Systerbesök, pump och Seroquel

Jag började sakta komma tillbaka efter en rejält körig vecka, men i natt sov Magnus här och snarkade som fan, så nu är jag ganska avtrubbad igen.

Magnus är jättesöt, men jävlar i min låda vad han snarkade!
Jag gick aldrig och la mig på soffan, som jag gjort tidigare gånger, men det spelade nog ingen roll för jag hade antagligen inte kunnat sova ens på soffan.
Japp, så högt snarkade han ;)

Så, vad har då hänt senaste tiden?

Syrran och töserna var här och hälsade på 19-23 mars. Helt underbart var det.

Vi avverkade Naturhistoriska, Göteborgshjulet, Universeum och Slottsskogen på de tre hela dagar de var här.
Det var fullspäckat schema varje dag och Ebba hade det lite jobbigt eftersom hon "inte sover i göteborg, bara hemma", men fy vad roligt vi hade det.


Göteborgshjulet, 60 meter högt :)

Töserna är ju heeeelt underbara, det var så mysigt att få umgås med bara dom i några dagar.
När jag är uppe i Sundsvall blir det ju alltid att jag får klämma in dom typ en enda dag, och det blir ingen riktig kvalitetstid, så det här var helt perfekt.

Tova ska flytta hit när hon blir stor, det bestämde hon sig för andra dagen (eller var det redan första dagen?) eftersom hon tyckte väldigt bra om Göteborg.

Hon frågade hur gammal jag kommer vara när hon flyttar hit, och då sa jag att om hon är 20 när hon flyttar hit så kommer jag vara 43.
"Så gammal!?" sa hon då med stora ögon.

Sen frågade hon mig om jag kommer vara skrynklig då. Mitt svar på det blev att jag nog kommer vara skrynklig (och att jag redan är lite skrynklig), men att vi kan ha jättekul ihop ändå.
Hon är ju så söt :)

Tova konstaterade också att "moster fisen måste vara tokig i katter", vilket ju faktiskt är en helt riktig iakttagelse.

Vi hade även en fin liten diskussion på spårvagnen en dag, Tova och jag.

Det stod några utländska (jugoslaviska?) killar en bit från där vi satt, de var väl 20-30 år och försökte se allmänt häftiga ut. Diamantörhängen och skinnjackor och märkeskläder, ja ni vet.
Då viskar Tova till mig: "Fisen, försöker de där killarna vara coola?" Klockrent ju!

Så då fick vi ta en liten diskussion om NÄR man egentligen är cool.

Man är ju inte cool om man försöker att vara det, då blir man ju bara lite töntig. Cool är man om man är sig själv, precis den man är och inte försöker vara på något annat sätt.

Så där fick Moster Fisen chans att ösa lite bra tankar över lilla Tova och hoppas att lilltjejen formas till en som inte försöker vara cool ;)

Det var många intressanta diskussioner under dessa dagar kan jag lova. Barns tankar är ju helt underbara haha

Ebba sov som sagt inte i göteborg, hon sover bara hemma, så hon kom smygande ut i vardagsrummet på morgnarna och fick titta på barnprogram medans jag låg kvar i soffan och försökte småvila lite.

En dag fick vi faktiskt sovmorgon ända till 7.15 (halleluja!), då var alla lite gladare på förmiddagen. Sen på eftermiddagen dalade allas humör lite grann, men vi tog oss igenom dagarna utan bråk (antagligen mycket tack vare en bulle, en glass osv haha).

Ebba är ju så himla söt. Ett riktigt litet kakmonster är hon kan jag lova. Eller godsaksmonster är väl bättre benämning på henne. Allt som är "onyttigt" tycker hon om.

När vi åt en semla (skitstor!) så trodde man att hon var spyfärdig efter sista tuggan, men nej då, då ville hon ha en till.

När vi skulle beställa pizza till ungarna (jag och syrran tog sushi) så var det jätteviktigt för Ebba att hon skulle få en "jättestoooor" pizza.
Som tur var hade inte pizzerian barnpizzor, så hon behövde aldrig oroa sig för storleken ;)

När vi tog fikapaus på Universeum så tog tjejerna och syrran en varsin glass, och jag tog en muffin. När Ebba ätit upp sin glass kom hon på att hon ju inte alls hade velat ha glass, hon hade ju egentligen velat ha en muffin hon också haha

Som sagt, hon är ett godsaksmonster :)

Dagen efter de åkt hem så skulle jag vara ute på hisingen kl.8 för att sätta på insulinpumpen.
Jo, jag var ganska trött den morgonen. Och morgonen efter när det var samma tid som gällde. Och morgonen efter det, då jag skulle upp och hjälpa Fröken Anka och KanOlov att flytta ;)

Nu har jag haft pump sen i torsdags morgon och hittills har det gått ganska bra.

Jag har haft problem med att ställa in doserna (både "grunddosen" och "måltidsdoserna"), men förhoppningsvis fixar det sig tids nog.
Jag har legat skyhögt och jag har legat lågt, ibland med bara nån timmes mellanrum. Inte bra för kroppen, men det är något jag får ta så här i början.



Pumpen ger i alla fall en väldig frihetskänsla.

På kvällarna behöver jag inte ta någon kvällsspruta, och på morgnarna kan jag ta lång lång sovmorgon om jag vill, för jag behöver inte ta min morgonspruta. Gött som fan :)

Det är så små saker som gör att livet känns lite lättare.

Jag behöver inte slita fram sprutor varenda gång jag ska äta något, om jag behöver extra insulin så trycker jag bara på pumpen så sprutar den in lite extra.

Jag känner mig helt enkelt inte lika låst vid diabetesen, och det är verkligen GULD VÄRT.
Nu är jag ju såklart fortfarande väldigt låst eftersom jag måste ta blodprov hela tiden och skriva upp hur mkt insulin jag tar, vad jag äter och hur blodsockret ligger före och efter mat.
Men tids nog tror jag att det kommer kännas som en väldig frihet.

På nåt konstigt sätt känner jag mig inte lika sjuk nu när jag har pump, trots att värdena svängt hejvilt sen jag började med den.
Kanske för att jag märker att, trots att jag svänger i blodsockret just nu, så innebär pumpen en otrolig möjlighet att ha ett jämnt blodsocker under hela dagen. Det har jag ju aldrig riktigt uppnått med sprutor.

Tänk om det skulle gå så bra att jag faktiskt inte behöver oroa mig för blodsockret varenda vaken sekund, fy vad gött det skulle vara :)

Jag var hos psykläkaren förra veckan, hon ska ju skriva ett läkarutlåtande åt mig som jag kan ge till försäkringskassan.

Hon vill att jag ska prova en medicin som heter Seroquel i väldigt låg dos.
Den kan tydligen hjälpa mot ångest, depression och sömnproblem (jag blir ju aldrig riktigt utsövd, även om jag sover, och jag har väldigt svårt att komma till ro på kvällarna).

Det låter ju jättebra. Men samtidigt känns det väldigt läskigt.

Det är en antipsykotisk medicin, som man normalt ger till schizofrena och bipolära patienter, och biverkningarna i början kan vara ganska rejäla.

Hon sa att bara man står ut de första 2 veckorna, då biverkningarna är som värst, så brukar man må bättre. Men biverkningarna är tydligen ganska skrämmande.
En del slutar med medicinen innan de sett resultat av den eftersom de inte klarar av biverkningarna.



Tydligen kommer jag bli groteskt trött. Iofs är det inget nytt för mig, men en del beskriver det som att de kan sova dygnet runt och känner sig som en zombie. Att de blir avtrubbade.

Sen kan man få yrsel och blodtrycksfall vilket kan leda till svimning eller fall. Blodtrycksfall har jag ju redan så fort jag rör mig, så vad det blir av det är ju lite spännande att se. Eller "skrämmande" kanske är ett bättre ord...

Sen kan blodsockret höjas.
Företaget som gör denna medicin fick en storstämning på sig i USA, jag tror det var runt 26000 stämningar i 1, just pga risken att utveckla diabetes, plus väldig viktökning.

Risk att utveckla diabetes är ju inget jag behöver oroa mig för eftersom jag redan är 100% diabetiker, men högt blodsocker kan ju ställa till det.

Och sen viktökning. Herre hjärtanes, tänk om jag går upp ännu mer i vikt! Hur ska jag klara av att hantera det???

Läkaren sa att när jag börjar ta den så kan jag räkna med att jag inte kommer klara av att jobba första och ev. inte heller andra veckan. Så man blir tydligen groggy, big time.

Jag har bokat in en telefontid med min diabetesläkare om två veckor så jag får höra vad han säger om det här med blodsockret i kombination med Seroquel.
Sen får jag se hur jag gör, om jag provar eller inte.

Jag har en väldig respekt för piller, det har jag alltid haft.
Jag vill bara stoppa i mig sånt som jag verkligen "behöver", och jag vet inte hur det är med det här pillret. Behöver jag det?

Jag har fastnat i depression och ångest, men det kanske finns någon annan väg ut, eller har jag testat allt?

Något som är väldigt bra med Seroquel är att den inte är vanebildande. Jag är ju livrädd för allt sånt.
Men alla bieffekter får en ju onekligen att tveka till att börja käka den.

Jaja, vi får se vad det blir. Jag tänkte prata med diabetesläkaren först och även utforska så mkt jag kan om Seroquel, sen får vi se hur jag gör.