Hoppsan! Det här inlägget hittade jag som ett utkast i min blogglista, det blev tydligen aldrig publicerat. Bättre sent än aldrig ;)   

2011.06.16

Idag bjuder Zuma på studsboll, vi får se om någon vågar tugga i sig den.



Idag blev jag hemma från jobbet. Är tung i huvudet och bihålorna, och då är det inte direkt någon höjdare att sitta med nerböjt huvud och sy lampskärm.
Jag åkte dit igår och tog mig igenom dagen, men det var ingen höjdare. Stundtals blev jag svettig och konstig och kände mig allmänt vek. Så idag stannar jag hemma och så satsar jag på att vara frisk imorrn. Eller iaf må lite bättre.

Jag glömmer alltid bort hur länge en förkylning faktiskt sitter i. Varje gång jag blir förkyld tänker jag att det ska vara borta på en 5 dagar, men varje gång håller det i sig i alla fall 2 veckor. Surt, sa den förkylda Fröken Apa.

Solen skiner som bara den ute och jag kan inte låta bli att undra om man får gå och lägga sig ute trots att man är hemma från jobbet pga sjukdom. Eller är man en dålig människa då? Och framför allt - blir man sjukare av att ligga i solen?

Jag minns en gång i Sundsvall när jag jobbade på Nummerupplysningen och hade en redig förkylning. Jag blev sjukskriven av en läkare på vårdcentralen och blev hemma nån eller några dagar.
Samma dag som jag varit på vårdcentralen sken solen och det var tokvarmt ute. Det var såklart sommar, om ni inte redan förstått det.

Smarta jag tänkte att om jag ändå skulle vara hemma och må dåligt så kunde jag ju lika gärna sitta ute på balkongen och må dåligt. Och få en fin solbränna på samma gång.
Jag satt på balkongen några timmar och herre hjärtanes vad dåligt jag mådde efter det.
Jag kan tänka mig att bacillerna förökade sig rejält där i hettan, för efter det mådde jag ännu sämre.

Men nu är jag ju inte toksjuk, det är ju bara slutskedet av förkylningen nu. Kanske solen kan vara bra då?

Det är ju sååååå tråkigt att bara sitta inne och titta på tv. För det är det enda jag orkar göra. Kroppen orkar inte riktigt vara med, men huvudet

Min mormor

Det är så tråkigt, jag pratar aldrig längre med min mormor. Eller jo, jag pratar med henne, men jag PRATAR liksom inte med henne. Det är mest lite kallprat som gäller nu för tiden. När slutar man prata med sina mor-/farföräldrar?
När jag var liten var jag hos mormor och morfar hur mycket som helst, och på somrarna var jag ute i sommarstugan med dem i flera veckor. Nu är det inte lika naturligt att umgås så, jag undrar varför det blir så.

Jag är så nyfiken på min mormors livshistoria, jag vet knappt någonting alls om den. Inte ens mamma vet så mycket om den. Mormor kom ju hit till Sverige (från Finland) när hon var 15 år, pga kriget, och jobbade som piga hos en familj. Sen träffade hon morfar (hur?) och stannade kvar här.

Hon har jobbat som narkossköterska och varit hemmafru. Jag vet inte om hon jobbade 50%, eller om hon i perioder jobbade heltid och sedan var hemmafru heltid. Hon fick mamma när hon var 20, och nästan 20 år senare fick hon min morbror.

Det känns som att hon nog har väldigt mycket livserfarenhet och en historia som är lite annorlunda. Eftersom inte ens mamma vet hela historien så kommer den försvinna när mormor dör. Jag skulle vilja ha kvar allt på något sätt. Kan man intervjua sin egen mormor?

Hela mormors släkt är kvar i Finland, men jag har ingen aning om vilka de är. Det skulle vara så roligt att få veta lite mer om mina rötter och om mormors liv.
Men kanske det är jobbigt för henne att prata om det, hon har nog varit med om både det ena och det andra under kriget....
Jag vet inte jag, önskar jag vågade fråga henne massa. Förstår inte riktigt varför det inte känns naturligt att fråga henne, hennes historia blir ju även min historia, så det borde inte vara så konstigt att jag vill veta mer.

Kanske jag skulle boka in en "intervjudag" när jag är uppe här till jul, eller i alla fall höra om mormor skulle tycka det var kul....

Busarna har flyttat

Nu har det gått alldeles för länge sen jag senast skrev. Som vanligt.
Jag hittar inte riktigt orken att sätta mig ner här och sammanfatta min tid i ord, så jag skjuter på det en dag. Och så en dag till. Och så en dag till. Och hoppsan, så har jag skjutit på det en månad.

Nu har Zuma och Zelma flyttat, i lördags fick de komma till sin nya pappa (som verkar vara en jättebra kille med koll på katter).

Det har blivit lite tårar för min del, speciellt eftersom vi till slut var tvungna att ta båda i nackskinnet för att få in dom i burarna. Jag hade önskat att det lätta sättet hade fungerat, men det gjorde det inte.

Stackars Efva-Lena från Katthjälpen blev fint riven av Zuma, rätt i tumleden (eller vad man säger). I och med det fick jag lära mig att tvättmedel är det absolut bästa att gnugga in i hugg- och rivsår orsakade av djur, eftersom det tydligen innehåller något enzym som tar kål på bakterierna.
En väldigt nyttig kunskap när man umgås mycket med katter :)

Jag har ändå fixat den här separationen mycket bättre än när Lucas flyttade. Då brast mitt hjärta flera gånger om. Nu har det bara brustit några gånger, och lördag var nog den värsta dagen.
Magnus var snäll och var här med mig eftersom jag visste att det kunde bli lite tårar för mig, och det hjälpte nog mycket. Hade jag varit helt själv kanske det hade blivit råpanik, jag vet inte.

Jag kör samma tankar som tröst som jag gjorde när Lucas flyttade, dvs tankar om att jag gjort något väldigt bra, att jag räddat livet på småttingarna och att de nu får ett bra liv hos sin nya pappa.
Och ja, det är väl en tröst att veta att jag gjort något osjälviskt och bra. Men ack vad ont det stundtals gör :/

Zuma och Zelma tog sån stor plats, trots att de var så små.



De följde nästan alltid efter mig när jag gick omkring här i lägenheten och de ville alltid veta vad som var på gång. Nu är det väldigt tomt här.

Och tyst, framför allt, eftersom jag nu inte längre får höra Zuma jama under sin jaktrunda (som alltid avslutades med att jaktbytena lades i en hög eller i matskålen).
Och jag hör inga träben som smattrar mot golvet i en vild galopp.
Jag får inga kärleksbett i näsan, läppen eller ögonlocket (Zelmas specialitet), och det är ingen som kommer och lägger sig i mitt knä för att det är kramdags.



Zelma tyckte om att ligga på min mage...



..och Zuma tyckte om att sitta i min Aloe Vera :)


Killen som adopterat dem mailade mig på lördag kväll och berättade hur det gick. Just då låg de under sängen och tryckte, men jag är ganska övertygad om att de kommer komma fram rätt snart (om de inte redan gjort det).
Killen var så trygg och lugn, helt perfekt för Zelma och Zuma, så de kommer helt säkert lita på honom ganska snabbt.

Jag tycker det var otroligt snällt av honom att maila mig om läget. Han förstod antagligen att jag var lite orolig, och tog sig tid att skriva ett mail. Det är en bra människa det.

Ja, det är tomt här utan de små liven. Men de kommer få det fantastiskt bra, och det är huvudsaken.

Busan och Hedda är för övrigt överlyckliga nu när småttingarna är borta, det är ju alltid något positivt ;)

På onsdag bär det av till Uppsala för den årliga båtvistelsen hos pappa (med syrran och gänget).

I fjol fick jag blodtrycksfall pga det kalla havsvattnet (en helt ny upplevelse), i år kommer nog inte bli bättre. Det ska regna och vara dåligt väder under alla dagar vi är där, så jag får nog låta bli att bada, annars svimmar jag väl.
Man måste ju, nu när man kommit över 30-strecket, ta hänsyn till och lyssna på sin kropp. Man är ju inte odödlig *försöker låta vis och vuxen* ;)

Jag kommer tillbaka till Göteborg på lördag, sen onsdag veckan efter bär det av till Sundsvall. Och Magnus följer med :D

Äntligen ska mamma få träffa the "svärson to be", det börjar väl bli dags för det med tanke på att vi snart varit tillsammans i 10 månader. Syrran verkade godkänna honom (även om han är ett psycho haha) när hon var här i mars, nu återstår att se vad mamma säger *trumvirvel*

Jag och Magnus var på middag hos Annas tremänning Nina förra helgen. Anna, Fred och ungarna var där och hälsade på, så vi passade på att ses. Görtrevligt var det, och jag fick senare höra av Anna att alla gav tummarna upp för Magnus. Det är ju bra att veta haha

Det är sååå tråkigt, jag har tvätt nu klockan fem *suckar som fan*. Jag hatar verkligen att tvätta. Iaf i tvättstuga. Nån gång, när jag har ekonomisk möjlighet, ska jag banne mig köpa en billig tvättmaskin hit hem, så jag slipper boka tvättstuga och hålla på. Tänk vad det skulle underlätta livet :)

Karlstad

Idag blev jag väckt av Zelma klockan 5. Det tackar vi för *harkel*
Jag har en känsla av att även Zuma var delaktig i tjurruset som pågick här vid den tiden, men Zelma var den enda som även tog några turer över sängen.

Jag bestämde mig vid 6 för att kliva upp, tänkte att om jag somnar om då (vilket för övrigt verkade väldigt svårt) så lär jag väl inte vakna när väckarklockan ringer.

Har inte gjort mig klar än, bara käkat frukost och fönat håret, men har en känsla av att jag kommer vara klar ganska mycket tidigare än 11 (om inte något går groteskt fel, men då får vi seriöst fundera över vad som är fel på mig haha). Normalt åker jag till jobbet 11 eftersom jag börjar 12, men jag funderar på att höra med Eva-Lena om jag kan komma tidigare idag.

Om jag ska sitta här hemma i 3 timmar till kommer jag antagligen att somna, eller åtminstone bli så groteskt trött att ögonen börjar slira. Och det vill vi ju inte, inte när jag för en gångs skulle faktiskt kommit upp i tid.

Apropå ögon så har jag fått en vagel i mitt vänstra öga. Så nu har jag ett svullet ögonlock på vänster öga, och det gamla vanliga osynliga ögonlocket på höger öga. Om jag känner mig som ett miffo? Nej då, inte alls *harkel*

Men även miffon kan vara bra människor ;)

I helgen var jag i Karlstad hos Lilla My.
Jag var skitstressad innan jag åkte, kunde inte riktigt glädja mig åt det hela. Men när jag kom dit så släppte stressen och det var bara fantastiskt mysigt. Jag blir ju så där görstressad innan lite större saker (iaf sånt som känns lite större i min lätt nervösa värld), men det blir oftast bra till slut.

Vi hade iaf en görmysig helg, jag och frugan.

Direkt när jag kommit fram fick jag träffa två av de kompisar hon skaffat sen jag flyttade därifrån, de har syjunta/sopptorsdag varje torsdag, och båda var fantastiskt trevliga och goa tjejer.

På fredagen strosade vi lite på stan, efter att ha varit en snabbis i Mariebergsskogen och pratat med getterna (det regnade, men svenska som vi är så sket vi i det).
Jag hittade en fin klänning (svart med vita prickar) på en klädesoutlet. Den kostade bara 95 kronor, och jag blev så kär i den, så den hundring min älskade Magnus smugglat ner i min plånbok (jag råkade upptäcka den innan jag åkte, men fick inte bli arg på honom eftersom jag egentligen inte skulle ha sett den haha) fick betala den fina klänningen. Så vi tackar Magnus för den finfina klänning jag nu har här hemma :)

På lördag tog vi det lugnt på dagen, vi bara softade och Lilla My visade mig hur strumpstickning funkar. Herre hjärtanes vad de fem stickorna spretar åt alla håll och kanter, men jag tror faktiskt jag fick grepp om det hela.

På kvällen blev det musikquiz på Café August med två töser som hon känner. Svårt som fan var det, och trött som en gris var jag, men det var i det stora hela väldigt trevligt. Och en helt underbar sommarkväll var det (man sitter utomhus), så mysfaktorn var hög.

Söndag var jag så groteskt trött att vi bara tog en promenad till hästarna, och så ville vi prata med fåren, men de var alldeles för långt bort.

Jag gick och klurade hela dagen på varför jag var så förbannat trött, det kändes som att jag kunde ha somnat vart och när som helst.
Jag filurade på om det kanske var för att jag tagit Seroquelen så sent tre nätter på raken, eller om det var för att det blir ganska intensivt umgänge när man hälsar på någon så där.

När jag väl kom hem till göteborg på kvällen förstod jag varför jag varit så sjukt trött. Jag hade tagit mina kvällspiller på morgonen (!). Inte konstigt att jag nästan höll på att somna då haha

Det är fascinerande hur man kan, trots att man har en sån där fin veckodosett med 4 fack per dag, lyckas ta kvällsmedicinen på morgonen. Det krävs en disträ fröken apa för att lyckas med det tror jag.



Det var, trots söndagens trötthet, en jättemysig helg.
Äntligen fick jag se Lilla Mys (och Pers) lilla paradis. Ett hus med sommarstugekänsla och en görmysig liten gård till.
Lilla My är en riktig trädgårdstomte nu för tiden, det låter jättevuxet när hon berättar om allt hon planterat och allt hon vill plantera i framtiden haha

Jag insåg förresten en sak när jag klev av tåget i Karlstad, nämligen att det nog var meningen att jag skulle träffa svampmannen.
Han gav mig mycket skit, men hade jag inte träffat honom hade jag aldrig vågat flytta till Göteborg, och jag kände när jag klev av tåget att jag är såååå klar med Karlstad.
Det är nog som en del säger: Alla människor man träffar fyller en funktion av något slag.

Nä, nu är det nog dags att göra sig i ordning, annars lyckas jag väl ändå komma för sent till jobbet ;)

rastlös i huvudet, död i kroppen

Jag kan inte låta bli att undra om biverkningarna av Seroquelen kommer först nu för mig. Jag är sååååå trött. Tar mig knappt ur sängen. Så hittills denna vecka har det inte blivit något jobb :(

Jag satsar på att ta mig iväg i morgon, om så bara för att ta en kopp te med tanterna på jobbet. Måtte jag lyckas.

Jag är rastlös som bara den i huvudet, men kroppen vägrar samarbeta, den är bara som en klump cement.. Vad gör man då? Försöker kanske göra små små saker här hemma? En sak i taget och ingen press?

En bild som beskriver mig ganska bra:




Och en bild som beskriver Zuma ganska bra:



Hon är en tjej som har sina egna idéer och som hittar på ganska egna saker här i hemmet ;)

Det är helt sjukt (bokstavligt talat denna gång), men jag är fortfarande sjuk. Förkyld alltså.
Näsan rinner fortfarande och jag slemmar på i halsen som aldrig förr.
Tänk vad fort man vänjer sig vid att alltid ha med sig en toarulle i väskan, eftersom näsdukar i detta läget inte är ekonomiskt försvarbart.

Idag fick jag ett brev från försäkringskassan där de meddelade att de förlänger min sjukersättning t.o.m mars nästa år.
Jag borde skutta av glädje antar jag. Men det gör jag inte.

Jag känner mig lika stressad som vanligt och förstår inte riktigt hur fan jag ska komma på fötter här i livet.

Och så måste jag ju hitta nån ny arbetsprövningsplats där det finns chans till anställning. Lättare sagt än gjort....

Detta betyder iaf att jag inte behöver söka pengar hos soc, det är en väldig lättnad :)
Jag får pengar nu i dagarna, så nu kan jag till och med fira midsommar :D

Idag var jag hos herr diabetesläkare för en rutinkontroll.

Mitt hBa1c (typ medelvärde av blodsockret senaste 6 veckorna) har blivit bättre sen jag började med pumpen. Inte mycket bättre, men för mig känns det väldigt mycket bättre eftersom jag vet att medelvärdet nu är "ärligare".

Förut hade jag ju ett ok hBa1c, men det sa ju egentligen ingenting om min diabetes eftersom jag kunde svänga mellan 2 och 23 i blodsockret under en och samma dag. Då är det ju såklart att medelvärdet blir ok.

Nu säger ju medelvärdet mer om mitt riktiga, reella medelvärde eftersom jag inte längre har samma svängningar i blodsockret.

Pumpen är bra för mig, inget snack om den saken ;)

Jag frågade läkaren angående mitt Quasimodo-öga (ena ögat står ju ut lite och ser därför mer öppet ut än det andra), om det är samma bud som sist som gäller, dvs att om det fortfarande inte gått ner helt om ett par år så kan man börja prata kirurgiskt ingrepp för att rätta till det.

Idag blev beskedet att ögat antagligen inte kommer gå ner mer än det redan gjort, eftersom det gått ganska lång tid sen "sjukdomen" kom.
Och herr läkare tror inte att en enda kirurg skulle gå in och försöka fixa till det.

Det är tydligen inte så många som gärna rotar runt bland musklerna bakom ögat eftersom det är lite riskfyllt...

Det kändes lagomt tungt att höra. Jag får gå med glasögon resten av mitt liv och kommer inte kunna sminka mig igen. Det var iaf vad jag hörde. Det behöver inte vara så, men det blev min tolkning.

Jag undrar om det finns nåt ställe som kan ge lite tips om sminkning när man har ett sånt här öga. Ögonlocket syns ju liksom inte, så jag kan inte använda ögonskugga (då blir det ju bara ännu mer påtagligt att ena ögonlocket är typ uppdraget).

Jaja, man kan inte få allt här i världen. Jag ser ju i alla fall med ögat, det är ju alltid nåt.
När det gäller diabetesens baksidor så har jag bara små förändringar på blodkärlen i ögonen, och det får vi vara glad för med tanke på att jag haft diabetes i snart 24 år.

Jag åkte iväg vid halv tolv i morse och mötte upp Magnus, sen åkte vi hem till honom och softade. Halv tre hade jag diabetsläkaren, och sen gick jag runt lite på stan efter det.

När jag kom till Lidl här hemma var jag så jädra hungrig eftersom jag inte ätit något sen frukost vid 10 (klockan var då runt sex), så jag köpte 10 bigarråer och klämde i mig.



Sen kom jag på att magen kanske inte tycker det är så roligt att få bigarråer med kärnor (ja, jag äter kärnorna) när den är typ helt tom.
Hoppsan, Kerstin, ibland tänker man sig inte för..

Men, jag klarade mig från magknip och det tackar vi stålmagen för :)

Idag är jag tröttare än trött. Jag sov dåligt, extra dåligt tror jag.
Jag börjar bli allvarligt less på att drömma mardrömmar varje natt. Det är tydligen inte normalt att göra det. Så varför gör jag det?

Jag blir ofta jagad av någon/några som försöker skjuta mig med en k-pist. En gång har jag dött, en gång förvandlades jag till en fågel och flög iväg, men de flesta gånger vaknar jag sekunden innan en kula ska nudda mig.
Ibland blir jag våldtagen, det är inte en helt ovanlig dröm....

Förra veckan drömde jag den värsta mardröm jag drömt på väldigt väldigt länge.

Det brann i lägenheterna runt mig och man tog för givet att elden skulle vandra in även i min lägenhet tids nog.
Folk blev evakuerade och så även jag.

Det som gjorde det hela till en rejäl mardröm var att jag av någon anledning var tvungen att lämna katterna i lägenheten när jag blev evakuerad.
Hedda satt på fönsterbrädan i köket och kippade efter andan (det var ju görmycket rök utanför fönstret) när jag gick ut ur lägenheten.

När jag blivit skjutsad till evakueringsstället så försökte jag få folk att förstå att jag måste tillbaka till min lägenhet eftersom mina katter var kvar.

Jag skrek, jag grinade, jag var helt panikslagen. Men ingen förstod, ingen tog mig på allvar.

Så jag satt där och fick bilder i huvudet av hur det kanske såg ut i lägenheten när katterna dog. Jag undrade om de dog av röken, eller om de dog av elden, och jag undrade hur de skulle se ut när jag kom hem igen.

När elden var släckt fick jag återvända till lägenheten, och det var helt otroligt, men min lägenhet var den enda som inte blivit tagen av elden. Och därmed levde alla katterna.

Det låter som en dröm som inte var så himla hemsk, men känslan var groteskt otäck. Och just det att jag skrek och grinade, men ingen lyssnade på mig.

Katterna överlevde ju, men jag kan säga att när jag vaknade på morgonen satt den otäcka känslan kvar i mig och jag var allmänt orolig.

Hedda måste ha tänkt att jag var helt dum i huvudet när jag pussade henne som en galning efter jag vaknat, men jag var ju så tacksam för att hon levde haha

Jag vet inte riktigt varför den drömmen kändes extra hemsk.. Kanske för att den som utsattes för lidande inte var jag, utan de jag älskar mest i hela mitt hjärta. Det kanske blir annat när det är andra som råkar illa ut...

Man blir trött av mardrömmar, det kan jag garantera.
Idag på vägen hem från stan, när jag satt på spårvagnen, så pluggade jag in hörlurarna till mp3´n i öronen.
Efter ett litet tag kom jag på att jag nog stoppade in dom av en riktig anledning, inte bara för att de var svala och sköna att ha i öronen. Ja just ja, jag skulle ju lyssna på musik!

Herregud, det är ju ett under att jag inte gör fler misstag än jag faktiskt gör under dagarna haha

Nu är det dags att utfordra mina små skruttar.
Även om Zuma ser till att de alltid har mat i matskålarna så känner jag att det nog kan vara bra att de även får lite traditionell kattmat.

Sen får det bli tidig kväll för min del.
Imorrn är det jobb, men framför allt har jag tid hos diabetessköterskan 8.45, så jag måste åka hemifrån absolut senast 8. Jag är inte så bra på morgnar.
Egentligen är jag nog inte så bra på att vara vaken alls, men morgnar är fasiken värst..
Så, tidig kväll och förhoppningsvis inga mardrömmar.

hemmadag

Idag bjuder Zuma på studsboll, vi får se om någon vågar tugga i sig den...




Jag är hemma från jobbet idag eftersom förkylningen vägrar ge upp.
Jag åkte till jobbet igår, men att sitta med nerböjt huvud och sy när man är tung i framhuvudet och bihålorna är inte så bra idé.
Så idag stannar jag hemma och så satsar jag på att jag mår bättre imorrn.

Får man lägga sig i solen och softa när man är hemma och sjuk, eller är man en dålig människa då?
Det är ju sååååå tråkigt att bara sitta inne och titta på tv (det är ju bara det jag orkar göra i det här tillståndet).

Men att ha det mysigt ute i solen när man är hemma från jobbet känns fel. När man är sjuk ska man ju ligga hemma och plågas. Fast man kan väl plågas i solen också, eller?

Svårt beslut....

Restaurang Zuma

Några exempel på vad som finns på menyn hos "restaurang Zuma":






Är hon inte för söt? :)
Hon drar minsann sitt strå till stacken här i hushållet och förser oss med mat. Varierad kost är det också minsann.

Det bjuds bl.a. på virkat garn, frigolit, älg och så orm. Någon gång har hon även bjudit på studsboll, hårsnodd och faktiskt pannkaka (jag hade glömt den framme på diskbänken över natten).
Hon verkar helt enkelt ha koll på kostcirkeln och vad man behöver få i sig.
Vilken sötskrutt hon är.

Det blev inget Friskis för mig idag, jag är fortfarande rejält förkyld och har bomull i huvudet och bihålorna.

Jag tog mig iaf iväg till arbetsterapeuten (fast kom 20 min försent *harkel*), det var inte illa. Speciellt inte med tanke på att Zelma och Hedda väckte mig 4.30 (Hedda för att hon ville ut, Zelma för att hon hade spring och bus i benen), sen kunde jag inte somna om på ett bra tag.

Jag funderade på att kliva upp, men insåg att det nog inte var så bra idé eftersom jag då antagligen hade sackat ihop några timmar senare. Jag somnade om efter nån timme, så sen när klockan ringde kändes det som att jag blivit överkörd av en ångvält.
Men men, bättre sent än aldrig (verkar vara mitt ofrivilliga livsmotto)..

Efter arb.terapeuten åkte jag till Kortedala bibliotek eftersom jag var tvungen att lämna tillbaka en bok. Tyvärr hade jag inte läst klart den, vilket går emot alla mina bokprinciper.
Man slutar faktiskt aldrig att läsa en bok mitt i och sen börjar på en ny. Så gör man bara inte *säger med en menande röst*

Men, jag är så seg i mitt läsande just nu, har skitsvårt att koncentrera mig, så jag hann helt enkelt inte läsa ut den. Jag får ta den boken nån annan gång (fast lite surt är det eftersom jag iaf hann läsa 200 sidor).

Jag hade visionen att jag skulle gå och mysa där på bibblan och kolla lite allmänt på alla möjliga böcker. Liksom göra så som jag tycker om att göra på bibliotek. Men tji fick jag.
Efter 10 minuter gjorde "Fröken Apa"-tarmen sig påmind och efter ytterligare 10 minuter var det bara att ge upp och leta upp toan.

Fatta känslan när de tog 1 krona för att man skulle få gå på bibliotekstoan och jag inte hade ett enda öre på mig!

Det var bara att så snällt åka hem (och kanske jag råkade smyga in på folktandvårdens toa på vägen eftersom det kändes väldigt långt hem *harkel*).

Livet med denna allmänt kända tarm är fasiken inte alltid lätt haha

Dags för lunch nu. Orkar jag göra lite raggmunkar?

Nu ligger mina två små bonushjärtan ute för adoption på Göteborgs Katthjälps hemsida. Herre hjärtanes vad jag kommer gråta blod när de flyttar. Mitt hjärta kommer brista flera gånger om och jag kommer antagligen grina som en galning (det gjorde jag ju när Lucas flyttade).
Men, än så länge får jag njuta av ljudet av deras små galopperande tassar på golvet.



Tänk att de var så rädda när de först kom hit, det gick inte ens att nudda vid dom utan att de blev livrädda.
Och nu delar Zelma gladeligen ut blöta pussar varje dag och tycker det är lite mysigt att bli omkringburen.
Och Zuma är en riktig kramtjej (fast vill inte komma upp i knät) och klarar nu galant av att kramas huvud mot huvud (hon var ju livrädd för ansikten).

Modiga tjejer, det är vad dom är. De har verkligen vågat slappna av och lita på mig (och andra).
Nu får vi hoppas att de tids nog kommer till ett kanonbra hem där de får all den kärlek de förtjänar och där de kan fortsätta göra framsteg :)


Apropå ingenting - något jag börjat förstå senaste tiden är att jag verkligen behöver ett skrivbord. Alltså på riktigt. Inget "vad kul det skulle vara att ha ett skrivbord", utan det är fasiken ett måste.

Min kära arbetsterapeut och jag har senaste tiden försökt inrikta oss lite på hur jag ska kunna få ett relativt välorganiserat hem, i stället för den röra jag nu bor i. En väldigt intressant uppgift *harkel*

Jag fick för några veckor sen i uppgift att skriva ner varenda liten pinal jag hade på mitt vardagsrumsbord, och jag blev banne mig mörkrädd.
Jag har såååååå mkt saker på mitt bord, både PÅ själva bordet och på hyllan under. Det är fasiken sjukt.

Min yttre röra speglar nog ganska bra min inre röra, men om jag får lite ordning på den yttre röran kanske även den inre röran lugnar sig lite. Det blir i alla fall en sak mindre att känna sig stressad över.

När jag skrev den där listan på alla saker så insåg jag att jag måste skaffa ett skrivbord. Så enkelt är det.
Jag har egentligen ingen plats för det, men jag får fixa plats på nåt vänster. På nåt sätt måste ett skrivbord få plats här i vardagsrummet, annars kommer jag alltid leva i ett kaos.

Jag har suttit och tittat lite på Blocket efter bord, och det finns ju alltid några som är fina och billiga. Men för dyra för mig.
Men någon månad måste jag ju kunna köpa ett begagnat skrivbord, eller åtminstone börja lägga undan pengar till ett.

Ja, jag är kräsen, men det får man faktiskt vara när man fyllt 30 och inte längre vill ha ett hem med bara panikgrejer.
Jag vill ha ett gammaldags, lite rustikt skrivbord i något mörkare träslag, inte ett opersonligt IKEA-bord i björkfanér.

Om jag har tur får jag förlängning av min sjukersättning och då får jag ju i alla fall bostadstillägget retroaktivt. Om det så "bara" är 1 månad jag får retroaktivt så kan jag ju ändå unna mig ett begagnat skrivbord.

Ibland får man bara bestämma sig för att man faktiskt är värd en viss sak och på något vänster se till att kunna köpa den där saken. Så är det faktiskt *nickar*

Just nu är det inte så roligt med pengar, det måste jag erkänna.

Pengarna räckte inte långt denna månad och nästa gång jag får pengar kommer det vara från soc. Om de nu beviljar mig bidrag, men jag kan inte riktigt se någon orsak till att de inte skulle göra det.

Jag ska dit 20:e och har jag tur hinner jag då få pengar innan månaden är slut.
Det blir några tusen mindre än de pengar jag hade fått från försäkringskassan, så det ska bli intressant att se hur räkningarna ska kunna bli betalda.

Jag vet inte hur jag fixade det i fjol när jag var i samma situation, men jag har inget minne av att någon räkning gick vidare till inkasso. Det är väl huvudsaken det...

Jag kan lova att jag är rejält stressad över ekonomin och min situation över huvud taget just nu.

Jag var på Af och anmälde mig den 1:a juni, eftersom den handläggare jag haft på Af under min sjukskrivningsperiod sa att jag skulle gå dit så fort min sjukersättning gått ut.
Det enda de på Af kunde säga var att de inte kan göra något förrän jag fått svar från försäkringskassan angående om jag får förlängning på min sjukersättning eller inte.
Det är med andra ord precis samma visa som i fjol. Vänta vänta vänta. "Vi kan inte göra något för dig förrän vi vet försäkringskassans beslut".

Men, den stora skillnaden i år är att jag har Skärmateljén att gå till :D

Den här gången blir det inga tre månader som jag bara sitter hemma och väntar på besked, nä, den här gången har jag sysselsättning under tiden. Gött som fan :)

Jag tog mig förresten iväg till Friskis & Svettis igen och gick än en gång 6 km. Fast, tro det eller ej, den andra gången jag var där så sprang jag faktiskt lite också.
Det var bara i extremt korta intervaller jag sprang, typ 2-3 min åt gången, men jag gjorde det i alla fall. Jag klarade av att springa 400 meter, vilket är helt otroligt för mig att förstå.
Lite stolt blev jag allt, och så gav jag mig själv en guldstjärna :)

Förra söndagen blev det dock ingen promenad, jag var nämligen oplanerat bakis.

Jag och Magnus var på Andra Långgatan-dagarna (eller vad det heter), en lite festivalaktig grej som dom har varje år här i stan. Pubarna och affärerna på Andra Långgatan ställer sig utanför sina lokaler, på trottoarerna, vilket ger massa bra musik och fina grejer att titta på.
Vädret var helt underbart med skinande sol och skön sommarvärme. Och ölen var god ;)

Det slutade med att vi vaknade upp rejält bakis på söndagen. Och därav inget Friskis för min del (jag kände inte för att riskera att lägga en pizza på löpbandet där).

Idag blev det inte heller någon promenad eftersom jag dragit på mig en fin förkylning. Jag snorar lite lagomt och hade tidigare rejält ont i halsen.
Jag hade så där ont i halsen att man ligger på kvällen och hoppas att man ska hinna somna innan man måste svälja saliv igen, för när man väl måste svälja så gör det så förbannat ont att man måste ligga och kvida ett tag efteråt.

Halsen är bra nu, det är bara lite kittlande i den, men snoret består. Igår hade jag ett huvud som bankade och det kändes som att jag hade bomull i hjärnan.

Om jag mår bättre imorrn tänker jag ta min promenad då. Jag har arbetsterapeuten kl.10, så det passar ju perfekt efter det.

Hjälp, är klockan snart 20?! Shite, vad tiden går..

Jag har faktiskt gjort lite nytta i helgen trots min förkylning. Jättekonstigt, när jag är sjuk och borde ligga på soffan så lyckas jag göra saker som jag tänkt göra jättelänge. Jag är nog lite allmänt bakvänd tror jag...
Igår dammsög jag. Och så bakade jag bröd och sen gjorde jag och Magnus rabarberpaj.

Och idag har jag rensat avloppet så nu går det att duscha igen utan att det blir en sjö i badrummet (tror jag iaf, jag har inte testat än).

Att få så mycket gjort på en helg, och speciellt en enda dag, är väldigt ovanligt för att vara mig. Men bakvänd som jag är så lyckades jag göra det när jag var sjuk.

Trots att jag levt med mig själv i 30 år blir jag fasiken fortfarande förvånad över saker jag ibland gör.

Att leva inuti mig är nog ganska spännande, om man ser det så, man vet liksom aldrig vad man har att vänta ;)

Sömn

Det här är en ganska tråkig lördagskväll måste jag erkänna. Magnus är hemma hos sig och jag känner mig mest bara trött på mig själv eftersom jag inte har gjort ett endaste dyft idag.
Listan på saker jag skulle ha gjort är väl ungefär 1 meter lång, men inget blev gjort. Suck och stön vad less jag blir på mig själv.

I morgon är det i alla fall en sak jag SKA fixa, och det är att ta mig iväg till Friskis och gå en timme igen. Varje söndag har jag ju sagt, så här i början, och det må jag väl banne mig klara av.

Måste dock komma ihåg att ta med mig en liten handduk när jag går dit imorrn, kan lova att jag svettade ner hela löpbandet förra veckan. Och så kan det nog vara smart att ha ett hårband eller nåt, så inte svetten ringer i ögonen hela tiden. Eller det kanske räcker med handduk. Hm..svårt beslut..

Jag hade glömt att jag blir en enda stor svettpöl när jag tränar, vare sig jag bara går tokfort, eller kör ett pass. Fast det glömmer jag nog inte i första taget efter förra veckan, då jag blev påmind om det den hårda vägen haha

Det skulle vara ofantligt trevligt att orka/hinna gå på storloppisen också som är i Majorna imorrn, men prio nr.1 är en timmes promenad, sen får vi se hur det blir. Jag har för övrigt inga pengar över efter räkningarna, så det vete fasiken om det är så kul att gå på loppis då...

Jag vet inte om jag sagt det, men jag har fått tillbaka mina sängar. De jag lämnade hos svampmannen när jag flyttade från honom.

Jag köpte ju två begagnade på Blocket när jag flyttade hit till Bergsjön och jävlar i min låda vad de var obekväma. Men jag har stått ut med dom i ett år, med ett antal morgnar som ryggen inte varit riktigt glad.

Men nu har svampmannen äntligen fått sin lägenhet såld, så nu kunde jag åka och hämta mina riktiga madrasser. Vilken dröm, ingen ryggsmärta så långt ett öga kan nå :)
Sängarna må vara gamla, men de är i alla fall riktigt gjorda, till skillnad från de två jag hade här innan.

Fröken Anka tittade hur de obekväma madrasserna såg ut på undersidan när vi tog dom till tippen (det var lika bra att skjutsa iväg dom på en gång när vi ändå hade släp), och möbeltapetsör som hon är kunde hon gott förstå att jag inte sovit bekvämt i dom. De var tydligen helt knasigt gjorda..

Så nu sover jag bra mkt skönare :D

Plus att Seroquelen faktiskt verkar få mig att sova lite bättre också.
Här i veckan kom jag faktiskt till jobbet hyfsat i tid. Och hör och häpna, jag orkade till och med duscha två morgnar innan jag gick till jobbet!

Jag har ju alltid duschat på kvällarna eftersom jag är på tok för trött och stressad på morgnarna. Men det var faktiskt ingen direkt stor ansträngning att duscha här i veckan.
Framsteg som kan verka små för andra människor, men som för mig är gigantiska ;)

Och så somnar jag på kvällarna, helt otroligt!
Jag ligger och spelar lite Mahjong på mobilen tills jag blir snortrött (det tar bara nån timme efter jag tagit pillren). Då lägger jag huvudet på kudden och somnar säkerligen inom en kvart.

Jag ligger inte och vrider och vänder mig i timmar som jag alltid gjort förut.
Jag kan fortfarande ha ångest (härom kvällen hade jag en puls på 130, det var inte så trevligt när jag skulle sova), men jag somnar ändå.

Kanske jag kan bli lite piggare och må lite bättre om sömnen funkar bättre? *håller tummarna*

Jag verkar ha börjat få lite rutin på sömnen också, jag vaknar runt halv nio och kan inte somna om. Jag kan vara trött, men kliver ändå upp.
Och det har nog inte bara att göra med att Zelma alltid kommer den tiden och biter mig i näsan (jag antar att det är små kärleksbett, men faaaan vad ont det gör!).

Tänk vad mycket sömnen betyder. Utan sömn fungerar man inte, så enkelt är det.

Nu är det lite kvällspyssel som gäller, sen blir det sängen så jag kommer upp i tid imorrn och tar mig iväg till Friskis :)

Kortis

Ett kort inlägg får det här bli. Bara så att ni vet att jag lever.

Vad som händer efter sista maj är fortfarande ett frågetecken för min del eftersom inte ens Af eller Fk vet hur det kommer bli för mig. Jag försöker se det som spännande, men det känns faktiskt mest bara stressande.

Jag har käkat Seroquel i typ en månad nu.

Första två veckorna kände jag inte ett dyft, så jag fick höja till dubbel dos och nu sover jag iaf bättre än tidigare. Eller, jag sover inte bättre, men jag somnar iaf på kvällen utan att behöva ta lugnande.
Jag har bara ätit dubbel dos i drygt 1 vecka (eller är det 2?), så jag kan inte säga så mkt om det hela.

Den enda biverkningen jag har märkt av är att jag blir groteskt torr i munnen. Jag känner mig som en amfetaminsnubbe när jag går omkring och suger på min tunga eller läpp för att jag ska hålla munnen åtminstone halvblöt.

Måste nog ta och köpa lite flourtuggummin på apoteket innan jag tuggat sönder läpparna mina (har faktiskt lyckats få små blåsor på insidan av läpparna pga att jag går och suger på dom hela dagarna).

Kanske att jag är lite tröttare också, men det är ju lite svårt att säga när det gäller mig eftersom jag periodvis knappt kommer ur sängen om dagarna. Jag har varit tröttare senaste tiden, men det behöver inte ha ett skit med medicinen att göra.

Igår var jag faktiskt iväg på Friskis & Svettis här i Kortedala. Ja jävlar i min låda vad jag överraskade mig själv genom att gå dit ;)

Jag gick bara en timme på löpbandet, det blev 6 km, men det är ju iaf en början. Och man måste ju börja i början har jag hört någonstans (fast jag själv vill helst börja i slutet, på toppnivå haha).

Jag är helt såld på löpband, vilken fantastisk uppfinning!

Är man ute och går utomhus så tappar man såklart tempot lite om man blir trött, men det är ju omöjligt att sacka efter på löpbandet (om man inte vill ramla av det såklart, men det är det nog inte så många som vill göra).
Man kan bara gå långsammare om man knappar in att man VILL minska hastigheten, annars är det bara att så fint traska på i den fart man bestämt sig för.

Och det är ju hur bra som helst att man kan ställa in backar lite nu och då!
Jag körde varannan låt backe, varannan låt plan "mark", helt perfekt. Och allt eftersom tiden går tar man tyngre och tyngre backar, så att det verkligen känns att man rör på sig :D

Helt perfekt!

Min plan är att jag ska gå typ en timme på löpbandet varje söndag, och kommer jag iväg en eller två extra gånger under en vecka så är det en fin bonus.
Men jag ska INTE försöka tvinga mig själv att åka dit minst 4 ggr i veckan, för då blir det bara pannkaka av allt.

Jag får stå ut med att jag gått upp i vikt och att jag just nu har noll kondition, inget blir bättre bara för att jag försöker hetsa mig själv till att träna bara för att jag vill gå ner i vikt osv.

Nä, det är lugna puckar som gäller och fokus på mitt inre mående (istf viktminskning).
När jag traskat minst en timme i veckan nån månad kan jag kanske våga mig på något pass, men det får bli när jag känner mig redo.


Nu måste jag börja med mitt kvällspyssel så jag kommer i säng i tid.

Jag var iväg och jobbade idag trots att jag egentligen är ledig på måndagar, så jag är lite extra trött.
Imorgon blir det också jobb, sen tror jag att jag är ledig på onsdag (har diabetesskötertska då) och sen blir det jobb torsdag och fredag.

Vi har fått en beställning från ett uteställe här i stan på tre gigantiska lampskärmar (1,5 meter i diameter), och vi måste bli klara med dom senast fredag eftersom de tar så väldans stor plats i butiken. Så jag jobbar lite extra den här veckan.

Nä, nu blir det fasiken sängen (fast först lite kvällspyssel).

Seroquel och töserna

Jag pratade med min diabetsläkare idag angående Seroquel och han sa att det bara är att köra på. Jag får helt enkelt testa och se hur det påverkar sockret. Och vikten (han var väldigt noga med att nämna viktuppgång som möjlig biverkning...gaaaa!!!).

Han tycker jag ska testa, och jag behöver inte vänta tills mina insulindoser med pumpen är riktigt inställda. Får jag mkt biverkningar så är det ju bara att sluta äta medicinen tyckte han.

Han har ju rätt. Så jag har nu bestämt mig för att börja käka Seroquel.
MEN, jag väntar tills efter påsk eftersom jag ska hjälpa Ulla-Bella & Co att flytta under påskhelgen. Jag vill ju inte vara i zombietillstånd då, då kommer det ju inte alls funka.

Kanske jag inte alls får några biverkningar, man vet ju aldrig. Ibland måste man ju ha lite tur, right? ;)

Idag har varit en ledig måndag (som vanligt) och det var tänkt att jag under dagen skulle städa hela lägenheten. Det var min tanke även i lördags.
Om lägenheten nu är städad? Nope *harkel* Fröken Apa i ett tjockt jävla nötskal...

Imorrn måste jag åka hemifrån vid 7 eftersom jag ska till diabetssjuksköterskan och prata lite pump och doser igen. Det betyder att jag fan måste kliva upp senast 5.30 *ryser*
Sen åker jag till jobbet efter det, vilket innebär att jag borde vara vid jobbet senast 10 (jag får hämta nyckeln hos Lisbeth, hon som hjälper till i butiken ibland och bor alldeles bredvid), vilket i sin tur innebär att jag kan gå från jobbet redan 15. Gud vad gött att vara hemma vid middagstid :D

Zuma och Zelma är klara för adoption nu har jag bestämt.
Vi har kommit så långt vi kan komma tillsammans, de har gjort de framsteg de kan göra (och behöver göra) i detta hem. Nu är det nog dags för dom att fortsätta sin utveckling i ett nytt, evigt hem.
Jag antar att det kommer bli lika jobbigt som det var när Lucas flyttade härifrån, men det är det värt. Allt för att de 2 små töserna ska få ett bra hem och ett bra liv.

Zelma har gjort enorma framsteg senaste veckorna.
Både hon och Zuma kommer och hälsar när man kommer hem, men Zelma ska även kramas massa då.
Häromdagen hann jag inte ens byta om till myskläder innan hon satt fastklistrad i mitt knä och gnuggade huvudet mot mitt ansikte. Och hon vägrade flytta på sig under tiden jag ålade ur jeansen och kröp i mysbyxorna, så vi såg nog ganska intressanta ut just då haha

Hon är kramig mest hela tiden, helt underbar är hon.
Och tänk att dennna lilla tös var sååååå rädd när hon först kom hit.
Så rädd att hon bara låg under sängen och morrade, och bajsade under sängen när Busan och Hedda skrämde henne.

Tänk att för bara tre månader sen gick det inte att nudda vid henne utan att hon ryckte till, blev rädd och sprang iväg.
Nu kommer hon jämt och ska ligga i ens knä och ska både pussas och kramas. Helt otroligt.




Och Zuma har kommit så långt att hon nu kan stryka sig mot ens ansikte också, inte bara mot ens hand eller ben.
Hon är ju väldigt rädd för ansikten och har alltid ryggat tillbaka så fort man kommit för nära med ansiktet. Igår kramades vi med huvudena, hon och jag. Helt otroligt det också.

De är två otroliga små tjejer som är värd det bästa här i livet :)

Nu måste jag ta och hoppa i duschen om jag ska komma i säng i tid, jag är onekligen lite nervös för hur jag ska kunna komma upp i tid imorrn...

magen är tillbaka :)

Idag bjöd Zuma på orm till frukost. Hedda var mäkta imponerad, hon undvek läckerbiten totalt.





Zuma tycker antagligen att otack är världens lön. Här släpar hon hem en stor köttig orm och sen vill Hedda inte ens smaka på den.

Jag själv åt en vanlig frukost och det gick bra :D Fast jag åt vitt bröd i stället för fullkornsbrödet, vågade inte riktigt utmana ödet i onödan.
Och sen blev det vegetarisk sushi till middag eftersom en hungrig Magnus var i Kortedala och därmed köpte med sig sushi hit :)

Så nu kan man nog fasiken säga att jag är frisk, magmässigt.

Energimässigt är jag inte riktigt tillbaka på banan än, men det tar nog inte lång tid förrän jag är det. Fast sen är det ju lite svårt för mig att känna när jag verkligen är tillbaka på banan igen eftersom jag alltid är energilös, men jag inbillar mig att jag brukar ha lite mer energi än så här iaf ;)

Imorrn ska jag i alla fall jobba, även om kroppen är lite trött, men jag har ju inte direkt ett jobb som innebär tungt kroppsarbete. Förutom för fingrarna (nålar som sticks), händerna (kramp) och axlarna (sitter som ett pucko)då, men det räknas nog inte riktigt som klockrent kroppsarbete har jag en känsla av.

Jag är lite lagomt uttråkad nu efter att ha varit sjuk i princip en vecka (jag blev ju illamående tisdagen förra veckan). Det är så mycket jag vill göra, men kroppen säger nej.
När jag tänker efter är det ju alltid massa saker jag vill göra, men så kommer huvudet eller kroppen och säger nej. Vad beror det på?

Det är ju tydligen en av "svårigheterna" jag har här i livet - att omsätta tankar till handlingar. Det har blivit mer och mer klart för mig att det uppenbarligen är ett problem för mig. Och sen vad som gör det är väl egentligen sak samma.

En del säger att det beror på de ADHD-drag jag har i min "emotionellt instabila personlighetsstörning", andra säger att det är ångesten som stoppar mig. Och så har vi dom som säger att det är pga ångesten, men på det sättet att ångesten gör mig så energilös att jag inte klarar av att ta mig för något.

Vem vet, en kombination kanske? Antagligen.

Det viktigaste är ju att jag på nåt vänster får ordning på det hela och får livet att fungera trots denna svårighet jag nu då har.

Hur fasiken pusslar man ihop ett liv och får det att fungera? Jag förstår överhuvudtaget inte hur folk klarar av att leva. Vad är det egentligen som driver människor, vad är det som får människor att orka med livet?

Jag har en känsla av att jag har en bit kvar på min väg mot lösningen på hur jag ska få ordning på mitt liv och mig själv. Men ett steg i taget, en dag i taget.
Det är iaf vad alla säger till mig.
(Sen att jag vill få livet att fungera på ALLA områden på en gång, det hör ju inte hit *harkel*)

Apropå ett steg i taget så var jag ju på möte med Af och Fk i torsdags. Arbetsterapeuten min var med också vilket var väldigt skönt.

Jag fattar inte riktigt varför vi hade det där mötet, för det var inget nytt som sades, men det är ju inte direkt ovanligt att jag känner mig ganska vilse när det gäller vad de vill.

Det var som sagt inget nytt som sades, bara saker som gjorde mig ännu mer förvirrad angående hur det ska bli för mig efter sista maj då sjukersättningen går ut.

Till och med arbetsterapeuten tyckte att min handläggare på Fk var lite väl luddig och inte verkade ha så stor koll på saker och ting. Med andra ord är det inte bara jag som är dum i huvudet, vilket jag såklart fått för mig.

Arbetsterapeuten sa efter mötet att hon ska kolla upp allt med nån snubbe på psyk som tydligen har stenkoll på såna här situationer som jag är i. Jag behöver ju liksom lite tydligare besked. I alla fall så att jag åtminstone förstår alternativen av vad som kan hända.

Som det är just nu fattar jag ingenting och det gör mig ju skiträdd.

Jag ska fylla i ansökan om förlängning av min sjukersättning, jag har tydligen 10 månader till jag kan söka om.
Men de kommer inte börja behandla min ansökan förrän min gamla period gått ut, dvs den sista maj, och sen tar det några månader innan jag får besked, så antagligen blir det ungefär som det var i fjol.
Då fick jag ju gå omkring som ett pucko i 3-4 månader och bara vänta vänta vänta. Och strula med soc under tiden.

Fast blir det så nu, att de lämnar mig flytande under de där månaderna jag väntar på besked, då fortsätter jag såklart jobba på Skärmateljén.
Jag vet inte om jag enligt lag får det, men det måste ju vara bättre att jag fortsätter arbetspröva där medan jag väntar, än att jag går ner mig totalt som jag gjorde i fjol, right?

Jag är så less på att vara i den här cirkusen. Jag vill bara jobba och må bra, det är det enda jag vill. Eller, jag behöver inte heller må BRA, jag är görnöjd om jag bara mår OK.
Jag kräver inget perfekt liv där jag studsar fram på små rosa moln. Bara jag slipper de svarta molnen som alltid förföljer mig och lindar sig runt mig.

Just ja, handläggaren från Fk sa en jävligt fin och pedagogisk sak där på mötet. Hon är ju för härlig.

Hon sa något i stil med "Jag vet inte riktigt vad vi ska göra, du har ju gått här så länge, nästan 2 år. Det är längre än vad folk brukar behöva hjälp av oss. Jag vet inte hur vi ska kunna hjälpa dig mer än så här."

Det kändes som en käftsmäll att höra, och det enda jag ville säga till svar var
"Det är väl i så fall att avrätta mig, det är väl det bästa. Då slipper ni mig och jag slipper mig själv".
Men jag sa inte så, väluppfostrad som jag är. Jag höll käften, som vanligt. Och tänkte den meningen i huvudet i stället *harkel*

Snacka om att min Fk-handläggare behöver gå en kurs i pedagogik eller psykologi eller fan vad som helst. Hon hade ju lika gärna kunnat säga att jag är ett hopplöst fall och att de ger upp nu. Att jag får gå på soc hela livet och fortsätta må dåligt och inte få livet att funka.
Herre hjärtanes, ska man skratta eller gråta? (när jag tänker efter så grät jag då, så då kan jag kanske skratta nu)

Jaja, karusellen fortsätter.

Jag sa att jag antagligen inte kommer fixa att hitta en ny arbetsprövningsplats under de här sista två månaderna, utan att jag gör så att jag stannar kvar på Skärmateljén under den tiden och sen får vi se.
Af-handläggaren verkade halvt acceptera det, men det kanske bara var för att arbetsterapeuten var med och för att hon höll med om att det skulle vara en väldig påfrestning för mig att byta ställe nu.

Nu ska jag försöka sluta tänka på Af och Fk. Jag ska bara se till att få in min ansökan till Fk, sen får jag försöka släppa skiten och så får det gå som det går.

Nu ska det iaf bli lite kvällsfika, nedvarvning (tar ju några timmar för min del) och sen sängen. Så jag vaknar i tid och får jobba imorgon :D

Magsjuka

Det som började med en helt vanlig känsla av att jag nog bara vara trött efter Magnus snarkningar, systerbesök, läkarbesök och pumpstart utvecklades senare till magsjuka.

Japp, fröken apa har haft magsjuka :(

Jag tror det är över nu, fast vågar fortfarande inte äta vanligt.
Man ska aldrig säga hej förrän man har hoppat över bäcken, men jag tror nästan att jag hoppat över bäcken nu, så jag vågar säga hej och därför vågar jag säga att jag HAFT magsjuka.

Idag har jag ätit en tallrik yoghurt som gick bra (förutom illamående), sen drack jag en mugg blåbärssoppa och åt två vita mackor vid middagstid, och det gick bra det oxå (förutom illamående där oxå då).

Det bubblar och gör lite ont i magen när jag äter nåt, men det är det enda som händer. Och så blir jag väldigt illamående då, men det tar jag så gärna så.

Jag tror det är första gången i hela mitt liv jag har magsjuka som visar sig "nedervägen". Kanske att jag haft det en gång förut, kommer inte riktigt ihåg, men ett som är säkert är att magsjuka för mig är lika med kräksjuka.
Men inte den här gången.

I onsdags tog jag mig inte iväg till jobbet för jag mådde så himla konstigt. Illamående och kände mig helt slut. Tänkte att det var för att jag inte sovit så bra.

Torsdag hade jag möte med Af och Fk igen, och jag trodde inte jag skulle fixa att ta mig in till stan för att avverka det där mötet.
Jag mådde groteskt illa och trodde jag skulle spy när som helst. Jag tog med mig en spypåse och tog mig iaf iväg.

Efter mötet hjälpte Magnus mig att handla lite mat i stan eftersom jag kände mig så förbannat konstig, sen åkte jag hem.

Jag kom hem och kanske jag åt något, kanske jag inte gjorde det, kommer inte ihåg.

Sen släppte jag en fis. En fis som var mer än fis, det insåg jag ganska snabbt.
Och jag var ofantligt tacksam över att jag fick släppa denna "fis" i hemmets lugna vrå istf ute på stan några timmar tidigare.

När jag sen stod och sköljde av mina fisiga trosor kom både Zuma och Zelma och undrade vad jag höll på med.
Efter ett tag hör jag mig själv stå och förklara för dom att "mamma är sjuk, mamma bajsade på sig lite och därför måste mamma skölja rent trosorna, annars kommer det lukta väldigt illa".

Då insåg jag att jag nog fan inte är som andra människor här i världen. Jag är en crazy cat lady. Big time.

Vem fan står och förklarar för katterna att "mamma har bajsat på sig"? Snacka om att känna sig som ett miffo..

Nåväl. Nu har jag haft några dagar med rännskita, fast inte så illa som jag förstått att det kan vara, så det har nog bara varit en mild magsjuka.
Det tackar vi för, man blir ju så kall om rumpan när man får sitta på toa länge.

Blåbärssoppa har varit min huvudsakliga föda under dessa dagar, men i fredags kväll var jag så förbannat hungrig att jag kokade lite morotsslantar som jag försökte äta. Det gick så där.

Zuma och Zelma tyckte dock det var ganska roligt att leka med dessa morötter, det upptäckte jag morgonen efter då jag fick förbanna mig själv över att jag låtit morotstallriken stå framme på diskbänken under natten.


Några av morötterna som vilddjuren spridit ut här och där i lägenheten



"Vi förstår inte heller hur morötterna hamnat där, morsan" (om ni tittar noga på bilden så ser ni hur Zelma panikartat försöker hindra mig från att skaffa framtida bildbevis för händelsen)

I natt kunde jag inte sova för att jag hade ont i magen och mådde illa, antagligen för att jag åt två mackor igår kväll när magnus kom.
Ängeln hade köpt med sig blåbärssoppa, nyponsoppa, vitt bröd och kakor (jag tyckte, trots min magsjuka, att det ju faktiskt ändå var lördag). Och Resorb, vätskeersättningen ni vet. Gudomligt.

Igår kväll, efter lite Resorb och blåbärssoppa fick jag äntligen gå på toa och kissa. Så skönt!
Ja, det kan låta som en ganska banal sak att få gå och kissa, men när man inte haft nåt att kissa på en hel dag (och natt), då blir man ganska glad när man märker att kroppen faktiskt plockat upp en del av det man tuggat i sig :)

Jag måste för övrigt bara säga att det finns en bok som är jättebra, "Mormors husapotek" heter den och den innehåller alla tänkbara huskurer. Den är jättebra - när man är frisk.

När man redan sitter där på toan med kall rumpa (och svidande bakdel) och inser att man inte kommer ta sig utanför dörren på ett bra tag, och man bläddrar febrilt i denna bok för att hitta några bra majsjukeråd, då känns det ganska främmande att ställa sig och koka hallon, blåbär eller göra risavkok (koka riset typ en timme och bla bla bla).
Då är den där boken ganska värdelös kan jag säga, bara så ni vet.

Jag måste hoppa i säng nu, får skriva mer nån annan dag.
Egentligen gick jag bara in här för att visa ett par skor jag såg och som jag blev heeeelt kär i, sen tänkte jag sova. Det skulle gå så där snabbt som jag alltid tänker att saker ska gå för mig.
Nu fick ni i stället höra min fishistoria, sorry, men jag måste ju skriva om allt stort som händer i mitt liv *harkel*

Här är iaf skorna, är dom inte fantastiskt fina?!

Systerbesök, pump och Seroquel

Jag började sakta komma tillbaka efter en rejält körig vecka, men i natt sov Magnus här och snarkade som fan, så nu är jag ganska avtrubbad igen.

Magnus är jättesöt, men jävlar i min låda vad han snarkade!
Jag gick aldrig och la mig på soffan, som jag gjort tidigare gånger, men det spelade nog ingen roll för jag hade antagligen inte kunnat sova ens på soffan.
Japp, så högt snarkade han ;)

Så, vad har då hänt senaste tiden?

Syrran och töserna var här och hälsade på 19-23 mars. Helt underbart var det.

Vi avverkade Naturhistoriska, Göteborgshjulet, Universeum och Slottsskogen på de tre hela dagar de var här.
Det var fullspäckat schema varje dag och Ebba hade det lite jobbigt eftersom hon "inte sover i göteborg, bara hemma", men fy vad roligt vi hade det.


Göteborgshjulet, 60 meter högt :)

Töserna är ju heeeelt underbara, det var så mysigt att få umgås med bara dom i några dagar.
När jag är uppe i Sundsvall blir det ju alltid att jag får klämma in dom typ en enda dag, och det blir ingen riktig kvalitetstid, så det här var helt perfekt.

Tova ska flytta hit när hon blir stor, det bestämde hon sig för andra dagen (eller var det redan första dagen?) eftersom hon tyckte väldigt bra om Göteborg.

Hon frågade hur gammal jag kommer vara när hon flyttar hit, och då sa jag att om hon är 20 när hon flyttar hit så kommer jag vara 43.
"Så gammal!?" sa hon då med stora ögon.

Sen frågade hon mig om jag kommer vara skrynklig då. Mitt svar på det blev att jag nog kommer vara skrynklig (och att jag redan är lite skrynklig), men att vi kan ha jättekul ihop ändå.
Hon är ju så söt :)

Tova konstaterade också att "moster fisen måste vara tokig i katter", vilket ju faktiskt är en helt riktig iakttagelse.

Vi hade även en fin liten diskussion på spårvagnen en dag, Tova och jag.

Det stod några utländska (jugoslaviska?) killar en bit från där vi satt, de var väl 20-30 år och försökte se allmänt häftiga ut. Diamantörhängen och skinnjackor och märkeskläder, ja ni vet.
Då viskar Tova till mig: "Fisen, försöker de där killarna vara coola?" Klockrent ju!

Så då fick vi ta en liten diskussion om NÄR man egentligen är cool.

Man är ju inte cool om man försöker att vara det, då blir man ju bara lite töntig. Cool är man om man är sig själv, precis den man är och inte försöker vara på något annat sätt.

Så där fick Moster Fisen chans att ösa lite bra tankar över lilla Tova och hoppas att lilltjejen formas till en som inte försöker vara cool ;)

Det var många intressanta diskussioner under dessa dagar kan jag lova. Barns tankar är ju helt underbara haha

Ebba sov som sagt inte i göteborg, hon sover bara hemma, så hon kom smygande ut i vardagsrummet på morgnarna och fick titta på barnprogram medans jag låg kvar i soffan och försökte småvila lite.

En dag fick vi faktiskt sovmorgon ända till 7.15 (halleluja!), då var alla lite gladare på förmiddagen. Sen på eftermiddagen dalade allas humör lite grann, men vi tog oss igenom dagarna utan bråk (antagligen mycket tack vare en bulle, en glass osv haha).

Ebba är ju så himla söt. Ett riktigt litet kakmonster är hon kan jag lova. Eller godsaksmonster är väl bättre benämning på henne. Allt som är "onyttigt" tycker hon om.

När vi åt en semla (skitstor!) så trodde man att hon var spyfärdig efter sista tuggan, men nej då, då ville hon ha en till.

När vi skulle beställa pizza till ungarna (jag och syrran tog sushi) så var det jätteviktigt för Ebba att hon skulle få en "jättestoooor" pizza.
Som tur var hade inte pizzerian barnpizzor, så hon behövde aldrig oroa sig för storleken ;)

När vi tog fikapaus på Universeum så tog tjejerna och syrran en varsin glass, och jag tog en muffin. När Ebba ätit upp sin glass kom hon på att hon ju inte alls hade velat ha glass, hon hade ju egentligen velat ha en muffin hon också haha

Som sagt, hon är ett godsaksmonster :)

Dagen efter de åkt hem så skulle jag vara ute på hisingen kl.8 för att sätta på insulinpumpen.
Jo, jag var ganska trött den morgonen. Och morgonen efter när det var samma tid som gällde. Och morgonen efter det, då jag skulle upp och hjälpa Fröken Anka och KanOlov att flytta ;)

Nu har jag haft pump sen i torsdags morgon och hittills har det gått ganska bra.

Jag har haft problem med att ställa in doserna (både "grunddosen" och "måltidsdoserna"), men förhoppningsvis fixar det sig tids nog.
Jag har legat skyhögt och jag har legat lågt, ibland med bara nån timmes mellanrum. Inte bra för kroppen, men det är något jag får ta så här i början.



Pumpen ger i alla fall en väldig frihetskänsla.

På kvällarna behöver jag inte ta någon kvällsspruta, och på morgnarna kan jag ta lång lång sovmorgon om jag vill, för jag behöver inte ta min morgonspruta. Gött som fan :)

Det är så små saker som gör att livet känns lite lättare.

Jag behöver inte slita fram sprutor varenda gång jag ska äta något, om jag behöver extra insulin så trycker jag bara på pumpen så sprutar den in lite extra.

Jag känner mig helt enkelt inte lika låst vid diabetesen, och det är verkligen GULD VÄRT.
Nu är jag ju såklart fortfarande väldigt låst eftersom jag måste ta blodprov hela tiden och skriva upp hur mkt insulin jag tar, vad jag äter och hur blodsockret ligger före och efter mat.
Men tids nog tror jag att det kommer kännas som en väldig frihet.

På nåt konstigt sätt känner jag mig inte lika sjuk nu när jag har pump, trots att värdena svängt hejvilt sen jag började med den.
Kanske för att jag märker att, trots att jag svänger i blodsockret just nu, så innebär pumpen en otrolig möjlighet att ha ett jämnt blodsocker under hela dagen. Det har jag ju aldrig riktigt uppnått med sprutor.

Tänk om det skulle gå så bra att jag faktiskt inte behöver oroa mig för blodsockret varenda vaken sekund, fy vad gött det skulle vara :)

Jag var hos psykläkaren förra veckan, hon ska ju skriva ett läkarutlåtande åt mig som jag kan ge till försäkringskassan.

Hon vill att jag ska prova en medicin som heter Seroquel i väldigt låg dos.
Den kan tydligen hjälpa mot ångest, depression och sömnproblem (jag blir ju aldrig riktigt utsövd, även om jag sover, och jag har väldigt svårt att komma till ro på kvällarna).

Det låter ju jättebra. Men samtidigt känns det väldigt läskigt.

Det är en antipsykotisk medicin, som man normalt ger till schizofrena och bipolära patienter, och biverkningarna i början kan vara ganska rejäla.

Hon sa att bara man står ut de första 2 veckorna, då biverkningarna är som värst, så brukar man må bättre. Men biverkningarna är tydligen ganska skrämmande.
En del slutar med medicinen innan de sett resultat av den eftersom de inte klarar av biverkningarna.



Tydligen kommer jag bli groteskt trött. Iofs är det inget nytt för mig, men en del beskriver det som att de kan sova dygnet runt och känner sig som en zombie. Att de blir avtrubbade.

Sen kan man få yrsel och blodtrycksfall vilket kan leda till svimning eller fall. Blodtrycksfall har jag ju redan så fort jag rör mig, så vad det blir av det är ju lite spännande att se. Eller "skrämmande" kanske är ett bättre ord...

Sen kan blodsockret höjas.
Företaget som gör denna medicin fick en storstämning på sig i USA, jag tror det var runt 26000 stämningar i 1, just pga risken att utveckla diabetes, plus väldig viktökning.

Risk att utveckla diabetes är ju inget jag behöver oroa mig för eftersom jag redan är 100% diabetiker, men högt blodsocker kan ju ställa till det.

Och sen viktökning. Herre hjärtanes, tänk om jag går upp ännu mer i vikt! Hur ska jag klara av att hantera det???

Läkaren sa att när jag börjar ta den så kan jag räkna med att jag inte kommer klara av att jobba första och ev. inte heller andra veckan. Så man blir tydligen groggy, big time.

Jag har bokat in en telefontid med min diabetesläkare om två veckor så jag får höra vad han säger om det här med blodsockret i kombination med Seroquel.
Sen får jag se hur jag gör, om jag provar eller inte.

Jag har en väldig respekt för piller, det har jag alltid haft.
Jag vill bara stoppa i mig sånt som jag verkligen "behöver", och jag vet inte hur det är med det här pillret. Behöver jag det?

Jag har fastnat i depression och ångest, men det kanske finns någon annan väg ut, eller har jag testat allt?

Något som är väldigt bra med Seroquel är att den inte är vanebildande. Jag är ju livrädd för allt sånt.
Men alla bieffekter får en ju onekligen att tveka till att börja käka den.

Jaja, vi får se vad det blir. Jag tänkte prata med diabetesläkaren först och även utforska så mkt jag kan om Seroquel, sen får vi se hur jag gör.

En dag med fullt ös

Idag har jag:

Vaknat trots att jag missat att ställa väckarklockan.
Försovit mig men ändå bara kommit 1 timme sent.
Skurat saker.
Packat 2 bilar och 1 släp proppfullt.
Packat ur 2 proppfulla bilar och 1 lika proppfullt släp.
Burit saker.
Lyft saker.
Dragit saker bakåt.
Skjutit saker framåt.
Släpat saker.
Gått i trappor så det räcker för i år.
Pustat, stönat och stånkat.
Svettats.
Haft en "Jessica-rygg" (dvs en sjöblöt rygg).
Snorat.
Snytit mig minst 15 ggr.
Haft högt blodsocker.
Haft lågt blodsocker.
Ätit en grekisk sallad i rulle (istf falafelrulle).
Ätit ett wienerbröd och en munk.
Haft stunder då armarna vägrat lyfta ngt mer/benen vägrat ta ett enda trappsteg till.
Haft stunder då kraften kommit tillbaka.
Varit en flyttgumma från 10 till 18.30.

Jag har helt enkelt hjälpt Fröken Anka och KanOlov att flytta :-D

Och detta fixade jag trots att det bara är dag nummer 3 med insulinpump, jag är redigt imponerad kan jag säga.

Jag tror pumpen kommer bli skitbra för mig, bara jag får koll på hur mkt insulin jag behöver och lär mig att tänka om i doseringarna :-)

Nu är det hopp i säng som gäller och jag tänker INTE ställa ngn väckarklocka inför imorrn. Nä, imorrn ska det fan sovas!

Published with Blogger-droid v1.6.7

kravel uppåt

Efter en period av groteskt depressionstillstånd verkar fröken apa nu ha kommit ut på andra sidan.
Som hon alltid gjort hittills och förhoppningsvis alltid kommer göra.

Jag har tillbringat de senaste veckorna (speciellt efter mötet med Af och Fk) mest liggandes på soffan och känt mig helt tom. Och har jag känt något så har det varit en grotesk ångest.
Det har varit tufft, tuffare än jag nu vill erkänna. Men det är skit samma, för nu vänder det förhoppningsvis.

Igår och idag tog jag mig iväg till jobbet. Yeeehaaa!

Jag vet inte varför jag helt plötsligt kom iväg, men igår när jag vaknade så kände jag bara att jag helt bestämt skulle iväg. Och jag kom iväg.

Jag antar att jag hade nått den där "nu pallar jag inte mer"-gränsen, då man fasiken blir rädd för sitt eget mående.
Jag nådde botten, och igår morse började jag kravla mig upp igen.

Jag var less på att ligga i den där bottensörjan, jag behövde sparka skiten ur ångesten och ur mitt mående. Och det gjorde jag.

Så någon slags självbevarelsedrift verkar jag ju uppenbarligen ha, det får vi minsann vara glada för ;)

Det har varit jätteskönt att få jobba igen, även om det gått trögt eftersom jag fortfarande mår som jag gör.

Men jobbet är ju en del av vägen till ett bättre mående, så enkelt är det liksom.

Rutiner och att få göra saker som får en att känna sig "nyttig" är A och O.
Och det vet jag, tro mig, det VET jag.
Men när jag är på botten så fungerar det inte, då är det som att det är någon annan som styr min kropp..

Det är en jävligt obehaglig känsla, att känna att man totalt tappat kontrollen över ALLT.
Men, känslan försvinner tids nog.

Just nu känner jag att jag skiter i vad Af och Fk säger, att de tycker jag ska leta en ny arbetsprövningsplats där jag har chans till anställning.

Frågar de får jag säga som det är, att det är för mycket för mig att börja röra till sysselsättningen just nu, att jag helt enkelt inte pallar det.
Och det får jag säga till läkaren också som jag ska till om två veckor.

Och sen kör jag på där på Skärmatéljen. Även om jag bara har 2 månader kvar som jag får vara där så är det ju ändå 2 månader. Och 2 månaders jobb kan göra mycket för mitt mående.

Jag går helt enkelt emot Af och Fk, och kör i stället mitt eget race. Jag tar helt enkelt saker i min egen takt.
Kanske jag får skit för det längre fram, men just nu bryr jag mig faktiskt inte i det. Här och nu är det som gäller. Här och nu.

Nåt som INTE är här och nu, det är en tripp till Rusta som jag måste göra när jag fått pengar. Jag har blivit kär. I en matta :)

Den kostar pengar, JA, och jag vet inte än om jag kommer ha råd med den, men ack så fin den skulle vara i mitt kök när det är färdigmålat (det går sådär *harkel*)!



Blir man inte helt glad av den?!

För övrigt kommer jag inte få en grön insulinpump, dom hade inte den på lager. Det blir en silver i stället, görtråkigt :(
Men 24:e mars smäller det, då ska jag inleda mitt insulinpumpstest :)

Ska ge mina kära barn kvällsmat nu, sen ska jag nog ge mig själv det också. Sen blir det faktiskt sängen.

Panikstäd

Idag var jag ledig från jobbet (fast jag har ju inte tagit mig iväg senaste två veckorna, så det var väl egentligen som vilken dag som helst, bara det att jag slapp ha dåligt samvete över att jag var hemma).

Tvätt var inbokad. Japp, här skulle det minsann tvättas, både kläder och mattor.

Tvätten började 11, så jag kände mig ganska snopen när jag slog upp ögonen och såg att klockan var närmare ett. Ingen tvätt alltså. Den är nu ombokad till lördag (kl 14, finns inte en chans att jag sover SÅ länge) och det är väl egentligen inte hela världen.

Att jag sov till ett är helt sjukt. Alltså riktigt jädra sjukt. Jag hade ställt klockan på nio, men snoozade till tio.
Sen ställde jag om väckarklockan till kvart i elva eftersom "då hinner jag ju ändå plocka ihop allt som ska tvättas och gå till tvättstugan i tid". Yeah right.

Jag vet att jag bände upp ena ögonlocket runt 12 och bara konstaterade att tvätten var körd och så sket jag i klocka och allt.

Så jag klev upp strax efter ett. Japp, det är sjukt. Helt sjukt. Men så är tydligen mitt liv just nu.
Det gick verkligen inte att släpa sig upp tidigare, hela kroppen (och huvudet) var som cement.

Jag käkade lite brunch (risgrynsgröt), sen började jag faktiskt diska, trots att hela kroppen skrek ett enda stort NEJ till det hela.

Sen överraskade jag mig själv (och framför allt mina demoner) och messade Magnus och sa att hans mamma fick följa med hit senare på dagen om hon ville, bara han sa till i tid i så fall, så jag hann dammsuga.
Hans mamma ville följa med, så det blev panikstädning några timmar där för mig.

Men tro det eller ej, jag hann fasiken allting, till och med skrubba toan och göra mig i ordning :)

Magnus flyttade till sitt nya tillfälliga hem idag. Ett "bedömningsboende" eller vad man ska kalla det.
Eftersom han bedöms vara suicid och allmänt sned i huvudet (precis som jag), så vill soc att han ska bo på ett bedömningsställe ett halvår innan de ger honom en lägenhet. De ska helt enkelt bedöma hur bra han klarar sig själv, speciellt när han har sina svackor. 6 månader ska han bo där, sen ska han få lägenhet.

Ett riktigt jävla lyxhem verkar det vara, det kan jag lova.
Det är som en studentkorridor, fast med personal som fixar mat osv. Sen kan dom hjälpa en att komma iväg till ens sysselsättning (om man har nån).

Alla borde få bo på ett sånt ställe när de har det jobbigt i livet, det låter ju helt perfekt ;)
Det är ju precis vad man behöver när man inte har kraften att själv klara av allt vardagligt.

Tänk vad bra om nån kunde komma hit varje dag, slita upp mig ur sängen (fast det tror jag inte dom gör där på boendet *harkel*), se till att jag gör mig i ordning och att jag kommer iväg till jobbet.

Och tänk vad gött att inte behöva tänka på maten, man skulle veta att man alltid får i sig alla måltider man behöver.

Vilken jävla lättnad det skulle vara! Eller är det bara jag som tycker det? ;)

Nu har jag iaf ett städat hem, så jag behöver inte ha ångest över det. Det får vi tacka Magnus flytt för eftersom det var efter den han och hans mamma kom hit och hälsade på.

Och jag har nu träffat Magnus mamma för första gången, så det behöver jag inte heller ha ångest över. Jag har ju pratat med henne i telefon förut, men jag har aldrig tagit mig hem till dom. Nu är det iaf överstökat, och hon var inte farlig alls.

Imorrn är det fredag. Sista chansen för mig att ta mig till jobbet denna vecka. Jag håller tummarna stenhårt för att jag fixar det. Jag måste verkligen fixa det.

Mail från Af

Jag mailade min handläggare på Af förra veckan för att påpeka 2 saker jag reagerade på i den nya handlingsplanen hon skickade mig.

Den första grejen jag reagerade på var ett rent fel.

Hon hade skrivit att jag går hos kurator på vårdcentralen i Gamlestaden. Det gör jag definitivt inte, jag är inte ens listad på den vårdcentralen.
Jag går hos en arbetsterapeut på psykiatriska mottagningen i Gamlestaden.

Så mkt lyssnar hon på vad jag säger. Pucko.

Den andra grejen var att hon skrivit att jag skulle leta en ny arbetsprövningsplats.

Jag kände mig som ett stort frågetecken när jag läste det.
Så förstod inte jag det när vi hade mötet. Eller, rättare sagt - så SA inte hon när vi hade mötet.

Jag ifrågasatte det påståendet, undrade om det verkligen var vad vi kommit överens om.
Sen sa jag oxå att med tanke på vilket skick jag är i just nu så fixar jag inte att leta en ny plats, jag kommer bara må sämre av det. Förändringar och jag är ju liksom inte direkt en bra kombination.

Och hur fan ska jag kunnat hitta nåt nytt ställe som vill ha mig innan sista maj? Och som dessutom vill anställa mig efter det?

Pucko.

Jag fick ett svar idag som lät så här:

"Hej Jessica

Beklagar att det blev fel med kontakter med vården, kommer att rätta till det
och sända en ny handlingsplan till Dig.

Vad det gäller den andra punkten att Du ska försöka finna en ny
arbetsprövningsplats så stämmer det.
Du får vara kvar på Skärmateljén under tiden Du söker efter nu prövningsplats.
Om det är så att Du mår så dåligt och inte klarar av något så är det bra om Du
med hjälp av din arbetsterapeut besöker läkare och lämnar ett sjuk intyg om
detta till Försäkringskassan."

Jag läste det alldeles nyss och det kraschade till lite lagomt i mitt huvud.

Hur ska jag klara av att leta efter en ny plats när jag (just nu) inte ens klarar av att ta mig till min nuvarande plats? Hur ska jag kunna sälja mig själv när jag inte ens har energi till att ta en dusch?

Och ska jag vara tacksam över att jag "får kvara kvar på Skärmateljén under tiden (Jag) söker efter ny prövningsplats"?
Men gud vad snälla ni är då som låter mig ha kvar den lilla trygghet jag lyckats bygga upp där på Skärmateljén, under tiden som jag ska försöka riva upp denna trygghet.

Idioter. (eller så är det jag som är idioten i sammanhanget eftersom det är jag som är den "sjuka")

Jag är så less på den här cirkusen. Jag vill inte vara i det här förbannade ekorrhjulet längre. Jag vill bli "frisk" och klara av att ha ett liv, precis som de flesta andra människor.

Varför är det så förbannat svårt???????

Pulvret

Hm.. Vad ska jag säga om parmesanpulvret? Det smakade inte direkt parmesan, det smakade mest mjöligt...
Fast det påminde pyttelite om parmesan, så det får fungera i brist på "riktig" vegetarisk parmesan..

Parmesanprovning

Spänningen är olidlig, nu ska jag för första gången smaka på det vegetariska parmesanpulvret. Spaghetti och köttfärssås, finns det nåt bättre att he pulvret på? ;)

Trumvirvlar tack!

Pump och parmesan!

Så, vad blev det av denna dag?

Det blev iaf inget stadsbibliotek (tack gode gud för att man kan låna om böcker på nätet), ingen kattsand och inget åhléns (skulle köpa täcktjosan till ansiktet).

Men, det blev i stället apoteket, banken (för att sätta in återbetalning till mamma från SJ:s inställda tåg i julas), lite mathandlande och snusköp.

Så jag fick ärenden gjorda, men inte dom jag tänkt mig. Kattsand och Åhléns får jag ta imorrn efter jobbet.

Först höll jag inte alls på att komma iväg, men Magnus var tvungen att dra iväg till banken och hämta ut sina pengar (han har inget bankomatkort) och det skulle han göra i Gamlestaden så jag hängde på.
Skillnaden mellan att uträtta ärenden i Gamlestaden och uträtta ärenden i stan är att man inte behöver få utseendepanik när det bara gäller Gamlestaden.

Med andra ord behöver jag inte täcka över ansiktet med kräm innan jag drar dit, vilket jag alltid måste om jag ska till stan, så då kändes det genast lite lättare att uträtta ärenden.

Väldigt gött att få lite saker gjorda, nu är min "att göra"-lista bara 1 meter lång.

Jag fick recept från diabetessköterskan med posten idag. Recept på massa saker som jag inte kände igen namnen på. Med andra ord är det massa insulinpumpssaker, vilket givetvis innebär att det snart borde vara insulinpumpsstart. Yeehaa! :)

Jag ser jättemycket fram emot att få prova pump, men är självklart också lite nervös.
Men det känns som att det nog kan funka för mig nu (när jag var tonåring ville jag ju inte ha en bara pga att det då syntes att jag är diabetiker). Det är ju helt otroligt vilken frihet en pump kan innebära.

Hoppas hoppas hoppas att jag kan vänja mig vid att ha en liten manick fäst i magen dygnet runt, det skulle vara såå bra.

Det fanns tre pumpar jag kunde välja mellan, alla hade lite olika funktioner. Till slut valde jag iaf Anima 2020 (jag vet, görspace-igt namn!) och bad att få en grön om det gick.
Jag kommer inte riktigt ihåg varför jag valde just den, men den hade väl nån bra funktion som passade mig.

Så här ser den ut:



Ganska fin, eller hur?

Nu är det bara att vänta på att diabetessköterskan hör av sig om datum när den ska sättas.
Man måste ta ledigt från jobbet torsdag, fredag och måndag, så man har några dagar då man bara kan fokusera på pumpen. Fullt förståeligt. Och antagligen görviktigt för mig som är lite lätt disträ *harkel*

Jag hittade något otroligt trevligt idag på Konsum, nämligen vegetarisk parmesan! Alltså utan löpe. Förstå vad jag har letat efter det!!!!
Det är sånt där parmesanpulver, ingen ostbit, men det är ju skit samma, det var ju ändå vad jag mest hade hemma när jag fortfarande åt den vanliga.

Det har inte funnits någonstans alls, jag har inte ens hittat det på nätet. Men tro på fan, när vi var på Konsum idag så hade de gjort i ordning en jättefin vegetarisk/vegansk hylla med diverse grejer på, bland annat parmesanliknande ost.

Fy fasiken vilket bra initiativ! Jag var tvungen att säga det till kvinnan i kassan oxå, att jag tyckte det var skitbra, och hon skulle framföra det även om hon inte själv sett hyllan.



Nu har jag ännu inte smakat denna underbara nyhet, kanske den bara smakar konstigt, men om den bara smakar pyttepyttelite parmesan så räcker det fint för mig. Jag får återkomma med smakutlåtande ;)

Nu är det dags att hoppa i säng, annars stänger jag väl av väckarklockan imorrn bitti och det vill vi INTE. Nej, imorgon vill vi KOMMA IVÄG TILL JOBBET. Japp, det vill vi.