthjälpen kommer för att hämta honom. Lillskrutten... Förstår inte hur jag ska klara mig utan honom.

Han är en riktig liten surrkuse som alltid följer efter en och kollar vad man gör. Söt som en karamell är han och så luktar han gott. Vem ska nu halvligga på mig när jag ligger i sängen?



Lördag kommer nog bli en lite jobbig dag kan jag tänka mig, även om jag vet att han kommer till paradiset :(

Ögontårar, kundskärm, fika och lite saknad..

Idag började dagen med ett besök hos min diabetesläkare. Och numera oxå min Quasimodo-öga-läkare.

Jag var nervös innan jag skulle dit, visste inte riktigt hur jag skulle få fram att jag faktiskt lider av att mitt högra öga står ut lite.

Jag satt på spårvagnen dit och önskade att jag hade förmågan att gråta på kommando, för om jag kunde gråta inne hos honom kanske han skulle förstå.
Och om han skulle förstå skulle det finnas något att göra åt det hela, operation eller nåt.

Jag kan som sagt inte gråta på kommando. Men jag grät ändå, det gick inte att hålla tillbaka.

Jag satt där inne hos läkaren och försökte titta på allt förutom honom, jag gjorde allt för att slippa möta hans blick eftersom jag absolut inte ville att han skulle se att jag var ledsen.
Jag stirrade i golvet, snurrade med blicken runt väggarna, bet krampaktigt ihop munnen - allt för att stoppa tårarna som brände under mina ögonlock. Men dom rann. Lugnt och tyst, mest bara som en viskning om hur jobbigt jag tycker det är med mitt öga.

Det som fick tårarna att komma var helt enkelt beskedet att det inte går att göra något åt ögat.

Jag behövde aldrig ifrågasätta hela grejen med giftstruma, som jag tänkt (eftersom teorin om giftstruma inte går ihop med läkarens besked att det är bäst för mig att ligga i övre delen av referensvärdena när det gäller sköldkörtelvärdena).
Anledningen till att jag inte behövde ifrågasätta detta var att han helt enkelt inte längre sa att det var giftstruma.

Nu sa han i stället att det var det jag skrev om för några månader sen i denna blogg - endokrin oftalmopati. Så jag hade rätt i mina tankar i våras. Jag är med andra ord inte så dum som jag ser ut ;)

Anledningen till att det inte går att göra något åt det hela är för att det för det första är för "lindrigt" (det påverkar inte min syn), och för det andra är det för "färskt" för att de ska vilja göra något åt det. Om ögat är likadant om två år kan vi börja prata operation osv...

Jag frågade i panik om privata läkare skulle säga det samma, och han sa att det skulle de, just pga att det hela är så "färskt".

Och då kom tårarna.

På spårvagnen därifrån till jobbet trodde jag att jag skulle börja storböla, men lyckades begränsa det hela till några tysta tårar som rann längs mina kinder och som jag snabbt som fan torkade bort.

Förutom tårar fick jag också med mig ett blåmärke från sjukhuset. Jag är väldigt imponerad över det hela må jag säga haha.



Jag fick ta prover innan jag gick därifrån eftersom läkaren kom på att han nog ville se mina blodvärden också, och sköterskan lyckades ge mig ett blåmärke. Det är inte så ofta jag får blåmärken vid provtagning, så jag var tvungen att ta en bild av det hela nu när jag kom hem :)

När jag kom till jobbet var jag totalt grinfärdig, men det rann av mig så fort jag kom in i ateljén och bara fick berätta lite kort för chefen om det hela. Sen gav jag mig in i lampskärmarnas värld igen och försökte glömma allt annat som snurrade i mitt lilla huvud.

Jag gjorde klar en kundskärm och chefen tyckte den var görbra gjord och att jag anammat det hela kanonfort. Det var skönt att höra :)

För övrigt måste jag rätta mig själv. Den lampskärm jag gjorde till mig själv är inte plisserad, den är ju draperad *slår sig själv i pannan*. Plisserad är den ju om veckan är lagda dubbelt (eller hur jag nu ska förklara det)och går hela vägen ner. Draperad blir den om man gör vecken på ovansidan och sen drar i tyget för kung och fosterland. Hm..ja, ni förstår *harkel*

De två sista timmarna på jobbet började jag linda en ny kundlampskärm. Man måste ju linda ett band runt stommen för att man ska kunna sy fast tyget sen. Och herre hjärtanes vad ont i händerna man får, man måste ju ta i som bara den, men det är bara gött :)

Efter jobbet åkte jag till järntorget och mötte upp Magnus (min nya kompis) och så bjöd han mig på en fika. Eller två fikor blev det rättare sagt. Vi tog en kopp te på ett fik, sen gick vi till ett annat ställe och tog en till kopp te.

Jättetrevligt var det, det lättade mina tunga tankar för ett tag.

Han är så lättsam att umgås med, och är så lik mig i groteskt många saker, och vi har himla kul ihop. Skratt är en stor del av vår nyvunna vänskap :)
Även om vi såklart är tillåtna att känna oss nere oxå, man behöver inte ha nån mask på sig. Det är helt enkelt en sån kompis som jag vill ha och så som mina flesta kompisar faktiskt är.

Vid sju tog jag spårvagnen hem och nu tänker jag gå o lägga mig snart. Är trött som en galning, lär nog somna rejält ovaggad ikväll.

Svampmannen ringde precis innan jag skulle in till läkaren i morse.

Han frågade hur det var, sa hur det var med honom och frågade vad jag skulle göra efter läkaren. Jag ska till jobbet, sa jag. Hur länge jobbar du då, frågade han. Till fyra, sa jag.
Ok, sa han, jag bara tänkte att jag kommer vara i göteborg större delen av dagen eftersom jag ska tömma förrådet till lägenheten, men jag måste åka hem till borås senast tre pga trafiken.

Sen avslutade han med att säga nånting i stil med "så det får bli en annan dag, jag kommer ju vara i göteborg lite nu framöver under tiden jag röjer i lägenheten".

VAD får bli en annan dag? Ville han ses, eller vad? Och varför ville han i så fall det? Och framför allt: Är det klokt av mig att träffa honom, om så bara för en kort fika?

Jag vet inte om det är pga att det är räkningsdags och att jag därför varit tvungen att ha kontakt med honom (eftersom han är skyldig mig pengar), men den senaste veckan har han nästlat sig in i mitt huvud lite grann.

Jag har drömt två otrevliga drömmar om honom.
Båda har handlat om hur han säger till mig hur mkt han älskar mig, att jag är kvinnan i hans liv, allt han drömmer om osv, och sen måste han åka till Borås eftersom han är tillsammans med henne.

Jag undrar om hans fylleprat för några veckor sen sådde några förvirrade frön i mitt huvud...
Eller så är det bara för att jag varit tvungen att bli påmind om honom pga pengarna, vad vet jag.
Kanske för att jag fortfarande faktiskt känner mig lite förråd på nåt sätt. Det är ju inte bara i fyllan han sagt att han fortfarande älskar mig och tänker på mig varje dag...

Jag har de senaste dagarna känt att något jag saknar med honom är hans musikintresse. Att jag fick upptäcka massa ny musik genom honom och att jag fick spela lite av min musik för honom. Och att han gjorde mixar som var jävligt bra.

Jag har tre av hans mixar på mp3`n och alla tre är kanonbra. Jag saknar att kunna fråga honom vad en speciell låt heter osv.

Han fick mig att börja lyssna lite smått på old school hip hop och electro, det hade jag aldrig upptäckt om det inte varit för honom. Och han kan jävligt mkt om gammal hip hop. Några av mina favoritlåtar just nu upptäckte jag tack vare honom.

Den delen saknar jag...

Men att sakna är ok, så länge jag kommer ihåg även de dåliga bitarna (som sista året var fler än de bra). Jag måste få sakna vissa bitar av honom, annars skulle det ju inte vara normalt, right? Vi var ju ändå tillsammans drygt 2 år.

Nu tänker jag gå och lägga mig och försöka sova gott, utan mardrömmar. Imorrn är jag ledig, det känns otroligt skönt och välbehövligt. Jag är värd en ledig dag :)

Svamp och lampa

Svamp är en väldigt god grönsak, jag älskar verkligen svamp.

Men svamp mellan benen är en helt annan sak. Holy christ vad jag har blivit påmind om det de senaste dagarna.

Jag lyckades igår ta mig ner till apoteket, fast jag såg nog ut som att jag skitit på mig när jag gick eftersom jag försökte hålla det kritiska området så stilla som möjligt.
Och aj vad ont det gjorde. Ont ont ont. Så det var inte bara klåda, nä, här kör vi smärta oxå när vi ändå är på gång. Smärta big time.

När jag hade förberett mig för att ta mig till apoteket (och Ica eftersom jag behövde handla lite)gick jag så fort jag bara kunde ner till spårvagnen, fast försökte som sagt samtidigt hålla det kritiska området helt stilla. Det var inte så lätt.
Har man byxor på sig så är det ofrånkomligt att nåt tyg rör på sig och vidrör området som absolut inte borde vidröras.

Vid ett tillfälle fick jag stanna och klia som fan (utanpå byxorna haha), men jag tänkte att det var ingen fara för det var ju inget folk omkring mig. Sen kom jag på att jag ju stod i backen på väg ner till hållplatsen när jag hade min kliattack, och det stod massa folk på hållplatsen.
Med andra ord är det mkt möjligt att folk såg mig... Det kändes lite så där...

När jag kom fram till hållplatsen och arbetade hårt för att hålla masken och inte se plågad ut, då visar det sig att det är nåt fel med spårvagnarna, så nästa spårvagn går först om en halvtimme. Jaha, stå och vänta. Men det gick ganska bra eftersom jag slapp röra på mig.

Till slut kom spårvagnen, jag hoppade på och åkte till rymdtorget. Gick med snabba, plågade steg mot apoteket.
Hade planerat att smita in på bibblan direkt efter apoteket och låna deras toa så jag fick smörja på lite lindrande salva.

Så kommer jag fram till apoteket och det är stängt!

Det var bara att gå tillbaka till spårvagnen, hoppa på den igen, sätta sig ner lagomt bredbent och åka till kortedala torg i stället. Där var apoteket öppet, tack gode gud för det. Köpte hjälpande saker för 200 spänn, vankade sen omkring på hemköp och handlade lite småsaker. Sen hem.

Och nu låter det som att det tog två minutrar att ta sig hem. Det gjorde det inte, det kan jag lova. Och den fina trappan som går från hållplatsen, den man måste gå uppför för att komma hem, den var INTE vidare skön. Tror fan jag kallsvettades där ett tag haha

När jag kom hem var Ulla-Bella med mig, vi tänkte hinna ses ett litet tag eftersom vi inte setts på såååååå länge.
Jag packade upp mina matvaror, sen gick jag in på toa och preparerade mitt sköra underliv. Och fy fan vilken smärta! Åh vad det sved när jag smörjde. Länge sen jag hade så ont kan jag säga.

Jag stapplade ut ur badrummet och slängde mig på soffan, illamående som fan pga smärtan, jag trodde faktiskt ett tag att jag helt seriöst skulle spy. Kan nästan tänka mig att jag var grön i ansiktet haha

Sen, efter ungefär 5-10 minuter klev jag in i himmelriket. Smärtan bara rann av mig och jag fick för första gången en svag aning om hur det är att ta droger. Det var helt underbart. Jag bara flöt in i ett tillstånd där jag inte kände så mkt längre, helt underbart var det. Jag såg nog nästan lite drogad ut kan jag tänka mig ;)

Sen efter det har det varit lite lugnare, men just vid smörjningen har jag blivit illamående pga smärtan. Men idag, mina vänner, sved det bara ungefär två minutrar, sen släppte det, så det går åt rätt håll! :D

När jag gick på hemköp igår så kände jag när jag fick förbi frysdiskarna att jag såååå gärna bara ville sätta mig där i med en påse frysta grönsaker mellan benen. Den synen kom framför mina ögon ungefär som synen av ett vattenhål kommer framför ögonen på någon som är i öknen och är helt uttorkad haha

Det sura med denna fina svamp, förutom smärtan då såklart, är att jag hade faktiskt planer för gårdagen.

Japp, här skulle det åkas till HundMats och så skulle vi dricka lite öl och bara umgås. Jag såg faktiskt fram emot det hela, normalt sitter jag ju bara hemma på lördagskvällarna. Men så kom svampen och sa stopp.

Och fy vad jag skämdes när jag fick säga som det var till honom haha Vi känner ju liksom inte varandra så där jättejättebra, så det kändes lite jobbigt att säga som det var...
Fast han tog det väldigt bra, och skickade mig en länk med Tabita från Mia & Klara, när hon har "kli i paradiset", så jag fick skratta lite mitt i allt. Såna vänner är bra :)


Idag ska Fröken Anka komma hit, ikväll tror jag. Vi hann ses en jättesnabbis i torsdags när jag varit ute på hisingen och tagit prover inför mitt besök hos diabetesläkaren nu på onsdag. Och så kände båda att vi fan måste se till att ses lite mer, så vi sa söndag kväll efter att hon och KanOlov kommit hem från Halmstad.

Jag känner mig inte helt upplagd för att umgås med nån, speciellt inte med tanke på att jag måste dammsuga innan, men det löser sig nog.

Mina vänner, äntligen har jag bilder på min första lampskärm! Tyvärr är bilderna tagna i mörker, så blixten fick vara på och man ser inte så himla bra hur den egentligen ser ut. Men jag får ta nya bilder nån dag när det är ljust och lägga upp dom i stället.

Här kommer iaf underverket:






Lägg märke till vilket fantastiskt jobb jag gjort med plisseringen ;) Fast på utsidan ser man det inte så väl, blev konstigt med kameran. Insidan ser man ju lite lite bättre på att den faktiskt är just plisserad...

Nu måste jag försöka dammsuga :(