Vad härligt det är ibland :D

Vad härligt det är att umgås med människor som passar en väldigt bra, eller hur man ska uttrycka det. Helt enkelt, vad härligt det är att umgås med människor som ger en positiv energi :D

LagerUlrika kom över hit ett par timmar här på kvällskvisten, direkt efter jag kommit hem från svampmannen vid halv åtta. Jag var trött som en gris, hungrig som en gnu och hade huvudvärk. Men lik förbannat var det så trevligt att hon kom hit. Vi bara pratade, som vi brukar göra, drack lite te och slappade.

Hon är så skön att umgås med, väldigt lik mig må jag säga. Vi skrattar massa, samtidigt som vi kan prata allvar osv. Det känns som att vi helt enkelt kommer väldigt bra överens och jag är väldigt glad för att jag har henne som granne :)

Idag blev Lillen kastrerad (jo, jag kom upp i morse, blev dock lite sen iväg till svampmannen, men det gick bra ändå), så nu är han två kulor lättare ;) Allt gick jättebra och nu på kvällen började han piggna till ganska bra, så imorrn lär han väl vara gamla vanliga vilddjuret.

Jag och svampmannen åkte på Ikea under tiden vi väntade på att Lillen skulle bli klar, jag måste ju säga att det är fascinerande hur mkt tid man kan fördriva på Ikea. Man bara går omkring där och drömmer om alla möbler man skulle vilja ha och all inredning som man önskar man kunde köpa.
Ok, man får lite klump i magen eftersom man nu då inte kan köpa allt detta på riktigt, men det är ändå gött att få drömma lite och få idéer om hur man skulle vilja ha det hemma.

Jag och svampmannen hade en väldigt bra dag IGEN, har varit många såna senaste tiden. Det skrämmer mig, men får mig samtidigt att slappna av lite mer. Dubbla känslor, helt enkelt (som vanligt...). Men väldigt skönt att bara få vara dom vi är, få uppleva alla de sidor av varandra som vi faktiskt föll för och som vi älskar hos varandra.

Just ja, måste bara berätta, innan jag går o lägger mig: Häromdagen kände jag mig som värsta "Animal Rescue"-snubben ;)

Jag låg och halvslumrade på soffan och märkte att både Hedda och Busan var väldigt intresserade av något utanför fönstret. Jag hörde lite småljud, men tänkte att det var snö som rasade från taket eller nåt dylikt.
Till slut kände jag att det måste vara nåt annat än bara snö, eftersom Heddas svans viftade som aldrig förr. Jag masade mig upp ur soffan och tittade ut genom fönstret.

Och vad fick jag då se?

Jo, en stackars fågel som på nåt vänster hade snurrat in stjärtfjädrarna i en gren i buskarna här alldeles utanför fönstret!

Det är ju taggar på buskarna, inte groteska taggar så man dör om man ramlar in i dom, men nog fan känns det om man försöker ta i grenarna utan handskar.
Och där flaxade den lilla fågeln (eller han var väl i mellanstorlek, ungefär som en undulat, fast tjockare).

Handlingskraftig som jag är (åtminstone när det gäller djur *harkel*) skuffade jag in Hedda och Busan i sovrummet så jag fick arbeta i lugn och ro.
På med skinnhandskarna (tack gode gud för att jag köpte dom för några år sen, trots att jag kände olust över att dom var i just skinn!), och sen satte djurräddaren i mig igång sitt arbete :)

Mjukt och fint greppade jag lilla fågeln runt magen och ryggen, och efter lite trixande (ganska mkt trixande faktiskt) lyckades jag till slut trassla ut stjärtfjädrarna ur busken.
Och sen var det så där som det är i filmer och djurräddningsprogram - jag höll honom i mina båda händer,släppte honom försiktigt, och så flög han iväg och jag såg honom aldrig mer ;)

Jävlar i min låda vilket lyckorus jag fick av att rädda den där lilla fågeln.

Helt sjukt, men det var en så otroligt skön känsla att se den flyga iväg, helt oskadd.
Jag fick inget tack tillbaka, ingenting som visade att lilla fågeln var ofantligt tacksam över min hjälp, men det behövdes inte. Bara det att få se honom flyga iväg var som ett gigantiskt stort TACK.

Gud, nu låter jag som om jag skriver manus till en snyftfilm eller nåt haha.

Summan av fågelkardemumman är nog bara att jag faktiskt kände mig helt lycklig när han flög iväg, som att jag verkligen gjort något meningsfullt för en gångs skull. Som att mitt liv, på nåt konstigt sätt, kanske ändå fyller någon mening...

Och man behöver inte alltid få ett uttalat tack som bekräftelse på att man gjort något bra, ibland räcker känslan inombords gott och väl för att bekräfta ens goda gärning.

De fina orden får avsluta denna dag, nu blir det sängen för min del :D

Denna dag avklarad och nya små äventyr imorrn...

Helt otroligt, jag tog mig igenom dagen idag ;)

Ett förbannat farande hit och dit med buss och spårvagn blev det, med start 6.40 här nere, men det som skulle uträttas blev uträttat, och det är det sköna med det hela :)

Lilla Volvon är nu fixad (vattempumpen behövde bytas), så nu går den att använda igen.
Det gick på 3 fina papp att få den fixad, plus att försäkringen ska betalas den här månaden, men eftersom svampmannen hade de pengarna kvar på sitt Ikea-kort så kunde det fixas...

Jag känner mig skitdum eftersom jag inte har ett öre att erbjuda honom just nu (det har jag ju nästan aldrig *harkel*) och det blir ju mest jag som använder bilen nu. Eller, det blir ju bara jag, eftersom han är utan körkort till juni...

Så ja, det känns dumt, men han ville få den fixad, han valde att använda sina Ikeapengar och jag har det extra tight den här månaden, så det får helt enkelt vara så. Jag ska försöka inte ha dåligt samvete för det hela, dåligt samvete är bara jobbigt och tärande...

Jag lämnade in sista papperna till soc idag, de från Af, och trodde jag skulle få vänta till slutet av nästa vecka innan det skulle klirra till på kontot. Men handläggaren på soc ringde faktiskt typ 20 min efter jag lämnat papperna i receptionen och sa att hon redan tagit ett beslut i mitt ärende och att jag får pengar på måndag.

Med andra ord behöver inte räkningarna bli sent betalade... Eller jo, en dag eller så, men jag trodde det skulle bli längre. Jag slipper ju iaf få påminnelse.

Handläggaren sa även att jag kommer få 8000 nånting, kommer inte exakt ihåg, och jag har räkningar på totalt 9593 den här månaden (då har jag räknat med busskort för 450), så med andra ord går inte den ekvationen ihop.

Som tur är har jag betalningsfri månad att ta ut på tre av mina avbetalningar, så jag får helt enkelt svälja den lilla stolthet jag har och utnyttja det den här månaden.
Då landar räkningarna på 8460 i stället (fortfarande inkl. busskortet), vilket jag helt enkelt först på måndag ser om jag klarar av att betala eller inte, eftersom jag inte kommer ihåg exakt vilken summa hon sa jag skulle få.

Räkningarna kommer iaf bli betalda, de som måste betalas, och det är huvudsaken, sen får busskort och mat bli lidande. Förhoppningsvis behöver jag inte köpa månadskort för buss/spår, utan det räcker att jag laddar på nån hundring på kortet och då får jag ju faktiskt lite över till mat...

Men som sagt, huvudsaken räkningarna blir betalda, det är alltid det jag oroar mig för mest. Och så att töserna har mat och sand. Sen klarar jag mig alltid på nåt vänster när det gäller mat och sånt...

Jag tror helt enkelt att jag för några dagar nu faktiskt kan slappna av när det gäller pengarna och räkningarna, nu vet jag ju att det ordnar sig :)

Sen får vi hoppas att försäkringskassan hör av sig med ett stort JA angående sjukersättningen snart, annars får jag söka soc nästa månad igen och det är något jag gärna avstår från....

Imorrn slipper jag ta spårvagnen till svampmannen, jag kan bara kliva in i bilen och köra dit (fy fan vilken lyx!!!!!!!). Jag ska vara där SENAST 7.50, det fick jag tydliga order om *harkel*, så det borde räcka att jag åker härifrån typ 7.20. Man vet ju aldrig med morgontrafiken i den här fina stan, fastnar man i värsta smeten så går det ju i ungefär 30 km/h. På motorvägen alltså. Helt galet....

Anledningen till att jag ska åka dit så tidigt är att lillgrabben (som faktiskt heter Lillen, och ja, han är en katt) ska bli kastrerad och ska lämnas på djurkliniken 8.30. Sen passar svampmannen på att få Coco undersökt oxå (Lillens syrra, en liten, görsöt tjej) där på morgonen, plus att hon ska få sina två vaccineringar. Så det blir lite äventyr imorrn oxå ;)

Måste bara få säga oxå att jag och svampmannen var ju med varandra hela dagen idag, vi åkte och lämnade bilen, tog bussen tillbaka till hisingen, jag hade möte på Af för att få de sista papperen som soc ville ha och efter det mötet tog vi buss och spår ut till bergsjön så jag kunde lämna papperen till soc. Sen åkte vi upp hit till mig, softade lite, sen blev det buss och spår igen för att ta sig ut till verkstan för att hämta bilen.
Och jag vet inte, hela dagen var....mysig.... Vi hade det mysigt helt enkelt, väldigt skönt var det :)

(fast i mitt bakhuvud finns det såklart alltid massa "tänk om...", "har han?" osv..)

Borde verkligen ta en dusch nu, men jag orkar ta mig fan inte. Svampmannen får stå ut med en stinkande jag imorrn, speciellt om min nya deo (som jag fått gratis från ett företag för att testa i 2 veckor och sedan utvärdera) är riktigt kass. Det återstår att se *skratt*

Nä, sängen nu, annars kommer jag väl aldrig upp imorrn...

Jag kan lyssna på musik!!!!

Jajamensan, så sant som jag säger det :D

Jag har äntligen installerat ljudkortet jag köpte till denna bärbara dator och det innebär att jag äntligen kan lyssna på musik via datorn.
Jag har ju gjort några tappra försök förut, men en laptop är inte gjord för att ge ett bra ljud, snarare ett toknaket och avskalat ljud, så jag har inte pallat att lyssna.
Men nu minsann låter det faktiskt som det gjorde på den stationära datorn som jag lämnade hos svampmannen, och det är riktigt riktigt skönt :)

Bara jag nån gång får möjlighet att köpa ett par nya datorhögtalare oxå så kommer det bli finfint. De högtalare jag har nu är ju spräckta, så det sprakar fint lite nu och då, men det är ju iaf lite djup i ljudet :D

Sen har vi ju den grejen oxå att det varit svårt för mig att lyssna på musik senaste tiden... eller ja, senaste 1,5 åren... Det har liksom rört upp för mkt i mig, massa känslor som jag inte fixat att känna, så jag har låtit bli att lyssna eftersom jag hatar att känna saker.

Jag bestämde mig för ett tag sen att jag måste börja lyssna igen, även om det ger mig jobbiga känslor, för musik är ju normalt görviktigt för mig.. Jag började lite lätt och tyckte det gick ok, men sen blev det några veckors uppehåll.

Nu satte jag iaf på min spellista med musik som normalt ger mig bra känslor och lite energi. Just nu är det dubbla känslor när det gäller den musiken, men jag lyssnar åtminstone, det är ju ett steg på vägen ;)

Idag har jag en riktigt trött dag, hela jag känns helt slut.
Vet inte om det är pga att jag inte ätit järntabletterna på tre veckor nu, eller om det "bara" är att jag är trött i huvudet (alla tankar som snurrar precis hela tiden kan ju trötta ut även den piggaste människa).
Ska ringa och höra med diabetessköterskan om jag kan få telefontid med läkaren angående järnet. Han skulle egentligen ringa förra måndagen, men gjorde aldrig det...

Just nu, i skrivande stund, har jag en okänd hankatt liggande under min soffa. Helt normalt, jag vet *harkel*

Det är ju lite katter som kommer och går på Heddas ramp och tittar in genom fönstret med jämna mellanrum. Det har varit lugnt några dagar nu (antagligen pga all snö), men nu börjar dom komma igen.

Det började med den stora hankatten som alltid går upp på rampen, kollar in genom fönstret med lite bedjande blick, och sen trycker han helt iskallt upp rumpan mot fönstret och pinkar. Jättetrevligt, verkligen... Jag tycker faktiskt det är lite väl otrevligt, även för en katt måste jag säga ;)

Men den hankatt som är här inne nu pissar inte här ute på rampen, han verkar åtminstone vara kastrerad (vilket den stora gangsterna definitivt inte är).

Jag öppnade fönstret för att prata lite med honom, eftersom han stod på rampen och såg allmänt tilltufsad ut. Jag har gjort det förut några gånger (ja jag vet, jag är alldeles för snäll/dum!!!!!).
Jag vet ärligt talat inte om han har nåt hem eller inte, ingen aning. Han har ingen tatuering, inget halsband, och ser allmänt misskött ut.. Mitt hjärta blöder för honom med andra ord, mitt katthjärta alltså...

När jag stod där i fönstret och pratade lite med honom (han satt på rampen) så ringde Fröken Anka på mobilen och jag sprang in i sovrummet för att plugga in laddaren eftersom batteriet nästan var slut. Och sen pratade jag med Fröken Anka.

När jag kom tillbaka till vardagsrummet insåg jag att jag aldrig stängde fönstret och katten var borta. Jaha, tänkte jag, han gick väl då, Hedda skrämde väl bort honom. Men nä, då hör jag Hedda morra i riktning mot soffan, och därunder ligger karln...

Så hur fan jag ska få ut han nu har jag ingen aning om. Jag är mest livrädd för att han ska kissa nånstans, eftersom han är hankatt. Det stinker ju som fan...

Vänta, nu tror jag han förflyttat sig till köket *springer iväg och kollar*

Japp, han var i köket, käkade upp tjejernas mjukmat som att han aldrig sett mat förut..

Jag lyfte upp honom och ställde honom på köksbänken, tänkte att jag ville ta en titt på honom. Han var jättegosig och jag tog en grundlig titt på honom, iaf så grundlig som möjligt.. Han hade sår lite här och där, bland annat ett på tassen som inte såg så fint ut... Han måste ha varit i många slagsmål, antagligen med stora gangstern, han hade rivsår i ansiktet osv..

Och jag kan säga att han verkligen stank kattkiss. Hankiss alltså, ni vet den där otroligt äckliga doften. Inte lika starkt som gangstern, så han är nog kastrerad, men han har nog inte blivit tvättad på bra länge. Vilket han skulle behöva... Hela han var smutsig och luktade kiss...

Vad gör man? Kan man ringa nånstans och berätta om honom, nåt djurställe eller nåt?

JAG kan ju inte ta hand om honom, jag har inte ekonomi för det, och sen måste jag tänka på töserna oxå. Så vad gör man? Han är ju uppenbarligen misskött, om han ens har nåt hem (men det borde han ju ha, eller iaf nån gång ha haft, eftersom han är gosig)...

Efter min lilla titt på honom så lyfte jag upp honom och släppte ut honom, så nu är han ute iaf...
Och ute på rampen satt gangstern när jag kom för att släppa ut stackarn som varit här inne... Lillstackarn skippade rampen och hoppade rätt ner i snön nedanför fönstret och sprang iväg, han kände nog inte för ett till slagsmål med gangstern....

Jävla skit att min rätta mobil lagt av, jag har ju faktiskt en bild på honom där när han sitter på rampen, tog det för några veckor sen...

Jaja, jag får klura lite på vad man gör, svårt att bara låta det hela vara...

Imorrn blir det en jobbig dag, iaf med mina mått mätt ;)

Svampmannen bokade in lagning av bilen kl.8 på morgonen, ute i Askim (säger inte icke-göteborgare så mkt, men jag kan säga att det är en bra bit härifrån), och eftersom han är utan körkort till mitten av juni (han åkte ju dit för rattfylla eftersom jag ringde polisen när han körde och de äntligen hann ta honom) så är det ju jag som måste köra.
Svampmannen följer med, men jag måste ju ta mig ut till Hisingen för att hämta bilen (tar ungefär 50 min med spår och buss), åka ut till Askim, sen ta buss eller spår tillbaka till Hisingen, för kl.11 har jag möte hos Af. Sen ska vi väl hämta bilen igen nån gång på eftermiddagen antar jag...

Så, imorrn kommer jag vara död när jag väl kommer hem, det är ett som är säkert. Jag hoppas bara jag tar mig igenom dagen utan att helt braka ihop.
Just ja, mellan Af och upphämtningen av bilen (när den är klar) måste jag åka ut hit igen för att lämna in de sista papperen till soc, sen tillbaka in till stan igen...

Fy fan, blir illamående bara jag tänker på det.. Sånt där blir för mkt för mig och mitt lilla huvud...

Sen på fredag morgon måste jag åka till svampmannen igen så jag kan köra han och Lillen (ena hans katt) till veterinären eftersom lillgrabben ska kastreras. 8.30 ska han vara där, så jag måste väl åka hemifrån senast sju antar jag... Förhoppningsvis är Volvon lagad då, annars måste vi försöka låna Fröken Ankas bil på nåt sätt...

Suck suck suck...

Snö snö snö...och så lite uträttade ärenden...

Det känns otroligt tråkigt att skriva här utan att kunna lägga in en enda liten bild (jag orkar inte riktigt sitta och leta efter nån passande bild på nätet), men det får helt enkelt gå...

Vete fan hur jag ska lösa det hela med mobilen för övrigt, den är stendöd och garantin gick ut i december.. Så, antingen köpa en ny på min avbetalning på OnOff (som jag om typ två månader kommer vara av med), eller helt enkelt stå ut med den gamla moben jag har nu.
Den fungerar ju, förutom att det är glapp i knappsatsen, så ibland får man sitta och råtrycka på nån knapp en 20 gånger innan själva trycket verkligen går igenom. Men som sagt, den fungerar ju iaf.
Det tråkiga är ju att jag blir av med kamera oxå i och med att mobilen har dött :(

Det är helt underbart med all snö som är här nu! *myser som bara den*

Det är som riktig vinter, alldeles vitt överallt, och idag när jag tog mig till Rymdtorget för att uträtta ärenden blev jag för en sekund nästan lite lycklig inombords bara för att allt är så himla vackert när det är snötäckt och solen skiner.

MEN, en sak som inte är lika underbart när det kommer till snön här är att spårvagnarna uppenbarligen INTE är gjorda för att klara av snö.

Det var ju kaos i spårvagnstrafiken redan för några veckor sedan, bara för att det kom lite snö (det var faktiskt inte mkt som kom, det var inte ens riktig vinter då...). Min första premiärtur in till stan vid den tiden gick ju hur bra som helst, men på hemvägen tog det stopp eftersom det kommit lite snö och de inte hade hunnit röja bort den.

Men inget slår lördagens äventyr, det kan jag lova ;)

Jag skulle in till stan för att hjälpa Fröken Anka att hitta underkläder till bröllopet hennes och vi hade tänkt oss en lång, mysig tjejdag. Men under fredagen, kanske torsdagen oxå, hade det kommit ganska mkt snö och varit halv snöstorm, och på lördagen var det likadant, så det blev inte en lång, mysig tjejdag.

Nä, i stället blev det att jag kom till stan ungefär 1,5 timmar försent eftersom det, totalt, tog mig 2 timmar att ta mig in. Normalt tar spårvagnen ca 20 minutrar in till stan, kan jag tillägga.

Min resa in till stan innebar att jag hoppfull gick på spårvagnen här nere och tänkte att jag hade sån himla tur att spårvagnen faktiskt gick härifrån och in till stan, trots ovädret.
Min lycka blev kortvarig, för efter 4 hållplatser sa herr spårvagnschaufför att det var totalstopp och att han inte skulle köra längre än så. Man fick sitta kvar i vagnen om man ville, men det kunde gott och väl ta 2 timmar innan han kunde börja rulla igen, så han rekommenderade oss att gå till Gamlestadstorget, ungefär 5 hållplatser framåt, för därifrån kunde spårvagnarna gå igen.

Sagt och gjort, jag började vandra mot Gamlestadstorget (som jag inte hade en aning om vart det låg, men jag följde strömmen).
Jag upptäckte att jag glömt mina vantar på spårvagnen, men det var fasiken inte värt att vända om, så jag fick gå med händerna i bröstfickorna och såg hela tiden framför mig hur jag, förr eller senare, skulle ramla i snön och inte hinna ta emot mig med mina händer, eftersom händerna satt fast i fickorna. Ett magplask i snön liksom ;)

På nåt jävla vänster droppade alla i "strömmen" av, en efter en, och till slut var jag helt själv på min vandring. Jag kollade skyltar och försökte hitta till detta förbannade torg.

Summan av kardemumman blev att jag gick vilse, pulsade omkring i djupsnö (det var ju oplogat nästan överallt) i ungefär en halvtimme-tre kvart, fick ringa KanOlov och be honom kolla på karta på Eniro vart jag befann mig och sen fick han säga vart jag skulle gå för att komma till detta torg.

Trots att jag fick raka besked från KanOlov om vilket håll jag skulle gå åt osv, lyckades jag ändå gå fel, så jag fick pulsa på i snön ännu ett tag, tills jag till slut lyckades hitta till hållplatsen INNAN torget, och även där gick spårvagnarna som tur var.
Vilken lycka när jag fick kliva på spårvagnen igen kan jag säga :D

Men även den lyckan blev ganska kortvarig eftersom spårvagnen, när den kom in mot stan, fick köa för att komma in till centralstationen. En sträcka som normalt tar knappt en minut med spårvagnen tog nu ungefär 20 minutrar.

Till slut hoppade jag av och gick sista biten till centralstationen och mötte Fröken Anka där. Hon, den lilla stackaren, hade fått gå omkring på stan alldeles själv eftersom jag var så försenad...

Vi hann med lite underklädesletning, och kunde konstatera att det tydligen inte är säsong för lite "håll in"-underkläder (men det borde väl alltid vara säsong för det, eller?!), sen gick vi hem till henne och KanOlov.

Jag var bra genomblöt när det gällde byxor och strumpor, så jag fick ta på mig lite torra kläder när vi kom hem till dom och så fick jag en varm kopp te medans de åt middag. Skönt i det läget kan jag säga..

Sen gav vi oss ut igen eftersom de skulle skjutsa hem mig. Vi ratade alla snabbt tanken på att jag skulle försöka ta mig hem med spårvagnen, så det blev skjuts i stället.
Vi fick skotta fram bilen (utan spadar) och putta ut den från fickparkeringen eftersom den satt fast ganska fint i snön. Till slut kunde vi sätta oss i bilen och köra iväg, som de snömonster vi just då liknade.

Strax innan vi var hemma hos mig stannade vi vid Rymdtorget, för både dom och jag behövde handla lite på ICA.

KanOlov var den som körde och när han försökte ta sig in på parkeringen så fastnade han, eftersom det var helt oplogat där.
Jag och Fröken Anka hoppade ur bilen, som de orädda kvinnor vi är, och började skjuta på för att KanOlov skulle kunna backa ut från parkeringen. Vi tänkte att vi helt enkelt fick parkera någon annanstans.

Och då händer något som man bara ser i tecknade filmer, eller dylikt haha

Jag och Fröken Anka skjuter på, KanOlov försöker backa, och lyckas till slut sakta sakta köra lite bakåt. Jag har mina händer där fram på bilen och skjuter på som bara den, och Fröken Anka likaså.
När bilen väl får lite grepp och börjar röra sig bakåt, då får jag inget grepp med fötterna, jag bara glider, och bilen åker längre och längre bort ifrån mig.

Till slut ligger jag raklång där i snön, och just då börjar framhjulen spinna på bilen eftersom den då fastnat igen.

Vad det resulterade i? Jo, jag ligger där raklång i snön, KanOlov försöker backa, hjulen spinner bakåt, och det sprutar snö från hjulspinneriet, rätt i mitt ansikte.

Herre hjärtanes vad jag önskar att någon hade filmat just då så jag själv hade fått se hur det egentligen såg ut *asgarv*

Fröken Anka höll på att kissa på sig för hon skrattade så mkt när hon såg mig ligga där, och KanOlovs kommentar (blandat med asgarv) var: "Jag kollade ju bara bakåt eftersom jag backade, och sen när jag började spinna igen och väl tittade framåt så såg jag bara en toppluva sticka upp en bit framför bilen".

Det är ju såna där händelser man behöver mer av här i livet, helt klart. I just den stunden, och när vi efteråt skrattade som bara den åt hela grejen, så glömde jag att mina byxor och strumpor var genomblöta, jag glömde att jag frös som fan :)

Jag kan säga att i söndags vägrade jag stenhårt att gå ut, även om jag hade behövt köpa värmeljus, eftersom det är så förbannat kallt här i lägenheten. Jag tycker att efter en sån lördag så får man faktiskt vägra att kliva utanför dörren dagen efter ;)

Ok, kort om idag nu då (jag är inte bra på att skriva kort *harkel*).

Jag har fixat lite basic mat (mjölk o sånt), lämnat in alla papper till soc (förutom Af-papperen som jag inte kan lämna in förrän på torsdag eftersom min idiothandläggare på Af inte kan träffa mig förrän då), varit på apoteket och sen så har jag även skaffat lånekort och lånat böcker. Gött att få alla tråkiga ärenden gjorda och gött med låneböcker som belöning :D

Det är konstigt hur stort en sån simpel sak som att uträtta dessa ärenden kan kännas, jag förstår inte riktigt det och kommer antagligen aldrig heller riktigt förstå det. Det är väl ett av livets alla mysterium antar jag.
Men jag fixade iaf allt, och känner mig lite stolt för det, hur töntigt det än är :)

Jag mötte för övrigt en mamma och hennes typ 2-åriga dotter (eller kanske hon var 3, jag är lite dålig på att bedöma sånt där) när jag var ute idag. Dottern gick ungefär 15 meter bakom mamman, och mamman halvropade åt henne att hon skulle komma.
Då ser jag denna lilla overallklädda figur, som knappt kan röra sig för hon har så mkt kläder på sig, vända sig mot mamman och ropa att hon ju faktiskt pratade med fågeln och visade fågeln hennes nya vantar.
Man blir ju varm i hjärtat så det bara skriker om det i såna lägen, såååå himla söt var hon :)

Dags att fixa middag nu *suckar så högt att grannarna blir irriterade* Kan ingen komma på matpiller snart, snääääälla, så jag slipper laga mat?

Helgen med mamma

Min mobil har lagt av, och den har ju även fungerat som min kamera (eftersom även min kamera lagt av), så från och med nu blir det inte mkt bilder här på bloggen :(
Jag använder min gamla mobil nu, och visst, den har kamera, men tar du ett kort med den så ser du knappt vad det är på bilden, så jag tror jag skippar det haha

Sen kanske jag borde tillägga, i ärlighetens namn, att mobilen inte bara la av rätt upp och ner utan orsak... Nä, klumpiga jag tappade den i stekpannan som stod på diskbänken. Och ja, stekpannan var vattenfylld *harkel*

Helgen med min älskade mamma var såååå himla mysig. Jag älskar verkligen henne, hon är fasiken den bästa som finns. Och hon är inte bara en helt underbar mamma, hon är även en helt underbar person. Det går inte att beskriva med ord hur hon är, men man blir alltid alldeles varm inombords när man är med henne. Jag är så glad för att hon är min mamma och för att jag får ha henne i mitt liv *älskar*

Vi åkte och köpte mattor och lite småsaker på fredag, när vi fortfarande hade Fröken Ankas bil (jag hämtade ju den på hennes jobb vid 8 och åkte ut till Landvetter och hämtade mamma, sen lämnade vi tillbaka bilen vid 16 då Fröken Anka slutade jobbet).

Herregud vad vi fick kånka från spårvagnen sen kan jag säga. Jag trodde jag skulle svimma i de fina trapporna upp på fjället jag bor på (mamma tyckte det kändes som att jag bodde upp på en fjälltopp pga vinden och läget haha).

På lördag tog vi spårvagnen in till stan, gick på en miniglasutställning. Det var Lena Linderholm (kommer jag ihåg namnet rätt?) och hennes dotter Emelie som ställde ut saker i glas. Jättefina saker (det var även ett fåtal tavlor), så fulla av liv, precis sånt som jag gillar :) Men ack så dyrt, precis sånt som jag INTE har råd med ;)

Resten av lördagen strosade vi på stan och sen avslutade vi det hela med att äta på grekisk restaurang. Vi kom tillbaka hit till lägenheten vid sju tror jag, rejält trötta var vi, men hade haft en mysig dag.

Mamma är ju så söt, både på fredag och lördag satt hon och nickade framför tv´n.
Det gjorde hon ju alltid när jag bodde hemma också, kändes precis som gamla goda tider *skratt*
Hon påstår själv att hon faktiskt varit bättre med det där i några år, men att nu i höstas när hon fyllde 60 så blev det omöjligt att hålla sig vaken på kvällarna framför tv´n igen, men det vete fan. Har en känsla av att hon nog alltid varit en nickare ;)

Söndag myste vi bara här i lägenheten. Fixade lite småsaker. Satte upp hyllor i badrummet, la upp ett par byxor (jag har ju tummen mitt i handen när det gäller sånt) och tog det helt enkelt bara lugnt.

Vid åtta tog vi spårvagnen in till centralstation där flygbussen gick ifrån.

Det var så konstig känsla att sitta där och vänta på bussen som mamma skulle med. Vi satt där ungefär en halvtimme och väntade och allt kändes så overkligt. Jag satt där med min mamma, som jag haft en jättemysig helg med, och visste att om bara ett litet tag skulle hon vara borta igen. Det kändes så naturligt att ha henne här och så konstigt att bara några timmar senare skulle hon vara 80 mil bort igen. Lite ledsamt må jag säga :(
Och det kändes jättetomt när jag kom tillbaka till lägenheten.

Tror helgen fick mig att inse hur mycket jag egentligen saknar att vara sambo. Att alltid ha någon där, att ha någon bredvid sig i sängen, att vakna upp bredvid någon, att ha någon annan än katterna att småprata med här hemma. Men sambolivet är ju inget alternativ för mig just nu, eftersom svampmannen kämpar med alkoholen och jag klarar inte av att bo med honom när han inte är helt nykter.

Just nu saknar jag väldigt mycket att bo med svampmannen måste jag säga... Jag var där på dagen igår och det var bara helt mysigt. Som på gamla goda tiden. MEN, jag måste komma ihåg att alkoholen INTE är borta nu bara för att han hållt sig nykter i 9 veckor.
Och en av de största sakerna som gör att vi inte kan bo ihop nu är att jag antagligen direkt skulle ramla tillbaka i misstänksamhetens och rädslans grepp. Det går helt enkelt inte.

Och förresten så trivs jag ju skitbra i min lägenhet här, den känns faktiskt helt perfekt :D Bara jag får fixa lite med färg och inredning så kan det här bli en jättemysig lägenhet, det är jag helt säker på, och jag drömmer hela tiden om allt jag vill göra. Jag vill faktiskt inte flytta härifrån på ett väldigt bra tag tror jag och det är längesen jag kände så.

Ska försöka göra lite nytta nu, t.ex fixa de papper till soc som jag måste komplettera min ansökan med.

Jag var ju på möte där igår, tror jag hade 3 kilo papper med mig, men lik förbannat var det några saker jag måste komplettera med. Typiskt i såna där situationer känns det som :)

Handläggaren sa i alla fall att hon kommer bevilja min ansökan, att det inte var nåt snack om den saken.
Frågan är bara hur mkt jag kommer kunna få, det avgör ju de 3 senaste månadernas utgifter och inkomster. Och jag har ju några extra insättningar av pengar, från bl.a mamma,svampmannen och kärringen jag hyrde förra lägenheten av (puckot satte in 1000 spänn av depositionen på mitt konto i december i stället för på min kompis konto, som jag sagt åt henne att göra), och alla extra insättningar räknas ju som inkomst.

Så vi får helt enkelt bara vänta och se hur mkt de insättningarna sabbar för mig...

Men som sagt, dags att göra lite nytta nu :)

Imorrn får jag finbesök!

Idag kunde jag duscha med duschdraperi för första gången sen jag flyttade in eftersom herr målare målade badrummet igår så det var klart :)
Väldigt skön känsla med draperi måste jag säga, dels slipper man frysa ihjäl och dels slipper man få det så förbannat blött på badrumsgolvet.

Fixade här på kvällskvisten lite gardiner i badrummet. Ja, det låter lite konstigt med gardiner i badrummet, jag vet, men jag råkar ha ett fönster i det rum där badkaret är, och trots att fönsterrutan är så där frostad känns det ändå lite naket att stå där efter man duschat.
Så jag hängde upp två tunna gardiner där (en var för lite, så pass tunna är de) ovanpå varandra. Så det ser ut som en, men är två gardiner, smart som bara den ;)

Längtar tills jag fått ordning på allt här i lägenheten. Både när det gäller möbler och färgar på väggarna. Just nu känns det lite kaos här. Det enda rum som är något sånär enhetligt och där färgerna passar ihop är vardagsrummet. Men tur att det i alla fall är något rum som känns lite harmoniskt och att det råkar vara just vardagsrummet där man spenderar mest tid.

Imorrn kommer mamma hit!!!! Jag ska ta spårvagn och buss till Fröken Ankas jobb så jag är där 8 när hon börjar jobba. Så lånar jag hennes bil, kör ut till Landvetter och hämtar mamma (ingen fara, jag har gps haha) och så åker vi hit till min lägenhet med packning osv. Sen får vi ha Fröken Ankas bil fram till fyra då hon slutar, så vi tänkte kanske ta en tur förbi second hand och lite annat smått o gott..

Vi tänker kolla upp lite museum och sånt oxå, se om det finns nåt vi skulle vilja se, så vi kan gå och mysa ihop nånstans och sen mysfika eller nåt. Vi får se vad det blir.

Känns helt overkligt att mamma ska komma hit. Hon ska verkligen kliva in här, i MIN lägenhet, här i Göteborg, i MITT liv här. Konstig känsla, fast helt underbart konstigt :)

Sen kommer hon ju äntligen få träffa svampmannen oxå, det är ju inte en dag för tidigt med tanke på att han och jag firar två år och knappt två veckor. Jag hoppas att det går bra, trots att mamma vet allt han utsatt mig för (eller som hans alkoholdjävul utsatt mig för...) och trots att han vet att hon vet.
Jag hoppas hon kan ge honom en chans, även om han redan fått tusen chanser av mig, och även om jag just nu inte riktigt vet vart jag står eller vart vi är på väg.

En trevlig helg är i alla fall vad jag har att se fram emot,det är ett som är säkert, helt enkelt en mysig mamma-dotter-helg :D

Storhandling och pakethämtning (plus målning!)

Igår var en riktigt seg dag med huvudvärk och allmän trötthet. Men idag lyckades jag faktiskt ta mig iväg både till macken och Lidl.
På macken hämtade jag ut mina paket (vilket jag tänkt/försökt göra i flera veckor nu känns det som) och lyckades ta mig både dit och sen vidare till Lidl utan att gå vilse *imponerad av sig själv*

Något jag inte tänkte på innan var att paketen kanske var lite tunga. Jag tänkte inte alls på att jag beställt två par jeans (en i varje storlek så jag kan skicka tillbaka den som är för stor) och sen även två par påslakanset. Så ja, det vägde lite.
Blodprovsmätarna däremot var ju hur lätta som helst, det var väl tur det.

På min väg från macken till Lidl gick jag en...hm...vad ska jag kalla det...konstig väg.. eller, ovanlig för mig, det kanske är det rätta uttrycket.

Bara tre minuters promenad från min lägenhet, när man kommer ner på gatan nedanför så känns det på en gång att det är en annan stämning och inte alls lika trevligt som uppe hos mig.
Kanske jag bara kände så för att LagerUlrika berättade för mig (när vi gick där i söndags) att det inte är ett så trevligt område just där. Hon bodde där innan hon flyttade hit upp och hon tyckte det var riktigt obehagligt. Ständiga knarkaffärer som gjordes upp där på kvällarna och polisbesök bra ofta osv. Jag är inte riktigt van vid såna områden, kändes konstigt att gå där av nån anledning, trots att det var på dagen...

LagerUlrika sa åt mig att man inte går den vägen sent på kvällen, då tar man hellre spårvagnen vidare en hållplats så man kommer på andra sidan av berget där vårt hus ligger. Tro mig, det rådet kommer jag definitivt följa...

Idag gick jag strax efter 11, så jag behövde ju i alla fall inte oroa mig för att få se några skummisar stå i nåt hörn och fördela påsar med vitt pulver i, det var ju gött :)

Sen, när jag gått en bit till och kommit lite längre ner i området fick jag chansen att beundra dessa vackra hus, på vägen till och från macken:



Jag antar att det är ett halvt miljonprojekt som de försökt piffa upp med lite färg. Jättebra försök, det måste jag ge dom cred för, men tyvärr blir man ändå inte av med den där dassiga känslan när man går förbi där... Men det finns ju bra mkt värre hus att bo i, det är ju ett som är säkert..

När jag väl kom till Lidl så halvstorhandlade jag.

Min älskade mamma hade satt in pengar till mig eftersom jag inte hade så mkt mat hemma (vad skulle jag göra utan mamma?) och det slutade med att jag stod med tre tunga kassar plus väska att kånka på hem, vilket inte kändes så lockande eftersom det var ren och skär uppförsbacke hela vägen hem, och det faktiskt råkar gå en minibuss från Lidl upp till mig. Så jag unnade mig en hundrakronorsladdning på busskortet och så tog jag bussen upp. Lyx i vardagen ;)

Och tack gode gud för att jag gjorde det, det räckte att jag fick släpa de där kassarna bara från busshållsplatsen för att jag skulle bli på dåligt humör *skratt*

Nu har jag iaf mjölk, fil, müsli och kilovis med frukt här hemma. Och så lite bröd och konserver såklart. Ja just ja, jag köpte te också, så ikväll ska jag lyxa till med en stor kopp te med mjölk till kvällsfika :)

Målaren var här idag!!!!!! Och målade verkligen :D Så nu är badrummet typ klart, sen imorrn kommer han hit och sätter upp tapeten i lilla snutten av hallen.

Jag fick honom även att spackla på väggen inne på toa åt mig.

När jag flyttade in satt det bl.a en sån där otroligt vacker hållare för tandborstmuggar på väggen, och själva muggarna måste fan ha varit från 70-talet, i plast. Plus att det var två hyllor i samma serie som satt på väggen. Jag tänkte att jag skulle plocka bort de fula grejerna och skruvade helt sonika ner mugghållaren.

Men oj oj oj, när jag väl tog bort hållaren så insåg jag att den som målat väggen inte målat under hållaren, så där under var det en fin grön-brun-randig tapet som det skrek 70-tal om.

Så idag frågade jag herr målare om det gick att fixa på nåt sätt, eller om jag bara får acceptera de där fula hyllorna. Då var han så snäll att han spacklade där och så fick jag lite vit färg av honom som jag kan måla på när spacklet är torrt.

Ok, det kommer inte se perfekt ut, det kommer antagligen synas lite att nånting suttit där, men det skiter jag i, bara jag slipper de där fula hyllorna ;)

För övrigt kan jag säga att de två par jeansen jag hade beställt var bra i modellen osv, men BÅDA storlekarna var för stora. Jag som beställt två olika storlekar för att vara på säkra sidan. Surt, sa räven :(

Mackäventyr, Heddas snöbekymmer och måleriväntan...

Så här glad var Busan i morse när jag kom och sa god morgon. Nånting säger mig att hon gärna sovit lite längre haha.


Igår tog LagerUlrika och jag en promenad till macken som jag inte lyckats klura ut hur man tar sig till om man inte har bil. Nu tror jag faktiskt att jag kan hitta dit själv, även om jag på vägen tillbaka hem trodde att vi skulle ta av på en väg vi inte alls skulle in på *virrpanna*.
Men tro på fan att när vi kom fram till macken så hade deras postdatasystem (eller nåt liknande) helt låst sig, så karln kunde inte lämna ut några paket. Så typiskt!!

Vi fick helt enkelt gå hem igen, utan paket, dvs utan blodprovsmätare och vi måste nog ha sett lite lagomt besvikna ut på hemvägen tror jag...

Sen tog vi en kopp te här hemma hos mig och bara surrade lite allmänt.

När jag träffar LagerUlrika så får jag alltid känslan av att jag nog kan trivas väldigt bra här på Tycho Brahe, och att jag kanske till och med kan lyckas utvidga mitt sociala umgänge lite grann. Vi håller tummarna :)

Det som är så skönt med LagerUlrika är att hon är så himla lätt att prata med, plus att hon har en härligt rå humor. Sen är hon himla trevlig oxå såklart, annars skulle det ju vara lite svårt att umgås med henne, men det tog jag för givet att alla förstod ;)

Hon har det lika dåligt ekonomiskt som jag har det, om inte sämre, och det är en sak som ändå ger oss en ganska stark förståelse för varandras situation. Ur nåt negativt kommer ändå nåt positivt ibland (ganska ofta) får man väl säga.

Skillnaden mellan henne och mig är att hon har två barn och en deprimerad karl som inte kan jobba pga depressionen. Och han får ingen ersättning alls från något ställe överhuvudtaget, vilket är helt galet och helt fel, men de orkar inte längre kämpa med den delen. Så hon jobbar arslet av sig, sen ska hela familjen leva på hennes inkomst, plus att de får lite komplettering från soc.

Hennes situation är verkligen helt sjuk. Jag förstår inte hur hon orkar, men det förstår inte hon själv heller. "Det är väl för att jag inte har något val, jag MÅSTE orka" säger hon.
Och det värker i hela mitt hjärta när hon säger så, för det känns som att i den situation hon är i kan hon inte finnas. Inte finnas som den hon egentligen är, den hon egentligen vill vara.

Det är ju helt åt helvete att karln inte får någon ersättning, och jag förstår att de inte längre orkar kämpa för den saken, men fy fan vad förbannad jag blir. Bara för att den läkare han träffat är inkompetent som fan, och alla andra auktoriteter han träffat varit likadana, så ska ju inte hela familjen straffas.

Med andra ord har jag inte så mkt att klaga på, för jag har bara mig själv och töserna att tänka på. Och jag har aldrig hamnat hos kronofogden osv. Jag är väldigt tacksam för det, min situation hade kunnat vara så väldigt mkt värre. Man får vara tacksam för det lilla :)

Det jag ville få fram med detta är att hon förstår, på riktigt, hur det är att vara utan pengar två veckor innan man får pengar igen. Hon VET hur det är att inte ens kunna köpa en liter mjölk pga att man inte har några pengar. Och hon förstår om jag tycker att 50 kronor för nånting är otroligt mkt pengar, för har man inte de 50 kronorna så har man dom inte.

Det är mkt värt att få prata med nån som verkligen VET hur det är att ligga i ekonomiskt underläge, nån som vet hur det känns att bo i Sverige, ett av de bästa länderna bla bla bla, och vara hungrig och när man går till skafferiet inser man att man inte har någonting att äta för att stilla hungern. Förutom pasta då kanske, men när man är hungrig på kvällen och redan har ätit pasta till lunch o middag, då känner man inte direkt för att äta pasta även till kvällsfika eller mellanmål.

Summan av kardemumman: Det är mkt värt att ha någon att dela en viss känsla med, en känsla som kanske inte vem som helst kan förstå :)

För övrigt kan jag säga att Hedda tycker att det är skit att hon måste gå ut på baksidan av huset, hon vill mkt hellre gå ut genom köksfönstret.
Men köksfönstret vetter ju mot innegården, eller vad man ska kalla det, o eftersom man egentligen inte får ha katter lösa här så är jag inte så sugen på att släppa ut henne åt det hållet (det är massa utekatter här, men bostadsbolaget säger till alla som flyttar hit att man inte får ha utekatt här.... LagerUlrika sa åt mig innan jag flyttade hit att det bara är bullshit, att alla har sina katter ute här, så jag kör på den linjen).


Här försöker stackars Hedda trotsa djupsnön och ta sig ut lite längre ön bara till rampen. Och så passar hon på att sniffa lite på taggbuskarna oxå på vägen.

Min teori om varför Hedda hellre vill gå ut köksvägen är helt enkelt den att på den sidan är det ju plogat, det är det inte på baksidan.
På baksidan är det skog och massa bra saker, men just nu är det oxå snö, vilket inte Hedda är döförtjust i.
Jag försöker förklara för henne att det kommer bli bättre när våren och sommaren kommer, men jag vet inte riktigt om hon förstår det eller om hon bara tycker jag är en elak mamma ;)

Idag är det meningen att herr målare ska komma och måla badrummet och göra förarbetet i hallen. Hans firmabil står faktiskt utanför min port, så han är ju här i krokarna, men man ska väl inte hoppas på för mkt när det gäller honom har jag förstått.. Men tänk vad skönt det skulle vara om jag kunde flytta in i badrummet imorrn!!!!!!!

Heddas premiärtur :D

Igår släppte jag ut Hedda för allra första gången här.
Dom säger ju att man ska låta katten vara inne i nya hemmet runt två veckor innan man släpper ut dom första gången, så de förstår att man inte längre bor på gamla stället.
Och igår var det prick två veckor sen vi flyttade, plus att Hedda Bedda senaste veckan visat tydliga tecken på att hon saknat att gå ut.
Så, jag slängde ut rampen genom fönstret i vardagsrummet (en sån ramp folk vanligtvis har på balkongen så katten kan klättra upp) och sen blev det premiärtur för lilltjejen.



Hon tyckte det var töligt med all snö, det var lite suck o stön över det (inbillar jag mig iaf, det var inte direkt så att jag hörde henne sucka o stöna *harkel*), men man såg att hon var glad över att äntligen få komma ut igen.

Sen blev det spring, ut och in, ett antal gånger resten av dagen. Det är ju det enda som är jobbigt med den här tösen, att hon springer ut och in flera gånger om dagen, så man får ju öppna fönstret bra många gånger under en dag.

Det är ingen mening att sätta sig bekvämt i soffan när hon är ute, om jag säger så, för man vet aldrig när man måste kravla sig upp och öppna fönstret igen. Men det är det värt, allt för att min tjej ska vara lycklig :D


Den lilla mörka pricken på bilderna är Hedda Bedda, om ni inte förstod det ;)

Jag målade faktiskt lite igår. Ja herregud, vad har hänt?! *skratt*
Tänker ju så ofta att jag måste komma igång med målandet igen, trots att jag inte har några bilder alls i huvudet som vill komma ut (inte vad jag vet iaf), men det är svårt att komma igång.

Men igår satte jag mig rätt upp och ner och började helt sonika bara måla. Det blev skitfult och motivet är inget speciellt (fast jag har ju alltid varit mer för att måla lite abstrakta saker), men jag målade iaf.

Nu ligger målningen ute i köket, jag får lite panik när jag ser den för den är så ful haha, men jag låter den ligga där och så fortsätter jag arbeta på den nånting framöver. För något jag lärt mig sen jag började måla (med akryl) är att även en målning man tycker är skitful och är jättemissnöjd med, kan i slutänden bli en målning man faktiskt är ganska nöjd med.

Idéerna får komma allt eftersom, och det är ju bara att måla över och måla om, om man vill det, det är ju det som är så bra med akryl.
Så här slängs inga "dåliga" målningar, nä, här försöker vi i stället arbeta vidare på dom så dom till slut blir nånting bättre. Kanske de i slutet ändå åker i soporna, men då har man i alla fall arbetat allt man kan med dom.

Jag och LagerUlrika pratade om att hon skulle visa mig vart macken ligger idag, så jag kan hämta ut min blodprovsmätare, ska väl ta och ringa henne och höra om hon är sugen på det. Skulle vara bra om jag tar mig ut till Fröken Anka och KanOlov oxå, men vet faktiskt inte om jag orkar det *slö, lat och energilös*

Vi får se vad som händer idag helt enkelt :)

Att hitta hem

Idag vaknade jag sent, kom inte upp förrän strax efter 10 (efter att ha snoozat sen 8 som vanligt haha) och även om jag kände mig lite trött så kände jag mig lätt. Lätt i kroppen, lätt i huvudet. Vilken otroligt underbar känsla :D

Vi vet inte hur länge känslan håller i sig, om jag kommer känna mig lätt hela dagen, eller kanske bara 2 timmar...eller kanske några dagar till o med?... men jag försöker njuta så mycket jag bara kan av lättheten. Det är ju allt jag kan göra, försöka göra det bästa av känslan ;)

Slog på tv´n till frukosten, tänkte sitta och mysa med min kopp te och mina två rostade mackor, en liten lördagsfrukost framför tv´n liksom. Och när jag slår på tv´n så råkar serien "Himlen kan vänta" på kanal 1 vara det första som kommer fram i rutan. Och självklart fastnar jag.

Om ni inte har hört om denna serie så kan jag säga att den handlar om 4-5 människor (har inte hunnit få så stor koll än) som, mitt i livet, blir drabbade av en dödlig sjukdom. Cancer verkar det mest vara, obotlig cancer.
Dessa människor hör inte till den positiva statistiken, de som, mot alla odds, överlever.
Dessa människor kämpar mot ett (eller flera) monster som slagit sig till ro i deras kropp och som inte tänker lämna sitt boende i första taget.

Jag vet inte, kanske några överlever, men känslan man får när man följer dessa människor är att prognosen för ett tillfrisknande är väldigt dålig.

En otroligt bra serie. Den kryper in under ens skinn, och man kan inte fly från alla tankar om döden och vad som är viktigt här i livet. Mest tankar om vad som är viktigt i livet. Vad är det just jag värderar högst här i livet? Vad vill jag uppleva/uppnå innan min tid är slut?

Ingen av dessa männsikor värderar rikedom högt, det är ett som är säkert. De vill ta vara på varje sekund de har, varje soluppgång de får uppleva etc.

Deras partner lever under otrolig stress, antagligen lika stor som den drabbade, och det är fantastiskt att se hur dessa människor hanterar det hela. På olika sätt, alla har sitt sätt.

Något som slår mig är att en av de som visas, är en kvinna som har en rejält aggressiv hjärntumör som cellgifterna inte biter på. Hon väntar helt enkelt på att dö, och hennes partner likaså. De vet inte hur lång tid hon har kvar, de vågar inte hoppas på att hon har någon chans att överleva.

I alla fall, det som slår mig är att hon säger att det är först nu, när hon bor där hon bor med sin man, som hon hittat hem. Hittat hem på riktigt.
De bor på en gård med massa djur (hennes svärföräldrar verkar vara de som har gården ursprungligen, men hon och hennes man hjälper till).

Man ser henne gå och mata djuren, det är hundar, kaniner, hästar och antagligen mer djur som man inte får se.
Sen ser man henne hjälpa sin svärfar med en sugga som ska föda kultingar. Hon får helt enkelt ta på sig en lång plasthandske och plocka ut kultingen, eftersom den inte vill komma ut av sig själv.

Och när hon står där med den nyförlösta, blodiga och slemmiga kultingen i sina armar så slås jag av den fridfullhet den bilden utstrålar. Hon ser verkligen ut att ha hittat hem.

Det är sorgligt, oerhört sorgligt, men samtidigt oerhört tänkvärt och vackert. Hon har hittat hem, hon känner sig tillfreds mitt sitt liv och sin vardag.

Och jag fylls av tankar. Tankar om mitt liv, vad som kan vara mitt "hitta hem", och om jag någonsin kommer hitta det.

Jag vet inte varför just den delen av det hela talade så till mig, kanske helt enkelt för att jag ständigt letar efter mitt hem, min plats där jag kan finna ro i livet. Den måste ju finnas någonstans.

Fast är inte det vad vi alla söker efter här livet? Den plats här i livet som ger oss ro, den plats där vi känner oss hemma.

Vill ni se "Himlen kan vänta" kan ni hitta alla avsnitt på svtplay.se (jag försökte lägga in det som en länk, men det ville sig inte *harkel*)

Dagens äventyr

Idag ska jag ut på äventyr. Det blir många äventyr när man är nyinflyttad i ett helt okänt område kan jag säga ;)

Idag ska jag lyckas ta mig till Rymdtorget så jag kan gå på apoteket plus handla lite mat på ica.

Jag har suttit här och klurat som bara den på vart närmsta apotek kan tänkas ligga, samt hur man kommer dit, men det har inte gått så bra.
Tack gode gud för att jag har LagerUlrika som granne kan jag säga. Jag ringde henne och fick en fin detaljerad beskrivning av hur jag tar mig till Rymdtorget och fick veta att det där finns både apotek och mat :)

Så, Rymdtorget nästa. Eller, ja, det kanske inte blir närmsta timmen, men det måste i alla fall göras innan dagen är slut eftersom apoteket är ett måste.
Mat är också ett måste eftersom jag kort sagt inte har ett skit hemma i skafferiet, fast panikmaten (typ fil, mjölk osv) kan jag ju alltid köpa på lilla kvartersbutiken här om det krisar.
Men, som sagt, jag MÅSTE ta mig till apoteket idag, så jag MÅSTE helt enkelt tvinga mig själv att fixa det här idag. En enkel sak som kan kännas så stor och jobbig, det är ganska fascinerande må jag säga ;)

Jag ringde herr målare tidigare idag och frågade hur han ligger till och om mitt badrum kommer bli fixat den närmsta framtiden. Svaret blev att han varit själv även denna vecka och därför inte hunnit med mitt badrum, men att han kommer på måndag och målar det, plus att han då gör förarbetet på den lilla väggsnutt han ska tapetsera ute i hallen (som plåster på såren för badrummet). Sen tapetserar han på tisdag.

Så förhoppningsvis, om han nu kommer när han sagt, så kan jag flytta in även i badrummet i början av nästa vecka *tjoar* :D

Dags för lite lunch nu, det får bli soppa, hittade en i skafferiet igår :)

Sånt som jag tänkt på just idag (totalt oväsentliga saker som vanligt haha)

Hur kan en kattspya bara försvinna? Eller vara på ett sånt ställe att den är omöjlig att se?

I morse när jag låg och snoozade (hade ställt alarmet på 8, men snoozade fram till 10 då min käre mor i stället lyckades ringa och väcka mig) så hörde jag vid ett tillfälle att Busan spydde.
Jag antog i alla fall att det var Busan, eftersom Hedda aldrig spyr (kan ju ha och göra med att Busan med jämna mellanrum behöver tömma sig på gigantiska hårbollar).

Jag försökte i mitt halvt sovande tillstånd lokalisera (med hörseln) vart spyan hamnade och hörde även den där "lillskvätten" som alltid kommer efter storspyan. Konstaterade att jag ju skulle upp nästa gång alarmet ringde (yeah, right..) och tänkte att jag tar upp spyan då och tänkte även att den inte skulle vara svår att hitta..

Men tro på fan, när jag väl klev upp så hittade jag ingen spya. Jag gick runt i hela lägenheten, kollade överallt, i alla skrymslen och vrår, under alla bord osv. Men ingen spya! Den är helt borta, hur är det möjligt!?

Efter ungefär en timme lyckades jag hitta "lillskvätten", och tänkte att då är det ju piece of cake att hitta själva spyan då. Men icke, det finns ingen spya. Eller den är rättare sagt omöjlig att hitta.
Förstår inte hur den kan vara så himla svår att hitta, speciellt inte när jag hittade lillskvätten vilket gjorde att jag ju fick en aning om vart det hela hade hänt.

Så nu ligger det en spya nånstans här i lägenheten, en spya som antagligen består av en lång hårkorv och som jag förhoppningsvis en vacker dag kommer springa på. Fräscht som bara den ;)

Herrehjärtanes vad jag funderar på vad jag ska göra av den här lägenheten, jag kan inte sluta drömma och fantisera :)

Mina tankar handlar mest om vilka färger jag vill ha i sovrum, kök och hall, eftersom de färger som är där nu är groteska. Ok, hallen är väldigt anonym, bara nån vit/beige tapet med små mönster i, men den är inte fräsch. Och jag vill ju fixa till här så det blir MITT hem med MINA färgval :)

Köket har ju en fantastisk mintgrön/pastellgrön färg på väggarna vilket gör en illamående när man kliver in där. Plus att det är stört omöjligt att hitta en enda färg som funkar ihop med just den färgen.
Det ser ganska nymålat ut, så om jag skulle ha råd att fixa färg inom en snar framtid behöver jag nog inte lägga ner så mkt jobb på själva förarbetet. Men vilken färg??????

Sovrummet är ju just nu gult, lite åt orangea hållet. Det vete fan om det är precis samma tapet som jag hade i hela lägenheten i karlstad (den lägenheten kallades för övrigt apelsinstället, av förklarliga skäl). Otäck tapet att ha i sovrummet kan jag säga. Otäck vart den än skulle vara, men extra otäck i sovrummet, man blir illamående av att gå in där.

Och så är det precis samma problem som det är i köket - det går inte att kombinera ihop med några färger. Eller jo, det går, men inte några färger jag gillar. Känns som att hela sovrummet blir en gräddbakelse på nåt vänster, och det känns verkligen inte bra.

Jag funderar starkt på att ha någon slags grön färg därinne i stället. Alltså, lite mörkare grön, men inte militärgrön. Får för mig att det kan vara mysigt. Sen ska ju grönt vara lugnande oxå, är väl perfekt i sovrummet. Och är det rätt grönfärg så går den ju att kombinera med ganska många färger.

Hallen SKA bli lila, det har jag bestämt mig för. Jag vill ha en murrig lila, inte knallila. Mysig lila liksom. Och förhoppningsvis kostar det inte så jättemkt att måla om där eftersom det är så liten yta det handlar om.

Jag tänkte att eftersom vardagsrummet är i princip kritvitt så kan det vara trevligt med lite murriga färger i de andra rummen, det kan nog ge ett ganska jämnt intryck. Men vad vet jag, jag har ju ingen koll alls på färger osv, kanske blir heltokigt om jag nån gång får möjlighet att göra om här haha

Idag när jag duschade blev det än en gång så där groteskt påtagligt att mitt hår inte blivit klippt på ett bra tag.

Ni vet, normalt lägger man i balsamet och håret blir ganska mjukt och följsamt just när man lägger i det. Man kan liksom fördela ut det i hela håret, speciellt topparna.
Men den tiden är förbi för mig kan jag säga, inget snack om saken.

Det enda som händer när jag lägger i balsamet är att jag får en enda stor tova vid hårtopparna, och jag får i panik försöka komma loss med fingrarna eftersom den gigantiska tovan slingrar sig runt fingrarna och sen sitter man där man sitter. Kort sagt - en klippning behövs ;)

Funderar på att låta KanOlov leka lite med håret nånting framöver, han har ju lite koll på klippning och nånting måste ju göras innan mitt hår förvandlas till ofrivilliga dreads. Gå till frisör är ju inte ett ekonomiskt försvarbart alternativ just nu, så då får KanOlov duga. Fast sist fick han ju ändå till det ganska bra måste jag säga, jag var riktigt imponerad :)


Inte ett skit har blivit gjort idag, men det orkar jag inte riktigt få panik över. Panik kan jag ha imorrn i stället ;)

Tvättstugepremiär

Idag har jag banne mig lyckats göra lite lite nytta. Inte mycket, men många bäckar små blir ju till slut en gigantisk flod, och förhoppningsvis blir resultatet av många små ansträngningar här slutligen en ordnad lägenhet ;)

Idag har jag invigt tvättstugan här. Tyvärr blev jag inte vidare imponerad eftersom torkskåpet var värdelöst. Jag känner mig som en pensionär, men jag blir sååå irriterad när torkskåp/torktumlare inte funkar som de ska, jag blir helt galen *skratt*
Hur svårt är det att se till att i alla fall 1 av de 3 torkskåpen som fanns där faktiskt fungerar? Visst, de blåste lite luft, men inte vidare varm luft och det var inte direkt mycket blås i det hela.
Så nu hänger kläder lite här och där i lägenheten och jag känner mig som en surkärring när det gäller det hela *skratt*
Inte ens det jag hade i torktumlaren blev riktigt torrt, men där var det i alla fall bara några små saker som fortfarande var blöta, så det var ju i alla fall bättre.

Jag fick kämpa för att komma in i själva tvättstugan också må jag säga.
Man har en sån där elektronisk bricka som man ska lägga mot displayen på väggen och så kan man boka/avboka tid, kolla vilken tid man har och så såklart låsa upp dörren då.
Jag hade det där i karlstad och tyckte det var helt suveränt (plus att torkskåp och torktumlare där var helt underbara, så jag var ju alltid lyrisk när jag hade tvättstuga där), men inte var det samma här heller.

Nä, hela grejen var uppbyggd på ett annorlunda sätt, helt ologiskt (i alla fall för mig *harkel*), så jag stod där med min bricka och tryckte den mot displayen om och om igen, vilket bara resulterade i ett evigt pipande utan att dörren öppnades.
Jag fattade inte ens om jag verkligen bokat den tid jag var där, snacka om att jag kände mig som ett pucko :)
Men, efter 5 minuters pipande och suckande så kom jag äntligen in. Och lyckades åtminstone halvdant komma på hur den där bokningsgrejen funkar. Så nästa gång borde det ju gå bättre *hoppas*
Det här med teknik är minsann inte lätt ;)

Stackars den människa som bor ovanför tvättstugan, hon/han måste ju ha blivit skitless på allt pipande jag orsakade när jag stod där och försökte komma in *skratt*

Sen efter tvätten, när allt var klart (och upphängt här i lägenheten *morr*), så tog jag det lite lugnt och sen fick jag nåt psykryck och tog itu med allt krafs som stod i köket och väntade på att bli undanpackat.
Jag stuvade in saker lite här och där (jag har ju tokmycket skåp här) och fick undan bra mycket.
Sen måste jag erkänna att en del saker som jag inte visste vart jag skulle placera flyttade jag helt sonika ut i vardagsrummet..

Så nu har jag ett relativt ostökigt kök, men ett desto stökigare vardagsrum. Jag antar att man får vara glad för det lilla man åstadkommer :D

Väntar på att herr målare ska komma och fixa badrummet så jag kan flytta in grejer där, men han har inte hört av sig än, trots att han sa att han skulle göra det i början av denna veckan. Alltså, han skulle göra själva tapetserandet/målandet i början av veckan, så det blev gjort.

Blir lite less på att ha badrumsbyrån med innehåll i köket plus att duschgrejerna också får stå i köket. Jag vill ju kunna hänga upp handdukar, ställa in byrån, hänga upp duschdraperiet och göra det lite mysigt där inne! Men icke, herr målare verkar vara seg.. Om han inte hör av sig imorrn kanske jag slår honom en signal.. Om jag vågar, jag är ju alltid så feg när det gäller sånt där ;)

Dagens summa av kardemumman är att jag faktiskt gjort nån nytta i och med att jag tvättade och tog itu med alla saker i köket (plus att jag klämde in ett samtal till försäkringskassan!), så idag kan jag känna mig nöjd med mig själv :D

Idag har varit bättre än igår, inte lika stor tomhetskänsla, och det är skönt. Det gnager och har sig i mig som vanligt, men jag har inte känt mig som ett enda stort tomt skal som jag gjorde igår. Som sagt, skönt :)

Jag var på Anorexi- och Bulimicentret kl.10 idag och hade mitt andra och sista bedömningssamtal där. Jag hade ställt klockan på 7, men vaknade med ett ryck 8 och kände att jag sovit över. Vilket jag då gjort ;)
Jag hann iaf med spårvagnen i tid, skippade att göra mig i ordning och så vidare.

Såg väl hyfsat dassig ut kan jag tänka mig, plus att jag med jämna mellanrum tjoade till på vägen ner till spårvagnen eftersom jag halkade till lite nu och då. Och av nån outgrundlig anledning måste jag alltid tjoa till när jag halkar, vare sig jag är helt själv eller har någon med mig. Idag och igår hade jag ingen med mig och jag kan tänka mig att folk som hörde mig tjoa för mig själv måste ha funderat lite *skratt*


Den här härliga stentrappen som sedan fortsätter i en backe ner till spårvagnen får mig att tjoa som bara den nu när det är halt ute :)

Mötet gick iaf bra, men vi kom överens om att de inte är det rätta stället för mig eftersom jag redan vet allt om ätstörningen och oftast, förr eller senare, lyckas bryta den själv när den väl kommer på visit. Och nuförtiden kommer den ju bara på visit när jag är väldigt stressad av yttre faktorer. Tankar på mat finns ju hela tiden, men jag har ju en helt annan kontroll och ett helt annat tänkande nu än för 10 år sen.
Det kändes som ett bra beslut måste jag säga, kände ju redan från början att det kanske inte riktigt var exakt vad jag behöver just nu.
Jag behöver hjälp med mina känslor på nåt vänster, de känslor som sedan gör att jag tar till diverse tokiga metoder för att stå ut med eller hantera känslorna. Om man nu kan kalla det hantera när det är tokiga metoder man använder...

Jag kom tillbaka hit hem vid tolv och har sen dess försökt fixa här hemma, men har ärligt talat i stället bara suttit här vid datorn och kollat diverse saker. Det är sååå lätt att fastna vid datorn när det är saker man inte vill göra som måste göras ;)


Det är avsevärt mindre tjoande när man ska UPP för backen och trappen från spårvagnen, då är det mest suck och stön som gäller ;)
(bilden är tagen en bit upp i backen, innan trappen börjar)


Ska väl försöka göra ett ryck nu, se om jag kan få undan lite av alla de grejer som är utspridda överallt här i lägenheten. Många bäckar små får det bli...

En sån där dag...

Idag har varit (och är fortfarande) en sån där dag när jag inte förstår någonting.

Jag får inte rätsida på minsta lilla sak, och speciellt inte på livet. Känslolivet är kaos.

En sån där dag då allt känts för mycket, och för stort, och jag inte hittat någon lösning alls på något överhuvudtaget.

En sån där dag när jag känt för mycket, samtidigt som det varit en dag när jag inte känt någonting alls förutom en gnagande tomhet.

En sån där dag när man inte vill ha någon relation alls, framför allt inte med sig själv.

En tölig dag helt enkelt...


Imorrn får bli bättre *slår beslutsklubban i bordet* :)