inget jobb idag

Idag kom jag inte iväg till jobbet alls och jag känner mig riktigt skruttig pga det.

Det har ju flutit på ganska bra tycker jag, men det känns som att de senaste typ två veckorna har jag haft lite mer dåliga dagar, och därmed påverkas såklart jobbet. Och jag. Jag påverkas också, big time.

Idag är en sån där dag då jag önskar man kunde få sova bort precis hela dagen, för det finns liksom ingen mening med att vara vaken. Ingen ork, ingen energi what so ever.

Jag borde göra massa saker som får mig att må bra, speciellt på såna här dagar, men jag sitter som ett jävla kolli i soffan i stället och bara försöker få tiden att gå.

Imorrn får bli en bättre dag, helt klart.

Kan den här dagen snälla försvinna fort fort fort?

Mitt år med jobb

Jag kom inte i tid till jobbet igår, jag blev faktiskt en hel halvtimme sen i stället *skäms*. Hur fan ska jag få ordning på mina morgnar?

Hur fan ska jag få ordning på mitt liv överhuvudtaget? Jag är så bra på att röra till det för mig själv så jag vet nog fasiken inte hur jag ska bete mig när saker börja flyta på.

Jobbet känns som en otroligt stor grej för mig, och en grej jag faktiskt fixar (fast jag kommer lite sent ganska ofta *harkel*). Jobbet får mig att flyta lite tror jag bestämt. Jag är på väg nånstans, och det känns enbart bra, kanske jag äntligen kommer nå hela vägen fram.

Det känns väldans hoppfullt, trots att jag bara varit där ett kort tag, och trots att jag fortfarande bara jobbar 12 timmar i veckan (15 nu när jag lägger på en timme varje dag). Det känns som att jag kan fixa det.

Det här är verkligen MITT år. Tid jag ska lägga på bara mig själv så jag byggs upp igen, sakta men säkert. Efter allt trassel med svampmannen (och allt innan det) så är det ju det minsta jag är värd.

Sen så händer saker i livet som rör till saker och ting för mig, som får mig att tappa fokus för ett tag, men förhoppningsvis lyckas jag varje gång styra upp allt och gå tillbaka till att mitt liv just nu ska handla om MIG och mitt mående.

Jag är helt enkelt nummer ett i mitt liv just nu, ganska häftig känsla ;)

Och eftersom jag nu sätter mig själv i första rummet så borde väl mitt liv sakta men säkert ordna till sig, right? Nån slags rättvisa måste det ju finnas här i livet kan man ju tycka liksom ;)

Jag blev klar med mina två skärmar på jobbet igår, bilder kommer här:


Yttertyget draperas och nålas...



Sen ska man sy fast det man draperat och nålat...



..och det gör man med såna här stygn.


Sen ska fodertyget draperas och nålas....



..många nålar blir det, och trångt är det...


Sen syr man fast fodertyget, sätter på band och vips har man två såna här lampor:



Som sagt, jag älskar mitt jobb :D

Idag har jag fuskat med min "ligga i sängen senast 22"-regel, jag är en timme sen, så det är bäst jag borstar tänderna och hoppar i sängen nu. Duscha får jag göra imorrn (åh vad jag, imorrn bitti, kommer ångra att jag tänkte så haha)...

idag kanske?

Kan jag komma i tid till jobbet idag kanske? Om jag sätter en raket i arslet nu så kan jag hinna, vilket vore ganska trevligt (inte att ha en raket i arslet, men att komma i tid).

Kanske dags att ge det ett försök? Yepp, off we go (till badrummet för att påbörja förvandlingenfrån ett sovmonster till en halvt civiliserad människa)!

Published with Blogger-droid v1.6.2

Jobb är kul :)

Jag kom iväg till jobbet i morse, men blev så klart sen (fast bara 20 min). Jag har riktigt svårt att förstå mig på mitt morgonbeteende måste jag säga. Förstår inte alls varför jag är så förbannat segstartad och varför det tar emot så förbannat mkt att bara göra sig i ordning och dra iväg. Förhoppningsvis blir det väl bättre allt eftersom tiden går...

Från och med imorrn tänker jag lägga till en timme varje dag jag jobbar, så jag jobbar till fem i stället för till fyra. Då är jag uppe i 15 timmar per vecka, sen behöver jag bara lägga till torsdagen med fem timmar så är jag uppe i halvtid.

Eva-Lena säger att jag absolut inte ska stressa med det där, att jag ska ta det långsamt och så det känns bra, men det är lite svårt att ignorera den stress jag ändå känner när det gäller timmarna.

När jag ska på möte med Af och Fk den 15:e november vill jag gärna ha 20 timmar i veckan att visa upp, annars stressar dom väl på mig som fan och påpekar tusen gånger om att jag ju faktiskt bara har fram till maj på mig..

Den senaste lampan jag gjorde klar på jobbet (inklusive lite delmoment):










Mycket nålande (mitt högra pekfinger kommer inom en snar framtid vara helt utan känsel, och det menar jag på riktigt), massa sträckande av tyget för att undvika att det ska bli ett endaste litet veck någonstans, massa massa små stygn och massa massa lindande av stommen (det är såklart det första momentet man gör, och det ger fina blåsor på fingrarna).

































































Men efter ett tag blir det ett slutresultat, och då känner man sig ganska nöjd :)

















Just nu håller jag på med två draperade lampor, borde bli klar med dom imorrn. Sen får jag ge mig på en lampa som ska vara båda slätspänd och typ plisserad, ska bli riktigt kul :D


Mamma och Arne var ju här förra helgen, det har jag nog glömt att säga. Görmysigt var det att ha dom här, och jag sov som en liten prinsessa på soffan (jag lyckades faktiskt sova trots att jag tagit bort sovrumsdörren och mamma o Arne snarkar på ganska bra båda två).
Vi hade det allmänt mysigt när de var här. Lite stan, lite middag på stan, lite middag hemma, lite softande hemma.

Och så var det ju såklart pysslande här hemma också, mest för Arnes del. Det har nog kliat i hans fingrar ett bra tag tror jag, han har nog bara väntat på att få fixa till allt jag velat fixa ;)

Så nu kan jag ha bänkdiskmaskinen till höger om diskhon istf mitt på diskbänken som ett stort monster.
Arne flyttade helt enkelt diskbänkslampan lite till vänster och vips fick diskmaskinen plats i hörnet istället. Oj, vad luftigt det blev, köket kändes helt plötsligt jättejättestort :)















Sen har jag fixat lite själv i köket oxå. Äntligen har jag fått upp den bruna hyllan på väggen och så hittade jag trevliga gardiner på myrorna, så nu är det lite mer höstlika gardiner som gäller. Ganska mysigt blev det faktiskt..




















Måste ju berätta också att jag var hos psykläkaren i torsdags för att prata lite mediciner och så ville hon bara veta lite allmänt hur jag mår. Och nu har jag äntligen fått börja trappa ner på Xanor Depot (lugnande benzo) som jag förut åt varje morgon och kväll för att hålla ångesten i schack.

Nu äter jag den bara på morgonen, och till slut ska jag klara mig helt utan den. Känns hur bra som helst :D

Än så länge tycker jag inte det känns så vidare jobbigt, det enda jag har märkt görtydligt är att jag fått tillbaka mina nattliga svettningar som jag hade innan jag började med Xanoren.
Så nu vaknar jag dyblöt varje natt och måste vända på täcket, ta av mig pyjamasen och eventuellt byta sida i sängen eftersom allt är blött. Men det kan jag leva med.

Hellre svettiga nätter än försämring av minne och koncentrationsförmåga (som tabletterna kan ge) ;)

Läkaren sa att jag kan få det riktigt jobbigt nu när jag slutar med kvällspillret, men som det känns nu skiter jag faktiskt i det, jag vill bara bli av med skiten.
Jag vill inte äta något som kan ge mig biverkningar som sedan inte går tillbaka.

Dags för sängen alldeles strax, jag har gett mig själv regeln att jag måste vara i säng senast 22.00 på vardagar för att orka upp dagen efter. Och för att få in lite dygnsrytm och rutiner. Sen kan jag ligga och läsa i 5 timmar om jag vill, men i sängen ska jag vara 22.00 ;)

Bråttom

Jag sitter här och har bråttom, men vägrar inse det. Jag måste gå till spårvagnen om en halvtimme o ska ha gjort mig i ordning o fixat allt tills dess. Så, jag har bråttom, big time.

Men ändå sitter jag här o kollar mail, fb o skriver här. Hallå, är det nån hemma?!

Ja, jag har problem med morgnar.
Svårt att vakna, svårt att kliva upp ur sängen. Svårt att stressa i mig frukosten, hur bråttom jag än har.
Svårt att välja kläder, även om jag redan valt kläder kvällen innan.
Svårt att komma igång m själva iordninggörandet (blöta o föna huvudet, fixa frisyr, sminka etc.).

Jag sitter här som ett pucko o verkar tro att det blir lättare ju längre jag väntar. Kanske jag tror att det kommer lösa sig av sig själv bara jag väntar tillräckligt länge?

Som sagt: Hallå, är det nån hemma???????????

Fan vad fascinerande människor (framför allt jag själv) är ibland, jag har en känsla av att jag aldrig någonsin riktigt kommer förstå mig själv.

Men nu ska jag göra mig i ordning, det verkar inte komma nån som tänker göra det åt mig idag heller...

Published with Blogger-droid v1.6.2

30

Jag blir sååååå less på mig själv!

Jag tjatar och tjatar om att jag måste skriva här (och i andra bloggen) mycket oftare. Tanken maler i mitt huvud jämt jämt jämt och jag skriver fan jämt att jag ska bli bättre på att uppdatera mitt liv här.
Men gör jag det? Nähä då, inte jag heller.

Nä, jag låter det gå två-tre veckor mellan varje inlägg.
Blir det trevligt att skriva då? Nope, det blir ju såååååååå mycket att skriva om så jag skjuter ju på skiten. Och ju längre jag skjuter på skiten, desto mer blir det till att skriva när jag väl sätter mig här.

Herregud alltså, det är inte lätt att vara en apfröken, det är ett som är säkert ;)


I morse haglade det, jag blev faktiskt lite överraskad måste jag erkänna. Men åh vad trevligt det skulle vara om vi får riktig vinter här nere även i år!!!!!!!

Jag fixade iaf broderigrejen jag skulle visa kunden, och kunde var jättenöjd och jag skulle få minst 1200 för hela jobbet.
MEN, jag skrev ingen order på en gång, tänkte att jag skulle göra det när hon skulle komma in några dagar senare (hon behövde fundera på storleken på bokstäverna och lite annat).

Samma dag som hon skulle komma in och ge besked om storlek och exakt färg på broderitråden så ringer hon och säger lite skamset att hon hittat en affär i sthlm som maskinbroderar allt för 900. Och eftersom det var billigare och gjort på maskin så skulle hon använda sig av dom istället.

Snopet, sa apfröken..

Men men, sånt händer, och man lär sig av sina misstag.
Läxan denna gång? Att alltid skriva order på en gång och låta kunden signera, så de inte drar sig ur när man sen redan börjat lägga ner lite jobb på det hela.

Annars är jobbet så groteskt roligt att jag fasiken vill grina ibland :D

Eva-Lena (chefen) är helt underbar (och även hennes pensionärsvänner som kommer förbi och hälsar på med jämna mellanrum), och att göra lampskärmar är på nåt konstigt sätt så förbannat roligt att jag aldrig vill sluta när jag väl börjat.

Jag vill helst inte gå hem när jag väl är där och det är nog ett ganska bra betyg tror jag.
Jag sitter inte och räknar ner timmarna till jag slutar, utan det säger bara pang så är det dags att gå hem.
Konstigt, men helt underbart :)

Ibland känner jag mig lite egen där på jobbet. Inte egen så jag känner mig utanför eller missanpassad eller nåt.
Nä, jag känner mig egen för att jag trivs så förbannat bra med dessa gamla människor.

Jag riktigt myser när jag är där och tycker det är görtrevligt när nån av Eva-Lenas kompisar kommer förbi. Det är jag och gamlingarna liksom och det trivs jag skitbra med *skratt*
Jag kanske har nån liten gamling inuti mig, det kanske är därför jag tycker det är så himla trevligt att umgås med äldre människor, man vet ju aldrig ;)

Jag ska ta och kolla upp utvecklingsanställning osv för att se om det på nåt sätt kan gå att jag stannar hos Eva-Lena och Af betalar min lön. Det finns ju nån sån grej. Skulle vara såååå underbart att få vara där ett år till efter min sjukersättning går ut. Tänk vilken riktig jävla chans till att komma på fötter det skulle vara!

Vad har annars hänt i livet då?

Jag har fyllt 30. Det borde kanske kännas stort osv, men jag känner ingenting. Jag är ju precis samma förvirrade person nu som jag var dagen innan jag fyllde år. Jag mår precis likadant, ser precis likadan ut, och har precis lika lång väg kvar till ett stabilt liv som jag hade innan jag blev hela 30 år gammal.

Födelsedagskalaset blev lite kaosartat, men hur trevligt som helst.

Jag skulle ju göra potatisgratäng och mina kikärtsbiffar till middag och jag hade tänkt mig middag runt 16-17. Men det blev som det alltid blir när apfröken ska passa tider och försöka arrangera saker, middagen blev 4 timmar sen och jag fick ta hjälp av mina kära kamrater när det gällde matlagningen eftersom jag var tvungen att göra mig i ordning. Som sagt, det blev som det alltid blir när jag ska göra nåt..

För att med små ord sammanfatta kalaset kan jag säga så här:

Lilla My och hennes Per. Vaktis. Fröken Anka och KanOlov. Magnus. HundMats (eftersläntrare). Och så jag såklart.
Tidspress och stress. 36 ballonger. God mat. God stämning, många skratt. God öl. Utgång strax före två. Dålig musik på Sticky Fingers. Sänggående vid sju på morgonen. Tre timmars sömn. Baksmälla. Prinsesstårta. Två svullna ryggkotor, tre blåmärken (Vaktis fällde mig). Lilla My hade en öm arm (Magnus skulle visa henne nåt karategrepp i fyllan och villan).

Det var helt enkelt ett helt vanligt kalas och jag kände mig jättenöjd på söndagen (förutom att Sticky spelade så dålig musik o att utgången blev lite sen).

Jag fick fira med mina kära vänner (Ulla-Bella kunde inte komma, eftersom hon inte mådde så bra pga hennes pappas död...fullt förståeligt), jag fick äta min potatisgratäng utan att må dåligt (det har varit mitt mål när det gäller tillfrisknande från ätstörningen, ända sen jag var 20), jag fick dricka god öl och bli lite lullig. Och så var det massa skratt.

Presenter:


Symaskin!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Av mamma och Arne.



Hemmagjord taklampa av Lilla My.



Virkade tofflor av Lilla My.




Fantastiskt fin ring, gjord av Magnus.



Dansk öl av Fröken Anka och KanOlov (Fröken Anka älskar den, KanOlov hatar den).


Målargrejer och 200 kr på Hornbach, också av Fröken Anka och KanOlov (de är nog ganska trötta på mitt tjat om att jag vill måla om här hemma haha).



Goa tjocksockar från mormor.


Sen fick jag även pengar från pappa, mormor och morbror Kenth. Så nu blir det glasögon (bara jag orkar ta mig till optikerna och kolla på bågar), väldigt tacksamt med tanke på att jag trampade sönder bågen för några veckor sen (fast de är ihoplimmade och fungerande).

Jag skulle kunna skriva miljarder fler saker här (som vanligt), men jag tar resten en annan dag (som vanligt).
Det är dags att börja med kvällspysslet så jag kommer i säng i relativt bra tid. Sömnen har onekligen blivit lite eftersatt den senaste tiden, och vi vet ju alla hur en apfröken fungerar utan sömn. Alldeles rätt, en apfröken fungerar inte alls utan sömn. Så i natt ska det sovas :)

Broderidag

Idag ska det broderas, big time.

I morgon ska mitt kundprov vara klart och jag har inte ens satt nålen i tyget än. Det är som vanligt med andra ord, att vara ute i sista minuten verkar vara min grej ;)

Igår tillbringade jag dagen med att klura som fan på hur jag skulle få över bokstäverna till tyget.
Ja, det låter så simpelt och så enkelt, jag vet.
Men när fröken apa ska försöka tänka logiskt och klura på saker hon egentligen inte alls vet något om, ja då tar det helt enkelt nästan en hel dag innan hon hittar nån lösning *skratt*

Och när jag väl hade kommit på lösningen på det hela så kände jag mig så nöjd och trött att jag tänkte att jag fixar själva momentet med nål och tråd först idag.

För idag har jag ju en hel dag på mig, det borde ju räcka.
Samtidigt som jag vet att en dag i mitt liv kan gå oerhört fort, utan att jag egentligen gör ett skit.
Så det blir spännande det här haha

Jag tog namnet Erik som provnamn, och så här ser det ut nu när jag lyckats föra över det till tyget:


Såååå svårt att få till det bra när det är så små bokstäver.

Det måste finnas nåt bättre sätt att föra över bokstäverna på, det är jag helt övertygad om, men det får fixas om kunden vill anlita oss.
Just nu har jag inte tillgång till nån annan metod än att helt enkelt föra över via hemmagjort kalkeringspapper...

Nä, dags att försöka sätta igång, med tanke på att min startsträcka alltid är väldigt väldigt lång så kommer det ju ta några timmar innan jag kommer igång på riktigt....

Hoppsan vad jobbigt det blev igår kväll då. Så jobbigt att jag till och med var tvungen att skriva ett blogginlägg från mobilen när jag låg i sängen, då är det illa ;)

Dagen flöt på fint, och det gick jättebra när katthjälpen och de nya ägarnas dotter kom och hämtade Lucas. Jag pussade honom hej då och tackade honom för att han valt att flytta in här hos mig.

Sen fikade jag och fröken anka lite, och sen kom Ulla-Bella över och det blev en till fika :)

Dom gick/åkte efter typ en timme, och allt gick jättebra för mig. Jag tyckte det var tomt och tyst här i lägenheten, men jag kände mig inte särskilt ledsen eller så.

Sen kom kvällsrutinerna som skulle utföras. Det började nog när jag skulle ge katterna kvällsmat.
Jag plockade bort en mattallrik, så nu står det bara två styckna där.
Jag tömde kattlådan, och tyckte det kändes jobbigt att plocka bort Lucas kiss för sista gången. Patetiskt, jag vet haha

Men, det var när jag stod och fixade med deras kvällsmat som det verkligen kom över mig. Det var ingen Lucas där. Inga små skrik, ingen som hoppade upp på "godisbänken" i ett försök att få godis i stället för mat, ingen som satt på köksmattan och höll mig sällskap när jag sköljde ren tallrikarna osv.

Då började tårarna komma. Och sen fortsatte dom bara rinna. Eller spruta, kändes det mer som...

Jag la märke till hur tomt det faktiskt var i soffhörnet där han alltid låg.



Jag såg hans lilla filt, den jag köpte åt just honom.

Och det var så himla tyst.

Han gick ju alltid omkring och pratade, och helt plötsligt var det ingen surrkuse här längre. Det var inga små läten jag kunde svara på, det var liksom mest bara tyst.

Jag började titta på en film, och det gick lite bättre då, men jag grät hela tiden. Och när jag åt ostkrokar så slog det mig vad konstigt det kändes att inte Lucas Bazukas satt bredvid mig för att få smaka lite.

Och sen när jag skulle gå och lägga mig blev det riktigt jobbigt. Herre hjärtanes, jag trodde hjärtat skulle gå sönder.

Jag var ju tvungen att bädda rent eftersom jag haft tvätt på kvällen, och det blev så uppenbart att han inte längre bor här när jag gjorde det.
Han brukade ju alltid hoppa upp i sängen och krypa under lakan och täcken som en galning varje gång jag bäddade rent, han tyckte det var skitkul.

Nu var det ingen som tyckte det var skitkul längre, jag stod där helt själv och bara bäddade min säng.
Då sprutade tårarna kan jag säga.

Jag kom på mig själv med att stå och lukta på hans filt och hans liggplats för att få känna hans doft, och fyyyyyyy vad jag saknade honom.

Det var jättekonstigt att ligga i sängen och titta på hans tomma liggplats, allt blev så påtagligt och verkligt. Och att inte få känna den där lilla klumpen komma och lägga sig på mig var otroligt jobbigt.

Som sagt, jag är en crazy cat lady ;)

Han kommer få det bra i sitt nya hem, det är jag helt övertygad om, och bara han vänjer sig vid deras hund kommer han bo i sitt eget lilla paradis.

Jag känner mig faktiskt stolt över allt jag gjorde för honom. Det är inte alla som tar hand om en hemlös katt. Det är inte alla som ens bryr sig om att försöka klura ut om en katt är hemlös eller inte.

Men jag lät Lucas flytta in här, jag gav honom mat, husrum och massa massa kärlek. Och han växte nåt oerhört (inte bara på bredden *harkel*, utan även som personlighet).
Jag tog på mig att vara jourhem åt honom och det kostade mig pengar. Men jag gjorde det ändå, för jag kände att han var värd en ärlig chans och jag kunde inte bara ignorera honom.

Jag gjorde allt jag kunde för honom, och nu har han äntligen kommit till det hem han förtjänar, det hem han ska ha.

Jag hoppas innerligt att allt går bra i det nya hemmet, att alla kommer överens där. Det är det minsta han är värd, att få bo på ett sånt ställe.

Jag hade kunnat adoptera honom, men jag gjorde inte det eftersom jag inte fick släppa ut honom i mitt område. Och han ska vara utekatt.

Så, summan av kardemumman är att jag är stolt över vad jag gjort för den lilla killen.
Jag är stolt över att jag tog hand om honom, och jag är stolt över att jag inte var självisk och adopterade honom själv.
Jag är stolt över att jag, trots den här smärtan som jag visste att jag skulle känna, stod fast vid mitt beslut att han skulle komma till ett hem där han får vara utekatt.



Så, mitt i alla tårar känner jag mig faktiskt som en god människa. Och jag tror att han kommer få det kanonbra där borta. Det får vara min tröst.

hjärtesmärta

Just nu har apfröken ofantligt ont i sitt hjärta. Det är något som saknas i hennes hem.
Något som alltid gjorde sin närvaro uppmärksammad.
Något som alltid satt m apfröken i badrummet när hon borstade tänderna o tvättade ansiktet.
Något som alltid gav ifrån sig små mysiga läten.
Något som alltid följde efter apfröken som en svans.
Något som gillade att dricka vatten ur badkaret.
Något som var svart o vitt, och hade världens goaste hängmage.

Detta något är såklart Lucas Bazukas.

Idag åkte han till sitt nya hem där han så småningom kommer få vara en lycklig utekatt på riktiga landet. Och jag är såååååå glad för hans skull, han förtjänar verkligen det livet.
Men mitt hjärta gråter i omgångar eftersom han var en väldigt speciell katt och jag älskade honom av hela min själ.

Så denna kväll har gått i tårarnas tecken, speciellt när jag borstade tänderna, bäddade rent i sängen och satt i soffan. Helt enkelt i såna situationer han alltid deltog i.

En riktig goprupp var han, och han vann inte bara mitt utan även många andras hjärtan.

Jag kommer sakna honom nåt oerhört, det är en sak som är säkert. Världens finaste Lucas Bazukas, som valde att flytta in här hos mig o tjejerna. Och vem vet, hade han inte hamnat här så hade han kanske inte levt idag.

Men nu lever han :) Och jag saknar honom så mkt att det gör ont i hela mig...