ledig dag :)

Idag är jag ledig :D

Det är så himla skönt att äntligen få uppskatta en ledig dag på riktigt.
Inte tycka det är skönt att vara ledig bara för att jag mår kajko i huvudet och därför inte orkar ta mig utanför dörren.
Inte tycka det är skönt att vara ledig för att kroppen är helt slut av ångest.

Nä, nu är det skönt att vara ledig eftersom jag faktiskt jobbat två dagar på raken, det blir ju en helt annan ledighet :)

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur jag lyckades ha sån tur att hamna på ett så bra ställe som Skärmateljén. Tänk att magkänslan kan stämma så bra.

Det enda som är negativt med det hela är att jag inte kan få stanna där efter arbetsprövningen eftersom hon inte har råd att anställa nån.

Men jag får tänka mer på det där om några månader, när jag vuxit som bara den av den här platsen och fått allt att funka ett tag.
DÅ kan jag börja fundera på om jag ska ta och byta plats de sista månaderna för att ha en chans att hitta ett ställe som kanske kan anställa mig med sån där bidragslön.

Nu försöker jag ta en dag i taget och bara njuta av att jag faktiskt hittat detta underbara ställe att vara på.

I helgen ska jag göra ett provbroderi åt en kund, spännande som bara den! Och skrämmande också för den delen såklart haha

Det är en kund som vill ha namn och år broderat på en dopklänning, och jag ska under helgen ta en liten provbit från ateljén och brodera några bokstäver på.
Sen kommer kunden in nästa vecka och avgör om hon ska anlita oss eller inte. Nervöst? Ja, holy christ!

För det första har jag inte broderat på nåt år, och för det andra har jag ingen aning om hur man broderar bokstäver. Jag ska gå till bibblan idag och låna en bok som jag såg att de hade inne.


Den borde ju kunna ge mig lite ledtrådar om vilka stygn som är bäst tycker man ju ;)

Efterstygn är väl det man verkar använda mest annars.

Har försökt researcha lite på nätet, men det verkar vara mkt smaksak det där, vilka stygn man använder osv.
Jag får kanske göra några bokstäver i efterstygn och sen några bokstäver i några andra stygn, så kunden har lite att välja på.

Trots att jag känner mig livrädd och skitnervös så känns det otroligt häftigt med det här broderandet. Tänk om jag skulle fixa det!

Och bara det att jag faktiskt sagt att jag nog kan fixa det är ju en otroligt stor grej. Av nån anledning så tror jag på mig själv när det gäller sånt där, och det är stort :)

Jag vaknade halv sju idag av lågt blodsocker, så jag tog riktig frulle när jag ändå var på gång och tittade lite på nyhetsmorgon.

Så här såg det ut vid åtta utanför mitt vardagsrumsfönster, så härligt att se solen sakta krypa fram:



Jag fick höra på nyhetsmorgon att 500 personer i Sverige kör rattfulla varje dag. Fatta! 500 personer! Varje dag!!!!!!
Det är ju helt sjukt.

Jag kan ju säga att jag ångrar inte en sekund att jag satte dit svampmannen när han körde full, och den känslan blev bara ännu starkare när jag hörde dom där siffrorna. 500 pers!!!!

Jag känner mig helt sjuk i huvudet angående mitt öga må jag säga. Alltså, det känns skitjobbigt hela grejen.

Just nu ser man ständig rapportering på nyheterna om mordet på den 27-åriga tjejen här i göteborg. Och om 19-åriga killen som försvann i helgen.
Och här sitter jag och mår dåligt över ett öga. Ett öga. Hallå, är det nån hemma i huvudet, eller är det helt jävla tomt?!

Fast samtidigt så har ju jag MIN verklighet, MINA omständigheter. Och i min verklighet är ögat en väldigt tung sak.

Det låter så otroligt ytligt när jag säger att jag tycker det är skitjobbigt att jag inte längre kan sminka mig, och inte heller ha linser. Jag känner mig som en riktig jävla bimbo när jag säger vad jag tänker och känner om mitt öga.

Jag ska försöka att inte vara så hård mot mig själv när det gäller mina ögonkänslor.

För MIG är det otroligt jobbigt att ha detta, och självklart hade det kunnat vara värre, och självklart kommer det alltid finnas människor som har det värre och bara skulle fnysa åt mig och mitt öga.

Men JAG tycker det är jobbigt. JAG mår dåligt av det. Och då får det vara så. Jag måste lära mig att lyssna på mig själv och inte hela tiden jämföra mig med andra som har det värre.
Jag menar, vafan, folk opererar ju brösten trots att de inte behöver, så det finns ju dom som är värre än mig åt andra hållet oxå...

Idag ska jag ta mig till banken och sätta in 500 kr jag fick tillbaka av Ulla-Bellas skuld och en hundring mamma skickade till mig (bless min mamma).
Jag har inte vågat titta riktigt än, men har jag tur så kommer jag kunna betala iaf onoff och ikea när jag satt in de pengarna. Svampmannen kunde ju faktiskt betala halva den summan den här månaden, det hjälper ju till bra mkt det.

Idag måste jag oxå dammsuga *suckar*

På lördag flyttar Lucas till sin nya familj, och det känns som att det kan vara trevligt att ha det nystädat när dom och katthjälpen kommer för att hämta honom. Lillskrutten... Förstår inte hur jag ska klara mig utan honom.

Han är en riktig liten surrkuse som alltid följer efter en och kollar vad man gör. Söt som en karamell är han och så luktar han gott. Vem ska nu halvligga på mig när jag ligger i sängen?



Lördag kommer nog bli en lite jobbig dag kan jag tänka mig, även om jag vet att han kommer till paradiset :(

Ögontårar, kundskärm, fika och lite saknad..

Idag började dagen med ett besök hos min diabetesläkare. Och numera oxå min Quasimodo-öga-läkare.

Jag var nervös innan jag skulle dit, visste inte riktigt hur jag skulle få fram att jag faktiskt lider av att mitt högra öga står ut lite.

Jag satt på spårvagnen dit och önskade att jag hade förmågan att gråta på kommando, för om jag kunde gråta inne hos honom kanske han skulle förstå.
Och om han skulle förstå skulle det finnas något att göra åt det hela, operation eller nåt.

Jag kan som sagt inte gråta på kommando. Men jag grät ändå, det gick inte att hålla tillbaka.

Jag satt där inne hos läkaren och försökte titta på allt förutom honom, jag gjorde allt för att slippa möta hans blick eftersom jag absolut inte ville att han skulle se att jag var ledsen.
Jag stirrade i golvet, snurrade med blicken runt väggarna, bet krampaktigt ihop munnen - allt för att stoppa tårarna som brände under mina ögonlock. Men dom rann. Lugnt och tyst, mest bara som en viskning om hur jobbigt jag tycker det är med mitt öga.

Det som fick tårarna att komma var helt enkelt beskedet att det inte går att göra något åt ögat.

Jag behövde aldrig ifrågasätta hela grejen med giftstruma, som jag tänkt (eftersom teorin om giftstruma inte går ihop med läkarens besked att det är bäst för mig att ligga i övre delen av referensvärdena när det gäller sköldkörtelvärdena).
Anledningen till att jag inte behövde ifrågasätta detta var att han helt enkelt inte längre sa att det var giftstruma.

Nu sa han i stället att det var det jag skrev om för några månader sen i denna blogg - endokrin oftalmopati. Så jag hade rätt i mina tankar i våras. Jag är med andra ord inte så dum som jag ser ut ;)

Anledningen till att det inte går att göra något åt det hela är för att det för det första är för "lindrigt" (det påverkar inte min syn), och för det andra är det för "färskt" för att de ska vilja göra något åt det. Om ögat är likadant om två år kan vi börja prata operation osv...

Jag frågade i panik om privata läkare skulle säga det samma, och han sa att det skulle de, just pga att det hela är så "färskt".

Och då kom tårarna.

På spårvagnen därifrån till jobbet trodde jag att jag skulle börja storböla, men lyckades begränsa det hela till några tysta tårar som rann längs mina kinder och som jag snabbt som fan torkade bort.

Förutom tårar fick jag också med mig ett blåmärke från sjukhuset. Jag är väldigt imponerad över det hela må jag säga haha.



Jag fick ta prover innan jag gick därifrån eftersom läkaren kom på att han nog ville se mina blodvärden också, och sköterskan lyckades ge mig ett blåmärke. Det är inte så ofta jag får blåmärken vid provtagning, så jag var tvungen att ta en bild av det hela nu när jag kom hem :)

När jag kom till jobbet var jag totalt grinfärdig, men det rann av mig så fort jag kom in i ateljén och bara fick berätta lite kort för chefen om det hela. Sen gav jag mig in i lampskärmarnas värld igen och försökte glömma allt annat som snurrade i mitt lilla huvud.

Jag gjorde klar en kundskärm och chefen tyckte den var görbra gjord och att jag anammat det hela kanonfort. Det var skönt att höra :)

För övrigt måste jag rätta mig själv. Den lampskärm jag gjorde till mig själv är inte plisserad, den är ju draperad *slår sig själv i pannan*. Plisserad är den ju om veckan är lagda dubbelt (eller hur jag nu ska förklara det)och går hela vägen ner. Draperad blir den om man gör vecken på ovansidan och sen drar i tyget för kung och fosterland. Hm..ja, ni förstår *harkel*

De två sista timmarna på jobbet började jag linda en ny kundlampskärm. Man måste ju linda ett band runt stommen för att man ska kunna sy fast tyget sen. Och herre hjärtanes vad ont i händerna man får, man måste ju ta i som bara den, men det är bara gött :)

Efter jobbet åkte jag till järntorget och mötte upp Magnus (min nya kompis) och så bjöd han mig på en fika. Eller två fikor blev det rättare sagt. Vi tog en kopp te på ett fik, sen gick vi till ett annat ställe och tog en till kopp te.

Jättetrevligt var det, det lättade mina tunga tankar för ett tag.

Han är så lättsam att umgås med, och är så lik mig i groteskt många saker, och vi har himla kul ihop. Skratt är en stor del av vår nyvunna vänskap :)
Även om vi såklart är tillåtna att känna oss nere oxå, man behöver inte ha nån mask på sig. Det är helt enkelt en sån kompis som jag vill ha och så som mina flesta kompisar faktiskt är.

Vid sju tog jag spårvagnen hem och nu tänker jag gå o lägga mig snart. Är trött som en galning, lär nog somna rejält ovaggad ikväll.

Svampmannen ringde precis innan jag skulle in till läkaren i morse.

Han frågade hur det var, sa hur det var med honom och frågade vad jag skulle göra efter läkaren. Jag ska till jobbet, sa jag. Hur länge jobbar du då, frågade han. Till fyra, sa jag.
Ok, sa han, jag bara tänkte att jag kommer vara i göteborg större delen av dagen eftersom jag ska tömma förrådet till lägenheten, men jag måste åka hem till borås senast tre pga trafiken.

Sen avslutade han med att säga nånting i stil med "så det får bli en annan dag, jag kommer ju vara i göteborg lite nu framöver under tiden jag röjer i lägenheten".

VAD får bli en annan dag? Ville han ses, eller vad? Och varför ville han i så fall det? Och framför allt: Är det klokt av mig att träffa honom, om så bara för en kort fika?

Jag vet inte om det är pga att det är räkningsdags och att jag därför varit tvungen att ha kontakt med honom (eftersom han är skyldig mig pengar), men den senaste veckan har han nästlat sig in i mitt huvud lite grann.

Jag har drömt två otrevliga drömmar om honom.
Båda har handlat om hur han säger till mig hur mkt han älskar mig, att jag är kvinnan i hans liv, allt han drömmer om osv, och sen måste han åka till Borås eftersom han är tillsammans med henne.

Jag undrar om hans fylleprat för några veckor sen sådde några förvirrade frön i mitt huvud...
Eller så är det bara för att jag varit tvungen att bli påmind om honom pga pengarna, vad vet jag.
Kanske för att jag fortfarande faktiskt känner mig lite förråd på nåt sätt. Det är ju inte bara i fyllan han sagt att han fortfarande älskar mig och tänker på mig varje dag...

Jag har de senaste dagarna känt att något jag saknar med honom är hans musikintresse. Att jag fick upptäcka massa ny musik genom honom och att jag fick spela lite av min musik för honom. Och att han gjorde mixar som var jävligt bra.

Jag har tre av hans mixar på mp3`n och alla tre är kanonbra. Jag saknar att kunna fråga honom vad en speciell låt heter osv.

Han fick mig att börja lyssna lite smått på old school hip hop och electro, det hade jag aldrig upptäckt om det inte varit för honom. Och han kan jävligt mkt om gammal hip hop. Några av mina favoritlåtar just nu upptäckte jag tack vare honom.

Den delen saknar jag...

Men att sakna är ok, så länge jag kommer ihåg även de dåliga bitarna (som sista året var fler än de bra). Jag måste få sakna vissa bitar av honom, annars skulle det ju inte vara normalt, right? Vi var ju ändå tillsammans drygt 2 år.

Nu tänker jag gå och lägga mig och försöka sova gott, utan mardrömmar. Imorrn är jag ledig, det känns otroligt skönt och välbehövligt. Jag är värd en ledig dag :)

Svamp och lampa

Svamp är en väldigt god grönsak, jag älskar verkligen svamp.

Men svamp mellan benen är en helt annan sak. Holy christ vad jag har blivit påmind om det de senaste dagarna.

Jag lyckades igår ta mig ner till apoteket, fast jag såg nog ut som att jag skitit på mig när jag gick eftersom jag försökte hålla det kritiska området så stilla som möjligt.
Och aj vad ont det gjorde. Ont ont ont. Så det var inte bara klåda, nä, här kör vi smärta oxå när vi ändå är på gång. Smärta big time.

När jag hade förberett mig för att ta mig till apoteket (och Ica eftersom jag behövde handla lite)gick jag så fort jag bara kunde ner till spårvagnen, fast försökte som sagt samtidigt hålla det kritiska området helt stilla. Det var inte så lätt.
Har man byxor på sig så är det ofrånkomligt att nåt tyg rör på sig och vidrör området som absolut inte borde vidröras.

Vid ett tillfälle fick jag stanna och klia som fan (utanpå byxorna haha), men jag tänkte att det var ingen fara för det var ju inget folk omkring mig. Sen kom jag på att jag ju stod i backen på väg ner till hållplatsen när jag hade min kliattack, och det stod massa folk på hållplatsen.
Med andra ord är det mkt möjligt att folk såg mig... Det kändes lite så där...

När jag kom fram till hållplatsen och arbetade hårt för att hålla masken och inte se plågad ut, då visar det sig att det är nåt fel med spårvagnarna, så nästa spårvagn går först om en halvtimme. Jaha, stå och vänta. Men det gick ganska bra eftersom jag slapp röra på mig.

Till slut kom spårvagnen, jag hoppade på och åkte till rymdtorget. Gick med snabba, plågade steg mot apoteket.
Hade planerat att smita in på bibblan direkt efter apoteket och låna deras toa så jag fick smörja på lite lindrande salva.

Så kommer jag fram till apoteket och det är stängt!

Det var bara att gå tillbaka till spårvagnen, hoppa på den igen, sätta sig ner lagomt bredbent och åka till kortedala torg i stället. Där var apoteket öppet, tack gode gud för det. Köpte hjälpande saker för 200 spänn, vankade sen omkring på hemköp och handlade lite småsaker. Sen hem.

Och nu låter det som att det tog två minutrar att ta sig hem. Det gjorde det inte, det kan jag lova. Och den fina trappan som går från hållplatsen, den man måste gå uppför för att komma hem, den var INTE vidare skön. Tror fan jag kallsvettades där ett tag haha

När jag kom hem var Ulla-Bella med mig, vi tänkte hinna ses ett litet tag eftersom vi inte setts på såååååå länge.
Jag packade upp mina matvaror, sen gick jag in på toa och preparerade mitt sköra underliv. Och fy fan vilken smärta! Åh vad det sved när jag smörjde. Länge sen jag hade så ont kan jag säga.

Jag stapplade ut ur badrummet och slängde mig på soffan, illamående som fan pga smärtan, jag trodde faktiskt ett tag att jag helt seriöst skulle spy. Kan nästan tänka mig att jag var grön i ansiktet haha

Sen, efter ungefär 5-10 minuter klev jag in i himmelriket. Smärtan bara rann av mig och jag fick för första gången en svag aning om hur det är att ta droger. Det var helt underbart. Jag bara flöt in i ett tillstånd där jag inte kände så mkt längre, helt underbart var det. Jag såg nog nästan lite drogad ut kan jag tänka mig ;)

Sen efter det har det varit lite lugnare, men just vid smörjningen har jag blivit illamående pga smärtan. Men idag, mina vänner, sved det bara ungefär två minutrar, sen släppte det, så det går åt rätt håll! :D

När jag gick på hemköp igår så kände jag när jag fick förbi frysdiskarna att jag såååå gärna bara ville sätta mig där i med en påse frysta grönsaker mellan benen. Den synen kom framför mina ögon ungefär som synen av ett vattenhål kommer framför ögonen på någon som är i öknen och är helt uttorkad haha

Det sura med denna fina svamp, förutom smärtan då såklart, är att jag hade faktiskt planer för gårdagen.

Japp, här skulle det åkas till HundMats och så skulle vi dricka lite öl och bara umgås. Jag såg faktiskt fram emot det hela, normalt sitter jag ju bara hemma på lördagskvällarna. Men så kom svampen och sa stopp.

Och fy vad jag skämdes när jag fick säga som det var till honom haha Vi känner ju liksom inte varandra så där jättejättebra, så det kändes lite jobbigt att säga som det var...
Fast han tog det väldigt bra, och skickade mig en länk med Tabita från Mia & Klara, när hon har "kli i paradiset", så jag fick skratta lite mitt i allt. Såna vänner är bra :)


Idag ska Fröken Anka komma hit, ikväll tror jag. Vi hann ses en jättesnabbis i torsdags när jag varit ute på hisingen och tagit prover inför mitt besök hos diabetesläkaren nu på onsdag. Och så kände båda att vi fan måste se till att ses lite mer, så vi sa söndag kväll efter att hon och KanOlov kommit hem från Halmstad.

Jag känner mig inte helt upplagd för att umgås med nån, speciellt inte med tanke på att jag måste dammsuga innan, men det löser sig nog.

Mina vänner, äntligen har jag bilder på min första lampskärm! Tyvärr är bilderna tagna i mörker, så blixten fick vara på och man ser inte så himla bra hur den egentligen ser ut. Men jag får ta nya bilder nån dag när det är ljust och lägga upp dom i stället.

Här kommer iaf underverket:






Lägg märke till vilket fantastiskt jobb jag gjort med plisseringen ;) Fast på utsidan ser man det inte så väl, blev konstigt med kameran. Insidan ser man ju lite lite bättre på att den faktiskt är just plisserad...

Nu måste jag försöka dammsuga :(

En blandad helg

Jag har haft en helg med både det ena och det andra kan jag nog säga. Mycket ångest över pengarna som inte finns, men även små ljuspunkter och trevliga stunder.

Inte tog jag mig till Ica i fredags heller, nä, det var för mycket för min lilla kropp *harkel* Det blev inte förrän i söndags jag lyckades släpa mig dit, men bättre sent än aldrig ;)

Men oj vad jag fick handla när jag väl gjorde det.

Jag blir alltid så förbannad när jag måste släpa massa tunga kassar uppför trappan på vägen hit från spårvagnen. Alltså, jag blir på riktigt dåligt humör och drar tusen olika otrevliga ramsor under tiden jag släpar och kånkar på dessa kassar.
Fast ramsorna dras bara i mitt huvud, vilket vi får vara tacksamma för, annars skulle nog folk tänka både det ena och det andra om mig *skratt*

Jag tycker att jag borde vänja mig vid trappan, men nä, inte en chans.
Det är absolut inga problem att gå i den så länge man inte har nån extra vikt att kånka på, men så fort man bara har två extra kilo på sig så är det kört.

Ser verkligen inte fram emot vintern, då blir det ju isbana i stället för trapp, och hur jag då ska kunna kånka matkassar utan att dra ramsorna så att alla runtomkring mig hör återstår att se...

Men men, jag tog mig till slut hem med alla kassar, det är väl huvudsaken :)

Innan Ica gick jag och röstade.

Jag blir alltid så nervös innan jag ska rösta, för jag har alltid glömt bort hur det går till haha. Det känns alltid som att det är första gången i hela mitt liv jag röstar, och jag och nya situationer är ju inte så bra kombination.

Men jag lyckades iaf lägga min röst utan större missöden. Inte för att det nu spelade någon roll, dom blå vann ju ändå (skitstövlar), men jag gjorde iaf det jag kunde för att försöka förhindra det.

Och herregud, Sverigedemokraterna fick fler röster än vänsterpartiet och kristdemokraterna! Vart är vi på väg? Riktigt skrämmande tycker jag *ryser*

Efter jag röstat och varit på Ica i söndags så fick jag trevligt besök. En ny kompis helt enkelt, som jag träffat på nätet (precis som jag gjorde med Fröken Anka).

Det är en kille, Magnus, men det är bara kompisar som gäller från bådas håll, det är helt solklart. Och han är så fantastiskt rolig. Och störd såklart haha. Han och jag är så lika att det är skrämmande, även om vi är två helt olika personer.

Vi hade det iaf jättetrevligt och bakade äppelpaj, drack lite te och tog det bara lugnt. Och skrattade massa. En riktigt go människa är han helt enkelt.

Han hade ett eget företag tills för 5 år sedan då han gick in i väggen. Men nä, Magnus ska inte gå in i väggen som vanligt folk. Nä, han lyckas på nåt jävla vänster gå förbi stadiet "gå in i väggen" rent psykiskt, och det slutar med att han får en hjärnblödning vid 30 års ålder. Herregud alltså.

Han är helt återställd nu, kroppen fungerar som den ska osv. Och det är helt otroligt, läkarna visste inte om han någonsin skulle kunna gå igen. Men han är en fighter, big time. En riktigt imponerande människa må jag säga.

Efter hjärnblödningen fick han depression (inte så ovanligt i såna fall) och är nu på väg ur den, fast han har några steg kvar. Ungefär som jag.

Nu har han sadlat om, från att vara it-snubbe med eget företag, till att gå en utbildning för att bli silver-/guldsmed.

Ja jävlar i min låda, vilken kille. En sån där kille man läser om i tidningen liksom, en sån som vägrar acceptera att han kanske aldrig kommer kunna gå igen, utan ger sig fan på att fixa det. Och fixar det.

Jag tror vi kan bli riktigt bra kompisar, så nu kan man nog säga att jag har ännu en kompis här i götet, det är bra :)

Idag tog jag mig inte iväg till jobbet. Min kropp är som cement. Jag har ju haft en period nu ett tag då jag inte riktigt tagit mig ur sängen på morgnarna.
Jag vet inte riktigt vad det beror på, men har mina aningar. Jag måste lägga om lite saker i mitt liv tror jag, ska testa och se om det hjälper.

Men, jag har tänkt att även om jag nu då inte lyckades ta mig iväg till jobbet så ska jag inte sitta här hemma och hänga med huvudet.
Nä, jag ska tvinga mig själv att antingen virka, sticka eller sy lite. Hjärnan behöver lite stimulans, även om den just nu mest bara verkar sova hela tiden haha

En sak jag lärde mig i helgen är att jag absolut inte är redo för ett förhållande, jag är nog inte ens i närheten av att vara halvredo för nåt sånt. Nej, det lärde jag mig inte genom att träffa magnus, jag lärde mig det genom att träffa en annan person.

Så nu vet jag att jag inte pallar att släppa in nån i mitt liv, inte på det sättet iaf.

Jag visste väl egentligen att det var så, rent förnuftsmässigt, men nu fick jag även KÄNNA det, och det är då jag först brukar fatta saker och ting. Det får vi tacka för :)

Dags att försöka fixa nån slags lunch, ett av alla min missions just nu är att försöka få ordning på maten så jag äter riktigt. Man fungerar inte utan mat, så enkelt är det, men jag verkar ha väldigt svårt att förstå det ;)

stresskänslig, or what?

Något som jag tycker är oerhört fascinerande är hur otroligt känslig jag är för stress osv. Ska jag skratta eller gråta? ;)

Jag fick ju rejäl panik över pengarna där i torsdags när jag la in en del räkningar. Ångesten kom på besök, vilket såklart var väntat, men ändå väldigt jobbigt.
Och vad händer då? Jo, hela fredagen var jag totalt slutkörd, det kändes som att jag bestigit mount everest eller nåt liknande (inte för att jag vet hur det känns, och det kommer jag aldrig få veta heller, men det var den bästa liknelse jag kom på).

Kroppen vägrade vakna, jag var seg som kola precis hela dagen. Jag gick omkring som en avtrubbad sengångare och min energinivå låg ständigt på minus.
Sov en timme på eftermiddagen, tänkte att det skulle hjälpa, men det gjorde varken till eller från.

Och allt detta enbart pga att det blev jobbigt med pengarna. Herregud alltså, hur ska jag kunna klara av ett vanligt liv en vacker dag? Som sagt, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta haha

Som tur var ringde Eva-Lena (hon jag "jobbar" för nu) och sa att hon blivit tokförkyld, så hon tyckte det var bäst att jag höll mig därifrån eftersom jag just blivit frisk från min egen förkylning. Så jag fick en ledig dag, och det var en väldans tur.
Jag hade antagligen inte tagit mig dit i vilket fall som helst. Nu fick jag i alla fall stanna hemma utan massa dåligt samvete som bara skulle fått mig att må ännu sämre.

Men det är fascinerande hur tankar och känslor kan sno så förbannat mkt energi. Det går ju inte att jämföra med hur det är att vara kroppsligt trött. En helt annan trötthet blir det, känns ibland som att hela livet sugs ur en.

Jag lyckades drömma tre mardrömmar under natten till fredag. Det känns ganska sjukt. Jag har en känsla av att det inte är så vanligt. Natten till idag drömde jag bara en mardröm, det var ju åtminstone lite bättre.
Men jag har börjat förstå att det inte är så vanligt att drömma mardrömmar minst varannan natt. Eller är det så det ska vara?

Idag ska jag baka äppelpaj. Yes, stor ansträngning från min sida haha

Jag och Gabriell plockade ju massa massa äpplen förra helgen och det är dags att göra nåt av dom.
Gabriell stod uppe i äppelträdet (vi har ju massa träd här på gården) och kastade ner äpplen till mig, ganska intressant var det må jag säga.
Jag stod med en plastpåse som hon försökte pricka när hon kastade ner ett äpple, men det var lättare sagt än gjort.
Ett äpple fick jag till och med kastat på min kind, ganska fin smärta kan jag säga ;)

Men kul var det. Och nu måste det bli nåt av äpplena.

Fast jag måste iväg och handla först såklart. Jag har ju inget socker, inget mjöl och inget margarin här hemma. Det är ju ganska grundläggande ingredienser när man bakar paj ;)

Måste handla massa annat också. Idag tänker jag inte på pengarna, utan jag köper det jag behöver, jag har ju ändå inte råd att betala alla räkningar jag har. Det får bli en sån dag.

Just ja, har glömt att säga att jag ju hittade den där groteskt goda tesorten som SJ bjöd på när jag åkte upp till Offerdal. Grönt te med chaismak var det, tror jag skrev om det för länge sen och till och med visade bild på det :)

Efter mycket mycket letande hittade jag och Ulla-Bella äntligen det! Lyckan var total!
Tills jag insåg att den sorten endast fanns i ett paket med flera olika sorter i.

4 påsar i detta paket var av den fantastiskt goda sorten, resten var svart te. Jag dricker ju inte svart te längre eftersom jag är så rädd för att få migrän (det innehåller ju koffein).

Så, hade jag köpt detta paket hade jag i princip betalat 70 spänn för 4 påsar te. Det kändes inte helt ok, så jag får klara mig utan det.
Visst, det var jättegott, men 17,50 för en kopp känns lite väl magstarkt :(

Nä, dags att göra mig klar för min resa till Ica. Den resan MÅSTE verkligen bli av idag, massa saker jag behöver.

gamla vanliga pengapaniken :(

Jag blir så less på dessa jävla pengar. Hela tiden är dom i vägen. Genom att inte finnas förstör dom så himla mycket.

Denna månad har jag absolut inte råd att betala alla räkningar. Det går helt enkelt åt helvete även denna månad. Jag borde väl vara van, men det är jag inte. Jag vänjer mig aldrig. Slutar aldrig hoppas på att nästa månad ska bli bättre.

Jag fattar inte hur jag ska ta mig ur den här onda cirkeln, jag kommer ju fan ingenvart.

Jag lägger in en del av mina räkningar redan runt den här tiden varje månad eftersom jag får pengar 18:e, och varje månad går luften ur mig rejält när jag väl gjort det. Då sitter jag där som ett jävla pucko och mår skit. Inser att även denna månad går åt helvete.

Jag ringde iaf till pappa nu direkt när jag lagt in en del räkningar och sa att jag inte önskar mig en symaskin i 30-årsfest, jag vill bara ha pengar. Jag har liksom inget val när det gäller det.

En symaskin får jag skaffa mig den vackra dag jag har ett jobb, eller åtminstone lyckats bli av med en del avbetalningar. Och jag får ju låna Ulla-Bellas, vilket är guld värt, det tackar vi för.

Jag försökte kolla upp lite ställen man kanske skulle kunna sälja Lisa Larssons Dora till. Hon är ju i cromotryck i stället för vanligt tryck, vilket gör henne värd mer än den vanliga.
I somras var jag in hos en karl som hade en retroaffär och hörde vad han trodde jag skulle kunna få för henne. Jag hade hört 5-6000 förut, men han trodde att jag till och med kunde få mer än så. Om jag hittar rätt köpare såklart. Hur fan gör man det?

Det gör ont i hjärtat att jag måste sälja henne, men det finns ju verkligen inget annat jag kan göra. Kanske jag kan köpa tillbaka henne en vacker dag. Fast jag vill ju ha just den som farmor och farfar haft, den jag fått i arv efter dom.





Jag har gått ur Alfa-kassan nu, det ska ju spara lite pengar i framtiden. Det är ju ändå 400 spänn i månaden, även om jag retroaktivt får det sänkt till 150 eller vad det nu är. Så sjukt att jag hela tiden måste betala den fulla avgiften, och först i efterhand kan jag ansöka om att få betala den mindre.
Från och med nästa månad borde jag klara mig från deras avgift iaf, det är ju alltid nåt.

Sen måste jag nog ansöka om att få betala mindre avgift hos medberoendegruppen också. Jag ville inte göra det i början för jag skäms så förbannat. Men jag måste nog. Det är ju ändå 400 i månaden det handlar om. Men fy fan vad jag skäms. Jag vill verkligen inte be om den där lappen man får fylla i...

Det kommer ju bli mindre kattmat som går åt när Lucas flyttar, och han flyttar om ungefär en månad. Då borde det ju bli lite mindre kattutgifter, fast frågan är om det kommer märkas.

Om jävla svampmannen kunde betala tillbaka sin skuld så skulle det hjälpa bra mycket. Eller om han åtminstone kunde betala halva onoff och halva ikea, som han ska göra. Senaste månaderna har han ju inte kunnat göra det. Och därmed har jag inte kunnat betala ikea. Den här månaden måste jag betala till dom, för jag har använt mina två betalningsfria månader nu, det återstår att se vad svampmannen säger om det.

Jag ska ta och kolla över nät- och telefonabonnemangen jag har. Jag har ju dom hos ComHem, och kanske jag kan få ner kostnaderna lite där på nåt vänster.

Fy fan alltså, är så less på det här...

Har inte en aning om vad jag ska göra av min 30-årsfest som jag tänkte ha den 9:e oktober. Som det ser ut nu så kan jag ju inte ha den. Jag vill ju kunna gå ut på kvällen, och jag vill kunna bjuda på tårta och gosaker.

Nä, fy fan... nu ska jag ta en dusch och sen försöka sova.

Jag är stressad som bara den pga pengarna, men jag måste ju somna till slut. Och sen imorrn vaknar jag och känner mig bättre när det gäller det hela. Och så åker jag till mitt lampskärmsjobb och får ut lite frustration genom att göra lampskärmar. Ja, så får det fan bli....

en vecka med både det ena och det andra

Jag sitter just nu och väntar på att Lucas nya ägare ska komma och hälsa på lite. Eller, dottern till paret som ska ha honom. Hon verkar väldigt bra måste jag säga. Hon vill komma hit idag bara för att träffa Lucas lite så han känner henne lite grann när han väl flyttar. Det är ju hur bra som helst, då slipper han ju komma till helt okända.
Det blir om ungefär en månad han flyttar, mamman skulle till tyskland en månad nu, så det blir när hon kommit tillbaka.

Jag tror inte att jag helt förstår att lillgrabben faktiskt ska flytta. En del av mig förstår det nog, för jag tänker mer än förut t ex på saker han har för sig, och hur gott han faktiskt luktar. Jag skulle kunna snusa ihjäl mig på honom. Han luktar helt perfekt. Det gör ju Busan och Hedda oxå, men Lucas har sin egen lilla Lucasdoft ;)

Det kommer nog bli väldigt tomt här när han väl har flyttat, både för mig och för Busan. Busan tycker ju att han kan vara lite jobbig ibland när han vill busa och hon inte är på humör, men jag är ganska säker på att hon innerst inne tycker om honom. Och hon kommer nog sakna honom när han är borta, speciellt eftersom Hedda oftast är ute.
Hedda kommer nog bli ganska glad när han flyttar, då får hon ju tillbaka sitt revir..

Jag kommer säkert vara ledsen ett tag när han är borta, fast samtidigt kan jag ju inte vara det eftersom jag vet att han då kommer vara i paradiset. Vi får väl se.. Det kommer iaf bli tomt i sängen om natten, tomt i hela lägenheten när han är borta. Han är ju alltid med mig känns det som..

MEN, det viktigaste i detta är Lucas bästa, och det är inget snack om saken att han kommer få det så bra han någonsin kan :)

Jag vet inte hur mkt jag kommer hinna skriva nu, kommer inte ihåg om tjejen sa att hon skulle komma vid tolv-ett eller vid ett-två, men det visar sig väl.. Fast jag kan ju faktiskt spara inlägget och fortsätta skriva efter hon varit här *smart*

Jag borde nog säga nåt om den här veckan som varit. Det har hänt både det ena och det andra känns det som.

Förkylningen är fortfarande kvar, hela veckan har jag varit halvt soffliggande och inte klarat av att röra mig alltför mkt.

Jag gick på Ica i onsdags och herregud vilken pärs det var.
Jag gick på bibblan innan, kunde inte låta bli (som vanligt) och stod där vid bokhyllorna och snörvlade som bara den. En stund snurrade det så i huvudet att jag var tvungen att sätta mig ner på golvet (det fanns ingen stol i närheten) och snyta mig så att det antagligen hördes över hela bibblan, det kändes väl lite si så där *skratt*

Jag kan ju säga att den där boken jag lånade förra gången jag var på bibblan, den om att hitta sig själv (eller nåt liknande) var ganska rolig.

Kapitel fyra skulle ju handla om hur man skulle kunna hitta tillbaka till sig själv osv. De hade ETT enda råd i det kapitlet och det var att man skulle gå till en psykoterapeut, det var det enda de skrev om i just det kapitlet. Jaha, tack för den hjälpen liksom haha

Sen i onsdags träffade jag ju som sagt kvinnan på Skärmateljén och det gick ju bara finfint :D Länken till hennes hemsida är förresten , ni kan gå in där och kolla lite om ni vill.

I onsdags hade jag även träff med medberoendegruppen jag börjat i. Synd att den bara är varannan vecka, varje vecka hade inte skadat. Men det var tur att den var den här veckan för det behövdes, tro mig.

Varför? Jo, för att svampmannen ringde mig på måndag, tisdag och onsdag. Och han hade druckit.

Måndag förmiddag var han inte så jättefull, men allt eftersom dagen gick blev han ju bara fullare och fullare. Och han ringde. Tisdag var samma visa. Onsdag också. Och jag klarade inte av att säga nej, så jag pratade med honom, försökte vara en vän på nåt konstigt sätt tror jag.

Borås (tjejen han bor med nu) hade blivit snortokig när hon kommit hem från jobbet på måndag, likaså på tisdag, och drog till en kompis. Helt rätt av henne, det enda rätta att göra i det läget.

Svampmannen ringde ju även innan hon kommit på honom med att dricka, men det kändes som att de flesta samtal vi hade mest bara var för att hon hade blivit arg. Precis så som jag alltid blev (iaf på slutet). Han sa att han inte hade någon annan att prata med, ingen som förstod.

Jag försökte ge honom min syn på det hela, hur man som anhörig kan uppleva det hela. Att man faktiskt kan bli så groteskt förbannad, rädd, ledsen osv att man skriker diverse saker åt alkoholisten. Och att det inte behöver betyda att man inte längre älskar alkoholisten.

Jag försökte även få fram att Borås visst kan stödja honom, trots att hon drog därifrån när han var full. Att hon ju måste skydda sig själv och att det faktiskt är riktigt otäckt att vara i hans närhet när han är full.

Det var många stora ord som kom från svampmannens mun kan jag säga, inte bara när han var dretfull.
Han älskar mig fortfarande, jag är den enda han vill vara med, och han är helt övertygad om att vi kommer vara gifta om 5 år eftersom vi är "meant to be". Plus massa mer.
Han är inte kär i Borås och vet inte om han egentligen vill vara med henne. Bla bla bla.

På onsdag när han ringde, på eftermiddagen, precis innan jag skulle till spårvagnen för att åka till Skärmateljén, var han i det gamla vanliga självmordsstadiet. Han ville göra sig själv illa eftersom han är en sån skitstövel, han litade inte på sig själv, var rädd osv.

Jag hade vid den tidpunkten blivit ganska less på alla samtal och på att vara hans terapeut bara för att Borås inte ville prata med honom.

Efter mycket om och men sa jag åt honom att han faktiskt hade ett val att göra i just det läget.
Antingen kunde han ringa 112 och säga som det var, och så fick nån komma och hämta honom och ta honom till psykakuten eller nåt liknande. Eller så kunde han fortsätta livet precis som det är och har varit de senaste åren, dvs låta alkoholen förstöra fan allt för honom.

Jag var som sagt ganska less just då, och stressad eftersom jag skulle iväg, så min röst var väl ganska hård kan jag tänka mig.. Jag upprepade iaf om och om igen att det enda han kunde göra var att ta ett beslut. Ringa 112, eller fortsätta som vanligt.
Jag halvskrek åt honom att jag inte kunde göra ett skit, att JAG inte kunde hjälpa honom, först och främst eftersom jag befann mig i Göteborg och han i Borås.

Det slutade med att han sa att han skulle ringa 112.

Sen var det tyst till torsdag morgon, då messade han att han var på sjukhuset. Nu ska han tydligen dit varje dag och ta antabus och blåsa. Och så har han fått en samtalskontakt där i Borås också, plus att han har en här i Göteborg.

Jag pratade med honom i förrgår, han ringde och uppdaterade mig om läget.
Jag sa då att jag tyckte det kändes som att han bara ringt mig för att Borås "inte förstod honom" under de där dagarna han drack. Och att jag inte kan ha det så. Jag sa helt enkelt att det bästa nog är att vi inte har kontakt.

Jag frågade även hur han tänkte om Borås nu då, med tanke på att han tidigare sagt att han egentligen inte ville vara med hennne.
Svaret blev "jag stannar med henne...jag behöver någon som kan stödja mig i det här med alkoholen, jag fixar inte det själv...när jag varit nykter typ ett år kanske jag kan lämna henne".

Fy fan alltså, vilket jävla svar. Stackars Borås.

Vi får väl hoppas att han trots allt till slut börjar älska henne och stannar pga det, inte pga att han behöver nån som kan hjälpa honom att hålla sig nykter...

Fick mess från tjejen som ska hälsa på Lucas nu, hon sitter på spårvagnen, så jag ska väl avsluta här då...

En liten uppdatering blev det iaf.. Det har varit en ganska jobbig vecka kan jag säga. Både kroppsligt pga förkylningen, men också känslomässigt pga svampmannens alla samtal och ord.

Men imorrn börjar en ny vecka. Nya dagar, nya utmaningar, nya tankar och känslor.

Skärmateljén

På tisdag klockan 12 börjar jag min arbetsprövning hos Skärmateljén :D

Japp, jag får börja där, känns riktigt spännande. Nervöst, men spännande. Prestationsångesten har redan börjat gnaga, men det känns ändå spännande :)

Kvinnan som har stället verkar vara jättego.

Hon frågade mig varför jag varit/är sjukskriven, och jag svarade det jag alltid brukar svara när folk jag inte känner ställer den frågan, nämligen att jag gick in i väggen för några år sen. Det känns enklast att säga så, i alla fall så här i början.
Hon behöver inte veta hela min historia, jag vill inte att folk ska döma mig efter hur jag har haft det i livet, jag vill att de ska bilda sig sin egen uppfattning om mig.

Hon berättade att hon varit i precis samma sits som mig, för tio år sedan, och det gav mig ju en väldigt bra känsla måste jag säga.
Hon var civilekonom, eller nåt liknande, och gick in i väggen. Blev sjukskriven och började tids nog arbetspröva hos förra ägaren till Skärmateljén (de hade vanlig sömnad också på den tiden). Sen gick Skärmateljén i konkurs och hon fick erbjudande om att köpa alla lampskärmssaker för 3000 kronor. Så hon startade helt enkelt eget, och på den vägen är det.

Hon har fortfarande svårt för stress, vilket ju passar mig perfekt, och hon verkar överhuvudtaget vara en väldigt förstående och go människa. Jag har för mig att hon sa att hon är 60 år gammal...
Sen ser hon Skärmateljén inte som ett jobb, mer som ett liv, något hon gör för att må bra. Självklart ser hon till att hon får räkningarna betalda varje månad och att hon kan leva på det hon drar in, men hon sliter inte ihjäl sig för att tjäna så mkt pengar som möjligt.

Hon verkar helt enkelt ha en väldigt passande inställning till livet, återhämtning och jobb. Passande för mig alltså, antagligen inte passande för alla.

Så, nu håller vi tummarna för att det här går vägen för mig :)

Nån som är sugen på lunch/middag?

Det kan jag säga att jag var, alltså sugen på lunch (sen lunch). Men så här kan det gå om man är klumpig. Sen får man äta yoghurt till lunch i istället ;)



Pasta med majs, kikärter och tomatsås ser inte så himla gott ut när det ligger på golvet...

Kan för övrigt säga att jag inte tagit mig till macken än. Kommer antagligen inte hända idag. Tiden gick (som vanligt på ett nåt oförklarligt sätt), sen tappade jag lunchen i golvet och jag blev sur och luften gick ur mig.
Så nu ska jag äta min yoghurt, sy lite, och sen får vi se om det kanske kanske blir nån mack. Annars får det bli både macken och Ica imorrn, för det måste verkligen göras.

rutinlöshet och studiebesök

Idag är det måndag. Det brukar betyda att man jobbar eller pluggar och är tillbaka i rutinerna efter helgens slappande. Men så funkar det inte här hos mig. Nä, jag är ju fan ledig jämt jämt jämt jämt. Rutiner, vad är det?????

Det som är bra med att det är måndag är att min förkylning haft några dagar på sig att husera hos mig och börjar nu lämna mig. Idag mår jag mkt bättre, kan tänka mig att jag är helt frisk på onsdag. Gött gött :)

Men annars ser ju alla mina dagar precis likadana ut. Deprimerande likadana ut. Och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas bryta det hela.

Jag kliver upp, oftast före 10, men senaste två veckorna har jag oftast inte kommit upp förrän typ 11.30. Jag ger katterna frukost, fixar sen frukost till mig själv.
Käkar frukosten framför tv´n.
Sen plockar jag fram datorn, kollar mail, kollar min fb osv. Under tiden är tv´n på i bakgrunden. Ibland blir det radion på i bakgrunden i stället, vilket jag anser vara mkt bättre än tv´n.
Ibland sitter jag timmar på nätet och gör ingenting, ibland är datatiden över på en halvtimme.

Sen sitter jag där, som ett pucko. Tittar på min lista över saker jag behöver göra. Suckar och förstår inte hur jag ska orka göra en enda sak av allt som står på listan.
Kanske jag får ett litet ryck och syr lite i en halvtimme eller nåt. Eller så sitter jag bara här i soffan som en rastlös själ utan energi.

De värsta dagarna är de dagar då jag, vid femtiden, inser att jag faktiskt haft tv´n på precis hela dagen. Det är otäckt att upptäcka det. Det är det ultimata beviset på att jag inte har något liv.

Men, nu ringde min coach från Arbetslivsresurs! Alltså, alldeles nu, när jag satt här och skrev så ringde hon. Jag ska på studiebesök på Skärmateljén på onsdag! Det är en kvinna som har en butik där hon både nyproducerar och reparerar lampskärmar.
Fröken Anka sa att hon alltid tänkt på mig när hon gått förbi den, att det skulle kunna vara nåt för mig, så jag mailade uppgifterna om butiken till min coach. Nu hade hon ringt dit och kvinnan som har det verkade väldigt intresserad av det hela. Tjoho!

Nu ska jag inte hoppas på för mkt, det är ju bara ett studiebesök, men det är ju alltid nåt. Det kan ju vara början på något spännande, om jag har tur :)

Det skulle vara väldigt kul om jag skulle få börja arbetsträna där, det känns som att det skulle kunna vara ett klockrent ställe för mig. Inte så mkt folk, och så massa pyssel. Småpyssel liksom. Detaljer som ska bli perfekta och som man kan sitta och jobba med ett bra tag. Det är iaf vad jag inbillar mig, men egentligen vet jag ju ingenting om det hela haha

Ska ta och gå iväg till macken nu, hämta lite paket som jag och Ulla-Bella beställt. Det får bli en lugn och fin promenad, så jag inte svimmar eller nåt ;)

Måste bara få lägga in en bild på det lilla mysbordet jag fixade i hallen häromdan.

Jag borrade ju äntligen upp spegeln i hallen, så den hänger nu på väggen istället för att stå på golvet som en gjort sen jag flyttade hit. Och det kändes lite tomt under den, tror jag råkade sätta den lite väl högt upp.
Då kom jag på att jag ju har en stor genomskinlig skolåda stående i garderoben. Så jag ställde den under spegeln, passade perfekt. Och så la jag en turkos gardin över, så själva lådan inte syns.
Blev riktigt stolt må jag säga :)

Det enda som är lite knepigt är att färgen på stolen i hallen inte alls går ihop med den turkosa gardinen som nu ligger på skolådan. Stolen är ju en gammal pinnstol från loppis, och den är typ mörkgrön i färgen. Sliten och mörkgrön. Får se vad jag hittar på med den...
Men annars blev det jättebra. Jag ser det där lilla bordet här från soffan, och jag tände lite ljus där härom kvällen, hur mysigt som helst. Det är en sån bild det får bli, alltså en mysig ljusbild. Så man ser nog egentligen inte så mkt av hur det egentligen ser ut, men skit samma haha

Snörvlandet fortsätter

Jag fortsätter att snörvla, mer än jag gjorde igår. Och så tycker jag såklart synd om mig själv ;)
Fast av nån konstig anledning är det inte riktigt lika synd om mig idag som det var igår, kanske för att halsen har blivit lite bättre idag, iaf nu på kvällen.
Men oj oj oj vilken mossa det är i huvudet.

I morse när jag skulle he sötningsmedlet i mitt morgonte så upptäckte jag att mjölken stod där alldeles bredvid sötningsmedlet. Dvs i skafferiet. Så jag var nog ganska mossig i huvudet igår oxå haha

Jag pallade inte att ta mig iväg till Ica idag, men förhoppningsvis mår jag bättre imorrn så jag kan fixa det.

Ulla-Bella kom med en jättefin liten present tidigare idag. Även om ingen vet vem hon eller jag är, så låter jag bli att säga vad det var hon gav mig, eftersom hon egentligen inte fick ge bort det. Jag kan iaf säga så mkt som att nu kan jag handla lite mat och det är guld värt :D

Jag fick ett brev av min älskade mamma i fredags oxå (känns inte som att det var fredag igår, känns som att fredag var flera dagar sen) med 200 kr i.
Världens snällaste och bästa mamma. Så jag kan handla mat för det oxå, kanonbra.
Jag gick faktiskt iväg till lillbutiken här på gården och handlade lite sjukmat för mammas pengar igår. Lite yoghurt, mjölk och sen ostkrokar (för ostkrokar får man äta när man är sjuk och tycker synd om sig själv). Och så en isglass, mumma för halsen när halsen bränner :)

Jag har faktiskt orkat sy lite här på sena eftermiddagen/kvällen, var riktigt gött att få göra nåt. Även om jag var tvungen att ta pauser hela tiden eftersom jag blev lite yr i huvudet haha

Tror jag ska ta och lägga mig snart, är riktigt trött. Och jag antar att om jag sover mkt i natt så är nog chansen större att jag vaknar och är friskare imorrn.

Lucas får ett hem!!!

Idag är jag sjuk. Stackars mig ;) Såna här dagar ska man ha en sambo som kan gå och köpa isglass åt en för att man har ont i halsen. Och för att man inte kan ta sig till affären själv pga ett fint illamående. Man ska ha någon som tar hand om en så att man bara kan ligga på soffan, invirad i ett täcke, och försöka ta det lugnt och bli frisk.
Men katterna är inte så bra sambosar på det sättet, de går inte direkt och handlar åt mig... Dom är jättebra på alla sätt och vis annars, men när man är sjuk så är de faktiskt inte till så mycket hjälp haha

Jag hade tänkt att gå på yoga på friskis igår, tänkte börja träningen lite mjukt. Men icke. Allt eftersom dagen gick mådde jag allt sämre, så det blev inget.

Och i natt när jag vaknade mådde jag ännu sämre, snorade som fan och hade massa slem i halsen. Men förhoppningsvis blir det inte värre än så här och då går det ju bra så länge jag trycker i mig alvedon och sitter helt stilla.

En fantastiskt trevlig nyhet är att Lucas ska få ett hem! På landet! Det är ett par i Hjo som ska adoptera honom.

Deras dotter var här och träffade Lucas förra veckan och hon blev kanonförtjust i honom, så hon ville absolut gå vidare med adoptionen. Föräldrarna litar på hennes omdöme, så nu blir det av. Vet dock inte hur lång tid det tar innan han verkligen flyttar.

Det känns självklart dubbelt, men mest är jag bara glad. Äntligen får han komma till ett hem där han kan vara ute och springa. Och dessutom verkar det vara ett helt underbart ställe. De har kossor, får och höns. Och så hyr de ut stugor till folk som bara vill komma bort lite och ta det lugnt. En ekologisk bondgård tror jag bestämt att det är.

Jag fick länken till deras hemsida (de har hemsida eftersom de hyr ut stugor) och fy vad mysigt det verkar vara. Perfekt för Lucas :D

Snart slipper lillgrabben titta ut genom fönstret, snart kan han vara ute och springa hur mkt han vill :)

Två böcker och ett friskiskort

Jag vaknade i natt med göront i halsen och hade behövt en spottkopp bredvid kudden, töligt som bara den. Helt plötsligt kom det oxå.
Inte helt oväntat kanske eftersom Ulla-Bella och Gabriell varit dretsjuka senaste veckan, men eftersom jag inte kände ett dyft igår så blev jag faktiskt lite förvånad.

Jag låg där och försökte låta bli att svälja (eftersom det är då det gör ont) medans jag med jämna mellanrum kollade på klockan och ville att den skulle visa att det var morgon. Det kändes lite väl tidigt att kliva upp vid fyra bara för att jag hade ont i halsen ;)

Känner att ett illamående börjar komma krypande, så det kanske är min tur nu då att bli en sjukling. Men jag vill inte! Inte så jag har ont i halsen iaf, det går ju inte att sova då! Får gurgla saltvatten här under dagen, kanske kanske det kan hjälpa pyttelite. Om inte annat hjälper det väl iaf lite psykiskt haha

Jag fixade och donade lite igår, kände mig riktigt stolt över att jag gjorde så "mycket". Grejen är att det ju inte var mycket jag gjorde, men för mig var det mycket.

Jag började med att åka till rymdtorget och lämna in mitt ellospaket som jag tänkt göra i snart två veckor. Jag hade beställt massa jeans, men alla var för stora, så det blev till att skicka tillbaka. Fast det var väl lika bra det, även om jeansen var på rea.

När jag ändå var på rymdtorget kunde jag inte låta bli att gå in på bibblan. Jag älskar ju verkligen bibblan. Jag kanske borde bo i ett bibliotek, då kanske mitt inre lugn skulle komma av sig själv.. Fast jobbigt med allt folk som hela tiden skulle vara i ens hem... Nä, det är nog ingen bra idé.

Lånade två böcker. En om taoismen, och sen en som hette "Det glömda självet". Japp, djupa böcker minsann haha

Jag skulle ju vilja ha boken "Tao te ching", för den synen på livet verkar ha mkt klokt man kan ta till sig. Och jag har ju alltid letat efter nåt som kan hjälpa mig i mig själv, hjälpa mig att få en syn på livet som fungerar och håller mig uppe.

Tänkte att det skulle stå lite om tao te ching i boken om taoismen, men jag började läsa den igår och den var mest bara massa dravel. Jag fick inte ut nånting alls av de två första kapitlen.. Måste nog hitta nån annan bok inom den genren tror jag.

Sen har vi ju då den fina boken "Det glömda självet".
Kanske jag kan få ut nåt av att läsa den, för kanske jag har glömt bort mig själv lite. Tappat bort mig själv lite.

Fast då är ju frågan om jag någonsin varit i kontakt med mig själv eller om jag alltid varit borttappad? Svår fråga.
En sak som är solklar är ju iaf att jag hela livet haft skitsvårt att koppla ihop mig med mitt innersta och mina innersta känslor. Jag väljer att koppla bort mig själv, det är ju enklare. Fast fan vad dålig metod det är, iaf långsiktigt...

Jag tror det är dags att jag slutar fly från mig själv och allt jag känner och upplever. Det funkar ju liksom inte i längden.

Jag kan inte vara så himla rädd för mig själv hela tiden, jag måste acceptera mig själv och alla sidor jag har. Jag måste försöka bli lite snällare mot mig själv och inte döma mig själv så hårt.
Så då blev det att jag lånade den boken. Läste första kapitlet igår och den verkade faktiskt bra. Den är ganska tunn, men tar upp det väsentliga känns det som.

Den innehåller fyra kapitel:

1. Att känna sig själv som visar hur våra omedvetna processer påverkar våra möjligheter till självkännedom.
2. Att vara sig själv som beskriver hur betydelsefulla de första årens relationer är för identitetsutvecklingen. Utan att skuldbelägga läsaren diskuteras vad ett barn behöver för en sund utveckling.
3. Att förlora sig själv som handlar om hur störningar i denna utveckling kan komma till uttryck i den vuxna personligheten. Här får vi möta en rad olika personlighetstyper och får förklaringar till de speciella drag de uppvisar.
4. Att finna sig själv som tar upp vad vi själva kan göra för att utvecklas och förändras, på egen hand eller med hjälp utifrån, i vår egen nära krets eller i en professionell terapeutisk relation.

Jag antar att det är kapitel fyra jag är mest intresserad av, kanske det kan ge nåt. Problemet är väl att eftersom jag hela tiden kopplar bort mig själv så glömmer jag alltid vad jag läser och glömmer bort att stoppa in det i min vardag.. Jaja, intressant läsning iaf.

Nu kom gabriell, får skriva mer en annan gång.

Just ja, köpte mitt Friskiskort igår :D

Ständigt dessa pengar...

Pengar pengar pengar, alltid dessa förbannade pengar...

Idag ska jag iväg till Friskis och köpa ett träningskort, så det äntligen blir av.

Jag får ju pengar av Arbetslivsresurs till det (1000kr), men för att få de pengarna måste jag först visa upp kvitto på vad jag använt dom till. Med andra ord skulle jag behöva ligga ute med 1000 kr i kanske två veckor, vilket är omöjligt.
Men nu har jag en mamma som gör allt hon kan för att jag ska må bra, så hon förde nu över de där tusen kronorna så jag ska kunna gå och köpa träningskort idag. Sen ska jag skicka kvittot till min coach på Arbetslivsresurs och så får mamma förhoppningsvis tillbaka de där pengarna om typ två veckor.

Det jag hoppas på är att jag kan teckna ett årskort på autogiro (300 i månaden), och betala tre månader i förväg på en gång. Jag vet inte om det går, men förhoppningsvis gör det det. Då är det inte förrän om tre månader jag måste börja betala de där 300 kronorna själv, skulle vara guld värt.

Sen ska jag ju på nåt vänster lyckas ta mig iväg och träna oxå, men det måste jag helt enkelt se till att jag fixar. Jag måste göra det här, det är en jätteviktig del i projektet "ta hand om mig själv".

Jag fick iaf lite hjärtsnörp nu när jag kollade mitt konto för att se att mammas pengar kommit in. De hade kommit in, vilket är kanonbra, jag kan då gå och köpa träningskortet idag. Men utöver de tusen kronorna som mamma satt in till träningen så har jag bara 43 kronor. Det är helt sjukt. Jag ska klara mig på 43 kronor i 18 dagar. Och då har jag inte ens kunnat betala alla räkningar den här månaden.

Blir så jävla less på pengar. Less på alla avbetalningar jag dragit på mig, less på att jag inte kan få ett lån för att lösa alla avbetalningar. Det hade ju varit så mkt bättre då, jag skulle säkert spara 2000 i månaden om jag bara kunde få ta ett stort lån för att lösa alla små lån. Och 2000 kronor är mkt, väldigt mkt.

Jag antar att jag blev lite sänkt när jag såg hur mitt konto ser ut.
Och jag börjar fundera på om jag kanske inte alls ska önska mig saker i 30-årspresent, kanske jag får göra som alla andra år - önska mig pengar så jag klarar av att betala räkningar och har råd med mat.

Men jag fyller ju för fan 30, jag vill inte använda eventuella presenter till att överleva. 30 är ju ändå 30. Det ska ju vara lite speciellt, eller?

Jag har önskat mig en symaskin av pappa, och det är nog mkt möjligt att jag får det. Men jag borde väl egentligen ringa honom och säga att jag bara önskar mig pengar istället.

Fast samtidigt har jag ju så himla stor nytta av en symaskin. Och den kan jag ju ha i många många år (om den inte går sönder såklart).
Pengar försvinner bara. Och de försvinner inte till kläder eller nåt trevligt, nä, de försvinner till räkningar och mat. Det känns inte så kul att använda 30-årspresent på det sättet.

Jag blir så less, så less... Mest less på mig själv såklart eftersom det är jag som dragit på mig avbetalningar och skit. Sen blir jag less på svampmannen oxå, att han fick mig att tro att det var så himla problemfritt att skaffa ännu ett kreditkort.

Hade jag inte träffat honom hade jag bara haft ett enda kreditkort, det är jag faktiskt ganska säker på. Men, jag tog beslutet att skaffa ett till, jag tog beslutet att dras med i svampmannens "det är hur bra som helst!". Så jag får skylla mig själv.

Kan för övrigt säga att svampmannen nu flyttat in hos tjejen i Borås (jag tror jag skrivit nåt om det här förut). Det får mig att känna mig ganska värdelös måste jag erkänna. Och jag blir förbannad över att han får mig att känna mig värdelös. Jag blir förbannad över att han får mig att känna nåt överhuvudtaget.

Jag började i en anhörig-/medberoendegrupp förra veckan, tror det kan vara väldigt bra för mig. Nånting är ju fel på mig, helt klart, nånting står ju inte helt rätt till. Nånting gör att jag hela tiden måste ha nån att ta hand om, eller nån som strular till mitt liv.

Existerar jag inte om jag inte hjälper andra, eller vad fan handlar det om?
Eller är det kanske bara det att jag är så förbannat rädd för att möta mig själv och alla mina känslor, så jag plockar in kaos i mitt liv för att slippa ta itu med mig själv?

Inte fan vet jag, men förhoppningsvis kanske gruppen kan få mig att förstå lite lite mer om det hela. Och framför allt få mig att klara av att ändra mitt beteende och mina mönster. Det är dags. Verkligen dags.