En vecka

En vecka har gått sen jag och svampmannen gjorde slut, och det har väl varit en ok vecka. Jag har klarat av det hela väldigt bra, lyckats hålla allt på lagom distans hela tiden, förutom några gånger då det börjat mola i magen lite extra mycket.

Igår kom en liten minikrasch.
Jag vet inte vad som hände, jag gjorde inget speciellt, hade lagt mig för att vila lite eftersom jag hade ont i huvudet och var svintrött. Mådde lite konstigt, antagligen pga att jag hade migrän i torsdags, det var väl lite efterdyningar av det.

Pang sa det så var ångesten på besök. Jag försökte förtvivlat vila, sova bort det, men kroppen lät mig inte somna.
Jag gick omkring här som en osalig ande och visste inte vart jag skulle ta vägen, vad jag skulle göra av mig själv.

Det var en sån där konstig ångest, en beslutsam ångest, en ångest som ibland får mig att göra dumma saker mot mig själv för att jag helt enkelt inte vet vad jag ska göra av mitt inre. En sån ångest som är omöjlig att vara i och låta passera.

Lite tårar blev det och det behövdes nog. Ganska mycket tårar blev det, mycket för att vara mig i alla fall. Jättskönt att få grina, men jobbigt att hamna i den där panikångesten.

Efter ett tag skickade jag ett mess till LagerUlrika och hintade att jag inte mådde så bra, hon ringde upp och sen kom hon ner på en gång. Trots att jag körde mina gamla vanliga "men det behöver du inte göra, det är ingen fara, jag klarar mig".

Varför ska det vara så svårt att be om hjälp? Varför ska det vara så svårt att säga "snälla, skulle du kunna komma ner, om så bara en 10 min, för jag har det lite jobbigt nu"?

Så otroligt skönt att hon kom hit.
Jag kände mig jättedum eftersom hon hade en pratdag med sin gubbe, vilket de verkligen behövde, men jag försökte tänka att hon hade ju själv bestämt sig för att komma ner hit till mig. Jag hade ju inte tvingat henne, det var hennes beslut.
Jag försökte helt enkelt släppa det dåliga samvetet, fast det var svårt må jag säga.

Vi pratade lite om svampmannen och mig, om henne och hennes gubbe, och sakta men säkert blev jag bra mkt lugnare och den värsta chockkänslan la sig. Jag tror nästan det var en slags chock som kom över mig där när det blev så jobbigt, det var nog det som det handlade om. Slanten trillade ner, jag förstod på riktigt att jag och svampmannen inte längre är ett par. Och det blev en chock.

Jag har väldigt väldigt länge gått med tanken i huvudet att det kanske inte kommer funka för oss, men ändå kändes det som en chock när jag insåg att vi verkligen gjort slut.
Det är det enda rätta, det är jag ganska säker på, men det kanske är viktigt att jag låter den ledsna delen av mig också få komma fram.
Att jag låter mig få känna sorg över det hela.
Att jag tillåter mig att sakna honom, även om jag vet att det här är det bästa.
Jag kan inte hålla på och försöka ignorera den delen av mig, den måste få komma fram.
Jag måste få sörja och känna saknad. För jag saknar honom, trots allt vi varit med om.

Det är svårt för folk att förstå, men jag älskar ju honom trots allt dåligt vi haft. Det är inte svart eller vitt, det är det aldrig. Det är grått, det finns alltid två sidor av ett mynt. Och båda sidorna kanske måste få komma fram, annars kommer det gå käpprätt åt helvete för mig.

I morse fick jag en ny gråtattack eftersom jag pratade med svampmannen i telefonen.

Orkar inte gå in på vad vi pratade om, men det var jobbigt i alla fall. Det handlade mest om hur vi ska hantera separationen.
Och så frågade han igen om jag var säker på mitt beslut. Jag sa att jag är säker på mitt beslut, trots att jag inte alls är det. Kan man någonsin vara säker när det gäller ett sånt här beslut????

Det var jobbigt, men jag antar att det var bra att jag fick grina igen. Två dagar på raken, det är inte illa för att vara mig ;)

Tänkte att jag ska pyssla lite idag, men det går trögt.. Det är så mycket jag hela tiden tänker att jag ska göra, sånt som jag faktiskt VILL göra, men inget blir gjort. Det tar stopp, och det är riktigt jobbigt. Det är ibland bara pyttesmå grejer det handlar om, men jag får det inte gjort, jag får helt enkelt inte fingrarna ur arslet. Jag orkar inte göra vad det nu än handlar om, även om det handlar om något jag egentligen tycker om att göra och länge velat göra.

Svårt att förstå hur man inte kan vilja göra saker man egentligen vill göra. Ibland känns fan hela jag helt bakvänd...