halkar omkring lite

Herre hjärtanes vad lätt jag periodvis tappar fotfästet, det är nära på skrattretande.
Och jag menar inte "tappa fotfästet" som i att "inte ha fötterna på jorden, dvs att vara snobbig som fan". Nej, när jag pratar om att tappa fotfästet menar jag att halka omkring som ett deprimerat pucko.

Jag har helt enkelt tappat fotfästet den senaste månaden (månaderna?).

Att ta sig till jobbet har varit riktigt riktigt svårt, oftast har jag inte klarat av det.

Antingen för att jag inte vaknat på morgonen, eller så för att jag helt enkelt inte orkat pga att jag mått skit, haft ångest osv.

Eller så har jag varit helt slut i kroppen så att den vägrat följa med mig hela vägen till jobbet.
Då har den suttit kvar i soffan och jag har suttit i den (både i kroppen och i soffan) som en förbenad idiot och förbannat mig själv om och om igen.

Ju mer jag förbannar mig själv över att jag inte klarar av en så simpel sak som att ta mig till mitt jobb (som jag dessutom tycker är ganska roligt), desto sämre mår jag. Sen går cirkeln runt runt runt, och för varje varv blir den bara mörkare.

Jag känner så väl igen det här mönstret hos mig själv, men ändå lyckas jag inte bryta det. Jag går bara åt fel håll hela jävla tiden. Tills depressionsperioden går över av sig själv, vilket den ju alltid gör.

Fast har jag otur tar det ett halvår innan den här perioden är över, då är det ju ganska kört för mig med livet överhuvudtaget känns det som.

Så, jag försöker bryta mig ur det här och försöker komma på alla möjliga (och omöjliga) sätt att fixa mig själv. Det går så där måste jag nog erkänna...

Idag lyckades jag faktiskt ta mig till jobbet *tjoar*.

Jag och chefen gjorde en deal i tisdags (när jag egentligen skulle ha jobbat men vaknade halv fyra på eftermiddagen). Vi sa att hon skulle ringa mig på förmiddagen idag.
Tanken med det var att jag skulle känna lite mer krav på mig att jag måste iväg, men också att jag då kanske lyckas spräcka ångestbubblan jag ofta hamnar i på morgnarna.

Chefen behövde aldrig ringa idag, jag kom iväg ändå. Fast blev en timme sen *harkel*

Men kanske att den taktiken funkar för mig.
Då kan jag ju liksom inte bara stoppa huvudet i sanden och försöka att totalt förtränga att jag måste till jobbet, för då ringer ju faktiskt chefen och "påminner" mig.
I morse hade jag hela tiden i bakhuvudet att hon skulle ringa mig runt tio-elva, så jag kände att jag MÅSTE vara uppe vid den tiden, annars hade jag känt mig jävligt dum.

Det är ju en jädra skillnad motför i fjol när jag var på Lagerhaus. De försökte inte alls hjälpa mig tillbaka när jag hade min helvetiska period där på hösten, de "sparkade" mig ju bara. Eva-Lena (chefen) frågade nu faktiskt hur jag egentligen mår och hur hon kan hjälpa mig att "komma tillbaka".

Att bli sedd och tagen på allvar är tydligen väldigt viktigt för mig. Kanske jag är en sån som inte finns om jag inte syns? (dvs om inte andra människor tar mig på allvar).
Fast så är väl egentligen de flesta här i världen när jag tänker efter, det är ju inte direkt något unikt.
Men ändå, viktigt som tusan. I alla fall för mig.

Idag på jobbet har jag börjat plissera en lampskärm. ATt plissera saker är klurigt som tusan, men kul som tusan. Förhoppningsvis får det mig att ta mig iväg även nästa vecka...

Jag hade tänkt sy och fixa lite när jag kom hem från jobbet, men klockan var ju fasiken åtta när jag hade ätit middag och äntligen satt mig ner, så det blir nog inget av det. Ska försöka lägga mig i bra tid också så jag kommer upp imorrn.

Sömnen funkar inte så vidare bra just nu, jag sover dåligt, har svårt att somna osv, och just därför försöker jag gå och lägga mig i tid, få tillbaka lite sovrutiner liksom. Om det nu går, det visar sig.

Måste ta och ringa psykläkaren också angående sömnen. Kanske sömnen har med nedtrappningen av Xanoren att göra, kanske jag borde ta den på kvällen i stället för på morgonen.
Jag valde ju att ta bort kvällspillret eftersom jag tänkte att jag ju då sover mig igenom ångesten, och det är ju bättre än att ha den där hemska ihålighetskänslan och ångesten på dagarna. Men nu börjar jag omvärdera det lite.

Kanske Xanoren helt enkelt behövs mer på natten än på dagen eftersom jag fasiken inte fixar ett liv med sömnproblem. Och att ta massa annat lugnande på kvällen känns inget vidare eftersom jag då oftast blir seg dagen efter.
Vi får helt enkelt se vad läkaren säger..

Saker man kan få av sin fantastiska chef:

Lyxig hjortronsylt
Olika lyxiga sorters löste
Lyxiga chokladpraliner
Gardiner
Handdesinfektion
Handblåsta glasgrejer
Broderinålar
Doftljus
Underkläder

Som sagt, en fantastisk chef är vad jag har :)

I morgon är det en JAG-dag som gäller. JAG JAG JAG. Och så JAG. Det är allt som morgondagen ska handla om - MIG SJÄLV.

Magnus har varit här ganska mkt senaste månaden, och jag glömmer lätt bort hur viktigt det är för mig med egentid. Jag är ju egentligen en ensamvarg, så enkelt är det.
Individuellt utrymme är ett måste för mig om jag ska palla ett förhållande.

Jag vet det så väl, men glömmer lika väl bort det.
Först när jag börjar kvävas kommer jag ihåg att jag ju faktiskt måste få andas. Fast bättre att komma på det sent än aldrig antar jag *harkel*

Drömmen är i alla fall att jag vaknar ganska pigg i morgon, på min JAG-dag, och är sugen på att sy.

Jag har köpt lite tyger på Ikea som jag tänkt sy gardiner av. Sen ska det sys kuddar till Ebba och Tova. (jag kan för övrigt säga att det är stört omöjligt att hitta turkost tyg i dagens samhälle, bara så ni vet)

Jag och Magnus fixade mina fina hyllor som ska upp i min syhörna, sen när vi väl skulle borra upp dom så satte skitväggarna stopp för det.

Helt seriöst måste det fasiken vara diamant i dessa väggar, hårdare väggar går nog inte att hitta (iaf inte i ett hyreshus). Vi fick till 1 hål och kom halvvägs i hål nr.2. Det är 16 hål som ska borras. Vi gav upp.

Jag får ringa vaktmästaren och se om jag kan få låna hans monsterborr, annars vet jag inte riktigt vad jag gör. Hyllorna ser inte lika fina ut när de ligger på köksgolvet som de antagligen skulle göra uppe på väggarna i syhörnan....

Jag slog på stort och köpte en textilsax på Ikea igår (jag följde med fröken anka), hela 69 kr kostade den.
Jag kom hem, packade upp det jag handlat, la den fina (och tunga) saxen på bordet. Någon timme senare började jag titta lite närmre på underverket. Sååååå typiskt mig, jag hade köpt en sicksack-sax!!!!!

Ibland (ganska ofta) blir jag så trött på mig själv att det fan gör ont.