Systerbesök, pump och Seroquel

Jag började sakta komma tillbaka efter en rejält körig vecka, men i natt sov Magnus här och snarkade som fan, så nu är jag ganska avtrubbad igen.

Magnus är jättesöt, men jävlar i min låda vad han snarkade!
Jag gick aldrig och la mig på soffan, som jag gjort tidigare gånger, men det spelade nog ingen roll för jag hade antagligen inte kunnat sova ens på soffan.
Japp, så högt snarkade han ;)

Så, vad har då hänt senaste tiden?

Syrran och töserna var här och hälsade på 19-23 mars. Helt underbart var det.

Vi avverkade Naturhistoriska, Göteborgshjulet, Universeum och Slottsskogen på de tre hela dagar de var här.
Det var fullspäckat schema varje dag och Ebba hade det lite jobbigt eftersom hon "inte sover i göteborg, bara hemma", men fy vad roligt vi hade det.


Göteborgshjulet, 60 meter högt :)

Töserna är ju heeeelt underbara, det var så mysigt att få umgås med bara dom i några dagar.
När jag är uppe i Sundsvall blir det ju alltid att jag får klämma in dom typ en enda dag, och det blir ingen riktig kvalitetstid, så det här var helt perfekt.

Tova ska flytta hit när hon blir stor, det bestämde hon sig för andra dagen (eller var det redan första dagen?) eftersom hon tyckte väldigt bra om Göteborg.

Hon frågade hur gammal jag kommer vara när hon flyttar hit, och då sa jag att om hon är 20 när hon flyttar hit så kommer jag vara 43.
"Så gammal!?" sa hon då med stora ögon.

Sen frågade hon mig om jag kommer vara skrynklig då. Mitt svar på det blev att jag nog kommer vara skrynklig (och att jag redan är lite skrynklig), men att vi kan ha jättekul ihop ändå.
Hon är ju så söt :)

Tova konstaterade också att "moster fisen måste vara tokig i katter", vilket ju faktiskt är en helt riktig iakttagelse.

Vi hade även en fin liten diskussion på spårvagnen en dag, Tova och jag.

Det stod några utländska (jugoslaviska?) killar en bit från där vi satt, de var väl 20-30 år och försökte se allmänt häftiga ut. Diamantörhängen och skinnjackor och märkeskläder, ja ni vet.
Då viskar Tova till mig: "Fisen, försöker de där killarna vara coola?" Klockrent ju!

Så då fick vi ta en liten diskussion om NÄR man egentligen är cool.

Man är ju inte cool om man försöker att vara det, då blir man ju bara lite töntig. Cool är man om man är sig själv, precis den man är och inte försöker vara på något annat sätt.

Så där fick Moster Fisen chans att ösa lite bra tankar över lilla Tova och hoppas att lilltjejen formas till en som inte försöker vara cool ;)

Det var många intressanta diskussioner under dessa dagar kan jag lova. Barns tankar är ju helt underbara haha

Ebba sov som sagt inte i göteborg, hon sover bara hemma, så hon kom smygande ut i vardagsrummet på morgnarna och fick titta på barnprogram medans jag låg kvar i soffan och försökte småvila lite.

En dag fick vi faktiskt sovmorgon ända till 7.15 (halleluja!), då var alla lite gladare på förmiddagen. Sen på eftermiddagen dalade allas humör lite grann, men vi tog oss igenom dagarna utan bråk (antagligen mycket tack vare en bulle, en glass osv haha).

Ebba är ju så himla söt. Ett riktigt litet kakmonster är hon kan jag lova. Eller godsaksmonster är väl bättre benämning på henne. Allt som är "onyttigt" tycker hon om.

När vi åt en semla (skitstor!) så trodde man att hon var spyfärdig efter sista tuggan, men nej då, då ville hon ha en till.

När vi skulle beställa pizza till ungarna (jag och syrran tog sushi) så var det jätteviktigt för Ebba att hon skulle få en "jättestoooor" pizza.
Som tur var hade inte pizzerian barnpizzor, så hon behövde aldrig oroa sig för storleken ;)

När vi tog fikapaus på Universeum så tog tjejerna och syrran en varsin glass, och jag tog en muffin. När Ebba ätit upp sin glass kom hon på att hon ju inte alls hade velat ha glass, hon hade ju egentligen velat ha en muffin hon också haha

Som sagt, hon är ett godsaksmonster :)

Dagen efter de åkt hem så skulle jag vara ute på hisingen kl.8 för att sätta på insulinpumpen.
Jo, jag var ganska trött den morgonen. Och morgonen efter när det var samma tid som gällde. Och morgonen efter det, då jag skulle upp och hjälpa Fröken Anka och KanOlov att flytta ;)

Nu har jag haft pump sen i torsdags morgon och hittills har det gått ganska bra.

Jag har haft problem med att ställa in doserna (både "grunddosen" och "måltidsdoserna"), men förhoppningsvis fixar det sig tids nog.
Jag har legat skyhögt och jag har legat lågt, ibland med bara nån timmes mellanrum. Inte bra för kroppen, men det är något jag får ta så här i början.



Pumpen ger i alla fall en väldig frihetskänsla.

På kvällarna behöver jag inte ta någon kvällsspruta, och på morgnarna kan jag ta lång lång sovmorgon om jag vill, för jag behöver inte ta min morgonspruta. Gött som fan :)

Det är så små saker som gör att livet känns lite lättare.

Jag behöver inte slita fram sprutor varenda gång jag ska äta något, om jag behöver extra insulin så trycker jag bara på pumpen så sprutar den in lite extra.

Jag känner mig helt enkelt inte lika låst vid diabetesen, och det är verkligen GULD VÄRT.
Nu är jag ju såklart fortfarande väldigt låst eftersom jag måste ta blodprov hela tiden och skriva upp hur mkt insulin jag tar, vad jag äter och hur blodsockret ligger före och efter mat.
Men tids nog tror jag att det kommer kännas som en väldig frihet.

På nåt konstigt sätt känner jag mig inte lika sjuk nu när jag har pump, trots att värdena svängt hejvilt sen jag började med den.
Kanske för att jag märker att, trots att jag svänger i blodsockret just nu, så innebär pumpen en otrolig möjlighet att ha ett jämnt blodsocker under hela dagen. Det har jag ju aldrig riktigt uppnått med sprutor.

Tänk om det skulle gå så bra att jag faktiskt inte behöver oroa mig för blodsockret varenda vaken sekund, fy vad gött det skulle vara :)

Jag var hos psykläkaren förra veckan, hon ska ju skriva ett läkarutlåtande åt mig som jag kan ge till försäkringskassan.

Hon vill att jag ska prova en medicin som heter Seroquel i väldigt låg dos.
Den kan tydligen hjälpa mot ångest, depression och sömnproblem (jag blir ju aldrig riktigt utsövd, även om jag sover, och jag har väldigt svårt att komma till ro på kvällarna).

Det låter ju jättebra. Men samtidigt känns det väldigt läskigt.

Det är en antipsykotisk medicin, som man normalt ger till schizofrena och bipolära patienter, och biverkningarna i början kan vara ganska rejäla.

Hon sa att bara man står ut de första 2 veckorna, då biverkningarna är som värst, så brukar man må bättre. Men biverkningarna är tydligen ganska skrämmande.
En del slutar med medicinen innan de sett resultat av den eftersom de inte klarar av biverkningarna.



Tydligen kommer jag bli groteskt trött. Iofs är det inget nytt för mig, men en del beskriver det som att de kan sova dygnet runt och känner sig som en zombie. Att de blir avtrubbade.

Sen kan man få yrsel och blodtrycksfall vilket kan leda till svimning eller fall. Blodtrycksfall har jag ju redan så fort jag rör mig, så vad det blir av det är ju lite spännande att se. Eller "skrämmande" kanske är ett bättre ord...

Sen kan blodsockret höjas.
Företaget som gör denna medicin fick en storstämning på sig i USA, jag tror det var runt 26000 stämningar i 1, just pga risken att utveckla diabetes, plus väldig viktökning.

Risk att utveckla diabetes är ju inget jag behöver oroa mig för eftersom jag redan är 100% diabetiker, men högt blodsocker kan ju ställa till det.

Och sen viktökning. Herre hjärtanes, tänk om jag går upp ännu mer i vikt! Hur ska jag klara av att hantera det???

Läkaren sa att när jag börjar ta den så kan jag räkna med att jag inte kommer klara av att jobba första och ev. inte heller andra veckan. Så man blir tydligen groggy, big time.

Jag har bokat in en telefontid med min diabetesläkare om två veckor så jag får höra vad han säger om det här med blodsockret i kombination med Seroquel.
Sen får jag se hur jag gör, om jag provar eller inte.

Jag har en väldig respekt för piller, det har jag alltid haft.
Jag vill bara stoppa i mig sånt som jag verkligen "behöver", och jag vet inte hur det är med det här pillret. Behöver jag det?

Jag har fastnat i depression och ångest, men det kanske finns någon annan väg ut, eller har jag testat allt?

Något som är väldigt bra med Seroquel är att den inte är vanebildande. Jag är ju livrädd för allt sånt.
Men alla bieffekter får en ju onekligen att tveka till att börja käka den.

Jaja, vi får se vad det blir. Jag tänkte prata med diabetesläkaren först och även utforska så mkt jag kan om Seroquel, sen får vi se hur jag gör.

En dag med fullt ös

Idag har jag:

Vaknat trots att jag missat att ställa väckarklockan.
Försovit mig men ändå bara kommit 1 timme sent.
Skurat saker.
Packat 2 bilar och 1 släp proppfullt.
Packat ur 2 proppfulla bilar och 1 lika proppfullt släp.
Burit saker.
Lyft saker.
Dragit saker bakåt.
Skjutit saker framåt.
Släpat saker.
Gått i trappor så det räcker för i år.
Pustat, stönat och stånkat.
Svettats.
Haft en "Jessica-rygg" (dvs en sjöblöt rygg).
Snorat.
Snytit mig minst 15 ggr.
Haft högt blodsocker.
Haft lågt blodsocker.
Ätit en grekisk sallad i rulle (istf falafelrulle).
Ätit ett wienerbröd och en munk.
Haft stunder då armarna vägrat lyfta ngt mer/benen vägrat ta ett enda trappsteg till.
Haft stunder då kraften kommit tillbaka.
Varit en flyttgumma från 10 till 18.30.

Jag har helt enkelt hjälpt Fröken Anka och KanOlov att flytta :-D

Och detta fixade jag trots att det bara är dag nummer 3 med insulinpump, jag är redigt imponerad kan jag säga.

Jag tror pumpen kommer bli skitbra för mig, bara jag får koll på hur mkt insulin jag behöver och lär mig att tänka om i doseringarna :-)

Nu är det hopp i säng som gäller och jag tänker INTE ställa ngn väckarklocka inför imorrn. Nä, imorrn ska det fan sovas!

Published with Blogger-droid v1.6.7

kravel uppåt

Efter en period av groteskt depressionstillstånd verkar fröken apa nu ha kommit ut på andra sidan.
Som hon alltid gjort hittills och förhoppningsvis alltid kommer göra.

Jag har tillbringat de senaste veckorna (speciellt efter mötet med Af och Fk) mest liggandes på soffan och känt mig helt tom. Och har jag känt något så har det varit en grotesk ångest.
Det har varit tufft, tuffare än jag nu vill erkänna. Men det är skit samma, för nu vänder det förhoppningsvis.

Igår och idag tog jag mig iväg till jobbet. Yeeehaaa!

Jag vet inte varför jag helt plötsligt kom iväg, men igår när jag vaknade så kände jag bara att jag helt bestämt skulle iväg. Och jag kom iväg.

Jag antar att jag hade nått den där "nu pallar jag inte mer"-gränsen, då man fasiken blir rädd för sitt eget mående.
Jag nådde botten, och igår morse började jag kravla mig upp igen.

Jag var less på att ligga i den där bottensörjan, jag behövde sparka skiten ur ångesten och ur mitt mående. Och det gjorde jag.

Så någon slags självbevarelsedrift verkar jag ju uppenbarligen ha, det får vi minsann vara glada för ;)

Det har varit jätteskönt att få jobba igen, även om det gått trögt eftersom jag fortfarande mår som jag gör.

Men jobbet är ju en del av vägen till ett bättre mående, så enkelt är det liksom.

Rutiner och att få göra saker som får en att känna sig "nyttig" är A och O.
Och det vet jag, tro mig, det VET jag.
Men när jag är på botten så fungerar det inte, då är det som att det är någon annan som styr min kropp..

Det är en jävligt obehaglig känsla, att känna att man totalt tappat kontrollen över ALLT.
Men, känslan försvinner tids nog.

Just nu känner jag att jag skiter i vad Af och Fk säger, att de tycker jag ska leta en ny arbetsprövningsplats där jag har chans till anställning.

Frågar de får jag säga som det är, att det är för mycket för mig att börja röra till sysselsättningen just nu, att jag helt enkelt inte pallar det.
Och det får jag säga till läkaren också som jag ska till om två veckor.

Och sen kör jag på där på Skärmatéljen. Även om jag bara har 2 månader kvar som jag får vara där så är det ju ändå 2 månader. Och 2 månaders jobb kan göra mycket för mitt mående.

Jag går helt enkelt emot Af och Fk, och kör i stället mitt eget race. Jag tar helt enkelt saker i min egen takt.
Kanske jag får skit för det längre fram, men just nu bryr jag mig faktiskt inte i det. Här och nu är det som gäller. Här och nu.

Nåt som INTE är här och nu, det är en tripp till Rusta som jag måste göra när jag fått pengar. Jag har blivit kär. I en matta :)

Den kostar pengar, JA, och jag vet inte än om jag kommer ha råd med den, men ack så fin den skulle vara i mitt kök när det är färdigmålat (det går sådär *harkel*)!



Blir man inte helt glad av den?!

För övrigt kommer jag inte få en grön insulinpump, dom hade inte den på lager. Det blir en silver i stället, görtråkigt :(
Men 24:e mars smäller det, då ska jag inleda mitt insulinpumpstest :)

Ska ge mina kära barn kvällsmat nu, sen ska jag nog ge mig själv det också. Sen blir det faktiskt sängen.

Panikstäd

Idag var jag ledig från jobbet (fast jag har ju inte tagit mig iväg senaste två veckorna, så det var väl egentligen som vilken dag som helst, bara det att jag slapp ha dåligt samvete över att jag var hemma).

Tvätt var inbokad. Japp, här skulle det minsann tvättas, både kläder och mattor.

Tvätten började 11, så jag kände mig ganska snopen när jag slog upp ögonen och såg att klockan var närmare ett. Ingen tvätt alltså. Den är nu ombokad till lördag (kl 14, finns inte en chans att jag sover SÅ länge) och det är väl egentligen inte hela världen.

Att jag sov till ett är helt sjukt. Alltså riktigt jädra sjukt. Jag hade ställt klockan på nio, men snoozade till tio.
Sen ställde jag om väckarklockan till kvart i elva eftersom "då hinner jag ju ändå plocka ihop allt som ska tvättas och gå till tvättstugan i tid". Yeah right.

Jag vet att jag bände upp ena ögonlocket runt 12 och bara konstaterade att tvätten var körd och så sket jag i klocka och allt.

Så jag klev upp strax efter ett. Japp, det är sjukt. Helt sjukt. Men så är tydligen mitt liv just nu.
Det gick verkligen inte att släpa sig upp tidigare, hela kroppen (och huvudet) var som cement.

Jag käkade lite brunch (risgrynsgröt), sen började jag faktiskt diska, trots att hela kroppen skrek ett enda stort NEJ till det hela.

Sen överraskade jag mig själv (och framför allt mina demoner) och messade Magnus och sa att hans mamma fick följa med hit senare på dagen om hon ville, bara han sa till i tid i så fall, så jag hann dammsuga.
Hans mamma ville följa med, så det blev panikstädning några timmar där för mig.

Men tro det eller ej, jag hann fasiken allting, till och med skrubba toan och göra mig i ordning :)

Magnus flyttade till sitt nya tillfälliga hem idag. Ett "bedömningsboende" eller vad man ska kalla det.
Eftersom han bedöms vara suicid och allmänt sned i huvudet (precis som jag), så vill soc att han ska bo på ett bedömningsställe ett halvår innan de ger honom en lägenhet. De ska helt enkelt bedöma hur bra han klarar sig själv, speciellt när han har sina svackor. 6 månader ska han bo där, sen ska han få lägenhet.

Ett riktigt jävla lyxhem verkar det vara, det kan jag lova.
Det är som en studentkorridor, fast med personal som fixar mat osv. Sen kan dom hjälpa en att komma iväg till ens sysselsättning (om man har nån).

Alla borde få bo på ett sånt ställe när de har det jobbigt i livet, det låter ju helt perfekt ;)
Det är ju precis vad man behöver när man inte har kraften att själv klara av allt vardagligt.

Tänk vad bra om nån kunde komma hit varje dag, slita upp mig ur sängen (fast det tror jag inte dom gör där på boendet *harkel*), se till att jag gör mig i ordning och att jag kommer iväg till jobbet.

Och tänk vad gött att inte behöva tänka på maten, man skulle veta att man alltid får i sig alla måltider man behöver.

Vilken jävla lättnad det skulle vara! Eller är det bara jag som tycker det? ;)

Nu har jag iaf ett städat hem, så jag behöver inte ha ångest över det. Det får vi tacka Magnus flytt för eftersom det var efter den han och hans mamma kom hit och hälsade på.

Och jag har nu träffat Magnus mamma för första gången, så det behöver jag inte heller ha ångest över. Jag har ju pratat med henne i telefon förut, men jag har aldrig tagit mig hem till dom. Nu är det iaf överstökat, och hon var inte farlig alls.

Imorrn är det fredag. Sista chansen för mig att ta mig till jobbet denna vecka. Jag håller tummarna stenhårt för att jag fixar det. Jag måste verkligen fixa det.

Mail från Af

Jag mailade min handläggare på Af förra veckan för att påpeka 2 saker jag reagerade på i den nya handlingsplanen hon skickade mig.

Den första grejen jag reagerade på var ett rent fel.

Hon hade skrivit att jag går hos kurator på vårdcentralen i Gamlestaden. Det gör jag definitivt inte, jag är inte ens listad på den vårdcentralen.
Jag går hos en arbetsterapeut på psykiatriska mottagningen i Gamlestaden.

Så mkt lyssnar hon på vad jag säger. Pucko.

Den andra grejen var att hon skrivit att jag skulle leta en ny arbetsprövningsplats.

Jag kände mig som ett stort frågetecken när jag läste det.
Så förstod inte jag det när vi hade mötet. Eller, rättare sagt - så SA inte hon när vi hade mötet.

Jag ifrågasatte det påståendet, undrade om det verkligen var vad vi kommit överens om.
Sen sa jag oxå att med tanke på vilket skick jag är i just nu så fixar jag inte att leta en ny plats, jag kommer bara må sämre av det. Förändringar och jag är ju liksom inte direkt en bra kombination.

Och hur fan ska jag kunnat hitta nåt nytt ställe som vill ha mig innan sista maj? Och som dessutom vill anställa mig efter det?

Pucko.

Jag fick ett svar idag som lät så här:

"Hej Jessica

Beklagar att det blev fel med kontakter med vården, kommer att rätta till det
och sända en ny handlingsplan till Dig.

Vad det gäller den andra punkten att Du ska försöka finna en ny
arbetsprövningsplats så stämmer det.
Du får vara kvar på Skärmateljén under tiden Du söker efter nu prövningsplats.
Om det är så att Du mår så dåligt och inte klarar av något så är det bra om Du
med hjälp av din arbetsterapeut besöker läkare och lämnar ett sjuk intyg om
detta till Försäkringskassan."

Jag läste det alldeles nyss och det kraschade till lite lagomt i mitt huvud.

Hur ska jag klara av att leta efter en ny plats när jag (just nu) inte ens klarar av att ta mig till min nuvarande plats? Hur ska jag kunna sälja mig själv när jag inte ens har energi till att ta en dusch?

Och ska jag vara tacksam över att jag "får kvara kvar på Skärmateljén under tiden (Jag) söker efter ny prövningsplats"?
Men gud vad snälla ni är då som låter mig ha kvar den lilla trygghet jag lyckats bygga upp där på Skärmateljén, under tiden som jag ska försöka riva upp denna trygghet.

Idioter. (eller så är det jag som är idioten i sammanhanget eftersom det är jag som är den "sjuka")

Jag är så less på den här cirkusen. Jag vill inte vara i det här förbannade ekorrhjulet längre. Jag vill bli "frisk" och klara av att ha ett liv, precis som de flesta andra människor.

Varför är det så förbannat svårt???????

Pulvret

Hm.. Vad ska jag säga om parmesanpulvret? Det smakade inte direkt parmesan, det smakade mest mjöligt...
Fast det påminde pyttelite om parmesan, så det får fungera i brist på "riktig" vegetarisk parmesan..

Parmesanprovning

Spänningen är olidlig, nu ska jag för första gången smaka på det vegetariska parmesanpulvret. Spaghetti och köttfärssås, finns det nåt bättre att he pulvret på? ;)

Trumvirvlar tack!