Jag sitter just nu och väntar på att Lucas nya ägare ska komma och hälsa på lite. Eller, dottern till paret som ska ha honom. Hon verkar väldigt bra måste jag säga. Hon vill komma hit idag bara för att träffa Lucas lite så han känner henne lite grann när han väl flyttar. Det är ju hur bra som helst, då slipper han ju komma till helt okända.
Det blir om ungefär en månad han flyttar, mamman skulle till tyskland en månad nu, så det blir när hon kommit tillbaka.
Jag tror inte att jag helt förstår att lillgrabben faktiskt ska flytta. En del av mig förstår det nog, för jag tänker mer än förut t ex på saker han har för sig, och hur gott han faktiskt luktar. Jag skulle kunna snusa ihjäl mig på honom. Han luktar helt perfekt. Det gör ju Busan och Hedda oxå, men Lucas har sin egen lilla Lucasdoft ;)
Det kommer nog bli väldigt tomt här när han väl har flyttat, både för mig och för Busan. Busan tycker ju att han kan vara lite jobbig ibland när han vill busa och hon inte är på humör, men jag är ganska säker på att hon innerst inne tycker om honom. Och hon kommer nog sakna honom när han är borta, speciellt eftersom Hedda oftast är ute.
Hedda kommer nog bli ganska glad när han flyttar, då får hon ju tillbaka sitt revir..
Jag kommer säkert vara ledsen ett tag när han är borta, fast samtidigt kan jag ju inte vara det eftersom jag vet att han då kommer vara i paradiset. Vi får väl se.. Det kommer iaf bli tomt i sängen om natten, tomt i hela lägenheten när han är borta. Han är ju alltid med mig känns det som..
MEN, det viktigaste i detta är Lucas bästa, och det är inget snack om saken att han kommer få det så bra han någonsin kan :)
Jag vet inte hur mkt jag kommer hinna skriva nu, kommer inte ihåg om tjejen sa att hon skulle komma vid tolv-ett eller vid ett-två, men det visar sig väl.. Fast jag kan ju faktiskt spara inlägget och fortsätta skriva efter hon varit här *smart*
Jag borde nog säga nåt om den här veckan som varit. Det har hänt både det ena och det andra känns det som.
Förkylningen är fortfarande kvar, hela veckan har jag varit halvt soffliggande och inte klarat av att röra mig alltför mkt.
Jag gick på Ica i onsdags och herregud vilken pärs det var.
Jag gick på bibblan innan, kunde inte låta bli (som vanligt) och stod där vid bokhyllorna och snörvlade som bara den. En stund snurrade det så i huvudet att jag var tvungen att sätta mig ner på golvet (det fanns ingen stol i närheten) och snyta mig så att det antagligen hördes över hela bibblan, det kändes väl lite si så där *skratt*
Jag kan ju säga att den där boken jag lånade förra gången jag var på bibblan, den om att hitta sig själv (eller nåt liknande) var ganska rolig.
Kapitel fyra skulle ju handla om hur man skulle kunna hitta tillbaka till sig själv osv. De hade ETT enda råd i det kapitlet och det var att man skulle gå till en psykoterapeut, det var det enda de skrev om i just det kapitlet. Jaha, tack för den hjälpen liksom haha
Sen i onsdags träffade jag ju som sagt kvinnan på Skärmateljén och det gick ju bara finfint :D Länken till hennes hemsida är förresten , ni kan gå in där och kolla lite om ni vill.
I onsdags hade jag även träff med medberoendegruppen jag börjat i. Synd att den bara är varannan vecka, varje vecka hade inte skadat. Men det var tur att den var den här veckan för det behövdes, tro mig.
Varför? Jo, för att svampmannen ringde mig på måndag, tisdag och onsdag. Och han hade druckit.
Måndag förmiddag var han inte så jättefull, men allt eftersom dagen gick blev han ju bara fullare och fullare. Och han ringde. Tisdag var samma visa. Onsdag också. Och jag klarade inte av att säga nej, så jag pratade med honom, försökte vara en vän på nåt konstigt sätt tror jag.
Borås (tjejen han bor med nu) hade blivit snortokig när hon kommit hem från jobbet på måndag, likaså på tisdag, och drog till en kompis. Helt rätt av henne, det enda rätta att göra i det läget.
Svampmannen ringde ju även innan hon kommit på honom med att dricka, men det kändes som att de flesta samtal vi hade mest bara var för att hon hade blivit arg. Precis så som jag alltid blev (iaf på slutet). Han sa att han inte hade någon annan att prata med, ingen som förstod.
Jag försökte ge honom min syn på det hela, hur man som anhörig kan uppleva det hela. Att man faktiskt kan bli så groteskt förbannad, rädd, ledsen osv att man skriker diverse saker åt alkoholisten. Och att det inte behöver betyda att man inte längre älskar alkoholisten.
Jag försökte även få fram att Borås visst kan stödja honom, trots att hon drog därifrån när han var full. Att hon ju måste skydda sig själv och att det faktiskt är riktigt otäckt att vara i hans närhet när han är full.
Det var många stora ord som kom från svampmannens mun kan jag säga, inte bara när han var dretfull.
Han älskar mig fortfarande, jag är den enda han vill vara med, och han är helt övertygad om att vi kommer vara gifta om 5 år eftersom vi är "meant to be". Plus massa mer.
Han är inte kär i Borås och vet inte om han egentligen vill vara med henne. Bla bla bla.
På onsdag när han ringde, på eftermiddagen, precis innan jag skulle till spårvagnen för att åka till Skärmateljén, var han i det gamla vanliga självmordsstadiet. Han ville göra sig själv illa eftersom han är en sån skitstövel, han litade inte på sig själv, var rädd osv.
Jag hade vid den tidpunkten blivit ganska less på alla samtal och på att vara hans terapeut bara för att Borås inte ville prata med honom.
Efter mycket om och men sa jag åt honom att han faktiskt hade ett val att göra i just det läget.
Antingen kunde han ringa 112 och säga som det var, och så fick nån komma och hämta honom och ta honom till psykakuten eller nåt liknande. Eller så kunde han fortsätta livet precis som det är och har varit de senaste åren, dvs låta alkoholen förstöra fan allt för honom.
Jag var som sagt ganska less just då, och stressad eftersom jag skulle iväg, så min röst var väl ganska hård kan jag tänka mig.. Jag upprepade iaf om och om igen att det enda han kunde göra var att ta ett beslut. Ringa 112, eller fortsätta som vanligt.
Jag halvskrek åt honom att jag inte kunde göra ett skit, att JAG inte kunde hjälpa honom, först och främst eftersom jag befann mig i Göteborg och han i Borås.
Det slutade med att han sa att han skulle ringa 112.
Sen var det tyst till torsdag morgon, då messade han att han var på sjukhuset. Nu ska han tydligen dit varje dag och ta antabus och blåsa. Och så har han fått en samtalskontakt där i Borås också, plus att han har en här i Göteborg.
Jag pratade med honom i förrgår, han ringde och uppdaterade mig om läget.
Jag sa då att jag tyckte det kändes som att han bara ringt mig för att Borås "inte förstod honom" under de där dagarna han drack. Och att jag inte kan ha det så. Jag sa helt enkelt att det bästa nog är att vi inte har kontakt.
Jag frågade även hur han tänkte om Borås nu då, med tanke på att han tidigare sagt att han egentligen inte ville vara med hennne.
Svaret blev "jag stannar med henne...jag behöver någon som kan stödja mig i det här med alkoholen, jag fixar inte det själv...när jag varit nykter typ ett år kanske jag kan lämna henne".
Fy fan alltså, vilket jävla svar. Stackars Borås.
Vi får väl hoppas att han trots allt till slut börjar älska henne och stannar pga det, inte pga att han behöver nån som kan hjälpa honom att hålla sig nykter...
Fick mess från tjejen som ska hälsa på Lucas nu, hon sitter på spårvagnen, så jag ska väl avsluta här då...
En liten uppdatering blev det iaf.. Det har varit en ganska jobbig vecka kan jag säga. Både kroppsligt pga förkylningen, men också känslomässigt pga svampmannens alla samtal och ord.
Men imorrn börjar en ny vecka. Nya dagar, nya utmaningar, nya tankar och känslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar