Vad härligt det är ibland :D

Vad härligt det är att umgås med människor som passar en väldigt bra, eller hur man ska uttrycka det. Helt enkelt, vad härligt det är att umgås med människor som ger en positiv energi :D

LagerUlrika kom över hit ett par timmar här på kvällskvisten, direkt efter jag kommit hem från svampmannen vid halv åtta. Jag var trött som en gris, hungrig som en gnu och hade huvudvärk. Men lik förbannat var det så trevligt att hon kom hit. Vi bara pratade, som vi brukar göra, drack lite te och slappade.

Hon är så skön att umgås med, väldigt lik mig må jag säga. Vi skrattar massa, samtidigt som vi kan prata allvar osv. Det känns som att vi helt enkelt kommer väldigt bra överens och jag är väldigt glad för att jag har henne som granne :)

Idag blev Lillen kastrerad (jo, jag kom upp i morse, blev dock lite sen iväg till svampmannen, men det gick bra ändå), så nu är han två kulor lättare ;) Allt gick jättebra och nu på kvällen började han piggna till ganska bra, så imorrn lär han väl vara gamla vanliga vilddjuret.

Jag och svampmannen åkte på Ikea under tiden vi väntade på att Lillen skulle bli klar, jag måste ju säga att det är fascinerande hur mkt tid man kan fördriva på Ikea. Man bara går omkring där och drömmer om alla möbler man skulle vilja ha och all inredning som man önskar man kunde köpa.
Ok, man får lite klump i magen eftersom man nu då inte kan köpa allt detta på riktigt, men det är ändå gött att få drömma lite och få idéer om hur man skulle vilja ha det hemma.

Jag och svampmannen hade en väldigt bra dag IGEN, har varit många såna senaste tiden. Det skrämmer mig, men får mig samtidigt att slappna av lite mer. Dubbla känslor, helt enkelt (som vanligt...). Men väldigt skönt att bara få vara dom vi är, få uppleva alla de sidor av varandra som vi faktiskt föll för och som vi älskar hos varandra.

Just ja, måste bara berätta, innan jag går o lägger mig: Häromdagen kände jag mig som värsta "Animal Rescue"-snubben ;)

Jag låg och halvslumrade på soffan och märkte att både Hedda och Busan var väldigt intresserade av något utanför fönstret. Jag hörde lite småljud, men tänkte att det var snö som rasade från taket eller nåt dylikt.
Till slut kände jag att det måste vara nåt annat än bara snö, eftersom Heddas svans viftade som aldrig förr. Jag masade mig upp ur soffan och tittade ut genom fönstret.

Och vad fick jag då se?

Jo, en stackars fågel som på nåt vänster hade snurrat in stjärtfjädrarna i en gren i buskarna här alldeles utanför fönstret!

Det är ju taggar på buskarna, inte groteska taggar så man dör om man ramlar in i dom, men nog fan känns det om man försöker ta i grenarna utan handskar.
Och där flaxade den lilla fågeln (eller han var väl i mellanstorlek, ungefär som en undulat, fast tjockare).

Handlingskraftig som jag är (åtminstone när det gäller djur *harkel*) skuffade jag in Hedda och Busan i sovrummet så jag fick arbeta i lugn och ro.
På med skinnhandskarna (tack gode gud för att jag köpte dom för några år sen, trots att jag kände olust över att dom var i just skinn!), och sen satte djurräddaren i mig igång sitt arbete :)

Mjukt och fint greppade jag lilla fågeln runt magen och ryggen, och efter lite trixande (ganska mkt trixande faktiskt) lyckades jag till slut trassla ut stjärtfjädrarna ur busken.
Och sen var det så där som det är i filmer och djurräddningsprogram - jag höll honom i mina båda händer,släppte honom försiktigt, och så flög han iväg och jag såg honom aldrig mer ;)

Jävlar i min låda vilket lyckorus jag fick av att rädda den där lilla fågeln.

Helt sjukt, men det var en så otroligt skön känsla att se den flyga iväg, helt oskadd.
Jag fick inget tack tillbaka, ingenting som visade att lilla fågeln var ofantligt tacksam över min hjälp, men det behövdes inte. Bara det att få se honom flyga iväg var som ett gigantiskt stort TACK.

Gud, nu låter jag som om jag skriver manus till en snyftfilm eller nåt haha.

Summan av fågelkardemumman är nog bara att jag faktiskt kände mig helt lycklig när han flög iväg, som att jag verkligen gjort något meningsfullt för en gångs skull. Som att mitt liv, på nåt konstigt sätt, kanske ändå fyller någon mening...

Och man behöver inte alltid få ett uttalat tack som bekräftelse på att man gjort något bra, ibland räcker känslan inombords gott och väl för att bekräfta ens goda gärning.

De fina orden får avsluta denna dag, nu blir det sängen för min del :D