kravel uppåt

Efter en period av groteskt depressionstillstånd verkar fröken apa nu ha kommit ut på andra sidan.
Som hon alltid gjort hittills och förhoppningsvis alltid kommer göra.

Jag har tillbringat de senaste veckorna (speciellt efter mötet med Af och Fk) mest liggandes på soffan och känt mig helt tom. Och har jag känt något så har det varit en grotesk ångest.
Det har varit tufft, tuffare än jag nu vill erkänna. Men det är skit samma, för nu vänder det förhoppningsvis.

Igår och idag tog jag mig iväg till jobbet. Yeeehaaa!

Jag vet inte varför jag helt plötsligt kom iväg, men igår när jag vaknade så kände jag bara att jag helt bestämt skulle iväg. Och jag kom iväg.

Jag antar att jag hade nått den där "nu pallar jag inte mer"-gränsen, då man fasiken blir rädd för sitt eget mående.
Jag nådde botten, och igår morse började jag kravla mig upp igen.

Jag var less på att ligga i den där bottensörjan, jag behövde sparka skiten ur ångesten och ur mitt mående. Och det gjorde jag.

Så någon slags självbevarelsedrift verkar jag ju uppenbarligen ha, det får vi minsann vara glada för ;)

Det har varit jätteskönt att få jobba igen, även om det gått trögt eftersom jag fortfarande mår som jag gör.

Men jobbet är ju en del av vägen till ett bättre mående, så enkelt är det liksom.

Rutiner och att få göra saker som får en att känna sig "nyttig" är A och O.
Och det vet jag, tro mig, det VET jag.
Men när jag är på botten så fungerar det inte, då är det som att det är någon annan som styr min kropp..

Det är en jävligt obehaglig känsla, att känna att man totalt tappat kontrollen över ALLT.
Men, känslan försvinner tids nog.

Just nu känner jag att jag skiter i vad Af och Fk säger, att de tycker jag ska leta en ny arbetsprövningsplats där jag har chans till anställning.

Frågar de får jag säga som det är, att det är för mycket för mig att börja röra till sysselsättningen just nu, att jag helt enkelt inte pallar det.
Och det får jag säga till läkaren också som jag ska till om två veckor.

Och sen kör jag på där på Skärmatéljen. Även om jag bara har 2 månader kvar som jag får vara där så är det ju ändå 2 månader. Och 2 månaders jobb kan göra mycket för mitt mående.

Jag går helt enkelt emot Af och Fk, och kör i stället mitt eget race. Jag tar helt enkelt saker i min egen takt.
Kanske jag får skit för det längre fram, men just nu bryr jag mig faktiskt inte i det. Här och nu är det som gäller. Här och nu.

Nåt som INTE är här och nu, det är en tripp till Rusta som jag måste göra när jag fått pengar. Jag har blivit kär. I en matta :)

Den kostar pengar, JA, och jag vet inte än om jag kommer ha råd med den, men ack så fin den skulle vara i mitt kök när det är färdigmålat (det går sådär *harkel*)!



Blir man inte helt glad av den?!

För övrigt kommer jag inte få en grön insulinpump, dom hade inte den på lager. Det blir en silver i stället, görtråkigt :(
Men 24:e mars smäller det, då ska jag inleda mitt insulinpumpstest :)

Ska ge mina kära barn kvällsmat nu, sen ska jag nog ge mig själv det också. Sen blir det faktiskt sängen.