Jag åt mitt kvällsfika vid nio, två mackor som vanligt. Sen gjorde jag lite popcorn och åt upp dom. Sen tog jag två mackor till. Och allt detta utan att jag egentligen var sugen, det gick bara ut på att "fylla hålet" och på att försöka bli av med oron i kroppen.
När jag satt och åt den sista mackan slog det mig, pang bom, att herr bulimi nu har bott i mig ungefär 15 år.
Han har inte alltid varit fysiskt närvarande, någon gång har han faktiskt hållit sig borta nästan ett halvår. Men psykiskt har han alltid, är han alltid, och kommer han antagligen alltid vara närvarande.
Han sitter i en gömma i mitt huvud och verkar ha fått till ett sjuhelvetes jävla lås på sin dörr, för jag får inte ut honom. Borde jag inte ha lyckats vräka honom vid det här laget? Han är inte ju inte direkt en hyresgäst som sköter sig, om man säger så...
Han har bott i mig 15 år, och fru ätstörning har bott i mig längre än så, ungefär 20 år. Det känns tragiskt som fan.
Jag vet inte om jag ska känna mig misslyckad över det hela, eller om jag kanske i stället borde känna mig stolt. Stolt eftersom det är ett helvete att ha den där gubben i sitt liv.
Det är sååååå många gånger jag velat ge upp, ge upp på riktigt, men någonting i mig har ändå fått mig att fortsätta kämpa på. Fortsätta försöka leva och komma på fötter. Jag måste ju ha en riktig jävla livsgnista i mig, även om det ofta inte alls känns så, annars skulle jag väl aldrig "stått ut" så här länge, eller?
Jag tror jag väljer att känna mig stolt i stället för misslyckad, och jag hoppas att gnistan i mig en dag lyckas få in mig i livet, lyckas få mig att känna mig levande på heltid. Eller åtminstone halvtid, det duger fint åt mig det ;)
Närmaste veckan händer det minsann grejer må jag säga. Som vanligt känns det som att allt kommer på en och samma gång, men det är nog bara för att jag har två saker inbokade på torsdag. Två inbokade grejer på samma dag blir för mig total stress och oro, muppig som jag är haha
Det som händer på torsdag är iaf att jag ska klippa mig, och sen ska jag till arbetsterapeuten för första gången.
Japp, jag ska klippa mig!!!!! Har inte klippt mig på över ett år nu, så nu är det fasiken dags :)
Jag var skitsmart och beställde fyra nummer av tidningen Amelia för 117,50kr, och premien man fick med var ett presentkort som man kunde använda till lite olika saker på diverse salonger här i stan. Det var bara ett ställe som erbjöd klippning, så jag kunde ju inte direkt välja vart jag ville fixa huvudet, men det känns som sak samma. Bara grejen att få klippa sig är ju världens lyx!
Jag tänker ta med mig bilder på den frisyr jag vill ha. Nä, jag tar inte med mig bilder på kändisar eller nåt jag sett i en tidning heller, jag tar med mig bilder på mig själv *skratt* Men om jag en gång haft en frisyr jag älskade så måste väl det bästa vara att ta med sig en bild på mig själv när jag har den frisyren, right? ;)
Sen tänker jag lyxa till och köpa röd hårfärg, så förhoppningsvis har jag snart tillbaka mitt korta, lockiga och busiga hår i en härlig röd färg :D
Sen ska jag till arbetsterapeuten, känns lite nervöst. Har ingen aning om vad hon kommer säga/göra. Har ingen aning om vilket sätt hon arbetar på. Och har ingen aning om varför dom bedömde att det var den enda hjälp jag behöver, själv känner jag ju lite att en psykolog eller liknande inte skulle sitta helt fel eftersom jag fortfarande har massa tok för mig i huvudet..
Sen på måndag ska jag på möte med Af och Fk och förhoppningsvis kan de då berätta för mig hur min planering ska se ut nu när jag fått ett år av arbetsintriktad rehabilitering beviljad.
Jag hoppas jag får komma igång med nånting riktigt snart, även om det känns jättenervöst och jag är livrädd för ångesten jag kommer få i början.
Huvudsaken min Af-handläggare inte gör som hon så många gånger annars gjort, dvs säger åt mig att jag ska börja en kurs (eller vad det nu är) på heltid och att den börjar redan imorrn. Då blir det panik i mitt lilla huvud. Lite framförhållning denna gång, tack!
Mitt nya pyssel består av ett pärlvävnings-set jag köpte på ÖB (Ö&B?) för hela 55 kronor.
Idag var andra kvällen jag höll på med det, och nu börjar jag fatta lite hur det funkar. Igår kväll var ett helvete, jag fick ju inte till ett skit.. eller jo, jag fick till lite, men det blev egentligen bara skit.
Det mest intressanta är att bruksanvisningen på svenska var helt annorlunda och totalt kass i jämförelse med den engelska. Betyder det att tillverkarna tycker att vi svenskar måste göra på ett annat sätt än de som förstår engelska, eller? ;)
Här är början på mitt allra första armband. Som sagt, MITT ALLRA FÖRSTA, ha det i åtanke *skratt*
Det är tålamodsprövande som bara den, och massa småpill som jag älskar. Och just nu verkar det vara helt rätt grej för mig att pyssla med på kvällarna, det är ju så mkt annat pyssel jag vill göra som jag inte orkar ta itu med.
Fast stackars Gabriell (lillgrannen som kommer hit typ varje dag och hälsar på) tyckte nog att jag var tråkig både igår kväll och ikväll, jag var ju helt fast i mitt pärlväveri. Och jag lär ju vara fast i det ett tag framöver ;)
Ja just ja, jag har ju tandläkaren på tisdag oxå, det glömde jag säga! Han lät skitotrevlig och burdus på telefon när jag bokade tid, men jag har ju 100 kr rabatt där (fick en rabattkupong när jag flyttade hit till bergsjön), så det får bli han ändå. Huvudsaken jag får mina tänder kollade, det är ju några år sen sist.
Imorgon ska jag försöka ha en JAG-dag och bara göra saker som JAG vill och känner för att göra. Ingen stress, inget dåligt samvete gentemot andra människor, bara en dag där jag känner efter vad JAG vill och orkar göra. Får se om det funkar i praktiken, det återstår att se ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar