Jag tjatar och tjatar om att jag måste skriva här (och i andra bloggen) mycket oftare. Tanken maler i mitt huvud jämt jämt jämt och jag skriver fan jämt att jag ska bli bättre på att uppdatera mitt liv här.
Men gör jag det? Nähä då, inte jag heller.
Nä, jag låter det gå två-tre veckor mellan varje inlägg.
Blir det trevligt att skriva då? Nope, det blir ju såååååååå mycket att skriva om så jag skjuter ju på skiten. Och ju längre jag skjuter på skiten, desto mer blir det till att skriva när jag väl sätter mig här.
Herregud alltså, det är inte lätt att vara en apfröken, det är ett som är säkert ;)
I morse haglade det, jag blev faktiskt lite överraskad måste jag erkänna. Men åh vad trevligt det skulle vara om vi får riktig vinter här nere även i år!!!!!!!
Jag fixade iaf broderigrejen jag skulle visa kunden, och kunde var jättenöjd och jag skulle få minst 1200 för hela jobbet.
MEN, jag skrev ingen order på en gång, tänkte att jag skulle göra det när hon skulle komma in några dagar senare (hon behövde fundera på storleken på bokstäverna och lite annat).
Samma dag som hon skulle komma in och ge besked om storlek och exakt färg på broderitråden så ringer hon och säger lite skamset att hon hittat en affär i sthlm som maskinbroderar allt för 900. Och eftersom det var billigare och gjort på maskin så skulle hon använda sig av dom istället.
Snopet, sa apfröken..
Men men, sånt händer, och man lär sig av sina misstag.
Läxan denna gång? Att alltid skriva order på en gång och låta kunden signera, så de inte drar sig ur när man sen redan börjat lägga ner lite jobb på det hela.
Annars är jobbet så groteskt roligt att jag fasiken vill grina ibland :D
Eva-Lena (chefen) är helt underbar (och även hennes pensionärsvänner som kommer förbi och hälsar på med jämna mellanrum), och att göra lampskärmar är på nåt konstigt sätt så förbannat roligt att jag aldrig vill sluta när jag väl börjat.
Jag vill helst inte gå hem när jag väl är där och det är nog ett ganska bra betyg tror jag.
Jag sitter inte och räknar ner timmarna till jag slutar, utan det säger bara pang så är det dags att gå hem.
Konstigt, men helt underbart :)
Ibland känner jag mig lite egen där på jobbet. Inte egen så jag känner mig utanför eller missanpassad eller nåt.
Nä, jag känner mig egen för att jag trivs så förbannat bra med dessa gamla människor.
Jag riktigt myser när jag är där och tycker det är görtrevligt när nån av Eva-Lenas kompisar kommer förbi. Det är jag och gamlingarna liksom och det trivs jag skitbra med *skratt*
Jag kanske har nån liten gamling inuti mig, det kanske är därför jag tycker det är så himla trevligt att umgås med äldre människor, man vet ju aldrig ;)
Jag ska ta och kolla upp utvecklingsanställning osv för att se om det på nåt sätt kan gå att jag stannar hos Eva-Lena och Af betalar min lön. Det finns ju nån sån grej. Skulle vara såååå underbart att få vara där ett år till efter min sjukersättning går ut. Tänk vilken riktig jävla chans till att komma på fötter det skulle vara!
Vad har annars hänt i livet då?
Jag har fyllt 30. Det borde kanske kännas stort osv, men jag känner ingenting. Jag är ju precis samma förvirrade person nu som jag var dagen innan jag fyllde år. Jag mår precis likadant, ser precis likadan ut, och har precis lika lång väg kvar till ett stabilt liv som jag hade innan jag blev hela 30 år gammal.
Födelsedagskalaset blev lite kaosartat, men hur trevligt som helst.
Jag skulle ju göra potatisgratäng och mina kikärtsbiffar till middag och jag hade tänkt mig middag runt 16-17. Men det blev som det alltid blir när apfröken ska passa tider och försöka arrangera saker, middagen blev 4 timmar sen och jag fick ta hjälp av mina kära kamrater när det gällde matlagningen eftersom jag var tvungen att göra mig i ordning. Som sagt, det blev som det alltid blir när jag ska göra nåt..
För att med små ord sammanfatta kalaset kan jag säga så här:
Lilla My och hennes Per. Vaktis. Fröken Anka och KanOlov. Magnus. HundMats (eftersläntrare). Och så jag såklart.
Tidspress och stress. 36 ballonger. God mat. God stämning, många skratt. God öl. Utgång strax före två. Dålig musik på Sticky Fingers. Sänggående vid sju på morgonen. Tre timmars sömn. Baksmälla. Prinsesstårta. Två svullna ryggkotor, tre blåmärken (Vaktis fällde mig). Lilla My hade en öm arm (Magnus skulle visa henne nåt karategrepp i fyllan och villan).
Det var helt enkelt ett helt vanligt kalas och jag kände mig jättenöjd på söndagen (förutom att Sticky spelade så dålig musik o att utgången blev lite sen).
Jag fick fira med mina kära vänner (Ulla-Bella kunde inte komma, eftersom hon inte mådde så bra pga hennes pappas död...fullt förståeligt), jag fick äta min potatisgratäng utan att må dåligt (det har varit mitt mål när det gäller tillfrisknande från ätstörningen, ända sen jag var 20), jag fick dricka god öl och bli lite lullig. Och så var det massa skratt.
Presenter:
Symaskin!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Av mamma och Arne.
Hemmagjord taklampa av Lilla My.
Virkade tofflor av Lilla My.
Fantastiskt fin ring, gjord av Magnus.
Dansk öl av Fröken Anka och KanOlov (Fröken Anka älskar den, KanOlov hatar den).
Målargrejer och 200 kr på Hornbach, också av Fröken Anka och KanOlov (de är nog ganska trötta på mitt tjat om att jag vill måla om här hemma haha).
Goa tjocksockar från mormor.
Sen fick jag även pengar från pappa, mormor och morbror Kenth. Så nu blir det glasögon (bara jag orkar ta mig till optikerna och kolla på bågar), väldigt tacksamt med tanke på att jag trampade sönder bågen för några veckor sen (fast de är ihoplimmade och fungerande).
Jag skulle kunna skriva miljarder fler saker här (som vanligt), men jag tar resten en annan dag (som vanligt).
Det är dags att börja med kvällspysslet så jag kommer i säng i relativt bra tid. Sömnen har onekligen blivit lite eftersatt den senaste tiden, och vi vet ju alla hur en apfröken fungerar utan sömn. Alldeles rätt, en apfröken fungerar inte alls utan sömn. Så i natt ska det sovas :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar