Idag har varit en bra dag.
Trots att jag var trött.
Trots att jag fick snyta mig i busstidtabellen på spårvagnen eftersom jag glömt snorpapper och snorar som bara den just nu.
Trots att jag blev försenad en halvtimme till jobbet.
Trots att jag fick göra om ett ganska stort maskinspänningsmoment två gånger på jobbet (svårt som fan det där, men Eva-Lena sa uppmuntrande att det minsann tar ett antal gånger innan man får till det).
Trots att spårvagnen inte gick när jag skulle hem, så jag kom hem först 19.45.
Ja, det var en bra dag. Såååå skönt.
Jag behöver bra dagar tror jag bestämt. Bra dagar GER energi, dåliga dagar TAR energi.
Enkel matematik ger då att ju fler bra dagar man får vara med om, desto piggare blir man. Och gladare. Det låter ganska fint tycker jag.
Skött maten har jag också gjort idag. En sån sak är ju oxå lättare när man har en bra dag.
Allt funkar helt enkelt mkt bättre under en bra dag. Simple as that.
Nu ska jag bara softa lite framför tv´n innan det är dags för sängen. Imorrn blir det jobb igen. Och så får jag träffa min fina Magnus :)
torsdag 27 januari 2011
onsdag 26 januari 2011
Samma gråa visa, hela tiden...
Det är så mycket jag borde skriva, men ack så lite ork.
Jag är så trött på att vara trött, seg och grå. Kan pyttelite energi och glädje snälla få glida in i mig nu snart? Tycker det börjar bli dags..
Jag hade möte med Af igår, min handläggare kom till Skärmateljén. Det är första gången hon är där sen jag började arbetsträna, och oj vad positiv hon var. Och oj vad hon försökte få Eva-Lena att känna att hon visst har råd att behålla mig när jag blir utförsäkrad.
Till saken hör att Eva-Lena knappt kan plocka ut någon lön till sig själv, så hur fan ska hon ens kunna lägga ett par tusen på mig?
Helt plötsligt var iaf utvecklingsanställning aktuellt. När jag frågade om det på förra mötet var det ett stort blankt nej jag fick till svar, men nu har hon tydligen ändrat sig (eller läst på lite bättre).
Annars är det nystartsjobb som gäller.
Men inget av de alternativen funkar för Eva-Lena, så det är ganska kört.
Men, jag klurar som bara den på en möjlig lösning ändå.
Om jag blir utförsäkrad (egentligen finns det inget "om", men jag får inte lika stor panik om jag använder det ordet *harkel*) så kommer jag antagligen hamna i det där 3-månadersprogrammet som Af har för alla stackars utförsäkrade.
Efter de 3 månaderna kan man söka sjukpenning igen, börja på ny kula liksom. Och då blir det ju rehabilitering igen som gäller, dvs arbetsträning för min del. Och varför då inte fortsätta på Skärmateljén där jag har största förutsättningarna för att lyckas?
Och även om jag inte får sjukpenning igen, utan får stanna kvar i Af´s utförsäkringsprogram så kan arbetsträning ingå i det programmet. Och varför skulle jag då inte få arbetsträna hos Skärmateljén?
Visst, ekonomin blir sämre i såna fall. Det blir alfa-kassa och soc, men det är ju mer värt att vara på ett ställe som funkar än att ha nån tusing mer i månaden och vara på ett ställe där inget ändå funkar.
Vi får se hur det går....
Jag har fasiken inget mer att säga idag.
Jag har gått upp massa i vikt, det påverkar huvudet negativt (och då blir ju såklart matvanorna ännu värre).
Jag är nu jourhem åt två små kattbäbisar (fast ena är nog ett halvår), fullt ös medvetslös (men ack så givande).
Jag vill ingenting, orkar ingenting, samma visa hela tiden. Blir så less på mig själv att det fan gör ont.
Jag är så trött på att vara trött, seg och grå. Kan pyttelite energi och glädje snälla få glida in i mig nu snart? Tycker det börjar bli dags..
Jag hade möte med Af igår, min handläggare kom till Skärmateljén. Det är första gången hon är där sen jag började arbetsträna, och oj vad positiv hon var. Och oj vad hon försökte få Eva-Lena att känna att hon visst har råd att behålla mig när jag blir utförsäkrad.
Till saken hör att Eva-Lena knappt kan plocka ut någon lön till sig själv, så hur fan ska hon ens kunna lägga ett par tusen på mig?
Helt plötsligt var iaf utvecklingsanställning aktuellt. När jag frågade om det på förra mötet var det ett stort blankt nej jag fick till svar, men nu har hon tydligen ändrat sig (eller läst på lite bättre).
Annars är det nystartsjobb som gäller.
Men inget av de alternativen funkar för Eva-Lena, så det är ganska kört.
Men, jag klurar som bara den på en möjlig lösning ändå.
Om jag blir utförsäkrad (egentligen finns det inget "om", men jag får inte lika stor panik om jag använder det ordet *harkel*) så kommer jag antagligen hamna i det där 3-månadersprogrammet som Af har för alla stackars utförsäkrade.
Efter de 3 månaderna kan man söka sjukpenning igen, börja på ny kula liksom. Och då blir det ju rehabilitering igen som gäller, dvs arbetsträning för min del. Och varför då inte fortsätta på Skärmateljén där jag har största förutsättningarna för att lyckas?
Och även om jag inte får sjukpenning igen, utan får stanna kvar i Af´s utförsäkringsprogram så kan arbetsträning ingå i det programmet. Och varför skulle jag då inte få arbetsträna hos Skärmateljén?
Visst, ekonomin blir sämre i såna fall. Det blir alfa-kassa och soc, men det är ju mer värt att vara på ett ställe som funkar än att ha nån tusing mer i månaden och vara på ett ställe där inget ändå funkar.
Vi får se hur det går....
Jag har fasiken inget mer att säga idag.
Jag har gått upp massa i vikt, det påverkar huvudet negativt (och då blir ju såklart matvanorna ännu värre).
Jag är nu jourhem åt två små kattbäbisar (fast ena är nog ett halvår), fullt ös medvetslös (men ack så givande).
Jag vill ingenting, orkar ingenting, samma visa hela tiden. Blir så less på mig själv att det fan gör ont.
lördag 8 januari 2011
mina minnen
Jag vet inte varför, men när jag stod i tvättstugan och hängde upp kläder alldeles nyss så slog det mig att jag kanske borde skriva ner allt som hände förra året. En årskrönika fast inte alls en årskrönika.
Snarare bara en sammanfattning av vad jag minns av 2010 ;)
Januari:
Jag började se ljusningen i min bostadssituation efter allt bråk och all osäkerhet med andrahandslägenheten jag hade. Trots dubbla hyror såg jag ljuset, och 23:e januari klev jag in i den här lägenheten och slocknade 19.30 på min nya fina soffa.
Sista januari gick min aktivitetsersättning ut och jag fick ansöka om ett nytt år med arbetsprövning. Oddsen var inte goda och jag gick omkring som en osalig ande (mer osalig än vanligt) och grävde ner mig mer och mer medans jag väntade på beskedet.
Februari-April:
En enda stor väntan på försäkringskassans besked. Fick ny handläggare på fk vilket gjorde min oro bara ännu större eftersom den förra jag hade var otroligt bra.
Fick söka pengar hos soc varje månad, första två månaderna fuckade de upp utbetalningarna så jag fick betalningspåminnelser med all extra kostnad som det ger.
Heminredning pågick lite smått, trots dåligt mående. Jag hade ju äntligen 70 hela kvadratmeter att göra vad jag ville med :)
En liten skrutt kom till mitt fönster och jag förstod till slut att denna skrutt vara hemlös och blev efter ett tag jourhem åt honom. Lucas fick han heta och han var en helt underbar katt som jag snabbt började älska.
Maj:
Jag fick min ansökan godkänd av försäkringskassan och en obeskrivlig lättnad infann sig. Mitt år skulle härmed börja. En ny chans till arbetsprövning, men först skulle jag med i ett program inom arbetsförmedlingen som skulle hjälpa mig att boosta mig själv lite och få mig att komma på vad jag ville arbetsträna inom.
Jag och svampmannen gjorde slut. Inte ett oväntat beslut, men ack så svårt att ta. Hjärtat krossades rejält, som det gjort så många gånger förr.
En historia av alkohol, tända hopp, alltför ofta släckta hopp osv tog slut.
Min tillit var totalt förstörd, så det var det enda rätta beslutet att ta, men aj så ont det gjorde.
Denna gång stod jag dock på mig, till skillnad från när jag gjorde slut ett halvår tidigare.
Juni-juli-augusti:
Jag började arbetsförmedlingens program/kurs som inte alls var som jag trodde. Jag lyckades iaf hitta några ställen jag kunde tänka mig att arbetspröva på. Alla ställena sa nej.
I juli gifte Fröken Anka och KanOlov sig uppe i Offerdal. Ofantligt fint var det och självklart kom det några tårar under ceremonin. Jag önskar de två det allra bästa, jag är så glad över att de funnit varandra <3
I slutet av denna period hade jag kommit en bra bit framåt när det gällde mig och svampmannens uppbrott. Jag började nog komma ut på andra sidan, fast fortfarande gnagde mycket ur det förgångna.
September:
Jag hittade ett arbetsprövningsställe som faktiskt ville ha mig, nämligen Skärmateljén. Lyckan var total, äntligen började jag komma på fötter och känna att det nog ändå skulle ordna sig för mig till slut.
Oktober:
Första helgen i oktober flyttade Lucas till sin nya familj och jag grät floder. Så ont i hjärtat hade jag inte haft sen jag och svampmannen gjorde slut. Men jag tog mig igenom det, sakta men säkert.
Den stora födelsedagen infann sig. Trevligt folk och halvdan utgång. Lite lagomt gemytligt var det, och jag kände mig inte ett dugg äldre dagen efter ;)
Dagen efter mitt kalas blev jag och Magnus tillsammans, fast vi kallade det inte det då. Jag var osäker på om jag var redo för ett förhållande och Magnus respekterade det fullt ut, så vi kallade det ingenting. Vi lät det bara vara som det var.
November-december:
Mycket tankar om mig och Magnus snurrade runt i mitt huvud under den här perioden, tills jag bestämde mig/var redo för att släppa in honom i min privata sfär. Då blev allt lättare.
Sämre mående i det stora hela, kanske den vanliga höst-/vinterdepressionen. Jobbade massa hela november och även i början av december. Sen började arbetet bli riktigt lidande av mitt mående, hög frånvaro osv...
Mitt julfirande i Sundsvall blev inställt pga dumma SJ och deras dåliga vinterplanering. Julen fick firas hos Ulla-Bella, vilket inte var fy skam det heller, men snopet var det allt och dåligt mådde jag.
Nyår firades hos Ulla-Bella med hennes familj och så Magnus såklart. Fin kväll, men som vanligt kände jag inte så mkt när det var dags att säga "gott nytt år". Jag har nog slutat tro på att nästa år ska bli bättre än det man lämnar bakom sig.
Summan av kardemumman (2010):
Uppbrott från svampmannen.
Flytt till fina lägenheten (MIN lägenhet).
En snäll försäkringskassa som lät mig få ett nytt år med arbetsprövning.
3 utgångar.
En Lucas.
Ett fall i snön medans KanOlov fortsatte att spinna med bilhjulen så jag sprutades ner ganska fint med snö = ett oerhört gott skratt.
Arbetsprövning hos Skärmateljén, vilket var klockrent.
Ett nytt förhållande med världens goaste kille.
Trötthet.
Deppighet.
Kaos.
Lättnad.
Snarare bara en sammanfattning av vad jag minns av 2010 ;)
Januari:
Jag började se ljusningen i min bostadssituation efter allt bråk och all osäkerhet med andrahandslägenheten jag hade. Trots dubbla hyror såg jag ljuset, och 23:e januari klev jag in i den här lägenheten och slocknade 19.30 på min nya fina soffa.
Sista januari gick min aktivitetsersättning ut och jag fick ansöka om ett nytt år med arbetsprövning. Oddsen var inte goda och jag gick omkring som en osalig ande (mer osalig än vanligt) och grävde ner mig mer och mer medans jag väntade på beskedet.
Februari-April:
En enda stor väntan på försäkringskassans besked. Fick ny handläggare på fk vilket gjorde min oro bara ännu större eftersom den förra jag hade var otroligt bra.
Fick söka pengar hos soc varje månad, första två månaderna fuckade de upp utbetalningarna så jag fick betalningspåminnelser med all extra kostnad som det ger.
Heminredning pågick lite smått, trots dåligt mående. Jag hade ju äntligen 70 hela kvadratmeter att göra vad jag ville med :)
En liten skrutt kom till mitt fönster och jag förstod till slut att denna skrutt vara hemlös och blev efter ett tag jourhem åt honom. Lucas fick han heta och han var en helt underbar katt som jag snabbt började älska.
Maj:
Jag fick min ansökan godkänd av försäkringskassan och en obeskrivlig lättnad infann sig. Mitt år skulle härmed börja. En ny chans till arbetsprövning, men först skulle jag med i ett program inom arbetsförmedlingen som skulle hjälpa mig att boosta mig själv lite och få mig att komma på vad jag ville arbetsträna inom.
Jag och svampmannen gjorde slut. Inte ett oväntat beslut, men ack så svårt att ta. Hjärtat krossades rejält, som det gjort så många gånger förr.
En historia av alkohol, tända hopp, alltför ofta släckta hopp osv tog slut.
Min tillit var totalt förstörd, så det var det enda rätta beslutet att ta, men aj så ont det gjorde.
Denna gång stod jag dock på mig, till skillnad från när jag gjorde slut ett halvår tidigare.
Juni-juli-augusti:
Jag började arbetsförmedlingens program/kurs som inte alls var som jag trodde. Jag lyckades iaf hitta några ställen jag kunde tänka mig att arbetspröva på. Alla ställena sa nej.
I juli gifte Fröken Anka och KanOlov sig uppe i Offerdal. Ofantligt fint var det och självklart kom det några tårar under ceremonin. Jag önskar de två det allra bästa, jag är så glad över att de funnit varandra <3
I slutet av denna period hade jag kommit en bra bit framåt när det gällde mig och svampmannens uppbrott. Jag började nog komma ut på andra sidan, fast fortfarande gnagde mycket ur det förgångna.
September:
Jag hittade ett arbetsprövningsställe som faktiskt ville ha mig, nämligen Skärmateljén. Lyckan var total, äntligen började jag komma på fötter och känna att det nog ändå skulle ordna sig för mig till slut.
Oktober:
Första helgen i oktober flyttade Lucas till sin nya familj och jag grät floder. Så ont i hjärtat hade jag inte haft sen jag och svampmannen gjorde slut. Men jag tog mig igenom det, sakta men säkert.
Den stora födelsedagen infann sig. Trevligt folk och halvdan utgång. Lite lagomt gemytligt var det, och jag kände mig inte ett dugg äldre dagen efter ;)
Dagen efter mitt kalas blev jag och Magnus tillsammans, fast vi kallade det inte det då. Jag var osäker på om jag var redo för ett förhållande och Magnus respekterade det fullt ut, så vi kallade det ingenting. Vi lät det bara vara som det var.
November-december:
Mycket tankar om mig och Magnus snurrade runt i mitt huvud under den här perioden, tills jag bestämde mig/var redo för att släppa in honom i min privata sfär. Då blev allt lättare.
Sämre mående i det stora hela, kanske den vanliga höst-/vinterdepressionen. Jobbade massa hela november och även i början av december. Sen började arbetet bli riktigt lidande av mitt mående, hög frånvaro osv...
Mitt julfirande i Sundsvall blev inställt pga dumma SJ och deras dåliga vinterplanering. Julen fick firas hos Ulla-Bella, vilket inte var fy skam det heller, men snopet var det allt och dåligt mådde jag.
Nyår firades hos Ulla-Bella med hennes familj och så Magnus såklart. Fin kväll, men som vanligt kände jag inte så mkt när det var dags att säga "gott nytt år". Jag har nog slutat tro på att nästa år ska bli bättre än det man lämnar bakom sig.
Summan av kardemumman (2010):
Uppbrott från svampmannen.
Flytt till fina lägenheten (MIN lägenhet).
En snäll försäkringskassa som lät mig få ett nytt år med arbetsprövning.
3 utgångar.
En Lucas.
Ett fall i snön medans KanOlov fortsatte att spinna med bilhjulen så jag sprutades ner ganska fint med snö = ett oerhört gott skratt.
Arbetsprövning hos Skärmateljén, vilket var klockrent.
Ett nytt förhållande med världens goaste kille.
Trötthet.
Deppighet.
Kaos.
Lättnad.
inte som jag tänkt mig
Idag skulle ju så fint vara en JAG-dag. Visst, det blir väl lite så, men ändå inte alls som jag hade tänkt mig.
Jag vaknade klockan ett av att lillgrannen ringde, sen har jag mest bara suttit som ett kollo här i soffan. Ätit frukost har jag iaf gjort, duktig som jag är...
Jag har tvätt om två timmar, så kvällen är definitivt räddad, inget snack om den saken. Men oj vad fel det blev.
Jag ville ju vakna och vara åtminstone halvpigg, och sen ville jag sy och mysa med mig själv. Fast mysa med mig själv är ju inte det lättaste, det måste nog erkännas. Jag tycker nog att jag faktiskt är en ganska trevlig person, till och med ganska go. Men ändå trivs jag inte riktigt i mig själv. Vad gör man då?
Jag ska försöka sätta mig och sy lite nu innan tvätten, sen får vi se vad det blir av den här dagen. Töligt när den börjar fel, är så svårt att vända den till en bra dag då.
Tur att det är söndag imorrn, då kan jag sy lite också och bara ta det lugnt. Jag har inget inplanerat då vilket känns oerhört skönt. Kanske det kan bli en skön softardag i stället?
Förresten, när fan är det meningen att man ska använda en textilsax som klipper sicksack??????
Jag vaknade klockan ett av att lillgrannen ringde, sen har jag mest bara suttit som ett kollo här i soffan. Ätit frukost har jag iaf gjort, duktig som jag är...
Jag har tvätt om två timmar, så kvällen är definitivt räddad, inget snack om den saken. Men oj vad fel det blev.
Jag ville ju vakna och vara åtminstone halvpigg, och sen ville jag sy och mysa med mig själv. Fast mysa med mig själv är ju inte det lättaste, det måste nog erkännas. Jag tycker nog att jag faktiskt är en ganska trevlig person, till och med ganska go. Men ändå trivs jag inte riktigt i mig själv. Vad gör man då?
Jag ska försöka sätta mig och sy lite nu innan tvätten, sen får vi se vad det blir av den här dagen. Töligt när den börjar fel, är så svårt att vända den till en bra dag då.
Tur att det är söndag imorrn, då kan jag sy lite också och bara ta det lugnt. Jag har inget inplanerat då vilket känns oerhört skönt. Kanske det kan bli en skön softardag i stället?
Förresten, när fan är det meningen att man ska använda en textilsax som klipper sicksack??????
fredag 7 januari 2011
halkar omkring lite
Herre hjärtanes vad lätt jag periodvis tappar fotfästet, det är nära på skrattretande.
Och jag menar inte "tappa fotfästet" som i att "inte ha fötterna på jorden, dvs att vara snobbig som fan". Nej, när jag pratar om att tappa fotfästet menar jag att halka omkring som ett deprimerat pucko.
Jag har helt enkelt tappat fotfästet den senaste månaden (månaderna?).
Att ta sig till jobbet har varit riktigt riktigt svårt, oftast har jag inte klarat av det.
Antingen för att jag inte vaknat på morgonen, eller så för att jag helt enkelt inte orkat pga att jag mått skit, haft ångest osv.
Eller så har jag varit helt slut i kroppen så att den vägrat följa med mig hela vägen till jobbet.
Då har den suttit kvar i soffan och jag har suttit i den (både i kroppen och i soffan) som en förbenad idiot och förbannat mig själv om och om igen.
Ju mer jag förbannar mig själv över att jag inte klarar av en så simpel sak som att ta mig till mitt jobb (som jag dessutom tycker är ganska roligt), desto sämre mår jag. Sen går cirkeln runt runt runt, och för varje varv blir den bara mörkare.
Jag känner så väl igen det här mönstret hos mig själv, men ändå lyckas jag inte bryta det. Jag går bara åt fel håll hela jävla tiden. Tills depressionsperioden går över av sig själv, vilket den ju alltid gör.
Fast har jag otur tar det ett halvår innan den här perioden är över, då är det ju ganska kört för mig med livet överhuvudtaget känns det som.
Så, jag försöker bryta mig ur det här och försöker komma på alla möjliga (och omöjliga) sätt att fixa mig själv. Det går så där måste jag nog erkänna...
Idag lyckades jag faktiskt ta mig till jobbet *tjoar*.
Jag och chefen gjorde en deal i tisdags (när jag egentligen skulle ha jobbat men vaknade halv fyra på eftermiddagen). Vi sa att hon skulle ringa mig på förmiddagen idag.
Tanken med det var att jag skulle känna lite mer krav på mig att jag måste iväg, men också att jag då kanske lyckas spräcka ångestbubblan jag ofta hamnar i på morgnarna.
Chefen behövde aldrig ringa idag, jag kom iväg ändå. Fast blev en timme sen *harkel*
Men kanske att den taktiken funkar för mig.
Då kan jag ju liksom inte bara stoppa huvudet i sanden och försöka att totalt förtränga att jag måste till jobbet, för då ringer ju faktiskt chefen och "påminner" mig.
I morse hade jag hela tiden i bakhuvudet att hon skulle ringa mig runt tio-elva, så jag kände att jag MÅSTE vara uppe vid den tiden, annars hade jag känt mig jävligt dum.
Det är ju en jädra skillnad motför i fjol när jag var på Lagerhaus. De försökte inte alls hjälpa mig tillbaka när jag hade min helvetiska period där på hösten, de "sparkade" mig ju bara. Eva-Lena (chefen) frågade nu faktiskt hur jag egentligen mår och hur hon kan hjälpa mig att "komma tillbaka".
Att bli sedd och tagen på allvar är tydligen väldigt viktigt för mig. Kanske jag är en sån som inte finns om jag inte syns? (dvs om inte andra människor tar mig på allvar).
Fast så är väl egentligen de flesta här i världen när jag tänker efter, det är ju inte direkt något unikt.
Men ändå, viktigt som tusan. I alla fall för mig.
Idag på jobbet har jag börjat plissera en lampskärm. ATt plissera saker är klurigt som tusan, men kul som tusan. Förhoppningsvis får det mig att ta mig iväg även nästa vecka...
Jag hade tänkt sy och fixa lite när jag kom hem från jobbet, men klockan var ju fasiken åtta när jag hade ätit middag och äntligen satt mig ner, så det blir nog inget av det. Ska försöka lägga mig i bra tid också så jag kommer upp imorrn.
Sömnen funkar inte så vidare bra just nu, jag sover dåligt, har svårt att somna osv, och just därför försöker jag gå och lägga mig i tid, få tillbaka lite sovrutiner liksom. Om det nu går, det visar sig.
Måste ta och ringa psykläkaren också angående sömnen. Kanske sömnen har med nedtrappningen av Xanoren att göra, kanske jag borde ta den på kvällen i stället för på morgonen.
Jag valde ju att ta bort kvällspillret eftersom jag tänkte att jag ju då sover mig igenom ångesten, och det är ju bättre än att ha den där hemska ihålighetskänslan och ångesten på dagarna. Men nu börjar jag omvärdera det lite.
Kanske Xanoren helt enkelt behövs mer på natten än på dagen eftersom jag fasiken inte fixar ett liv med sömnproblem. Och att ta massa annat lugnande på kvällen känns inget vidare eftersom jag då oftast blir seg dagen efter.
Vi får helt enkelt se vad läkaren säger..
Saker man kan få av sin fantastiska chef:
Lyxig hjortronsylt
Olika lyxiga sorters löste
Lyxiga chokladpraliner
Gardiner
Handdesinfektion
Handblåsta glasgrejer
Broderinålar
Doftljus
Underkläder
Som sagt, en fantastisk chef är vad jag har :)
I morgon är det en JAG-dag som gäller. JAG JAG JAG. Och så JAG. Det är allt som morgondagen ska handla om - MIG SJÄLV.
Magnus har varit här ganska mkt senaste månaden, och jag glömmer lätt bort hur viktigt det är för mig med egentid. Jag är ju egentligen en ensamvarg, så enkelt är det.
Individuellt utrymme är ett måste för mig om jag ska palla ett förhållande.
Jag vet det så väl, men glömmer lika väl bort det.
Först när jag börjar kvävas kommer jag ihåg att jag ju faktiskt måste få andas. Fast bättre att komma på det sent än aldrig antar jag *harkel*
Drömmen är i alla fall att jag vaknar ganska pigg i morgon, på min JAG-dag, och är sugen på att sy.
Jag har köpt lite tyger på Ikea som jag tänkt sy gardiner av. Sen ska det sys kuddar till Ebba och Tova. (jag kan för övrigt säga att det är stört omöjligt att hitta turkost tyg i dagens samhälle, bara så ni vet)
Jag och Magnus fixade mina fina hyllor som ska upp i min syhörna, sen när vi väl skulle borra upp dom så satte skitväggarna stopp för det.
Helt seriöst måste det fasiken vara diamant i dessa väggar, hårdare väggar går nog inte att hitta (iaf inte i ett hyreshus). Vi fick till 1 hål och kom halvvägs i hål nr.2. Det är 16 hål som ska borras. Vi gav upp.
Jag får ringa vaktmästaren och se om jag kan få låna hans monsterborr, annars vet jag inte riktigt vad jag gör. Hyllorna ser inte lika fina ut när de ligger på köksgolvet som de antagligen skulle göra uppe på väggarna i syhörnan....
Jag slog på stort och köpte en textilsax på Ikea igår (jag följde med fröken anka), hela 69 kr kostade den.
Jag kom hem, packade upp det jag handlat, la den fina (och tunga) saxen på bordet. Någon timme senare började jag titta lite närmre på underverket. Sååååå typiskt mig, jag hade köpt en sicksack-sax!!!!!
Ibland (ganska ofta) blir jag så trött på mig själv att det fan gör ont.
Och jag menar inte "tappa fotfästet" som i att "inte ha fötterna på jorden, dvs att vara snobbig som fan". Nej, när jag pratar om att tappa fotfästet menar jag att halka omkring som ett deprimerat pucko.
Jag har helt enkelt tappat fotfästet den senaste månaden (månaderna?).
Att ta sig till jobbet har varit riktigt riktigt svårt, oftast har jag inte klarat av det.
Antingen för att jag inte vaknat på morgonen, eller så för att jag helt enkelt inte orkat pga att jag mått skit, haft ångest osv.
Eller så har jag varit helt slut i kroppen så att den vägrat följa med mig hela vägen till jobbet.
Då har den suttit kvar i soffan och jag har suttit i den (både i kroppen och i soffan) som en förbenad idiot och förbannat mig själv om och om igen.
Ju mer jag förbannar mig själv över att jag inte klarar av en så simpel sak som att ta mig till mitt jobb (som jag dessutom tycker är ganska roligt), desto sämre mår jag. Sen går cirkeln runt runt runt, och för varje varv blir den bara mörkare.
Jag känner så väl igen det här mönstret hos mig själv, men ändå lyckas jag inte bryta det. Jag går bara åt fel håll hela jävla tiden. Tills depressionsperioden går över av sig själv, vilket den ju alltid gör.
Fast har jag otur tar det ett halvår innan den här perioden är över, då är det ju ganska kört för mig med livet överhuvudtaget känns det som.
Så, jag försöker bryta mig ur det här och försöker komma på alla möjliga (och omöjliga) sätt att fixa mig själv. Det går så där måste jag nog erkänna...
Idag lyckades jag faktiskt ta mig till jobbet *tjoar*.
Jag och chefen gjorde en deal i tisdags (när jag egentligen skulle ha jobbat men vaknade halv fyra på eftermiddagen). Vi sa att hon skulle ringa mig på förmiddagen idag.
Tanken med det var att jag skulle känna lite mer krav på mig att jag måste iväg, men också att jag då kanske lyckas spräcka ångestbubblan jag ofta hamnar i på morgnarna.
Chefen behövde aldrig ringa idag, jag kom iväg ändå. Fast blev en timme sen *harkel*
Men kanske att den taktiken funkar för mig.
Då kan jag ju liksom inte bara stoppa huvudet i sanden och försöka att totalt förtränga att jag måste till jobbet, för då ringer ju faktiskt chefen och "påminner" mig.
I morse hade jag hela tiden i bakhuvudet att hon skulle ringa mig runt tio-elva, så jag kände att jag MÅSTE vara uppe vid den tiden, annars hade jag känt mig jävligt dum.
Det är ju en jädra skillnad motför i fjol när jag var på Lagerhaus. De försökte inte alls hjälpa mig tillbaka när jag hade min helvetiska period där på hösten, de "sparkade" mig ju bara. Eva-Lena (chefen) frågade nu faktiskt hur jag egentligen mår och hur hon kan hjälpa mig att "komma tillbaka".
Att bli sedd och tagen på allvar är tydligen väldigt viktigt för mig. Kanske jag är en sån som inte finns om jag inte syns? (dvs om inte andra människor tar mig på allvar).
Fast så är väl egentligen de flesta här i världen när jag tänker efter, det är ju inte direkt något unikt.
Men ändå, viktigt som tusan. I alla fall för mig.
Idag på jobbet har jag börjat plissera en lampskärm. ATt plissera saker är klurigt som tusan, men kul som tusan. Förhoppningsvis får det mig att ta mig iväg även nästa vecka...
Jag hade tänkt sy och fixa lite när jag kom hem från jobbet, men klockan var ju fasiken åtta när jag hade ätit middag och äntligen satt mig ner, så det blir nog inget av det. Ska försöka lägga mig i bra tid också så jag kommer upp imorrn.
Sömnen funkar inte så vidare bra just nu, jag sover dåligt, har svårt att somna osv, och just därför försöker jag gå och lägga mig i tid, få tillbaka lite sovrutiner liksom. Om det nu går, det visar sig.
Måste ta och ringa psykläkaren också angående sömnen. Kanske sömnen har med nedtrappningen av Xanoren att göra, kanske jag borde ta den på kvällen i stället för på morgonen.
Jag valde ju att ta bort kvällspillret eftersom jag tänkte att jag ju då sover mig igenom ångesten, och det är ju bättre än att ha den där hemska ihålighetskänslan och ångesten på dagarna. Men nu börjar jag omvärdera det lite.
Kanske Xanoren helt enkelt behövs mer på natten än på dagen eftersom jag fasiken inte fixar ett liv med sömnproblem. Och att ta massa annat lugnande på kvällen känns inget vidare eftersom jag då oftast blir seg dagen efter.
Vi får helt enkelt se vad läkaren säger..
Saker man kan få av sin fantastiska chef:
Lyxig hjortronsylt
Olika lyxiga sorters löste
Lyxiga chokladpraliner
Gardiner
Handdesinfektion
Handblåsta glasgrejer
Broderinålar
Doftljus
Underkläder
Som sagt, en fantastisk chef är vad jag har :)
I morgon är det en JAG-dag som gäller. JAG JAG JAG. Och så JAG. Det är allt som morgondagen ska handla om - MIG SJÄLV.
Magnus har varit här ganska mkt senaste månaden, och jag glömmer lätt bort hur viktigt det är för mig med egentid. Jag är ju egentligen en ensamvarg, så enkelt är det.
Individuellt utrymme är ett måste för mig om jag ska palla ett förhållande.
Jag vet det så väl, men glömmer lika väl bort det.
Först när jag börjar kvävas kommer jag ihåg att jag ju faktiskt måste få andas. Fast bättre att komma på det sent än aldrig antar jag *harkel*
Drömmen är i alla fall att jag vaknar ganska pigg i morgon, på min JAG-dag, och är sugen på att sy.
Jag har köpt lite tyger på Ikea som jag tänkt sy gardiner av. Sen ska det sys kuddar till Ebba och Tova. (jag kan för övrigt säga att det är stört omöjligt att hitta turkost tyg i dagens samhälle, bara så ni vet)
Jag och Magnus fixade mina fina hyllor som ska upp i min syhörna, sen när vi väl skulle borra upp dom så satte skitväggarna stopp för det.
Helt seriöst måste det fasiken vara diamant i dessa väggar, hårdare väggar går nog inte att hitta (iaf inte i ett hyreshus). Vi fick till 1 hål och kom halvvägs i hål nr.2. Det är 16 hål som ska borras. Vi gav upp.
Jag får ringa vaktmästaren och se om jag kan få låna hans monsterborr, annars vet jag inte riktigt vad jag gör. Hyllorna ser inte lika fina ut när de ligger på köksgolvet som de antagligen skulle göra uppe på väggarna i syhörnan....
Jag slog på stort och köpte en textilsax på Ikea igår (jag följde med fröken anka), hela 69 kr kostade den.
Jag kom hem, packade upp det jag handlat, la den fina (och tunga) saxen på bordet. Någon timme senare började jag titta lite närmre på underverket. Sååååå typiskt mig, jag hade köpt en sicksack-sax!!!!!
Ibland (ganska ofta) blir jag så trött på mig själv att det fan gör ont.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)