Tröttis och fint skafferi/kylskåp

Just nu är jag så trött att jag håller på att avlida. Ni vet, när man inte förstår hur man ens ska orka borsta tänderna innan man går och lägger sig, så trött är jag. Jag borde ta en dusch innan jag går och lägger mig, men det känns som ett groteskt stort projekt som det inte finns energi till, så det blir nog inget.

Tänkte att huvudet skulle vara rent imorrn när jag ska bli klippt, men orkar nog inte riktigt bry mig. För övrigt har jag ju hela huvudet fullt av sårskorpor, så dom lär väl knappast tänka på om håret är rent eller inte, de lär ju ändå tycka att jag är skabbig som fan ;)

Tror att situationen med svampmannen börjat sjunka in i mig och därför är jag trött mest hela tiden nu igen. Och känner mig nere mest hela tiden. Men det går väl över.

Det jobbigaste i det hela är att jag får så otroligt dåligt samvete gentemot Gabriell (lillgrannen). Normalt orkar jag ju vara lite extramamma och lektant, men senaste tiden har energin inte funnits. Inte alls. Och jag får så dåligt samvete för att mitt mående ska gå ut över henne, önskar jag orkade ge henne all uppmärksamhet hon skriker efter...
Men jag får försöka acceptera att jag inte har energi just nu, och förklara för henne varför jag är som jag är just nu. Mer kan jag nog inte göra...

Ska leta fram nån bild nu på den frisyr jag vill ha, och skriva ut den, så jag kan ta med den imorrn när jag ska till frissan. Hoppas hoppas hoppas att den person som ska klippa mig fattar hur jag vill ha det. Inte många som gör det kan jag säga...
Annars får väl KanOlov klippa till det efteråt, det gjorde han ju när jag varit hos frisören för ett år sen haha


Jag var tvungen att fota mitt skafferi och kylskåp tidigare idag, bara för att det är så sällan det är så välfyllt, oftast ekar det groteskt tomt i det ;)


Mitt fina skafferi, fyllt till bredden :D


Och mitt kylskåp, inte fyllt till bredden, men åtminstone inte helt tomt :D

Sen måste jag bara få visa en bild på min middag idag. Värsta lyxmiddagen, minsann! Sallad med vinägrett och så stekt halloumi. Japp, halloumi, såååååå gott!! Önskar jag var rik så jag kunde äta det åtminstone en gång i veckan ;)


Gott som den var det :)

Orkar fasiken inte skriva nåt mer nu, tänker förbereda mig själv för sängen, trots att klockan bara är tio över åtta. Fast mina förberedelser brukar ju ta ett tag, så jag lär väl ändå inte komma i säng förrän tidigast halv tio *harkel*

Idag lyckades jag faktiskt ta en JAG-dag. Jag gjorde bara sånt jag kände för, klarade till och med av att säga nej till svampmannen när han frågade om jag ville komma över på film eftersom jag inte alls kände för det. Duktig tjej :)

svårvräkt hyresgäst och nytt favoritpyssel

Någonting slog mig just nu. Eller för fem minutrar sen var det väl.

Jag åt mitt kvällsfika vid nio, två mackor som vanligt. Sen gjorde jag lite popcorn och åt upp dom. Sen tog jag två mackor till. Och allt detta utan att jag egentligen var sugen, det gick bara ut på att "fylla hålet" och på att försöka bli av med oron i kroppen.
När jag satt och åt den sista mackan slog det mig, pang bom, att herr bulimi nu har bott i mig ungefär 15 år.

Han har inte alltid varit fysiskt närvarande, någon gång har han faktiskt hållit sig borta nästan ett halvår. Men psykiskt har han alltid, är han alltid, och kommer han antagligen alltid vara närvarande.
Han sitter i en gömma i mitt huvud och verkar ha fått till ett sjuhelvetes jävla lås på sin dörr, för jag får inte ut honom. Borde jag inte ha lyckats vräka honom vid det här laget? Han är inte ju inte direkt en hyresgäst som sköter sig, om man säger så...

Han har bott i mig 15 år, och fru ätstörning har bott i mig längre än så, ungefär 20 år. Det känns tragiskt som fan.

Jag vet inte om jag ska känna mig misslyckad över det hela, eller om jag kanske i stället borde känna mig stolt. Stolt eftersom det är ett helvete att ha den där gubben i sitt liv.

Det är sååååå många gånger jag velat ge upp, ge upp på riktigt, men någonting i mig har ändå fått mig att fortsätta kämpa på. Fortsätta försöka leva och komma på fötter. Jag måste ju ha en riktig jävla livsgnista i mig, även om det ofta inte alls känns så, annars skulle jag väl aldrig "stått ut" så här länge, eller?

Jag tror jag väljer att känna mig stolt i stället för misslyckad, och jag hoppas att gnistan i mig en dag lyckas få in mig i livet, lyckas få mig att känna mig levande på heltid. Eller åtminstone halvtid, det duger fint åt mig det ;)

Närmaste veckan händer det minsann grejer må jag säga. Som vanligt känns det som att allt kommer på en och samma gång, men det är nog bara för att jag har två saker inbokade på torsdag. Två inbokade grejer på samma dag blir för mig total stress och oro, muppig som jag är haha

Det som händer på torsdag är iaf att jag ska klippa mig, och sen ska jag till arbetsterapeuten för första gången.

Japp, jag ska klippa mig!!!!! Har inte klippt mig på över ett år nu, så nu är det fasiken dags :)
Jag var skitsmart och beställde fyra nummer av tidningen Amelia för 117,50kr, och premien man fick med var ett presentkort som man kunde använda till lite olika saker på diverse salonger här i stan. Det var bara ett ställe som erbjöd klippning, så jag kunde ju inte direkt välja vart jag ville fixa huvudet, men det känns som sak samma. Bara grejen att få klippa sig är ju världens lyx!

Jag tänker ta med mig bilder på den frisyr jag vill ha. Nä, jag tar inte med mig bilder på kändisar eller nåt jag sett i en tidning heller, jag tar med mig bilder på mig själv *skratt* Men om jag en gång haft en frisyr jag älskade så måste väl det bästa vara att ta med sig en bild på mig själv när jag har den frisyren, right? ;)

Sen tänker jag lyxa till och köpa röd hårfärg, så förhoppningsvis har jag snart tillbaka mitt korta, lockiga och busiga hår i en härlig röd färg :D

Sen ska jag till arbetsterapeuten, känns lite nervöst. Har ingen aning om vad hon kommer säga/göra. Har ingen aning om vilket sätt hon arbetar på. Och har ingen aning om varför dom bedömde att det var den enda hjälp jag behöver, själv känner jag ju lite att en psykolog eller liknande inte skulle sitta helt fel eftersom jag fortfarande har massa tok för mig i huvudet..

Sen på måndag ska jag på möte med Af och Fk och förhoppningsvis kan de då berätta för mig hur min planering ska se ut nu när jag fått ett år av arbetsintriktad rehabilitering beviljad.

Jag hoppas jag får komma igång med nånting riktigt snart, även om det känns jättenervöst och jag är livrädd för ångesten jag kommer få i början.
Huvudsaken min Af-handläggare inte gör som hon så många gånger annars gjort, dvs säger åt mig att jag ska börja en kurs (eller vad det nu är) på heltid och att den börjar redan imorrn. Då blir det panik i mitt lilla huvud. Lite framförhållning denna gång, tack!

Mitt nya pyssel består av ett pärlvävnings-set jag köpte på ÖB (Ö&B?) för hela 55 kronor.



Idag var andra kvällen jag höll på med det, och nu börjar jag fatta lite hur det funkar. Igår kväll var ett helvete, jag fick ju inte till ett skit.. eller jo, jag fick till lite, men det blev egentligen bara skit.
Det mest intressanta är att bruksanvisningen på svenska var helt annorlunda och totalt kass i jämförelse med den engelska. Betyder det att tillverkarna tycker att vi svenskar måste göra på ett annat sätt än de som förstår engelska, eller? ;)


Här är början på mitt allra första armband. Som sagt, MITT ALLRA FÖRSTA, ha det i åtanke *skratt*

Det är tålamodsprövande som bara den, och massa småpill som jag älskar. Och just nu verkar det vara helt rätt grej för mig att pyssla med på kvällarna, det är ju så mkt annat pyssel jag vill göra som jag inte orkar ta itu med.

Fast stackars Gabriell (lillgrannen som kommer hit typ varje dag och hälsar på) tyckte nog att jag var tråkig både igår kväll och ikväll, jag var ju helt fast i mitt pärlväveri. Och jag lär ju vara fast i det ett tag framöver ;)

Ja just ja, jag har ju tandläkaren på tisdag oxå, det glömde jag säga! Han lät skitotrevlig och burdus på telefon när jag bokade tid, men jag har ju 100 kr rabatt där (fick en rabattkupong när jag flyttade hit till bergsjön), så det får bli han ändå. Huvudsaken jag får mina tänder kollade, det är ju några år sen sist.

Imorgon ska jag försöka ha en JAG-dag och bara göra saker som JAG vill och känner för att göra. Ingen stress, inget dåligt samvete gentemot andra människor, bara en dag där jag känner efter vad JAG vill och orkar göra. Får se om det funkar i praktiken, det återstår att se ;)

Dalbana

Jag orkar inte skriva nåt nu. Jag lever i en berg-och-dalbana, fast mest är det väl en dalbana. Tids nog blir det bättre, det måste det ju bli. Jag kämpar på, dag för dag, och tar mig sakta men säkert framåt, det är väl huvudsaken.


Inspirationskortet som känns rätt just nu eftersom jag har gjort ett val. Ett tungt, men nödvändigt val. Och bättre sent än aldrig...

Helt jävla otroligt!!!!

Helt otroligt, helt jävla otroligt!!!!!!!

Jag skulle precis skriva ut en kopia på hur mkt pengar jag kommer få från fk nu på tisdag då jag får min första ersättning från dom. Kopian tänkte jag lämna (med massa andra papper) till soc imorrn eftersom fk inte fixat mitt bostadstillägg än.

Jag sitter där, loggar in på mina sidor hos fk, och nog för att jag redan satt på golvet, men nog fan var det nära att jag trilla ner i golvet. Varför? Jo, dom har fixat mitt bostadstillägg!!!!!! Jag behöver inte söka soc nu för hyran, jag behöver inte bry mig i soc på förhoppningsvis länge länge länge!!!!! Och, det läskigaste av allt är att jag ju får bostadstillägg retroaktivt från februari!!!!! Förstår ni vilka pengar? Ungefär en 12000 blir kvar när jag betalat hyran, helt sjukt!!!!!!!!!!!!!!!

Nu kommer ju självklart en del av de pengarna gå till räkningar och sånt, men det borde inte bli sååååå mkt som går till det. Sen är det upp till mig vad jag vill göra av det som blir kvar. Helt sjukt!

Jag vet att glädjen över pengarna inte kommer vara länge eftersom jag tänker betala av massa krediter, plus att jag faktiskt funderar på att köpa ett par glasögon (som jag kanske till o med kan se med) och att gå till tandläkaren. Så pengarna kommer ju inte vara på kontot så länge, men ändå!

Imorrn ska jag sätta mig och klura vart det är bäst att jag lägger pengarna, vilka krediter som är mest förstörande för mig. Kanske jag kan få ner min månadskostnad lite efter det, skulle ju verkligen inte skada :D

Det går inte att beskriva hur jag känner just nu.
Jag känner mig skitglad över pengarna som jag får retroaktivt, men samtidigt känner jag mig konstigt ledsen över att jag inte kan behålla dom.

Men dom gör ju otroligt stor nytta om jag betalar av lite kredit, helt klart.
Och om jag unnar mig ett par glasögon (om jag inte tycker det är för dyrt) så är ju det faktiskt nåt lyxigt, men samtidigt väldigt nödvändigt. Och tandläkaren likaså. Lyxigt, men nödvändigt.
Och att få gå till tandläkaren och sen kanske köpa ett par glasögon, det kan jag leva länge på :D

Så nu försöker vi tänka att det inte gör nåt att pengarna försvinner fort, vi skippar tankarna om att det är synd att jag inte kan lägga undan dom på ett sparkonto eller nåt liknande, och så fokuserar vi på att jag kan bli av med lite krediter, plus att jag kanske kan få fungerande glasögon och fungerande tänder ;)

Dags att hoppa i sängen nu, måste försöka sova...

En vecka

En vecka har gått sen jag och svampmannen gjorde slut, och det har väl varit en ok vecka. Jag har klarat av det hela väldigt bra, lyckats hålla allt på lagom distans hela tiden, förutom några gånger då det börjat mola i magen lite extra mycket.

Igår kom en liten minikrasch.
Jag vet inte vad som hände, jag gjorde inget speciellt, hade lagt mig för att vila lite eftersom jag hade ont i huvudet och var svintrött. Mådde lite konstigt, antagligen pga att jag hade migrän i torsdags, det var väl lite efterdyningar av det.

Pang sa det så var ångesten på besök. Jag försökte förtvivlat vila, sova bort det, men kroppen lät mig inte somna.
Jag gick omkring här som en osalig ande och visste inte vart jag skulle ta vägen, vad jag skulle göra av mig själv.

Det var en sån där konstig ångest, en beslutsam ångest, en ångest som ibland får mig att göra dumma saker mot mig själv för att jag helt enkelt inte vet vad jag ska göra av mitt inre. En sån ångest som är omöjlig att vara i och låta passera.

Lite tårar blev det och det behövdes nog. Ganska mycket tårar blev det, mycket för att vara mig i alla fall. Jättskönt att få grina, men jobbigt att hamna i den där panikångesten.

Efter ett tag skickade jag ett mess till LagerUlrika och hintade att jag inte mådde så bra, hon ringde upp och sen kom hon ner på en gång. Trots att jag körde mina gamla vanliga "men det behöver du inte göra, det är ingen fara, jag klarar mig".

Varför ska det vara så svårt att be om hjälp? Varför ska det vara så svårt att säga "snälla, skulle du kunna komma ner, om så bara en 10 min, för jag har det lite jobbigt nu"?

Så otroligt skönt att hon kom hit.
Jag kände mig jättedum eftersom hon hade en pratdag med sin gubbe, vilket de verkligen behövde, men jag försökte tänka att hon hade ju själv bestämt sig för att komma ner hit till mig. Jag hade ju inte tvingat henne, det var hennes beslut.
Jag försökte helt enkelt släppa det dåliga samvetet, fast det var svårt må jag säga.

Vi pratade lite om svampmannen och mig, om henne och hennes gubbe, och sakta men säkert blev jag bra mkt lugnare och den värsta chockkänslan la sig. Jag tror nästan det var en slags chock som kom över mig där när det blev så jobbigt, det var nog det som det handlade om. Slanten trillade ner, jag förstod på riktigt att jag och svampmannen inte längre är ett par. Och det blev en chock.

Jag har väldigt väldigt länge gått med tanken i huvudet att det kanske inte kommer funka för oss, men ändå kändes det som en chock när jag insåg att vi verkligen gjort slut.
Det är det enda rätta, det är jag ganska säker på, men det kanske är viktigt att jag låter den ledsna delen av mig också få komma fram.
Att jag låter mig få känna sorg över det hela.
Att jag tillåter mig att sakna honom, även om jag vet att det här är det bästa.
Jag kan inte hålla på och försöka ignorera den delen av mig, den måste få komma fram.
Jag måste få sörja och känna saknad. För jag saknar honom, trots allt vi varit med om.

Det är svårt för folk att förstå, men jag älskar ju honom trots allt dåligt vi haft. Det är inte svart eller vitt, det är det aldrig. Det är grått, det finns alltid två sidor av ett mynt. Och båda sidorna kanske måste få komma fram, annars kommer det gå käpprätt åt helvete för mig.

I morse fick jag en ny gråtattack eftersom jag pratade med svampmannen i telefonen.

Orkar inte gå in på vad vi pratade om, men det var jobbigt i alla fall. Det handlade mest om hur vi ska hantera separationen.
Och så frågade han igen om jag var säker på mitt beslut. Jag sa att jag är säker på mitt beslut, trots att jag inte alls är det. Kan man någonsin vara säker när det gäller ett sånt här beslut????

Det var jobbigt, men jag antar att det var bra att jag fick grina igen. Två dagar på raken, det är inte illa för att vara mig ;)

Tänkte att jag ska pyssla lite idag, men det går trögt.. Det är så mycket jag hela tiden tänker att jag ska göra, sånt som jag faktiskt VILL göra, men inget blir gjort. Det tar stopp, och det är riktigt jobbigt. Det är ibland bara pyttesmå grejer det handlar om, men jag får det inte gjort, jag får helt enkelt inte fingrarna ur arslet. Jag orkar inte göra vad det nu än handlar om, även om det handlar om något jag egentligen tycker om att göra och länge velat göra.

Svårt att förstå hur man inte kan vilja göra saker man egentligen vill göra. Ibland känns fan hela jag helt bakvänd...

Beslutet är taget

I fredags när jag skrev hade jag ett tungt beslut som låg och ruvade i magen. Beslutet ligger fortfarande kvar i magen och gör sig ständigt påmind, men nu har beslutet även sagts med ord, vilket gör det verkligt.

Jag och svampmannen är inte längre ett par, nu är vi kompisar.

Det blev som ett gemensamt beslut på lördagen och det gick lugnt och fint till. Sorgligt var det, fast jag kände samtidigt att det måste hända. Vi kunde inte fortsätta så som vi hade det. Jag kom inte framåt när det gällde min tillit till honom och hela situationen krävde otroligt mycket energi av oss båda.

Jag har nog inte riktigt förstått det än.
Jag är ju expert på att trycka bort känslor och tankar, och det är nog precis det jag gör just nu.
Så fort klumpen i magen försöker ta sig upp i halsen och ut genom munnen så kliver min försvarsmekanism in och sätter stopp för det. Jag vill inte känna något, jag VÅGAR inte känna något. Så jag trycker undan tankarna om det hela och låtsas som att det aldrig hänt.

Otroligt vad bra man kan vara på att skydda sig själv från att krascha. Frågan är ju bara hur länge det håller. Tids nog måste ju verkligheten tränga igenom skyddskläderna jag ständigt har på mig. Vad händer då?
Blir det panikgråt, chock och känsla av att jag aldrig kommer klara av att ta mig igenom det? Eller blir det sorgsen gråt som mest bara handlar om att få sörja det jag förlorat? Eller blir det kanske ingenting?

Jag har haft korta perioder då klumpen i magen lyckats börja ta sig upp i huvudet innan jag hunnit sätt stopp för det. Då har det börjat bulta och banka som bara den, och det gör mig livrädd. Mina egna jobbiga, outhärdliga känslor är min största fiende, så enkelt är det. Men på nåt vänster måste det ju gå...

Igår hade svampmannen ändrat sig och ville bli tillsammans igen. Jag kände mig som en skitstövel som sa nej. Men jag sa ändå nej.

Två timmar senare ringde han och bad om ursäkt för det hela, sa att han mått så dåligt just då och att han känt det som att han absolut inte klarar av att inte vara tillsammans med mig. Och så sa han att han nog håller med mig om att vi måste stå fast vid vårt beslut.

Nu gäller det att jag klarar av att stå på mig även när JAG mår riktigt skit över det hela. Att jag inte ringer honom och tar tillbaka honom bara för att lindra ångesten jag sitter med just då. Jag måste komma ihåg att alternativet till att inte vara tillsammans har vi redan testat, och då stod vi bara still.

Lucas är utlagd för adoption på Göteborgs katthjälps hemsida nu. Känns jättetungt. Men han måste få ha det bra, jag måste tänka på honom, det var ju därför jag uteslöt alternativet att själv adoptera honom. Han måste få gå ut, han behöver få vara utekatt.

Det finns inget utrymme för att vara självisk när det gäller honom, han måste få det så bra som möjligt, även om det kommer vara jobbigt för mig att skiljas från honom. Jag hoppas verkligen någon bra faller för honom och att han blir groteskt lycklig tids nog ;)

Ska följa med LagerUlrika till Lager snart, hon behövde hämta några papper, och det är ju bra om jag kommer utanför dörren idag.

Igår följde jag med Fröken Anka, KanOlov och Fröken Ankas kompis Malin (från...hm...ja vart fan var det nu då...) till Hönö.
Vi satt där på klipporna och käkade mackor, ballerina och bulle.

Soligt och fint var det, men jävlar i min låda vad det blåste. Jag fick knyta scarfen runt huvudet så den täckte öronen eftersom jag får så förbannat ont i huvudet om det blåser länge på öronen. Så jag såg ut som en liten psycho gumma.

Plus att jag såg ut som en riktigt stadstjej när jag kom och gick där med min handväska (jag tänkte aldrig så långt som att det kunde vara bättre med en ryggsäck). Och sen gjorde jag mina vanliga små tjut så fort en sten jag gick på rörde sig, och då tyckte KanOlov att jag även lät precis som en stadstjej.

Så ja, jag såg väl ut som en psycho stadstjej där i naturen. Fast jag hade inte högklackat på mig, det hade ju en riktig stadstjej haft, right?! *skratt*

Nu kom Lucas o la sig på magen min. Typiskt, jag som tänkte göra ett seriöst försöka att göra mig lite i ordning nu. Men ack så mysigt :)

Inga bilder den här gången, sorry...

Smått och gott

Fy vad jobbigt det är när jag inte skrivit på länge, det är ju så mkt jag måste uppdatera då, men det är väl bara att bita i det sura äpplet och sätta igång ;)

Det här har hänt sen sist:

* Lucas Bazukas mår bra och är en helt annan kille än han var när jag först träffade honom. Han är helt underbar, världens gokille. Och så tokfrans är han ju oxå såklart, men det är ju alla som bor i den här lägenheten ;)




Mitt enda bekymmer är att han definitivt borde vara utekatt.

Han överlever inomhus, det gör han absolut, men det märks att han väldigt väldigt gärna skulle vilja springa lite ute. Han skulle må bra av det, men jag får ju inte släppa ut honom när jag är jourhem åt honom. Och även om jag skulle adoptera honom så får jag inte släppa ut honom eftersom de räknar det här området som "ej kattvänligt".
Jag mailade och frågade om de ofta får folk som adopterar en katt och som bor så att katten får gå ut, men det får dom tydligen inte, de flesta som adopteras blir innekatter :( Så det funderas och funderas som bara den kan jag säga....

* Jag låste mig ute ur lägenheten (dörren låser ju sig själv när man stänger den) och hade inte fått fingrarna ur att ge LagerUlrika extranyckel hit så det blev dramatiskt där ett tag.

Vaktmästaren har ju inte nyckel hit eftersom han fick byta lås innan jag flyttade in (de som bodde här innan lämnade ju inte tillbaka alla nycklar), Securitas (som det står på dörren att man ska ringa) kunde inte hjälpa mig mer än med att komma in i porten, så jag fick beskedet att jag måste ringa en låssmed.

Herre hjärtanes vad panik det blev då, jag såg framför mig hur det skulle sluta i en räkning på minst 1600.

Jag, LagerUlrika och LillGabriell skulle baka hemma hos mig eftersom LagerUlrikas karl fyllde år dagen efter och de ville överraska honom med tårta och kakor. Vi skulle iväg och handla ingredienser när jag slog igen dörren, och så fort jag hörde att den stängdes bakom mig kom jag på att nycklarna var kvar där inne. Panik panik!

Vaktmästaren hade slutat för dagen (jag hade inte kommit på att han inte hade nyckel hit då), jag ringde som sagt Securitas och sen satt vi i bilen utanför ICA och försökte komma på nån lösning.
Jag kan ju tillägga att när jag fått beskedet om att jag måste anlita låssmed så satt jag där i bilen och var alldeles grinfärdig, vi måste ju ha sett helt störda ut där på parkeringen (fast det var ju i Bergsjön centrum, så det var väl ingen som tänkte på det haha).

Jag hade fortfarande inte kommit på att vaktmästaren inte har nyckel hit, så den bästa lösningen verkade vara att jag fick sova över hos LagerUlrika och sen ringa vaktmästaren kl.8 dagen efter och så fick han öppna åt mig. Eftersom jag absolut inte hade råd med låssmed.

Då slog det mig att jag ju hade allt insulin inuti lägenheten. Panik igen!
Ringde sjukvårdsupplysningen, men de sa bara att jag måste åka till hisingsakuten för att få recept utskrivet eftersom den vårdcentral jag hör till är kopplad till just den akuten.
Och där satt jag, hade en bensinlampa som lyste pga att det var dags att tanka och inga pengar till att tanka.
Men, då fick smarta jag en idé ;)

Jag gick in på apoteket utanför ICA, kollade om det fanns någon möjlighet att lösa det hela utan att jag behövde åka ända till Hisingen. Det var en jättetrevlig tjej som jobbade och hon hjälpte mig verkligen allt hon kunde.

Problemet var att jag hade insulinampuller att hämta ut på recept där, men jag behövde ju någonting att sätta ampullerna i, helt enkelt något som kunde få ut insulinet ur ampullerna. Att bara sitta och titta på insulinet tror jag inte hjälper när man är diabetiker ;)

Och då kom denna underbara människa på att jag ju kunde springa upp på vårdcentralen där i Bergsjön, för de hade fortfarande öppet (klockan var strax före fem), och så kunde jag be om recept på "engångspennor" där, för såna hade hon på lager där på apoteket. Hon kunde ju såklart inte ge ut dom utan att jag hade något recept, men bara jag fixade recept så var det ju lugnt.

Så vi gick med raska steg till vårdcentralen och jag fick komma in ganska snabbt, efter bara typ en kvart eller nåt sånt. Recepten fixades och sen kunde jag gå till apoteket och hämta ut mitt kära insulin.

Just då var lyckan total kan jag säga :D
Min tanke då var ju fortfarande att jag bara behövde ringa vaktmästaren morgonen därpå och på så sätt komma in i min lägenhet helt gratis, och nu hade jag ju insulin oxå. Det enda som oroade mig var katterna, cat lady som jag är, men jag visste att de hade mat och vatten, att alla tre var inne, och att jag ju inte kunde göra något mer än det jag gjort.

När vi äntligen kom hem till LagerUlrika så hade hennes karl lagat görgod thaigryta och allt kändes faktiskt ganska bra. Förutom att svampmannen då var lite sur för att jag inte passade på att sova hos honom i stället för hos LagerUlrika.

Timmarna gick, och sen vid tio på kvällen trillade en jobbig polett (stavas det så?) ner. Det var då jag insåg att vaktmästaren ju faktiskt inte hade någon nyckel till min lägenhet, vilket då innebar att jag ändå måste ringa låssmed och betala massa pengar. Panik och ångest igen!

Jag kan ju säga att när jag väl gick o la mig vid tolvtiden och låg där i Jonathans säng (LagerUlrikas son, han var borta den natten) så snurrade massa tankar om hur fan jag skulle kunna få fram 1600 spänn till låssmeden.

Jag somnade iaf, och sen på morgonen ringde jag vaktmästaren för att dubbelkolla att han verkligen inte hade nyckel hit, och det stämde tyvärr. Han gav mig numret till den låssmed de brukar använda, jag ringde dit och sa som det var. Svaret jag fick var "tyvärr har vi ingen låssmed ledig idag".
Nollställning i huvudet blev resultatet, jag satt där som ett pucko och bara tittade tomt framför mig ;)

Sen kom smarta LagerUlrika på att jag ju faktiskt kunde ringa nån annan låssmed, så vi sökte lite på nätet, läste recensioner och så valde vi ut en som lät bra.

Och jävlar i min låda vad de var bra. Knappt en timme efter att jag ringt var de hos mig och bröt sig in och allt gick "bara" på 800 kronor :D



Pengarna var en lättnad, även om jag inte hade dom (låg ju redan minus med räkningarna), men jag kunde iaf få ihop dom genom att ta ut dom på mitt Ikea-kort.

Något som däremot kändes lite läskigt var hur väldigt enkelt det var för karln att komma in i lägenheten.
In med en stålpinne med spegel på, sen in med en annan stålpinne, typ en arm, med en klämgrej på. Mixtra lite, och 30 sekunder senare hade han lyckats vrida om låset på insidan och dörren gled upp.

Med andra ord, bara man har de rätta verktygen kan man utan problem kliva in i den här lägenheten, lite läskigt. Fast förhoppningsvis är det inte så många som går omkring med de där verktygen på sig och helt plötsligt kommer på att de ska bryta sig in just här i min lägenhet ;)

* Jag har fått ja från försäkringskassan! Jag kommer nu ha ersättning från dom fram till maj nästa år! Och därmed kommer jag få kliva in i arbetsförmedlingens "program" för såna som behöver lite extra rehabilitering för att ta sig tillbaka till arbetslivet.
Nu har jag ingen aning om när saker väl kommer komma igång, men oj vilken lättnad det är att jag nu iaf VET att jag kommer få hjälp. Jag får en ny chans nu!! Så nu ska ett år som bara handlar om mig själv inledas, totalt fokus på mig och mitt mående :)

* Mitt liv består just nu av otroligt mkt plockande av fästingar. Herregud, jag har aldrig varit med om nåt dylikt! Vissa dagar får jag plocka hela 4 styckna på henne, och det är alltså på en enda dag!



När pengar trillar in igen ska jag på en gång köpa sånt där man droppar på katten så borde det bli mindre fästingar.

Jag har nu kommit så långt i min fästingvana att jag inte längre blir rädd eller tycker det är otäckt när de sitter fast på Hedda.
Men fasiken vilken panik jag får när hon har såna som inte satt sig fast än, såna som kryper omkring och letar efter bästa stället att sätta sig på. De kan ju lika gärna vandra över till mig!!!!!

Jag är just nu väldigt tacksam över att jag har kallt i lägenheten, för första gången är jag så otroligt glad för det, för då går det bra att sova med långkalsonger nerstoppade i knästrumpor och sedan en tunn polo (nerstoppad i långkalsongerna).
Allt för att otäckingarna inte ska kunna hitta nån lite glipa där de kan komma åt mig. Sen sover jag med huva också, om jag råkar ha huvtröja på mig, då är ju även området bakom öronen lite halvsäkrat, men att sova med mössa går faktiskt inte. Då blir det för varmt. Det låter ju inte helt normalt att sova i långfillingar, polotröja och knästrumpor, men vad fan gör man inte ;)

Men vilket pyssel det är, bara för några små små kryp.

Jag hoppas verkligen att jag klarar mig från att få en på mig själv, har ingen aning om hur jag skulle reagera. Antagligen skulle jag börja storgrina, springa runt som en yr höna här i lägenheten, panikslagen över hela situationen, och sen skulle jag ringa nån som kan vara moraliskt stöd i telefonen när jag försöker ta bort odjuret. Ua, vill inte ens tänka på det *ryser*

* Vi vet ju alla att mitt inredande av lägenheten inte går så jättefort, snarare tar det groteskt lång tid *harkel*
Men nu har jag fixat lite i badrummet, fått det lite roligare där inne. Alltså i badrummet som har toa, badrummet som har badkar är fortfarande halvdant...









Jag klippte ut lite cirklar i sånt där kakeldekortjosan, jag hade svart kvar från när jag började fixa köket hos svampmannen. Cirklarna hamnade runt spegeln, och sen upp med tre hyllor på väggen (billiga "tavelhyllor" från Ikea) och in med en svart badrumsmatta. Svart toasits hade jag redan fixat (toasitsen som var här när jag flyttade in var groteskt äcklig, och den svarta var billig på Ikea).

Sen så har jag faktiskt oxå äntligen fått till tyget jag vill ha upp på väggen. Köpte tyget i en "fyndpåse" på Ikea, hade ingen aning om vad jag skulle ha det till, tänkte att det kanske kunde bli en väska eller nåt, men sen kom jag fram till att jag ju faktiskt kunde häfta fast det på en träskiva och hänga upp på väggen. Så nu har jag lite färg på väggen och det tycker vi om :)




De avlånga kuddarna i soffan ska jag klä om i samma tyg, tror det blir fint som bara den :)

Träskivan jag tog hade jag här hemma, det var bakstycket till tv-skåpet.. Jag hade nog gärna haft en lite bredare (tjockare) träskiva, men man tager vad man haver.

Jävlar i min låda vad stolt jag var när jag häftat fast tyget på träskivan!

Jag har ju aldrig använt en häftpistol och fick låna svampmannens. Det luriga i det hela var att han aldrig hade använt den så han visste inte hur den fungerade. Och fy vad rädd jag var att jag skulle häfta i mig själv när jag försökte klura ut hur allt hängde ihop.
Men jag klarade mig utan att bli häftad (klämde bara tummen rejält vid ett tillfälle, men det var ren klumpighet) och nu hänger skönheten på väggen :D

Sen att Fröken Anka var den som, i söndags, kom hit med verktyg och grejer och bestämt sa att nu skulle den där minsann upp på väggen, det är ju en annan sak *harkel*

* Ett väldigt tungt beslut är på väg att tas, det verkar bara gå åt det hållet. Det är ett beslut som kommer göra otroligt ont, och jag gruvar mig nåt oerhört för att ta det på riktigt, men jag tror det är enda lösningen för att jag ska kunna fokusera på mig själv och komma på fötter igen :(