Förvirring i lilla huvudet

Orkar som vanligt inte skriva, men gör en kortis (och den här gången menar jag verkligen en kortis).

Känns som att jag som vanligt mest bara flyter omkring i nåt vakuumtillstånd. Väntar är allt jag gör och det jag väntar på gör mig nervös. Kommer jag fixa arbetsförmedlingens "program"? Tänk om jag inte fixar det, tänk om jag inte klarar av att ta mig dit varje dag? Tänk om jag aldrig klarar av att arbetsträna?

Fast jag har kommit mig för att pyssla lite och det är inte illa :D

Pratade med fk igår eftersom jag inte hört ett skit om min ansökan.
Av någon anledning måste handläggaren veta hur mkt pengar soc kommer ge mig nu i slutet av månaden för att kunna lägga fram sitt förslag till högre instanser..
Visst, jag förstår att de måste veta hur mkt soc gett mig eftersom de, om de beviljar mig akt.ersättning och jag får ersättning retroaktivt, ska betala tillbaka det jag "lånat" av soc under min väntan. Men varför måste de veta det INNAN handläggaren ens kan lägga fram sitt förslag om att jag ska få ersättning?

Hon frågade först om jag överhuvudtaget skulle söka soc den här månaden... Öh, hallå?! Ska jag leva på silverfiskar eller vad hade hon tänkt sig annars?
Anledningen till att jag fått söka soc två månader nu är ju för att jag väntar på fk´s besked, så klart som fan att jag måste söka soc den här månaden oxå. Då sa hon att hon måste vänta på beskedet från soc, se hur mkt pengar de ger mig den här månaden, innan hon kan lägga fram sitt förslag. Varför kan de inte kolla upp det efter?
Fast skit samma, nu vet jag iaf att det händer nåt, att jag inte är bortglömd eller bara lagd på hög.

Var hos min diabetesläkare i förrgår, mest eftersom jag varit orolig för mitt högeröga som varit lite uppspärrat. Jag kallar det ögat numera mitt Quasimodo-öga (ringaren i notre dame, ni vet, det är så jag känner mig vissa dagar).
Jag hade såklart en "lindrig" dag när jag var hos läkaren, men han såg ju ändå på en gång att det var nåt fel, att det inte bara är jag som inbillar mig. Förra veckan tog jag prover, och han satt där med resultaten.

Vad ögat mest troligt beror på? Jo, giftstruma. Fan, jag trodde jag skulle kunna skriva kort och koncist om det här utan att känna nåt, men jag känner hur hjärtat börjar bulta nu igen och klumpen i magen kommer och hälsar på.

Jag har ju en sköldkörtel som inte funkar, har ätit levaxin sen jag var fyra, och en del får tydligen giftstruma när de har sköldkörtelproblem. Ganska få får det fick jag intrycket av..

Jag har fortfarande inte riktigt fattat hur allt hänger ihop, men det har iaf med sköldkörteln att göra, o är det giftstruma så har jag antagligen den sorten som kommer i skov. Ett skov kan vara ett halvår, eller kanske två år. Sen kanske jag har tur och märker inte av det på två eller fem år, sen kommer det tillbaka igen. Och som jag fattade det så finns inget att göra....

Jag mår skitdåligt över mitt öga. De dagar man ser en markant skillnad klarar jag inte av att gå utanför dörren... Det är nog mest det som gör att det känns tungt. Jag hade nån naiv tanke om att det skulle gå att fixa ögat, fixa problemet. Minska på levaxindosen eller nåt och så skulle ögat fixa sig oxå. Men icke, det verkar inte vara så lätt :(

Läkaren var ganska säker på att det var giftstruma, utifrån provsvaren och hur mitt öga såg ut (eller snarare hur ögonlocket har dragit sig bakåt), men han vill skicka mig på magnetröntgen för att utesluta att det är en cysta eller tumör jag har bakom ögat.

Jag fattar ingenting, är helt förvirrad.

I måndags och igår gick jag omkring i nåt konstigt chocktillstånd tror jag, mådde riktigt skit. Idag har det känts bättre.
Men nu började jag ju tänka på det igen eftersom jag skriver om det, och det känns fan inte bra. Jag vill inte gå omkring med ett sånt här öga resten av mitt liv....

Får se vad resultatet av MR blir och se vad läkaren säger efter det. Kanske jag fattar lite mer då.

Lucas mår bra, fast han fick en böld på sidan av halsen som visade sig vara en varböld, antagligen pga infektion i ett av alla hans småsår som han hade när jag tog hand om honom.
Onsdag förra veckan satte de en dräneringsslang på honom, och i måndags tog vi bort den.

Nu är mitt jobb att hålla sårskorpor borta och spola igenom gången (där slangen suttit) med koksalt, så det läker inifrån.. Lättare sagt än gjort, kan jag säga haha

Idag fick jag helt sonika åka till djurkliniken och de fick hjälpa mig ta bort sårskorporna och öppna de två hålen, eftersom jag inte lyckats med det här hemma. Lucas har blivit skitarg och huggit när jag försökt. Jag sa till veterinären att han blivit väldans förbannad när jag försökt göra det på honom och hon sa ett lite ointresserat "jaha". Då visade jag mina händer (som är fulla av rivsår och bitsår) och då tror jag hon fattade att jag menade allvar *skratt*

Ikväll ska jag fixa det hela själv, får se hur det går *harkel* Jag måste vara lite hård helt enkelt, bara göra det, få det överstökat.

Han är en helt annan katt nu än han var när jag träffade honom första gången. Jag märker hur personligheten sakta men säkert börjar komma fram, allt eftersom han får förtroende för mig och känner sig trygg här.
För bara några dagar sen, nästan en vecka sen, började han för första gången busa på allvar, helt underbart att se :)
Han ligger alltid på min mage när jag ligger i sängen och läser bok på kvällen, hur mysig som helst är han.

Hedda är sur för att han bor här, men det är inte mkt jag kan göra åt det.

Orkar inte skriva mer nu. Fan, nu blev det så där mycket igen, trots att jag verkligen inte trodde det. Att jag aldrig lär mig ;)