Så här glad var Busan i morse när jag kom och sa god morgon. Nånting säger mig att hon gärna sovit lite längre haha.
Igår tog LagerUlrika och jag en promenad till macken som jag inte lyckats klura ut hur man tar sig till om man inte har bil. Nu tror jag faktiskt att jag kan hitta dit själv, även om jag på vägen tillbaka hem trodde att vi skulle ta av på en väg vi inte alls skulle in på *virrpanna*.
Men tro på fan att när vi kom fram till macken så hade deras postdatasystem (eller nåt liknande) helt låst sig, så karln kunde inte lämna ut några paket. Så typiskt!!
Vi fick helt enkelt gå hem igen, utan paket, dvs utan blodprovsmätare och vi måste nog ha sett lite lagomt besvikna ut på hemvägen tror jag...
Sen tog vi en kopp te här hemma hos mig och bara surrade lite allmänt.
När jag träffar LagerUlrika så får jag alltid känslan av att jag nog kan trivas väldigt bra här på Tycho Brahe, och att jag kanske till och med kan lyckas utvidga mitt sociala umgänge lite grann. Vi håller tummarna :)
Det som är så skönt med LagerUlrika är att hon är så himla lätt att prata med, plus att hon har en härligt rå humor. Sen är hon himla trevlig oxå såklart, annars skulle det ju vara lite svårt att umgås med henne, men det tog jag för givet att alla förstod ;)
Hon har det lika dåligt ekonomiskt som jag har det, om inte sämre, och det är en sak som ändå ger oss en ganska stark förståelse för varandras situation. Ur nåt negativt kommer ändå nåt positivt ibland (ganska ofta) får man väl säga.
Skillnaden mellan henne och mig är att hon har två barn och en deprimerad karl som inte kan jobba pga depressionen. Och han får ingen ersättning alls från något ställe överhuvudtaget, vilket är helt galet och helt fel, men de orkar inte längre kämpa med den delen. Så hon jobbar arslet av sig, sen ska hela familjen leva på hennes inkomst, plus att de får lite komplettering från soc.
Hennes situation är verkligen helt sjuk. Jag förstår inte hur hon orkar, men det förstår inte hon själv heller. "Det är väl för att jag inte har något val, jag MÅSTE orka" säger hon.
Och det värker i hela mitt hjärta när hon säger så, för det känns som att i den situation hon är i kan hon inte finnas. Inte finnas som den hon egentligen är, den hon egentligen vill vara.
Det är ju helt åt helvete att karln inte får någon ersättning, och jag förstår att de inte längre orkar kämpa för den saken, men fy fan vad förbannad jag blir. Bara för att den läkare han träffat är inkompetent som fan, och alla andra auktoriteter han träffat varit likadana, så ska ju inte hela familjen straffas.
Med andra ord har jag inte så mkt att klaga på, för jag har bara mig själv och töserna att tänka på. Och jag har aldrig hamnat hos kronofogden osv. Jag är väldigt tacksam för det, min situation hade kunnat vara så väldigt mkt värre. Man får vara tacksam för det lilla :)
Det jag ville få fram med detta är att hon förstår, på riktigt, hur det är att vara utan pengar två veckor innan man får pengar igen. Hon VET hur det är att inte ens kunna köpa en liter mjölk pga att man inte har några pengar. Och hon förstår om jag tycker att 50 kronor för nånting är otroligt mkt pengar, för har man inte de 50 kronorna så har man dom inte.
Det är mkt värt att få prata med nån som verkligen VET hur det är att ligga i ekonomiskt underläge, nån som vet hur det känns att bo i Sverige, ett av de bästa länderna bla bla bla, och vara hungrig och när man går till skafferiet inser man att man inte har någonting att äta för att stilla hungern. Förutom pasta då kanske, men när man är hungrig på kvällen och redan har ätit pasta till lunch o middag, då känner man inte direkt för att äta pasta även till kvällsfika eller mellanmål.
Summan av kardemumman: Det är mkt värt att ha någon att dela en viss känsla med, en känsla som kanske inte vem som helst kan förstå :)
För övrigt kan jag säga att Hedda tycker att det är skit att hon måste gå ut på baksidan av huset, hon vill mkt hellre gå ut genom köksfönstret.
Men köksfönstret vetter ju mot innegården, eller vad man ska kalla det, o eftersom man egentligen inte får ha katter lösa här så är jag inte så sugen på att släppa ut henne åt det hållet (det är massa utekatter här, men bostadsbolaget säger till alla som flyttar hit att man inte får ha utekatt här.... LagerUlrika sa åt mig innan jag flyttade hit att det bara är bullshit, att alla har sina katter ute här, så jag kör på den linjen).
Här försöker stackars Hedda trotsa djupsnön och ta sig ut lite längre ön bara till rampen. Och så passar hon på att sniffa lite på taggbuskarna oxå på vägen.
Min teori om varför Hedda hellre vill gå ut köksvägen är helt enkelt den att på den sidan är det ju plogat, det är det inte på baksidan.
På baksidan är det skog och massa bra saker, men just nu är det oxå snö, vilket inte Hedda är döförtjust i.
Jag försöker förklara för henne att det kommer bli bättre när våren och sommaren kommer, men jag vet inte riktigt om hon förstår det eller om hon bara tycker jag är en elak mamma ;)
Idag är det meningen att herr målare ska komma och måla badrummet och göra förarbetet i hallen. Hans firmabil står faktiskt utanför min port, så han är ju här i krokarna, men man ska väl inte hoppas på för mkt när det gäller honom har jag förstått.. Men tänk vad skönt det skulle vara om jag kunde flytta in i badrummet imorrn!!!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar