lite svårt

Det är lite svårt må jag säga.
Jag har ju fixat en till blogg här som är ocensurerad. Dvs, den fyller den funktion som lunarbloggen fyllde tidigare.
Och det är svårt att orka skriva på båda...
På den andra bloggen skriver jag precis hur livet känns och vad som snurrar i mitt huvud. På den här försöker jag hålla lite distans och mest bara uppdatera lite vad som händer i mitt liv.

Men oj vad jag måste skaffa kamera. Jag blir galen alltså. Jag vill kunna lägga upp bilder här. Bilder på allt och inget, viktiga saker och oviktiga saker. Små och stora saker. Allt möjligt helt enkelt :)

Sen måste jag fasiken skaffa ett litet block som jag alltid kan ha med mig i handväskan. Så mkt tankar som svischar omkring i mitt huvud, så få jag kommer ihåg när jag väl sitter här.
Nä, ett block behövs, så jag kan skriva en liten notis om saker jag upplever/känner/tänker/tycker/kommer på :)

Jag måste sätta mig och försöka få ihop ett personligt brev nu, ska till coachen på Arbetslivsresurs imorrn och har skjutit nog länge på det där brevet nu. Eller rättare sagt så har jag väl skjutit på det så länge som möjligt, nu går det liksom inte att skjuta på längre eftersom det ska vara klart imorrn ;)

Sen måste jag fundera ut lite ställen som kan vara intressanta för arbetsprövning.

När Lilla My var här och hälsade på i torsdags så började jag prata om CCHobby som är ett postorderföretag som jag tidigare varit intresserad av. Dom har helt enkelt hobbysaker på postorder. Orderbeställning både via telefon och nätet. Att packa ihop små paket med hobbysaker och skicka iväg tycker jag låter väldigt trevligt. Det är nog ganska mkt som kan klaffa på ett sånt ställe. Så jag ska försöka kolla upp lite fler såna företag här i stan. Känns som ett möjligt ställe helt enkelt.

Lilla My var som sagt här i torsdags och herregud vad underbart det var.
Jag hade lätt migrän på morgonen, men tog piller och efter ett tag mådde jag i princip bra igen.
Vi käkade lunch och sen softade vi bara här i soffan. Underbart var det.

Vi pratade pratade pratade. Drack lite te. Och pratade lite mer. Så som vi alltid gjorde i Karlstad. Folk var ju förvånade över hur vi kunde ha så mkt att prata om med tanke på att vi träffade varandra i princip varje dag. Och ja, det är ganska fascinerande må jag säga.
Nu träffas vi ju inte lika ofta (alldeles för sällan), så vi skulle nog behöva en två veckors non stop umgänge för att kunna prata igenom allt vi skulle vilja prata igenom haha

Jag saknar henne så otroligt mkt.
Tänk att ha henne nära igen, vilken dröm. Att kunna träffas så där kravlöst igen och bara vara. Bli lite pillad i håret om det behövs. Pilla i hennes hår om det behövs. Få skratta som en galning. Få gråta som en galning. Bara få vara och vara precis som man är. Vara sig själv. Inga masker, bara ren nakenhet. Helt underbart *drömmer*

Nä, dags att ta itu med personliga brevet nu, fast först lite lunch. Oj, är klockan redan halv fyra?! Fy fan, time flies....

Migränfri!!!!!

Idag är migränen borta!!!!!!! Alltså på riktigt tror jag :D Jag har en känsla av att den inte kommer komma tillbaka på iaf en vecka nu *håller tummarna*

Så otroligt skönt att ha ett huvud som fungerar. Visst, jag är lite trött eftersom jag inte kunde sova förrän halv fyra i morse och vaknade halv åtta, men det är skit samma. Jag är iaf utan värk.

När man har haft en migränperiod, även om den bara är tre dagar så uppskattar man nåt oerhört att ha ett värkfritt huvud. Det känns nästan overkligt. Sååå skönt...

Eftersom jag vaknade i morse och inte hade ont i huvudet så blev jag överlycklig och satte mig vid tv´n och åt mysfrukost. Sen tog jag en dusch, något jag inte klarat av att göra sen torsdag morgon pga huvudet, skönt som fan var det. Tog itu med disken gjorde jag oxå.

Sen gjorde jag något stort. Japp, jag bestämde mig för att det var dags för Lucas premiärtur ute i sele och koppel. Jag har tänkt så länge på det där, men inte haft ork att göra det. Men idag skedde det. Och det gick väl lite si så där *harkel*

Han hade inte direkt panik över själva selet och kopplet, vi har ju testat det inomhus några gånger. Det som var otroligt skrämmande för honom var hela grejen att komma ut, och oturligt nog så kom det en mamma och ett barn ut ur porten bredvid samtidigt som vi kom in. Barn är ju inte särskilt tysta, så Lucas stackarn blev livrädd och ville i panik tillbaka in. Jag försökte prata lite med honom och lugna ner honom, men han ville in, så vi gick helt enkelt in igen.
Men han klarade iaf av ungefär en minut ute, det är ju inte dåligt ;)

Efter att jag gått in med Lucas så gick jag och Busan på promenad, det var ju ett bra tag sen jag hade ork att göra det *dålig mamma*

Busan var görglad, vi var ute i typ en timme, sen när jag tog upp henne för att gå in så accepterade hon det. Ibland kan hon ju vara riktigt jävlig när man vill gå in, då springer hon ju iväg hela tiden och vägrar låta en plocka upp henne. Men idag gick det bra, det är vi tacksamma för :)

Hon är ju så söt när hon går omkring i stora världen utomhus. Det finns mkt spännande och mkt skrämmande. Och ser hon inte mig så börjar hon skrika, då är det bara att svara så kommer hon och blir lugn igen.. Gopruppan haha

Jag önskar så att jag oftare hade ork att göra sånt med "mina barn". Bara ta ut dom på en promenad liksom, hur jobbigt kan det vara. Jo, i min värld kan det vara otroligt jobbigt.

Hedda älskar ju oxå att få sällskap när hon är ute, hon älskar ju när man går runt med henne, önskar jag hade ork till det oftare...
Känner mig som en väldigt dålig kattmamma, men jag får väl försöka acceptera att jag helt enkelt inte alltid har den ork jag önskar jag hade.

Sov förresten med bettskena i natt. Inte en riktig bettskena, inte en sån där dyr man fixar hos tandläkaren, utan en jag fick med när jag beställde tandblekning för länge länge sen. Blekningen har inte blivit av, men nu fick jag ju iaf användning för ena gummiskenan för tänderna :)

Tänkte att huvudvärk och migrän kanske blir bättre om jag försöker sova med nåt sånt eftersom jag gnisslar tänder ibland. Och gnisslar jag inte tänder så biter jag ihop otroligt hårt. Tandläkarna brukar påpeka det, att dom ser att jag biter ihop väldigt hårt, och det har dom ju rätt i. Jag gör det dag som natt, kommer på mig själv hela tiden med att pressa ihop käkarna. Inte konstigt man får huvudvärk då.
Sover jag med den där skenan kanske jag inte pressar ihop lika mkt och lika hårt, kan ju vara värt ett försök iaf.

Tro det eller ej, men jag håller på och bakar bröd nu. Inte helt väntat, eller hur? ;) Ok, jag erkänner, det är en sån där påse med alla mjölsorter i som man bara blandar med vatten, men ändå... JAG BAKAR... det händer ju typ aldrig.

Den enkla anledningen till det hela är att jag idag är huvudvärksfri, kände att det skulle vara helt ok att göra, och att jag inte har råd att köpa bröd. Jag får ju pengar på onsdag och att gå utan bröd till dess blir lite jobbigt eftersom jag alltid äter två mackor till frukost och till kvällsfika. Fullkornsbröd är det. Har gjort det en gång förut och det blev faktiskt riktigt gott *stolt*

Dags att gå och ösa ner degen i brödformarna nu, sen ska det jäsa en andra omgång =)

Hata migrän

Jag är så förbannat less på mitt huvud och min migrän att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Jag fattar inte varför jag måste ha migrän, så jävla onödigt.

Och varför kan jag aldrig fatta i tid att det är migrän det kommer bli av det hela?

Nä, jag tjurar på och går och tänker att det nog bara är spänningshuvudvärk den här gången, eller kanske rent av helt vanligt huvudvärk. Trots att det är runt/bakom/vid höger öga det gör ont som fan. Trots att jag så många gånger förut försökt att lura mig själv.

Nu gav jag upp, efter att ha haft ont i huvudet precis hela dagen, och tog ett migränpiller + illamåendepiller. Och så blir jag skitnervös över att jag ska få myrkrypningar i benen av pillerna. Fy fan. Pest eller kolera känns det som.

De åkommer jag lider av som jag tycker är allra värst är krypningar i benen och migrän (och urinvägsinfektion). Och klart som fan då att de piller som ska hjälpa mot migrän ibland ger mig krypningar i benen. Gubben uppe i molnen har verkligen tänkt till och sitter antagligen och asgarvar åt mig när det gäller det där!

Det som är värst när migränen eller myrkrypningarna kommer (jag hade ju problem med myrkrypningar mkt mer förut, men har det fortfarande ibland, fast sällan) är att jag inte står ut. Jag står verkligen inte ut. Och därför börjar jag alltid undra om livet är värt att leva under de dagar jag har migrän/krypningar.

Det är helt sjukt, hur kan en sån "liten" grej få en att börja känna att man inte orkar leva?
Antagligen för att det inte är nån liten grej, och det påverkar en så förbannat mkt när man sitter där mitt i det. Och man kommer inte undan. Jo, migränen kan man komma undan från om man har tur och pillerna funkar (och man tar dom i tid *harkel*). Myrkrypningarna finns det inte ett skit att göra nåt åt.

Folk har dödliga sjukdomar världen över, folk lider världen över. Och här sitter jag och tycker det känns jobbigt att ha migrän/myrkrypningar. Fy fan, snacka om att känna sig fjompig.

Fast man har väl bara sig själv och sina egna problem att jämföra med, right?

Om jag någon dag får cancer, eller om jag får rejäla skador av min diabetes, då kommer jag antagligen tycka att jag var skitlöjlig som klagade på migränen.
Men nu har jag inte haft cancer, och inte heller fått rejäla skador av min diabetes (än), så jag kan inte sätta mig in i det.

Något som gör mig otroligt glad, just nu, i min värld, är om jag vaknar en dag och inte har det minsta ont i huvudet. Alltså, om jag kliver upp och inte tänker det minsta på mitt huvud eftersom mitt huvud bara funkar som det ska.
Såna dagar är helt underbara och ovärderliga.

Det låter så simpelt, och det finns folk som har det miljarder gånger värre, men så är MIN verklighet. Det är MINA referensramar som gör att jag blir så otroligt glad om huvudet inte gör ont. Eller om jag vaknar en dag och inte känner mig helt jävla slutkörd, om jag faktiskt tar mig upp ur sängen utan groteska svårigheter.

Så ja, jag är löjlig som just nu känner att jag inte orkar med den här jävla migränen som förstör så förbannade många dagar i mitt liv.
Men med mina mått mätt så är det tillräckligt många dagar den förstör för att jag ska känna att jag inte orkar med den. Och jag har bara mig själv att utgå från, mina smärtor och krämpor.

Så låt mig få hata migränen och låt mig få känna mig så jävla förbannad över att jag måste ha den här skiten. För det är ju ändå min skit, och just nu räcker den till gott och väl.

Och snälla, låt illamåendepillrena börja verka innan jag blir riktigt spyfärdig....

trött trött trött

Herregud vilken trött vecka jag har haft. Jag har sovit till typ elva varenda dag, och enda anledningen till att jag vaknat och klivit upp då är för att någon ringt.

Töligt att ha såna här perioder, man blir ju så himla trött av att vara trött.
Ingen energi what so ever till minsta lilla projekt, tråkigt som fan är det.

Det har kanske att göra med att jag förra veckan pratade med svampmannen och han berättade att han nu är tillsammans med tjejen från Borås och att han till och med funderar lite på att flytta dit.
Ja, jag blev chockad. Inte alls som första gången han var med henne (en månad efter vi gjort slut), den gången blev det ju riktigt jävla jobbigt, men av någon anledning blev det ändå jobbigt även denna gång.

Det har nu gått tre månader sen vi gjorde slut och jag vet inte riktigt varför hela grejen gjorde mig ledsen och arg.

Kanske för att det känns lite tidigt eftersom jag själv aldrig i min värld skulle kunna tänka mig att vara tillsammans med någon annan just nu. Känslorna finns ju fortfarande kvar hos svampmannen, även om de sakta men säkert avtar. Han har känslor kvar för mig, det sa han, han tänker på mig varje dag osv, men det här är väl hans sätt att gå vidare.. Det skulle nog aldrig funka för mig, jag måste vara helt klar med det gamla innan jag kan ta in nåt nytt..

Eller så blev det jobbigt för att det blir så definitivt. Nu är det verkligen inte han och jag, det finns inte ens en liten chans till det. Han har gått vidare.

Även om jag inte vill (kan) vara tillsammans med honom så gör det ändå ont att han är med en annan så snabbt. Och jag antar att längst bak i huvudet, i mitt allra innersta, har ett litet idiotiskt hopp ändå funnits. Ett hopp om att det nån gång i framtiden ändå kanske ska bli vi. Helt sjukt, men det kan nog vara så.

Hur idiotiskt det än är så blev det nog som ännu en liten miniseparation nu när han berättade om Borås, det är liksom sista steget på vår väg mot separata liv. Nu kommer vi aldrig mer vara en del av varandras liv, och det blev väl lite separationsångest över det antar jag. Jag och min förbannade separationsångest...

Det var bra jobbigt några dagar efter att han berättat det, och det kanske är därför jag är så väldans trött nu.
Nu känns hela grejen mkt bättre, mer som att jag inte riktigt bryr mig (fast det är klart jag bryr mig). Antar att jag bara fått lite distans till hela grejen och distans är en bra sak.

Finns säkert andra anledningar till min trötthet oxå, men kan tänka mig att svampmannens nya förhållande är en ganska stor anledning till det. Jag funkar ju så att om jag får nåt extra som snurrar i huvudet och är jobbigt så blir jag ju på en gång trött som en gris.

Förhoppningsvis går det sakta över och snart kanske jag orkar kliva ur sängen relativt tidigt på morgnarna igen :)

Jag hade en riktigt tråkig och lång dag igår. Trött som bara den (såklart) och rastlös på samma gång. Lite gnagande oro i kroppen som vägrade ge med sig.

På kvällen sparkade jag mig själv i arslet och fortsatte sy på väskan jag håller på med. Det gick finfint tills maskinen började krångla, då kastade jag väskan åt helvete och täckte till och med över symaskinen för att slippa se den haha

Jag vet inte om jag vågar ge mig på väskan idag igen, vet inte riktigt om jag orkar med om maskinen INTE samarbetar. Men åh vad skönt det skulle vara om jag bara kunde få sy det allra sista, det är bara en axelrem kvar att sy på nu. Sen är den typ klar, är bara tygklädda kartongbiten som ska läggas i botten på den sen.

Vi får se om jag vågar ta itu med den, annars får jag hitta på nåt annat. Fast vad? Ingen energi, ingen lust. Vad gör man då?

Har kommit på att jag måste ladda ner alla avsnitt av "In treatment". Har bara sett kanske fem avsnitt, det har varit när jag råkat slå på tv´n när det varit, men jag tror jag skulle kunna gilla den serien. Gött att ha nåt att titta på när man inte orkar med en film, men ändå vill ha tv´n på medans man virkar eller nåt.
Och eftersom jag inte har nån psykoperson jag går och pratar hos nu så får jag väl hämta tänkvärda saker ur den serien istället haha

Nä, dags att göra nån lunch. Eller snarare: dags att slå upp lite yoghurt och müsli i en skål nu och äta som lunch. Som sagt, energin är inte på topp just nu ;)

Utgång och symaskin

Idag har varit en riktig softardag, gött som fan har det varit :)

Jag sov ända till typ halv tio, tror inte jag vaknade en enda gång i natt heller, så jag har inte varit så seg som jag alltid annars är. Lite slö, men inte seg ;)

Det enda jag har gjort under denna slöa dag är att småpyssla här hemma.
Eller, när jag tänker efter, jag har väl egentligen inte småpysslat nåt?
Nä, plockat i diskmaskinen, kört den och sen plockat ur den igen, det är väl det enda småpyssel jag uträttat under dagen haha

Något jag i alla fall verkligen HAR gjort är att sitta vid symaskinen.

Jag och Ulla-Bella började sy varsin väska igår av lite tyger vi hade liggande (bl.a gamla kläder), så idag fortsatte jag på det projektet.

Av någon anledning tog det ganska lång tid (eller kändes det bara så?) att fixa till alla smådetaljer, så tiden har flugit iväg trots att jag egentligen inte "presterat" så mkt.

Imorrn ska jag ta och sy på axelbanden och innerfickan, sen ska jag bara klura ut vad jag ska ha för slags stängning på väskan och sen borde den vara klar.
Kanske att jag lägger i en tygklädd kartongbit i botten på den så den får lite stabilitet oxå, vi får se...

Men jävlar i min låda vad kul det är att sy! Holy christ, jag tror det är symaskinen jag ska spendera tid vid just nu för att må bra! Så skönt att GÖRA något och se ett resultat (till slut).

Virka är oxå trevligt, fast det hör egentligen till sömnaden eftersom det jag virkar är en lite volangliknande grej jag tänkte sy fast på en av mina jeanskjolar. Om det inte ser helknasigt ut såklart, det vet man ju inte förrän man testar.

Fast ser det helknasigt ut så har jag ju iaf virkat i bra många timmar och gjort något kreativt, så jag har ju inte virkat helt i onödan om det skulle råka bli så.

I lördags var en stor dag må jag säga. Eller kvällen snarare. Jag var nämligen ut för allra första gången här i göteborg! Finally!

Helt sjukt att jag har bott här i två år men aldrig någonsin varit ut. Men nu är jag fri som en fågel och kan därmed göra precis vad jag vill och det är heeeeelt underbart :)

Jag kan dricka öl och gå ut om jag känner för det, jag bor inte längre med en periodare som jag måste hålla mig nykter för.

Jag lät ju bli att dricka när jag var tillsammans med svampmannen för att:
1. man tappar suget efter att dricka ganska rejält när man bor med en som har problem med alkohol
2. jag visste att om jag oxå skulle dricka när han gjorde det så skulle jag antagligen totalt krascha eftersom man blir lite känsligare när man dricker (och han var inte alltid snäll i fyllan)
3. jag ville visa honom respekt genom att inte dricka om inte han kunde göra det (nu gjorde ju han det ändå, men jag ville ändå inte göra det svårare för honom än det redan var).

Men som sagt, nu är jag fri. Fri från alkoholproblem, fri från fängelset jag satt i (som jag antagligen skapade ganska mkt själv pga mitt medberoende).

Jag är en fri människa!!!

Så, när granadajenny (som är här och hälsar på familjen sin, men egentligen bor i dublin) i fredags kväll frågade mig om jag ville gå ut med henne på lördagen så blev svaret ja. Inte ett klockrent ja, snarare ett lite nervöst och stressat ja.

Jag blev stressad över att jag då lovat henne att gå med, och tänk om jag skulle vakna på lördag och må tokdåligt? Tänk om jag skulle få migrän? Tänk om jag inte skulle ta mig upp ur sängen?

Allt gick trots min rädsla finfint. Jag stressade runt lite på dagen på lördag, skulle iväg till bolaget osv, men det blev ingen migrän, ingen ångest, ingenting jobbigt alls :)

Eller jo, det blev jobbigt när jag ville sminka mig. Jag KAN helt enkelt inte sminka mig pga mitt Quasimodo-öga. Jag kan ju inte ha ögonskugga eftersom bara ena mitt ögonlock syns, då ser man ju bara ännu mer att högerögat är stört.
Jag kan inte ha eyeliner, för det förstärker ju oxå faktumet att mitt högra ögonlock inte syns alls.
Så ja, jag deppade ihop lite där när jag försökte sminka mig...Men det var mest en liten parantes...

Kvällen blev iaf trevlig och jag fick dansa *ler stort*

Attans bara att vi gick till helt fel ställe, det var inte riktigt min musik, det var nån låt då och då, men inte mkt som föll mig i smaken :(
Men med lite öl innanför västen så gick det ju bra ändå och vi hade faktiskt kul haha

Jenny höll på att skita på sig när hon föreslog att vi skulle gå till just det stället och jag svarade med att säga "jaja, du menar stället där den där snubben blev ihjälskjuten för några månader sen?".
Stackarn hade ju inte hört om det eftersom hon bor i dublin, och hon blev livrädd och trodde väl att vi skulle bli nerskjutna när som helst haha

Jag kan påpeka att vi INTE blev nerskjutna, inte ens hotade eller nåt, jag tyckte stället verkade väldigt lugnt ;)

Sen på kvällen fick jag pussas lite och det var väldigt trevligt :D

Söndagen försvann i baksmällans tecken. Jag mådde ok på förmiddagen, sen på sena eftermiddagen slog det till rejält och helt plötsligt hade jag en betongklubba som bankade i mitt huvud och en mage som vände sig ut och in. Måste vara åldern ;)

Nu är jag fasiken trött så nu får det bli sängen...