Jag var nervös innan jag skulle dit, visste inte riktigt hur jag skulle få fram att jag faktiskt lider av att mitt högra öga står ut lite.
Jag satt på spårvagnen dit och önskade att jag hade förmågan att gråta på kommando, för om jag kunde gråta inne hos honom kanske han skulle förstå.
Och om han skulle förstå skulle det finnas något att göra åt det hela, operation eller nåt.
Jag kan som sagt inte gråta på kommando. Men jag grät ändå, det gick inte att hålla tillbaka.
Jag satt där inne hos läkaren och försökte titta på allt förutom honom, jag gjorde allt för att slippa möta hans blick eftersom jag absolut inte ville att han skulle se att jag var ledsen.
Jag stirrade i golvet, snurrade med blicken runt väggarna, bet krampaktigt ihop munnen - allt för att stoppa tårarna som brände under mina ögonlock. Men dom rann. Lugnt och tyst, mest bara som en viskning om hur jobbigt jag tycker det är med mitt öga.
Det som fick tårarna att komma var helt enkelt beskedet att det inte går att göra något åt ögat.
Jag behövde aldrig ifrågasätta hela grejen med giftstruma, som jag tänkt (eftersom teorin om giftstruma inte går ihop med läkarens besked att det är bäst för mig att ligga i övre delen av referensvärdena när det gäller sköldkörtelvärdena).
Anledningen till att jag inte behövde ifrågasätta detta var att han helt enkelt inte längre sa att det var giftstruma.
Nu sa han i stället att det var det jag skrev om för några månader sen i denna blogg - endokrin oftalmopati. Så jag hade rätt i mina tankar i våras. Jag är med andra ord inte så dum som jag ser ut ;)
Anledningen till att det inte går att göra något åt det hela är för att det för det första är för "lindrigt" (det påverkar inte min syn), och för det andra är det för "färskt" för att de ska vilja göra något åt det. Om ögat är likadant om två år kan vi börja prata operation osv...
Jag frågade i panik om privata läkare skulle säga det samma, och han sa att det skulle de, just pga att det hela är så "färskt".
Och då kom tårarna.
På spårvagnen därifrån till jobbet trodde jag att jag skulle börja storböla, men lyckades begränsa det hela till några tysta tårar som rann längs mina kinder och som jag snabbt som fan torkade bort.
Förutom tårar fick jag också med mig ett blåmärke från sjukhuset. Jag är väldigt imponerad över det hela må jag säga haha.
Jag fick ta prover innan jag gick därifrån eftersom läkaren kom på att han nog ville se mina blodvärden också, och sköterskan lyckades ge mig ett blåmärke. Det är inte så ofta jag får blåmärken vid provtagning, så jag var tvungen att ta en bild av det hela nu när jag kom hem :)
När jag kom till jobbet var jag totalt grinfärdig, men det rann av mig så fort jag kom in i ateljén och bara fick berätta lite kort för chefen om det hela. Sen gav jag mig in i lampskärmarnas värld igen och försökte glömma allt annat som snurrade i mitt lilla huvud.
Jag gjorde klar en kundskärm och chefen tyckte den var görbra gjord och att jag anammat det hela kanonfort. Det var skönt att höra :)
För övrigt måste jag rätta mig själv. Den lampskärm jag gjorde till mig själv är inte plisserad, den är ju draperad *slår sig själv i pannan*. Plisserad är den ju om veckan är lagda dubbelt (eller hur jag nu ska förklara det)och går hela vägen ner. Draperad blir den om man gör vecken på ovansidan och sen drar i tyget för kung och fosterland. Hm..ja, ni förstår *harkel*
De två sista timmarna på jobbet började jag linda en ny kundlampskärm. Man måste ju linda ett band runt stommen för att man ska kunna sy fast tyget sen. Och herre hjärtanes vad ont i händerna man får, man måste ju ta i som bara den, men det är bara gött :)
Efter jobbet åkte jag till järntorget och mötte upp Magnus (min nya kompis) och så bjöd han mig på en fika. Eller två fikor blev det rättare sagt. Vi tog en kopp te på ett fik, sen gick vi till ett annat ställe och tog en till kopp te.
Jättetrevligt var det, det lättade mina tunga tankar för ett tag.
Han är så lättsam att umgås med, och är så lik mig i groteskt många saker, och vi har himla kul ihop. Skratt är en stor del av vår nyvunna vänskap :)
Även om vi såklart är tillåtna att känna oss nere oxå, man behöver inte ha nån mask på sig. Det är helt enkelt en sån kompis som jag vill ha och så som mina flesta kompisar faktiskt är.
Vid sju tog jag spårvagnen hem och nu tänker jag gå o lägga mig snart. Är trött som en galning, lär nog somna rejält ovaggad ikväll.
Svampmannen ringde precis innan jag skulle in till läkaren i morse.
Han frågade hur det var, sa hur det var med honom och frågade vad jag skulle göra efter läkaren. Jag ska till jobbet, sa jag. Hur länge jobbar du då, frågade han. Till fyra, sa jag.
Ok, sa han, jag bara tänkte att jag kommer vara i göteborg större delen av dagen eftersom jag ska tömma förrådet till lägenheten, men jag måste åka hem till borås senast tre pga trafiken.
Sen avslutade han med att säga nånting i stil med "så det får bli en annan dag, jag kommer ju vara i göteborg lite nu framöver under tiden jag röjer i lägenheten".
VAD får bli en annan dag? Ville han ses, eller vad? Och varför ville han i så fall det? Och framför allt: Är det klokt av mig att träffa honom, om så bara för en kort fika?
Jag vet inte om det är pga att det är räkningsdags och att jag därför varit tvungen att ha kontakt med honom (eftersom han är skyldig mig pengar), men den senaste veckan har han nästlat sig in i mitt huvud lite grann.
Jag har drömt två otrevliga drömmar om honom.
Båda har handlat om hur han säger till mig hur mkt han älskar mig, att jag är kvinnan i hans liv, allt han drömmer om osv, och sen måste han åka till Borås eftersom han är tillsammans med henne.
Jag undrar om hans fylleprat för några veckor sen sådde några förvirrade frön i mitt huvud...
Eller så är det bara för att jag varit tvungen att bli påmind om honom pga pengarna, vad vet jag.
Kanske för att jag fortfarande faktiskt känner mig lite förråd på nåt sätt. Det är ju inte bara i fyllan han sagt att han fortfarande älskar mig och tänker på mig varje dag...
Jag har de senaste dagarna känt att något jag saknar med honom är hans musikintresse. Att jag fick upptäcka massa ny musik genom honom och att jag fick spela lite av min musik för honom. Och att han gjorde mixar som var jävligt bra.
Jag har tre av hans mixar på mp3`n och alla tre är kanonbra. Jag saknar att kunna fråga honom vad en speciell låt heter osv.
Han fick mig att börja lyssna lite smått på old school hip hop och electro, det hade jag aldrig upptäckt om det inte varit för honom. Och han kan jävligt mkt om gammal hip hop. Några av mina favoritlåtar just nu upptäckte jag tack vare honom.
Den delen saknar jag...
Men att sakna är ok, så länge jag kommer ihåg även de dåliga bitarna (som sista året var fler än de bra). Jag måste få sakna vissa bitar av honom, annars skulle det ju inte vara normalt, right? Vi var ju ändå tillsammans drygt 2 år.
Nu tänker jag gå och lägga mig och försöka sova gott, utan mardrömmar. Imorrn är jag ledig, det känns otroligt skönt och välbehövligt. Jag är värd en ledig dag :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar