Hoppsan vad jobbigt det blev igår kväll då. Så jobbigt att jag till och med var tvungen att skriva ett blogginlägg från mobilen när jag låg i sängen, då är det illa ;)

Dagen flöt på fint, och det gick jättebra när katthjälpen och de nya ägarnas dotter kom och hämtade Lucas. Jag pussade honom hej då och tackade honom för att han valt att flytta in här hos mig.

Sen fikade jag och fröken anka lite, och sen kom Ulla-Bella över och det blev en till fika :)

Dom gick/åkte efter typ en timme, och allt gick jättebra för mig. Jag tyckte det var tomt och tyst här i lägenheten, men jag kände mig inte särskilt ledsen eller så.

Sen kom kvällsrutinerna som skulle utföras. Det började nog när jag skulle ge katterna kvällsmat.
Jag plockade bort en mattallrik, så nu står det bara två styckna där.
Jag tömde kattlådan, och tyckte det kändes jobbigt att plocka bort Lucas kiss för sista gången. Patetiskt, jag vet haha

Men, det var när jag stod och fixade med deras kvällsmat som det verkligen kom över mig. Det var ingen Lucas där. Inga små skrik, ingen som hoppade upp på "godisbänken" i ett försök att få godis i stället för mat, ingen som satt på köksmattan och höll mig sällskap när jag sköljde ren tallrikarna osv.

Då började tårarna komma. Och sen fortsatte dom bara rinna. Eller spruta, kändes det mer som...

Jag la märke till hur tomt det faktiskt var i soffhörnet där han alltid låg.



Jag såg hans lilla filt, den jag köpte åt just honom.

Och det var så himla tyst.

Han gick ju alltid omkring och pratade, och helt plötsligt var det ingen surrkuse här längre. Det var inga små läten jag kunde svara på, det var liksom mest bara tyst.

Jag började titta på en film, och det gick lite bättre då, men jag grät hela tiden. Och när jag åt ostkrokar så slog det mig vad konstigt det kändes att inte Lucas Bazukas satt bredvid mig för att få smaka lite.

Och sen när jag skulle gå och lägga mig blev det riktigt jobbigt. Herre hjärtanes, jag trodde hjärtat skulle gå sönder.

Jag var ju tvungen att bädda rent eftersom jag haft tvätt på kvällen, och det blev så uppenbart att han inte längre bor här när jag gjorde det.
Han brukade ju alltid hoppa upp i sängen och krypa under lakan och täcken som en galning varje gång jag bäddade rent, han tyckte det var skitkul.

Nu var det ingen som tyckte det var skitkul längre, jag stod där helt själv och bara bäddade min säng.
Då sprutade tårarna kan jag säga.

Jag kom på mig själv med att stå och lukta på hans filt och hans liggplats för att få känna hans doft, och fyyyyyyy vad jag saknade honom.

Det var jättekonstigt att ligga i sängen och titta på hans tomma liggplats, allt blev så påtagligt och verkligt. Och att inte få känna den där lilla klumpen komma och lägga sig på mig var otroligt jobbigt.

Som sagt, jag är en crazy cat lady ;)

Han kommer få det bra i sitt nya hem, det är jag helt övertygad om, och bara han vänjer sig vid deras hund kommer han bo i sitt eget lilla paradis.

Jag känner mig faktiskt stolt över allt jag gjorde för honom. Det är inte alla som tar hand om en hemlös katt. Det är inte alla som ens bryr sig om att försöka klura ut om en katt är hemlös eller inte.

Men jag lät Lucas flytta in här, jag gav honom mat, husrum och massa massa kärlek. Och han växte nåt oerhört (inte bara på bredden *harkel*, utan även som personlighet).
Jag tog på mig att vara jourhem åt honom och det kostade mig pengar. Men jag gjorde det ändå, för jag kände att han var värd en ärlig chans och jag kunde inte bara ignorera honom.

Jag gjorde allt jag kunde för honom, och nu har han äntligen kommit till det hem han förtjänar, det hem han ska ha.

Jag hoppas innerligt att allt går bra i det nya hemmet, att alla kommer överens där. Det är det minsta han är värd, att få bo på ett sånt ställe.

Jag hade kunnat adoptera honom, men jag gjorde inte det eftersom jag inte fick släppa ut honom i mitt område. Och han ska vara utekatt.

Så, summan av kardemumman är att jag är stolt över vad jag gjort för den lilla killen.
Jag är stolt över att jag tog hand om honom, och jag är stolt över att jag inte var självisk och adopterade honom själv.
Jag är stolt över att jag, trots den här smärtan som jag visste att jag skulle känna, stod fast vid mitt beslut att han skulle komma till ett hem där han får vara utekatt.



Så, mitt i alla tårar känner jag mig faktiskt som en god människa. Och jag tror att han kommer få det kanonbra där borta. Det får vara min tröst.