sjukling idag

Idag är jag en liten sjukling. Med betoning på LITEN. Jag var mycket sjukare sist jag var riktigt sjuk, då var jag ju sängliggande typ en vecka, men lik förbannat känner jag mig jätteliten idag. Inte lätt att vara sjuk när man är så klen som jag är.

Jag är hemma från jobbet idag pga förkylningen, känner mig allmänt mossig i huvudet och har ungefär 20 liter slem i halsen (eller i bröstet kanske? vart sitter slemmet egentligen?), så det fick bli en hemmadag.

Självklart ligger jag här och tänker att jag måste åtminstone sy på lampan jag har här hemma nu när jag är hemma från jobbet, men än så länge har inget hänt.

I stället fastnade jag i Ordsvall på mobilen.
Snacka om beroendeframkallande spel må jag säga, jag har nog aldrig hört mig själv tänka "bara en gång till" såååå många gånger som jag gör när jag spelar det där spelet.
Jag försöker trösta mig med att det blir lite hjärngympa av det (det är ett ordspel) fast den trösten är inte klockren.

Jaja, när man är sjuk så får man bara ligga på soffan och spela spel, trots att man känner sig görstressad över allt man egentligen borde göra i stället.

Att vara sjuk är inte riktigt min grej tror jag bestämt.

Är jag hemma så tycker mitt inre att jag absolut inte bara får slappa (vilket kanske är precis vad man behöver när man är en liten sjukling).
Nä, mitt inre tjatar om att jag borde diska, sy lampa, städa, sortera saker, eller något annat som hela tiden står på min inre lista. Slappna av, vad är det?

Det där är lite extra kämpigt nu när det är så mkt att göra på jobbet.
Jag får panik över att jag missar en dag av lampskärmsmakeri.
Jag får dåligt samvete gentemot chefen och känner mig som en allmänt dålig människa. Och herregud, jag är inte ens uppe i heltid, hur fan kommer jag bete mig när den dagen kommer?

Det är väl förresten lika bra att jag berättar nåt nytt nu när jag är så här mossig i huvudet och inte riktigt förstår vad jag gör... Jag har skaffat pojkvän. Så, nu var det sagt, nu vet ni det.

Jag har hållt tyst ett tag om det hela eftersom jag inte velat oroa folk (eftersom det inte är så länge sen svampmannen var i mitt liv och huserade), men även för att jag själv varit förvirrad som en vilsen råttbäbis.

Karln i fråga är Magnus, den Magnus jag började umgås med för några månader sen.
Vi var ju BARA KOMPISAR, något vi båda betonade som galningar där i början av vårt umgänge, jag antar att vi båda försökte hjärntvätta oss själva.

Hjärntvätten funkade uppenbarligen inte (man kanske måste ha sköljmedel oxå, även under en hjärntvätt, för att det ska bli en bra tvätt), och nu är vi tillsammans.

Vi har varit tillsammans ett tag, och nu äntligen börjar jag slappna av i det hela och börjar släppa min oro över att det ju egentligen är alldeles för tidigt för mig att ha ett förhållande igen.

Jag hade ju fina planen att jag skulle ha det här arbetsprövningsåret som MITT år, jag skulle bara bry mig om mig själv och bygga upp mig själv igen.
Men livet ville tydligen något annat.

Oj vad jag har haft ågren över detta, tankarna har snurrat heeela tiden utan att jag kommit fram till något av värde.

Men nu verkar jag börja släppa oro och ångest över det hela. Jag är kär och magnus är hur bra som helst.

(Nej, magnus är inte narkoman, alkoholist, gravt psykiskt störd eller något dylikt, han är fasiken normal)

Han hamnade i depression efter hjärnblödningen för några år sen, men det är ju fan inte konstigt med tanke på att hela hans liv rasade samman då.
Nu bygger han sakta upp livet igen och har börjat skapa det liv han vill ha utifrån den han egentligen är.
Han pluggar silversmide just nu och ska sen gå in på guld. Och så kanske han lägger till juvelerarutbildning också.

Han behandlar mig som en prinsessa, jag har aldrig varit med om nåt dylikt. Och oj vad vi skrattar när vi är tillsammans. Sen är han, på riktigt, världens snällaste. Så ni kan vara lugna ;)

Jag är så avslappnad när jag är med honom, och jag trivs oerhört bra med honom, så detta borde inte bli fel. Man vet ju aldrig, mkt kan hända, men känslan just nu är att det nog går vägen.

Nu måste jag verkligen vila lite... Hade tänkt vila direkt när magnus gick till skolan sin vid elva, men jag fastnade ju som sagt i det förbenade mobilspelet så det får bli en vila nu i stället.

Han kommer hit igen efter skolan och jag känner självklart att jag måste ha gjort massa massa saker tills dess, så nu är det bråttom. En snabbvila får det bli, och sen måste jag göra nån nytta. Eller iaf låtsas göra nån nytta *harkel*.