Det jag borde vara glad för överskuggas...

Livet är inte så roligt just nu. Det borde vara det, men det är inte det.

Saker som borde göra mig glad och känna att jag äntligen är på väg någonstans:

¤ Min kurs hos Arbetslivsresurs har äntligen börjat. Arbetslivsresurs är anlitade av Af och ska hjälpa mig att komma ut i arbetsprövning, och de tittar inte bara på själva arbetsdelen, de tittar på hela ens liv. De vill att man ska få hela livet att fungera, inte bara arbetet. Otroligt bra inställning känner jag, för allt hänger ju ihop.

¤ Via Arbetslivsresurs har jag fått en sjukgymnast inne i stan som ska få igång mig när det gäller min träning. Jag har ju aldrig kommit igång riktigt igen efter att jag flyttade till karlstad och skadade knät. Och tro mig, jag har velat, det har jag verkligen. Nu får jag äntligen hjälp att komma igång, det är något jag är så otroligt tacksam för.

¤ Jag åker snart till Sundsvall och får träffa alla nära och kära. Plus att jag får vara med på Fröken Ankas och KanOlovs bröllop, vilket är oerhört stort och nog kommer få mig att gråta floder (av glädje såklart).

¤ Jag kommer att åka till Uppsala när syrran och gänget är där, så jag får åka lite båt och ha det väldigt trevligt. Helt underbart brukar det ju vara, lär nog bli så i år också.

Men, dessa saker räcker inte för att få mig att känna mig glad och som att jag är på väg någonstans, för just nu överskuggas allt av en gigantisk sorg.

Senaste veckan, eller lite längre, har jag gått omkring och varit ständigt ledsen över att jag inte längre får vara med svampmannen.

Ja, det är JAG som tagit beslutet, men det gör det inte lättare. Jag älskar honom och just nu överskuggar det allt annat.

Jag gråter som aldrig förr, jag har ångest varenda kväll (värre än vanligt), och han är alltid med mig i mitt huvud. Och det fuckar upp saker. Jag sover inte som jag ska, jag blir fixerad vid min vikt och min kropp, jag tappar energi som bara den och känner mig helt slutkörd mest hela tiden.

I morse skulle jag iväg på kursdag nummer två hos Arbetslivsresurs, men vaknade inte förrän UllaBella (LagerUlrika)klev in vid tio för att hämta sina buspinnar som hon hade här. Hon har ju nycklar hit och jag skulle ju egentligen ha varit på kursen då (den började 9), därför klev hon in. Och där låg jag som en zombie i sängen. Jag måste ha stängt av väckarklockan...

Så det blev ingen kurs idag.

Jag antar att jag var för slut efter igår kväll då jag bara grät och grät och inte kunde sluta må dåligt och sakna svampmannen. Tack gode gud för att jag till slut lyfte telefonluren och ringde Lilla My och grinade av mig. Efter det var jag helt slut, och när jag väl kom i säng runt tolv slocknade jag på en gång. Men vaknade som sagt inte i morse.

Jag vill inte att den största sorgen och det största dåliga måendet över svampmannen och mig ska komma just nu. Inte nu när jag ska komma på fötter och äntligen få fokusera på bara mig själv.
Varför kunde jag inte ha fått den här väldigt jobbiga perioden för några veckor sen, hade inte det varit bättre?

Jag tror proppen har släppt när det gäller alla mina känslor. Jag kan fan inte hålla tillbaka dom, jag klarar inte av att förtränga dom nu längre.
Nä, i stället gör dom sig påminda när som helst, var som helst, och får mig faktiskt att gråta och känna mig ensammast i hela världen. Just nu funkar det inte att fly från känslorna, jag kan inte springa fort nog, och det känns skit.

Mitt sätt att hantera livet är ju att INTE hantera känslor, så hur fan ska jag klara av det här nu då?

Ja, det kommer gå över, det vet jag. Jag kommer gråta floder och ännu mer floder, och sen en dag kommer jag gråta lite mindre och till slut gråter jag inte mer. Men hur lång tid kommer det ta? Hur mkt energi kommer det ta av mig? Hur fasiken ska jag klara av att "börja mitt nya liv" när jag har det så här????

Måtte det gå över fort, annars vet jag inte hur det kommer gå. Jag FÅR VERKLIGEN INTE sumpa den här otroliga chansen jag har nu i och med Arbetslivsresurs.

Jag skulle egentligen haft mitt första träningspass med sjukgymnasten idag efter kursen, men hon ringde tidigare idag och sa att det kört ihop sig för henne, så nu ska jag dit nästa torsdag istället. Får se hur det går...

Den sjukgymnast jag träffade där på stället (en annan än hon som ska träna med mig) blev helt upprörd när jag berättade lite om mitt liv, hur det ser ut, hur det har sett ut osv haha
Hon tyckte att nu fan måste vi få igång mig när det gäller träningen eftersom jag är så ung, jag har sån potential, hon vet att jag skulle må så bra av träning, och hon vet att jag kan fixa det, jag behöver bara lite hjälp på vägen.

Väldigt skönt att få höra det kan jag säga, att bli tagen på allvar när det gäller det här med träningen, för jag vill verkligen komma igång, på riktigt. Och det har jag velat de senaste nio åren, men inte lyckats.

Nu händer förhoppningsvis nånting på den fronten...

Men som sagt, livet är inte så kul just nu, allt överskuggas av svampmannen. Tids nog går det väl över, men fy fan vilket helvete det är när man är mitt i det....

Måste omprogrammera mig själv

(Jag har inte uppdaterat här på alldeles för lång tid, så kanske ni inte förstår vad jag skriver om, kanske jag inte hunnit skriva om det. Fast samtidigt går det ju inte att ta miste på vad det handlar om, dvs att jag gjort slut med svampmannen.)

Jag somnade sent igår, har inte lyckats somna i tid den senaste tiden (i princip efter jag och svampmannen gjorde slut), så jag kom inte upp förrän kvart i elva i morse. Alldeles för sent....

Jag kände mig ganska stark när jag vaknade, det kändes som att jag kommer klara av att ta mig igenom den här separationen..

Jag hade en konstig känsla av att idag börjar mitt "nya" liv.

Ett liv som är MITT.
Ett liv UTAN svampmannen.
Ett liv där jag är den jessica jag faktiskt är.
Ett liv där jag ger mig själv vad jag behöver.
Ett liv där jag är stark i mig själv.

Jag kände mig väl helt enkelt hoppfull och som att jag kommer fixa det här. Och idag var början på det hela, idag skulle jag ha min första bra dag sen vi gjorde slut.

Jag gick ut och la mig i solen med LagerUlrika och Gabriell, gött som fan var det. Vi bara slappade och hade det soft. Och jag kände mig fortfarande stark.

Efter några timmar började LagerUlrika spela upp lite låtar hon hade på sin mobil. Låtar hon tyckte jag skulle höra eller som hon tycker om. Och jag kände mig fortfarande stark.

Sen, helt plötsligt, spelade hon upp en låt jag aldrig någonsin hört och jag har ingen aning om vad det var med den, men den fick mig att sjunka som en sten.

Det var nånting i den som gjorde att alla känslor och tankar började bubbla upp. Och jag kunde inte trycka tillbaka dom, hur mkt jag än försökte.

Så helt plötsligt mådde jag i stället skit och det gjorde bara ont i hela mig pga det här med svampmannen. Styrkan var som bortblåst.

Och nu sitter jag här och mår som jag mår.

Jag saknar honom. Jag älskar honom. Jag förstår inte hur jag ska göra mig "fri" från honom. Jag förstår inte hur jag ska kunna gå vidare... Jag förstår inte hur jag ska kunna släppa det här.

Det handlar väl egentligen mest om att jag måste programmera om mitt huvud så jag slutar hoppas att det ska lösa sig mellan han och mig. För vi har gjort slut, på riktigt. Och jag ska inte hoppas längre.

Men jag har gått omkring i 2 år och ständigt hoppats.
Jag har haft hopp om både det ena och det andra, hur dåligt det än varit, och mitt hopp har alltid gått ut på att det en dag ska vara bra mellan oss.

Även om han inte märkte det (jag visade inte det tillräckligt tror jag), så har jag ända sedan dagen jag flyttade ifrån honom ständigt hoppats. Han har varit med mig i huvudet varenda jävla sekund känns det som. Jag har, trots allt, aldrig slutat hoppas.
Och nu måste jag ställa om alla tankar, alla känslor, och sluta hoppas.

Slutar jag aldrig hoppas på att det trots allt ska lösa sig så kommer jag aldrig ta mig igenom det här.

Men hur fan gör man sig av med ett hopp som man burit med sig under så lång tid?

Hur krossar man effektivt ett hopp som vägrat att försvinna, hur mkt skit man än varit med om?

Även i de stunder då jag hatat honom tror jag hoppet har funnits i mig.
Hur fan ska jag ta kål på det hoppet?
Hur ska jag kunna förflytta det hoppet till mig själv i stället, få det att handla om att jag hoppas på MIG SJÄLV i stället?

Jag förstår inte hur jag ska orka ta mig igenom det här... Jag VET att jag kommer ta mig igenom det, även om det tar tid, men jag FÖRSTÅR inte och KÄNNER inte hur jag ska klara av det.
I stunder som denna förstår jag verkligen inte hur jag ska orka.

Jag vill bara springa tillbaka till honom för att slippa känna det jag känner just nu (sen vad det exakt är jag känner har jag fan ingen aning om...). En snabb lösning på ett långvarigt problem.
Been there, done that. Det funkar inte, det vet jag. Och kanske det är därför det känns jobbigt som fan just nu, just för att jag vet, på riktigt, att det inte löser ett skit att ta tillbaka honom.

Jag har kommit så långt i mitt huvud att jag förstår att det aldrig skulle gå att gå tillbaka till honom. Det tar liksom stopp när jag tänker på den lösningen. Men samtidigt vill jag inte sitta och må så här.

Det här att "stå ut i känslan" är något jag verkligen inte är bra på, jag måste vara en av de sämsta på att klara av det ;)

Jag vet att det bara är att ta dag för dag, ibland timme för timme, eller till och med minut för minut. Men fan vad jobbigt det känns och fan vad rädd jag blir.

Jag trodde jag skulle ha bearbetat ganska mkt av separationen redan med tanke på hur det varit senaste året, men tji fick jag.
Kanske jag har hunnit bearbeta lite grann, det kom ju inte direkt som en överraskning, jag har ju länge haft tankar om att det inte går längre.
Men hoppet har ju alltid funnits och det är väl där problemet ligger.

Jag måste släppa hoppet. Jag måste släppa honom. Jag måste släppa alla "om"-tankar. Jag måste komma vidare.

Fast just nu känns det som att jag sitter fast i gyttja och inte kommer nånstans alls.

Måtte jag få fler stunder då jag känner mig stark och som att jag klarar av det här. Stunder då jag känner beslutsamhet när det gäller att skapa mig ett bra liv, stunder då jag ger alla jobbiga tankar och känslor en fet jävla käftsmäll.