Samma gråa visa, hela tiden...

Det är så mycket jag borde skriva, men ack så lite ork.

Jag är så trött på att vara trött, seg och grå. Kan pyttelite energi och glädje snälla få glida in i mig nu snart? Tycker det börjar bli dags..

Jag hade möte med Af igår, min handläggare kom till Skärmateljén. Det är första gången hon är där sen jag började arbetsträna, och oj vad positiv hon var. Och oj vad hon försökte få Eva-Lena att känna att hon visst har råd att behålla mig när jag blir utförsäkrad.

Till saken hör att Eva-Lena knappt kan plocka ut någon lön till sig själv, så hur fan ska hon ens kunna lägga ett par tusen på mig?

Helt plötsligt var iaf utvecklingsanställning aktuellt. När jag frågade om det på förra mötet var det ett stort blankt nej jag fick till svar, men nu har hon tydligen ändrat sig (eller läst på lite bättre).
Annars är det nystartsjobb som gäller.
Men inget av de alternativen funkar för Eva-Lena, så det är ganska kört.

Men, jag klurar som bara den på en möjlig lösning ändå.

Om jag blir utförsäkrad (egentligen finns det inget "om", men jag får inte lika stor panik om jag använder det ordet *harkel*) så kommer jag antagligen hamna i det där 3-månadersprogrammet som Af har för alla stackars utförsäkrade.
Efter de 3 månaderna kan man söka sjukpenning igen, börja på ny kula liksom. Och då blir det ju rehabilitering igen som gäller, dvs arbetsträning för min del. Och varför då inte fortsätta på Skärmateljén där jag har största förutsättningarna för att lyckas?

Och även om jag inte får sjukpenning igen, utan får stanna kvar i Af´s utförsäkringsprogram så kan arbetsträning ingå i det programmet. Och varför skulle jag då inte få arbetsträna hos Skärmateljén?

Visst, ekonomin blir sämre i såna fall. Det blir alfa-kassa och soc, men det är ju mer värt att vara på ett ställe som funkar än att ha nån tusing mer i månaden och vara på ett ställe där inget ändå funkar.

Vi får se hur det går....

Jag har fasiken inget mer att säga idag.
Jag har gått upp massa i vikt, det påverkar huvudet negativt (och då blir ju såklart matvanorna ännu värre).
Jag är nu jourhem åt två små kattbäbisar (fast ena är nog ett halvår), fullt ös medvetslös (men ack så givande).
Jag vill ingenting, orkar ingenting, samma visa hela tiden. Blir så less på mig själv att det fan gör ont.