Ständigt dessa pengar...

Pengar pengar pengar, alltid dessa förbannade pengar...

Idag ska jag iväg till Friskis och köpa ett träningskort, så det äntligen blir av.

Jag får ju pengar av Arbetslivsresurs till det (1000kr), men för att få de pengarna måste jag först visa upp kvitto på vad jag använt dom till. Med andra ord skulle jag behöva ligga ute med 1000 kr i kanske två veckor, vilket är omöjligt.
Men nu har jag en mamma som gör allt hon kan för att jag ska må bra, så hon förde nu över de där tusen kronorna så jag ska kunna gå och köpa träningskort idag. Sen ska jag skicka kvittot till min coach på Arbetslivsresurs och så får mamma förhoppningsvis tillbaka de där pengarna om typ två veckor.

Det jag hoppas på är att jag kan teckna ett årskort på autogiro (300 i månaden), och betala tre månader i förväg på en gång. Jag vet inte om det går, men förhoppningsvis gör det det. Då är det inte förrän om tre månader jag måste börja betala de där 300 kronorna själv, skulle vara guld värt.

Sen ska jag ju på nåt vänster lyckas ta mig iväg och träna oxå, men det måste jag helt enkelt se till att jag fixar. Jag måste göra det här, det är en jätteviktig del i projektet "ta hand om mig själv".

Jag fick iaf lite hjärtsnörp nu när jag kollade mitt konto för att se att mammas pengar kommit in. De hade kommit in, vilket är kanonbra, jag kan då gå och köpa träningskortet idag. Men utöver de tusen kronorna som mamma satt in till träningen så har jag bara 43 kronor. Det är helt sjukt. Jag ska klara mig på 43 kronor i 18 dagar. Och då har jag inte ens kunnat betala alla räkningar den här månaden.

Blir så jävla less på pengar. Less på alla avbetalningar jag dragit på mig, less på att jag inte kan få ett lån för att lösa alla avbetalningar. Det hade ju varit så mkt bättre då, jag skulle säkert spara 2000 i månaden om jag bara kunde få ta ett stort lån för att lösa alla små lån. Och 2000 kronor är mkt, väldigt mkt.

Jag antar att jag blev lite sänkt när jag såg hur mitt konto ser ut.
Och jag börjar fundera på om jag kanske inte alls ska önska mig saker i 30-årspresent, kanske jag får göra som alla andra år - önska mig pengar så jag klarar av att betala räkningar och har råd med mat.

Men jag fyller ju för fan 30, jag vill inte använda eventuella presenter till att överleva. 30 är ju ändå 30. Det ska ju vara lite speciellt, eller?

Jag har önskat mig en symaskin av pappa, och det är nog mkt möjligt att jag får det. Men jag borde väl egentligen ringa honom och säga att jag bara önskar mig pengar istället.

Fast samtidigt har jag ju så himla stor nytta av en symaskin. Och den kan jag ju ha i många många år (om den inte går sönder såklart).
Pengar försvinner bara. Och de försvinner inte till kläder eller nåt trevligt, nä, de försvinner till räkningar och mat. Det känns inte så kul att använda 30-årspresent på det sättet.

Jag blir så less, så less... Mest less på mig själv såklart eftersom det är jag som dragit på mig avbetalningar och skit. Sen blir jag less på svampmannen oxå, att han fick mig att tro att det var så himla problemfritt att skaffa ännu ett kreditkort.

Hade jag inte träffat honom hade jag bara haft ett enda kreditkort, det är jag faktiskt ganska säker på. Men, jag tog beslutet att skaffa ett till, jag tog beslutet att dras med i svampmannens "det är hur bra som helst!". Så jag får skylla mig själv.

Kan för övrigt säga att svampmannen nu flyttat in hos tjejen i Borås (jag tror jag skrivit nåt om det här förut). Det får mig att känna mig ganska värdelös måste jag erkänna. Och jag blir förbannad över att han får mig att känna mig värdelös. Jag blir förbannad över att han får mig att känna nåt överhuvudtaget.

Jag började i en anhörig-/medberoendegrupp förra veckan, tror det kan vara väldigt bra för mig. Nånting är ju fel på mig, helt klart, nånting står ju inte helt rätt till. Nånting gör att jag hela tiden måste ha nån att ta hand om, eller nån som strular till mitt liv.

Existerar jag inte om jag inte hjälper andra, eller vad fan handlar det om?
Eller är det kanske bara det att jag är så förbannat rädd för att möta mig själv och alla mina känslor, så jag plockar in kaos i mitt liv för att slippa ta itu med mig själv?

Inte fan vet jag, men förhoppningsvis kanske gruppen kan få mig att förstå lite lite mer om det hela. Och framför allt få mig att klara av att ändra mitt beteende och mina mönster. Det är dags. Verkligen dags.