Hata migrän

Jag är så förbannat less på mitt huvud och min migrän att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Jag fattar inte varför jag måste ha migrän, så jävla onödigt.

Och varför kan jag aldrig fatta i tid att det är migrän det kommer bli av det hela?

Nä, jag tjurar på och går och tänker att det nog bara är spänningshuvudvärk den här gången, eller kanske rent av helt vanligt huvudvärk. Trots att det är runt/bakom/vid höger öga det gör ont som fan. Trots att jag så många gånger förut försökt att lura mig själv.

Nu gav jag upp, efter att ha haft ont i huvudet precis hela dagen, och tog ett migränpiller + illamåendepiller. Och så blir jag skitnervös över att jag ska få myrkrypningar i benen av pillerna. Fy fan. Pest eller kolera känns det som.

De åkommer jag lider av som jag tycker är allra värst är krypningar i benen och migrän (och urinvägsinfektion). Och klart som fan då att de piller som ska hjälpa mot migrän ibland ger mig krypningar i benen. Gubben uppe i molnen har verkligen tänkt till och sitter antagligen och asgarvar åt mig när det gäller det där!

Det som är värst när migränen eller myrkrypningarna kommer (jag hade ju problem med myrkrypningar mkt mer förut, men har det fortfarande ibland, fast sällan) är att jag inte står ut. Jag står verkligen inte ut. Och därför börjar jag alltid undra om livet är värt att leva under de dagar jag har migrän/krypningar.

Det är helt sjukt, hur kan en sån "liten" grej få en att börja känna att man inte orkar leva?
Antagligen för att det inte är nån liten grej, och det påverkar en så förbannat mkt när man sitter där mitt i det. Och man kommer inte undan. Jo, migränen kan man komma undan från om man har tur och pillerna funkar (och man tar dom i tid *harkel*). Myrkrypningarna finns det inte ett skit att göra nåt åt.

Folk har dödliga sjukdomar världen över, folk lider världen över. Och här sitter jag och tycker det känns jobbigt att ha migrän/myrkrypningar. Fy fan, snacka om att känna sig fjompig.

Fast man har väl bara sig själv och sina egna problem att jämföra med, right?

Om jag någon dag får cancer, eller om jag får rejäla skador av min diabetes, då kommer jag antagligen tycka att jag var skitlöjlig som klagade på migränen.
Men nu har jag inte haft cancer, och inte heller fått rejäla skador av min diabetes (än), så jag kan inte sätta mig in i det.

Något som gör mig otroligt glad, just nu, i min värld, är om jag vaknar en dag och inte har det minsta ont i huvudet. Alltså, om jag kliver upp och inte tänker det minsta på mitt huvud eftersom mitt huvud bara funkar som det ska.
Såna dagar är helt underbara och ovärderliga.

Det låter så simpelt, och det finns folk som har det miljarder gånger värre, men så är MIN verklighet. Det är MINA referensramar som gör att jag blir så otroligt glad om huvudet inte gör ont. Eller om jag vaknar en dag och inte känner mig helt jävla slutkörd, om jag faktiskt tar mig upp ur sängen utan groteska svårigheter.

Så ja, jag är löjlig som just nu känner att jag inte orkar med den här jävla migränen som förstör så förbannade många dagar i mitt liv.
Men med mina mått mätt så är det tillräckligt många dagar den förstör för att jag ska känna att jag inte orkar med den. Och jag har bara mig själv att utgå från, mina smärtor och krämpor.

Så låt mig få hata migränen och låt mig få känna mig så jävla förbannad över att jag måste ha den här skiten. För det är ju ändå min skit, och just nu räcker den till gott och väl.

Och snälla, låt illamåendepillrena börja verka innan jag blir riktigt spyfärdig....