Att hitta hem

Idag vaknade jag sent, kom inte upp förrän strax efter 10 (efter att ha snoozat sen 8 som vanligt haha) och även om jag kände mig lite trött så kände jag mig lätt. Lätt i kroppen, lätt i huvudet. Vilken otroligt underbar känsla :D

Vi vet inte hur länge känslan håller i sig, om jag kommer känna mig lätt hela dagen, eller kanske bara 2 timmar...eller kanske några dagar till o med?... men jag försöker njuta så mycket jag bara kan av lättheten. Det är ju allt jag kan göra, försöka göra det bästa av känslan ;)

Slog på tv´n till frukosten, tänkte sitta och mysa med min kopp te och mina två rostade mackor, en liten lördagsfrukost framför tv´n liksom. Och när jag slår på tv´n så råkar serien "Himlen kan vänta" på kanal 1 vara det första som kommer fram i rutan. Och självklart fastnar jag.

Om ni inte har hört om denna serie så kan jag säga att den handlar om 4-5 människor (har inte hunnit få så stor koll än) som, mitt i livet, blir drabbade av en dödlig sjukdom. Cancer verkar det mest vara, obotlig cancer.
Dessa människor hör inte till den positiva statistiken, de som, mot alla odds, överlever.
Dessa människor kämpar mot ett (eller flera) monster som slagit sig till ro i deras kropp och som inte tänker lämna sitt boende i första taget.

Jag vet inte, kanske några överlever, men känslan man får när man följer dessa människor är att prognosen för ett tillfrisknande är väldigt dålig.

En otroligt bra serie. Den kryper in under ens skinn, och man kan inte fly från alla tankar om döden och vad som är viktigt här i livet. Mest tankar om vad som är viktigt i livet. Vad är det just jag värderar högst här i livet? Vad vill jag uppleva/uppnå innan min tid är slut?

Ingen av dessa männsikor värderar rikedom högt, det är ett som är säkert. De vill ta vara på varje sekund de har, varje soluppgång de får uppleva etc.

Deras partner lever under otrolig stress, antagligen lika stor som den drabbade, och det är fantastiskt att se hur dessa människor hanterar det hela. På olika sätt, alla har sitt sätt.

Något som slår mig är att en av de som visas, är en kvinna som har en rejält aggressiv hjärntumör som cellgifterna inte biter på. Hon väntar helt enkelt på att dö, och hennes partner likaså. De vet inte hur lång tid hon har kvar, de vågar inte hoppas på att hon har någon chans att överleva.

I alla fall, det som slår mig är att hon säger att det är först nu, när hon bor där hon bor med sin man, som hon hittat hem. Hittat hem på riktigt.
De bor på en gård med massa djur (hennes svärföräldrar verkar vara de som har gården ursprungligen, men hon och hennes man hjälper till).

Man ser henne gå och mata djuren, det är hundar, kaniner, hästar och antagligen mer djur som man inte får se.
Sen ser man henne hjälpa sin svärfar med en sugga som ska föda kultingar. Hon får helt enkelt ta på sig en lång plasthandske och plocka ut kultingen, eftersom den inte vill komma ut av sig själv.

Och när hon står där med den nyförlösta, blodiga och slemmiga kultingen i sina armar så slås jag av den fridfullhet den bilden utstrålar. Hon ser verkligen ut att ha hittat hem.

Det är sorgligt, oerhört sorgligt, men samtidigt oerhört tänkvärt och vackert. Hon har hittat hem, hon känner sig tillfreds mitt sitt liv och sin vardag.

Och jag fylls av tankar. Tankar om mitt liv, vad som kan vara mitt "hitta hem", och om jag någonsin kommer hitta det.

Jag vet inte varför just den delen av det hela talade så till mig, kanske helt enkelt för att jag ständigt letar efter mitt hem, min plats där jag kan finna ro i livet. Den måste ju finnas någonstans.

Fast är inte det vad vi alla söker efter här livet? Den plats här i livet som ger oss ro, den plats där vi känner oss hemma.

Vill ni se "Himlen kan vänta" kan ni hitta alla avsnitt på svtplay.se (jag försökte lägga in det som en länk, men det ville sig inte *harkel*)