Det jag borde vara glad för överskuggas...

Livet är inte så roligt just nu. Det borde vara det, men det är inte det.

Saker som borde göra mig glad och känna att jag äntligen är på väg någonstans:

¤ Min kurs hos Arbetslivsresurs har äntligen börjat. Arbetslivsresurs är anlitade av Af och ska hjälpa mig att komma ut i arbetsprövning, och de tittar inte bara på själva arbetsdelen, de tittar på hela ens liv. De vill att man ska få hela livet att fungera, inte bara arbetet. Otroligt bra inställning känner jag, för allt hänger ju ihop.

¤ Via Arbetslivsresurs har jag fått en sjukgymnast inne i stan som ska få igång mig när det gäller min träning. Jag har ju aldrig kommit igång riktigt igen efter att jag flyttade till karlstad och skadade knät. Och tro mig, jag har velat, det har jag verkligen. Nu får jag äntligen hjälp att komma igång, det är något jag är så otroligt tacksam för.

¤ Jag åker snart till Sundsvall och får träffa alla nära och kära. Plus att jag får vara med på Fröken Ankas och KanOlovs bröllop, vilket är oerhört stort och nog kommer få mig att gråta floder (av glädje såklart).

¤ Jag kommer att åka till Uppsala när syrran och gänget är där, så jag får åka lite båt och ha det väldigt trevligt. Helt underbart brukar det ju vara, lär nog bli så i år också.

Men, dessa saker räcker inte för att få mig att känna mig glad och som att jag är på väg någonstans, för just nu överskuggas allt av en gigantisk sorg.

Senaste veckan, eller lite längre, har jag gått omkring och varit ständigt ledsen över att jag inte längre får vara med svampmannen.

Ja, det är JAG som tagit beslutet, men det gör det inte lättare. Jag älskar honom och just nu överskuggar det allt annat.

Jag gråter som aldrig förr, jag har ångest varenda kväll (värre än vanligt), och han är alltid med mig i mitt huvud. Och det fuckar upp saker. Jag sover inte som jag ska, jag blir fixerad vid min vikt och min kropp, jag tappar energi som bara den och känner mig helt slutkörd mest hela tiden.

I morse skulle jag iväg på kursdag nummer två hos Arbetslivsresurs, men vaknade inte förrän UllaBella (LagerUlrika)klev in vid tio för att hämta sina buspinnar som hon hade här. Hon har ju nycklar hit och jag skulle ju egentligen ha varit på kursen då (den började 9), därför klev hon in. Och där låg jag som en zombie i sängen. Jag måste ha stängt av väckarklockan...

Så det blev ingen kurs idag.

Jag antar att jag var för slut efter igår kväll då jag bara grät och grät och inte kunde sluta må dåligt och sakna svampmannen. Tack gode gud för att jag till slut lyfte telefonluren och ringde Lilla My och grinade av mig. Efter det var jag helt slut, och när jag väl kom i säng runt tolv slocknade jag på en gång. Men vaknade som sagt inte i morse.

Jag vill inte att den största sorgen och det största dåliga måendet över svampmannen och mig ska komma just nu. Inte nu när jag ska komma på fötter och äntligen få fokusera på bara mig själv.
Varför kunde jag inte ha fått den här väldigt jobbiga perioden för några veckor sen, hade inte det varit bättre?

Jag tror proppen har släppt när det gäller alla mina känslor. Jag kan fan inte hålla tillbaka dom, jag klarar inte av att förtränga dom nu längre.
Nä, i stället gör dom sig påminda när som helst, var som helst, och får mig faktiskt att gråta och känna mig ensammast i hela världen. Just nu funkar det inte att fly från känslorna, jag kan inte springa fort nog, och det känns skit.

Mitt sätt att hantera livet är ju att INTE hantera känslor, så hur fan ska jag klara av det här nu då?

Ja, det kommer gå över, det vet jag. Jag kommer gråta floder och ännu mer floder, och sen en dag kommer jag gråta lite mindre och till slut gråter jag inte mer. Men hur lång tid kommer det ta? Hur mkt energi kommer det ta av mig? Hur fasiken ska jag klara av att "börja mitt nya liv" när jag har det så här????

Måtte det gå över fort, annars vet jag inte hur det kommer gå. Jag FÅR VERKLIGEN INTE sumpa den här otroliga chansen jag har nu i och med Arbetslivsresurs.

Jag skulle egentligen haft mitt första träningspass med sjukgymnasten idag efter kursen, men hon ringde tidigare idag och sa att det kört ihop sig för henne, så nu ska jag dit nästa torsdag istället. Får se hur det går...

Den sjukgymnast jag träffade där på stället (en annan än hon som ska träna med mig) blev helt upprörd när jag berättade lite om mitt liv, hur det ser ut, hur det har sett ut osv haha
Hon tyckte att nu fan måste vi få igång mig när det gäller träningen eftersom jag är så ung, jag har sån potential, hon vet att jag skulle må så bra av träning, och hon vet att jag kan fixa det, jag behöver bara lite hjälp på vägen.

Väldigt skönt att få höra det kan jag säga, att bli tagen på allvar när det gäller det här med träningen, för jag vill verkligen komma igång, på riktigt. Och det har jag velat de senaste nio åren, men inte lyckats.

Nu händer förhoppningsvis nånting på den fronten...

Men som sagt, livet är inte så kul just nu, allt överskuggas av svampmannen. Tids nog går det väl över, men fy fan vilket helvete det är när man är mitt i det....