Saker händer i mitt liv, både små och stora, men orken att skriva här finns inte riktigt... En ständigt kommande tanke i mitt lilla huvud är "jag skriver lite senare i stället, eller imorrn, jag orkar inte just nu", och helt plötsligt har det gått en månad utan ett enda litet ord här. Snacka om att göra det svårt för sig själv, det blir ju inte direkt lättare att skriva ju längre tiden går ;)
Det får väl bli som en tråkig uppdatering det här helt enkelt antar jag, om vad som händer och vad som hänt..
Jag och Svampmannen: Jag hade några veckor (eller nån månad) då det var riktigt jobbigt, gråt varenda kväll och allmänt jobbiga känslor angående det faktum att vårt förhållande på riktigt är slut.
Men jag tog mig igenom det, vilket man ju faktiskt alltid gör, trots att det ibland känns omöjligt.
Hjärtesmärta är inte att leka med, så enkelt är det, och tiden läker inte alla sår, men såren bleknar åtminstone lite.
Just nu känns det som att min största sorg över mig och svampmannen, över att det inte fick vara vi, är ganska bearbetad.
Jag har varit arg, jag har gråtit floder, jag har accepterat det hela. Eller har jag det? Det kan man nog aldrig riktigt veta...
Känslan just nu är iaf att jag kommer fixa det här. Han är inte med mig i huvudet varenda vaken (och sovande) sekund, även om han ofta poppar upp när jag minst anar det.
Jag tänker på honom och tycker det känns tråkigt att det är som det är, men senast jag träffade honom för ungefär en vecka sen så blev det inga tårar efteråt. Det kändes faktiskt inte så mycket att träffa honom (skönt som fan!!!!), lite snopet var det allt...
Jag saknar honom som person, men börjar känna att jag ju faktiskt klarar mig ganska bra utan honom.
Jag fixar att vara själv, det har jag alltid gjort, och kommer även göra denna gång. Men självklart saknar jag honom och tänker på honom massa...
Kursen på Arbetslivsresurs: Jag vet inte hur långt jag hade kommit sist jag skrev här, men nu har jag iaf träffat sjukgymnasten som skulle träna mig i gymmet. Resultatet av det mötet blev att hon tyckte att jag i stället skulle börja på Friskis och Svettis eftersom det är gruppträning jag tycker är roligast.
Så nu ska det införskaffas ett kort där och i början ska jag träna en gång i veckan, sen kan vi lägga på lite allt eftersom.
Eftersom jag har en tendens att tycka att man måste träna minst 4 gånger i veckan för att det ska räknas, så tyckte hon att vi kör 1 gång i veckan nu så jag inte kör slut på mig själv.
Om jag kommit igång? Nope *harkel*
Fast jag har ju faktiskt varit i sundsvall och sen hos pappa, kom hem i förrgår kväll, så det är inte bara lathet/rädsla som är orsaken till det hela *visslar*
Jag ska tillbaka till sjukgymnasten om två veckor tror jag det var, och då måste jag ju ha något att berätta för henne, att jag åtminstone varit två gånger och tränat, även om jag inte riktigt förstår hur jag ska klara av att ta mig iväg.
Jag tror jag måste sätta mig och skriva en lista (jag älskar listor!) på alla fördelar med att träna, och den största fördelen får INTE vara att jag kanske går ner i vikt, nä, fokus ska ligga på att jag förhoppningsvis får mer energi och mår bättre i huvudet. Det är väldigt viktigt tror jag, störd i huvudet som jag är ;)
Det är ju sommaruppehåll nu i själva kursen, men jag har massa uppgifter jag ska ta itu med tills allt börjar igen (tror det är v.34), så jag måste se till att planera in lite "jobbdagar" här framöver.
Jag har slappat till ganska rejält här under senaste veckorna, så jag behöver sparkas igång igen, tror jag får stå för den sparken själv på nåt sätt, vet bara inte riktigt HUR jag ska sparka för att det ska ge effekt ;)
Väldigt svårt att veta vilken arbetsprövning som skulle vara bra. Det är ju så mycket som ska funka:
Inte för mkt krav, press och stress, men inte heller helt kravlöst eller sysslolöst.
Det är viktigt att jag får feedback på det jag gör, jag måste få höra hur det går för mig, annars blir jag helt förvirrad och en förrvirrad jag är lika med en jag med ångest.
Jag vill gärna ha lite kontakt med människor, men samtidigt ha möjlighet att utesluta den delen om jag har en riktig skitdag.
Jag behöver se något slags resultat av det jag gör, det måste finnas ett slut på varje uppgift tror jag. Jag måste kunna känna "åh vad skönt, nu är jag klar med det där, det gjorde jag bra", det tror jag är en ganska viktig del för mig.
Sen har jag nog inte kommit på så mkt mer tror jag... Som sagt, svårt som fan att veta vilket slags ställe som skulle kunna passa mig.
Coachen på Arbetslivsresurs tycker att jag klockrent ska inrikta mig på något med djur eftersom jag brinner så för djur (hon sa att jag lyser upp när jag börjar prata om djur haha), men jag vet inte jag...
Jag kan ju inte låta bli att tänka att det skulle vara trevligt att hamna nånstans där det i alla fall finns en minimal chans att jag kan få stanna kvar som sån där specialanställd efter arbetsprövningen... Svårt svårt...
Fröken Anka och KanOlovs bröllop: Jag flög upp till sundsvall 11:e juli och åkte lördagen 17:e upp till offerdal där bröllopet skulle vara.
Jag var väl inte i världens bästa skick eftersom jag var tvungen att ta tåget som gick kl.5 på morgonen från sundsvall och sen inte lyckades sova nåt när jag kom upp. Men jag tog mig i alla fall igenom dagen, det var väl det viktigaste :)
Det var för övrigt ett väldans lugnt bröllop och jag låg i sängen redan vid tolv på kvällen, så det var väl tur för min del, jag hade väl brakat ihop annars....
Här stod de vid själva ceremonin. Underbar utsikt!
Otroligt fina var dom båda två och självklart föll ett antal tårar för mig, men det är ju så det ska vara ;)
Jag är så himla glad för deras skull, de förtjänar verkligen att ha det de har nu, speciellt eftersom båda två haft det lite trassligt med livet förut.
Trots att de "bara" känt varandra i 1,5 år så känns de så klockrena ihop. De älskar verkligen varandra och jag kan mycket väl tänka mig att de kommer bli gamla ihop. Vackert är vad det hela är :)
Det enda som var jobbigt på bröllopet var att jag inte riktigt hade någon att ty mig till, jag kände mig stundtals helt malplacerad. Alla var par förutom jag och KanOlovs syrra, och jag hade bara träffat syrran och Fröken Ankas kompis Malin en gång förut, alla andra var okända. Jag blir ju så liten och rädd i såna situationer :(
Sundsvall: 10 dagar var jag i Sundsvall (fast 2 dagar försvann eftersom jag åkte upp till offerdal på bröllopet) och det var väl som det brukar vara. Fast denna gång hann jag inte träffa en enda kompis, det var lite snopet.
Måndag kväll till torsdag kväll tillbringades i mamma och Arnes sommarstuga och det var helt underbart. Förutom alla förbenade mygg, knott och bromsar då som verkade ha bestämt sig för att antasta mig mest av alla *muttrar*.
Sommarstugan
Högra delen av sommarstugetomten, där förråd och toa står
Självklart måste det grillas lite :D
Syrran och gänget kom ut på onsdagen och sen stannade småtöserna kvar över natten. Dom är ju så goa, småskruttar som dom är :)
Jag höll på att få ett psykiskt sammanbrott vid några tillfällen som jag var där uppe i hemtrakterna, speciellt sista dagen, men så brukar det ju alltid vara haha.
Att sitta och titta på allsång (både på skansen och på liseberg) är liksom inte riktigt min grej. Inte att umgås dygnet runt med folk heller, jag behöver ju verkligen lite ensamtid med jämna mellanrum.
Så när jag väl fick flyga hem kändes det bara skönt eftersom jag då höll på att krypa ur skinnet ;)
Uppsala: Jag kom hem från sundsvall tisdag kväll och åkte lördag morgon iväg till uppsala (eller herräng, där pappa har båten). Flyg även denna gång vilket var groteskt skönt.
Lördag till onsdag var jag sen med pappa, Ella (pappas görsköna flickvän) och syrran & hennes gäng, tyvärr var vädret lite halvdant så det blev inte lika mkt båtliv ute på nån ö som vi tänkt oss :(
Men det var gött att få umgås med syrran och töserna igen, och att få göra det så pass länge, saknar dom ju så mycket.
Pappa däremot vet jag inte riktigt vad jag ska säga om.
Kul att träffa honom eftersom jag inte gjort det på över ett år, men jag hade lite aggressioner i mig som verkade behöva komma ut *harkel*
Jag kunde liksom inte låta bli att säga vad jag tycker om vissa saker med pappa.
Som att han är en mansgris, att han inte dricker så jävla normalt som han vill tro, och att han ju aldrig kan ha velat ha barn egentligen.
Det kändes som att vissa saker bara behövdes säga eftersom jag hållt käften i snart 30 år, och jag kände mig lite elak ibland, men pappa tar ju inte vidare mkt på allvar, han tar ju inte direkt åt sig, så han kanske inte ens tänkte på att jag sa en del saker.
För mig var det en stor grej att kunna ifrågasätta honom, det har jag aldrig vågat förut (jag blev fasiken förvånad själv), men han märkte det säkert inte ens ;)
Nu: Jag kom hem från uppsala i förrgår kväll och känner nu att jag inte vill resa nånstans på görlänge. Jag vill bara vara hemma och pilla navelludd haha. Softa som bara den och inte känna stress över att jag måste packa/städa osv. Bara försöka landa och komma igång med mitt liv här hemma igen, det är vad jag vill göra just nu.
Dags för lite lunch tror jag, magen försöker prata....
Kan tillägga att det regnar regnar regnar, görtråkigt är det. Fast ganska skönt oxå, för då är det legitimt att sitta inne och bara ta det lugnt en hel dag ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar