I fredags när jag skrev hade jag ett tungt beslut som låg och ruvade i magen. Beslutet ligger fortfarande kvar i magen och gör sig ständigt påmind, men nu har beslutet även sagts med ord, vilket gör det verkligt.
Jag och svampmannen är inte längre ett par, nu är vi kompisar.
Det blev som ett gemensamt beslut på lördagen och det gick lugnt och fint till. Sorgligt var det, fast jag kände samtidigt att det måste hända. Vi kunde inte fortsätta så som vi hade det. Jag kom inte framåt när det gällde min tillit till honom och hela situationen krävde otroligt mycket energi av oss båda.
Jag har nog inte riktigt förstått det än.
Jag är ju expert på att trycka bort känslor och tankar, och det är nog precis det jag gör just nu.
Så fort klumpen i magen försöker ta sig upp i halsen och ut genom munnen så kliver min försvarsmekanism in och sätter stopp för det. Jag vill inte känna något, jag VÅGAR inte känna något. Så jag trycker undan tankarna om det hela och låtsas som att det aldrig hänt.
Otroligt vad bra man kan vara på att skydda sig själv från att krascha. Frågan är ju bara hur länge det håller. Tids nog måste ju verkligheten tränga igenom skyddskläderna jag ständigt har på mig. Vad händer då?
Blir det panikgråt, chock och känsla av att jag aldrig kommer klara av att ta mig igenom det? Eller blir det sorgsen gråt som mest bara handlar om att få sörja det jag förlorat? Eller blir det kanske ingenting?
Jag har haft korta perioder då klumpen i magen lyckats börja ta sig upp i huvudet innan jag hunnit sätt stopp för det. Då har det börjat bulta och banka som bara den, och det gör mig livrädd. Mina egna jobbiga, outhärdliga känslor är min största fiende, så enkelt är det. Men på nåt vänster måste det ju gå...
Igår hade svampmannen ändrat sig och ville bli tillsammans igen. Jag kände mig som en skitstövel som sa nej. Men jag sa ändå nej.
Två timmar senare ringde han och bad om ursäkt för det hela, sa att han mått så dåligt just då och att han känt det som att han absolut inte klarar av att inte vara tillsammans med mig. Och så sa han att han nog håller med mig om att vi måste stå fast vid vårt beslut.
Nu gäller det att jag klarar av att stå på mig även när JAG mår riktigt skit över det hela. Att jag inte ringer honom och tar tillbaka honom bara för att lindra ångesten jag sitter med just då. Jag måste komma ihåg att alternativet till att inte vara tillsammans har vi redan testat, och då stod vi bara still.
Lucas är utlagd för adoption på Göteborgs katthjälps hemsida nu. Känns jättetungt. Men han måste få ha det bra, jag måste tänka på honom, det var ju därför jag uteslöt alternativet att själv adoptera honom. Han måste få gå ut, han behöver få vara utekatt.
Det finns inget utrymme för att vara självisk när det gäller honom, han måste få det så bra som möjligt, även om det kommer vara jobbigt för mig att skiljas från honom. Jag hoppas verkligen någon bra faller för honom och att han blir groteskt lycklig tids nog ;)
Ska följa med LagerUlrika till Lager snart, hon behövde hämta några papper, och det är ju bra om jag kommer utanför dörren idag.
Igår följde jag med Fröken Anka, KanOlov och Fröken Ankas kompis Malin (från...hm...ja vart fan var det nu då...) till Hönö.
Vi satt där på klipporna och käkade mackor, ballerina och bulle.
Soligt och fint var det, men jävlar i min låda vad det blåste. Jag fick knyta scarfen runt huvudet så den täckte öronen eftersom jag får så förbannat ont i huvudet om det blåser länge på öronen. Så jag såg ut som en liten psycho gumma.
Plus att jag såg ut som en riktigt stadstjej när jag kom och gick där med min handväska (jag tänkte aldrig så långt som att det kunde vara bättre med en ryggsäck). Och sen gjorde jag mina vanliga små tjut så fort en sten jag gick på rörde sig, och då tyckte KanOlov att jag även lät precis som en stadstjej.
Så ja, jag såg väl ut som en psycho stadstjej där i naturen. Fast jag hade inte högklackat på mig, det hade ju en riktig stadstjej haft, right?! *skratt*
Nu kom Lucas o la sig på magen min. Typiskt, jag som tänkte göra ett seriöst försöka att göra mig lite i ordning nu. Men ack så mysigt :)
Inga bilder den här gången, sorry...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar