Panikstäd

Idag var jag ledig från jobbet (fast jag har ju inte tagit mig iväg senaste två veckorna, så det var väl egentligen som vilken dag som helst, bara det att jag slapp ha dåligt samvete över att jag var hemma).

Tvätt var inbokad. Japp, här skulle det minsann tvättas, både kläder och mattor.

Tvätten började 11, så jag kände mig ganska snopen när jag slog upp ögonen och såg att klockan var närmare ett. Ingen tvätt alltså. Den är nu ombokad till lördag (kl 14, finns inte en chans att jag sover SÅ länge) och det är väl egentligen inte hela världen.

Att jag sov till ett är helt sjukt. Alltså riktigt jädra sjukt. Jag hade ställt klockan på nio, men snoozade till tio.
Sen ställde jag om väckarklockan till kvart i elva eftersom "då hinner jag ju ändå plocka ihop allt som ska tvättas och gå till tvättstugan i tid". Yeah right.

Jag vet att jag bände upp ena ögonlocket runt 12 och bara konstaterade att tvätten var körd och så sket jag i klocka och allt.

Så jag klev upp strax efter ett. Japp, det är sjukt. Helt sjukt. Men så är tydligen mitt liv just nu.
Det gick verkligen inte att släpa sig upp tidigare, hela kroppen (och huvudet) var som cement.

Jag käkade lite brunch (risgrynsgröt), sen började jag faktiskt diska, trots att hela kroppen skrek ett enda stort NEJ till det hela.

Sen överraskade jag mig själv (och framför allt mina demoner) och messade Magnus och sa att hans mamma fick följa med hit senare på dagen om hon ville, bara han sa till i tid i så fall, så jag hann dammsuga.
Hans mamma ville följa med, så det blev panikstädning några timmar där för mig.

Men tro det eller ej, jag hann fasiken allting, till och med skrubba toan och göra mig i ordning :)

Magnus flyttade till sitt nya tillfälliga hem idag. Ett "bedömningsboende" eller vad man ska kalla det.
Eftersom han bedöms vara suicid och allmänt sned i huvudet (precis som jag), så vill soc att han ska bo på ett bedömningsställe ett halvår innan de ger honom en lägenhet. De ska helt enkelt bedöma hur bra han klarar sig själv, speciellt när han har sina svackor. 6 månader ska han bo där, sen ska han få lägenhet.

Ett riktigt jävla lyxhem verkar det vara, det kan jag lova.
Det är som en studentkorridor, fast med personal som fixar mat osv. Sen kan dom hjälpa en att komma iväg till ens sysselsättning (om man har nån).

Alla borde få bo på ett sånt ställe när de har det jobbigt i livet, det låter ju helt perfekt ;)
Det är ju precis vad man behöver när man inte har kraften att själv klara av allt vardagligt.

Tänk vad bra om nån kunde komma hit varje dag, slita upp mig ur sängen (fast det tror jag inte dom gör där på boendet *harkel*), se till att jag gör mig i ordning och att jag kommer iväg till jobbet.

Och tänk vad gött att inte behöva tänka på maten, man skulle veta att man alltid får i sig alla måltider man behöver.

Vilken jävla lättnad det skulle vara! Eller är det bara jag som tycker det? ;)

Nu har jag iaf ett städat hem, så jag behöver inte ha ångest över det. Det får vi tacka Magnus flytt för eftersom det var efter den han och hans mamma kom hit och hälsade på.

Och jag har nu träffat Magnus mamma för första gången, så det behöver jag inte heller ha ångest över. Jag har ju pratat med henne i telefon förut, men jag har aldrig tagit mig hem till dom. Nu är det iaf överstökat, och hon var inte farlig alls.

Imorrn är det fredag. Sista chansen för mig att ta mig till jobbet denna vecka. Jag håller tummarna stenhårt för att jag fixar det. Jag måste verkligen fixa det.