Seroquel och töserna

Jag pratade med min diabetsläkare idag angående Seroquel och han sa att det bara är att köra på. Jag får helt enkelt testa och se hur det påverkar sockret. Och vikten (han var väldigt noga med att nämna viktuppgång som möjlig biverkning...gaaaa!!!).

Han tycker jag ska testa, och jag behöver inte vänta tills mina insulindoser med pumpen är riktigt inställda. Får jag mkt biverkningar så är det ju bara att sluta äta medicinen tyckte han.

Han har ju rätt. Så jag har nu bestämt mig för att börja käka Seroquel.
MEN, jag väntar tills efter påsk eftersom jag ska hjälpa Ulla-Bella & Co att flytta under påskhelgen. Jag vill ju inte vara i zombietillstånd då, då kommer det ju inte alls funka.

Kanske jag inte alls får några biverkningar, man vet ju aldrig. Ibland måste man ju ha lite tur, right? ;)

Idag har varit en ledig måndag (som vanligt) och det var tänkt att jag under dagen skulle städa hela lägenheten. Det var min tanke även i lördags.
Om lägenheten nu är städad? Nope *harkel* Fröken Apa i ett tjockt jävla nötskal...

Imorrn måste jag åka hemifrån vid 7 eftersom jag ska till diabetssjuksköterskan och prata lite pump och doser igen. Det betyder att jag fan måste kliva upp senast 5.30 *ryser*
Sen åker jag till jobbet efter det, vilket innebär att jag borde vara vid jobbet senast 10 (jag får hämta nyckeln hos Lisbeth, hon som hjälper till i butiken ibland och bor alldeles bredvid), vilket i sin tur innebär att jag kan gå från jobbet redan 15. Gud vad gött att vara hemma vid middagstid :D

Zuma och Zelma är klara för adoption nu har jag bestämt.
Vi har kommit så långt vi kan komma tillsammans, de har gjort de framsteg de kan göra (och behöver göra) i detta hem. Nu är det nog dags för dom att fortsätta sin utveckling i ett nytt, evigt hem.
Jag antar att det kommer bli lika jobbigt som det var när Lucas flyttade härifrån, men det är det värt. Allt för att de 2 små töserna ska få ett bra hem och ett bra liv.

Zelma har gjort enorma framsteg senaste veckorna.
Både hon och Zuma kommer och hälsar när man kommer hem, men Zelma ska även kramas massa då.
Häromdagen hann jag inte ens byta om till myskläder innan hon satt fastklistrad i mitt knä och gnuggade huvudet mot mitt ansikte. Och hon vägrade flytta på sig under tiden jag ålade ur jeansen och kröp i mysbyxorna, så vi såg nog ganska intressanta ut just då haha

Hon är kramig mest hela tiden, helt underbar är hon.
Och tänk att dennna lilla tös var sååååå rädd när hon först kom hit.
Så rädd att hon bara låg under sängen och morrade, och bajsade under sängen när Busan och Hedda skrämde henne.

Tänk att för bara tre månader sen gick det inte att nudda vid henne utan att hon ryckte till, blev rädd och sprang iväg.
Nu kommer hon jämt och ska ligga i ens knä och ska både pussas och kramas. Helt otroligt.




Och Zuma har kommit så långt att hon nu kan stryka sig mot ens ansikte också, inte bara mot ens hand eller ben.
Hon är ju väldigt rädd för ansikten och har alltid ryggat tillbaka så fort man kommit för nära med ansiktet. Igår kramades vi med huvudena, hon och jag. Helt otroligt det också.

De är två otroliga små tjejer som är värd det bästa här i livet :)

Nu måste jag ta och hoppa i duschen om jag ska komma i säng i tid, jag är onekligen lite nervös för hur jag ska kunna komma upp i tid imorrn...

magen är tillbaka :)

Idag bjöd Zuma på orm till frukost. Hedda var mäkta imponerad, hon undvek läckerbiten totalt.





Zuma tycker antagligen att otack är världens lön. Här släpar hon hem en stor köttig orm och sen vill Hedda inte ens smaka på den.

Jag själv åt en vanlig frukost och det gick bra :D Fast jag åt vitt bröd i stället för fullkornsbrödet, vågade inte riktigt utmana ödet i onödan.
Och sen blev det vegetarisk sushi till middag eftersom en hungrig Magnus var i Kortedala och därmed köpte med sig sushi hit :)

Så nu kan man nog fasiken säga att jag är frisk, magmässigt.

Energimässigt är jag inte riktigt tillbaka på banan än, men det tar nog inte lång tid förrän jag är det. Fast sen är det ju lite svårt för mig att känna när jag verkligen är tillbaka på banan igen eftersom jag alltid är energilös, men jag inbillar mig att jag brukar ha lite mer energi än så här iaf ;)

Imorrn ska jag i alla fall jobba, även om kroppen är lite trött, men jag har ju inte direkt ett jobb som innebär tungt kroppsarbete. Förutom för fingrarna (nålar som sticks), händerna (kramp) och axlarna (sitter som ett pucko)då, men det räknas nog inte riktigt som klockrent kroppsarbete har jag en känsla av.

Jag är lite lagomt uttråkad nu efter att ha varit sjuk i princip en vecka (jag blev ju illamående tisdagen förra veckan). Det är så mycket jag vill göra, men kroppen säger nej.
När jag tänker efter är det ju alltid massa saker jag vill göra, men så kommer huvudet eller kroppen och säger nej. Vad beror det på?

Det är ju tydligen en av "svårigheterna" jag har här i livet - att omsätta tankar till handlingar. Det har blivit mer och mer klart för mig att det uppenbarligen är ett problem för mig. Och sen vad som gör det är väl egentligen sak samma.

En del säger att det beror på de ADHD-drag jag har i min "emotionellt instabila personlighetsstörning", andra säger att det är ångesten som stoppar mig. Och så har vi dom som säger att det är pga ångesten, men på det sättet att ångesten gör mig så energilös att jag inte klarar av att ta mig för något.

Vem vet, en kombination kanske? Antagligen.

Det viktigaste är ju att jag på nåt vänster får ordning på det hela och får livet att fungera trots denna svårighet jag nu då har.

Hur fasiken pusslar man ihop ett liv och får det att fungera? Jag förstår överhuvudtaget inte hur folk klarar av att leva. Vad är det egentligen som driver människor, vad är det som får människor att orka med livet?

Jag har en känsla av att jag har en bit kvar på min väg mot lösningen på hur jag ska få ordning på mitt liv och mig själv. Men ett steg i taget, en dag i taget.
Det är iaf vad alla säger till mig.
(Sen att jag vill få livet att fungera på ALLA områden på en gång, det hör ju inte hit *harkel*)

Apropå ett steg i taget så var jag ju på möte med Af och Fk i torsdags. Arbetsterapeuten min var med också vilket var väldigt skönt.

Jag fattar inte riktigt varför vi hade det där mötet, för det var inget nytt som sades, men det är ju inte direkt ovanligt att jag känner mig ganska vilse när det gäller vad de vill.

Det var som sagt inget nytt som sades, bara saker som gjorde mig ännu mer förvirrad angående hur det ska bli för mig efter sista maj då sjukersättningen går ut.

Till och med arbetsterapeuten tyckte att min handläggare på Fk var lite väl luddig och inte verkade ha så stor koll på saker och ting. Med andra ord är det inte bara jag som är dum i huvudet, vilket jag såklart fått för mig.

Arbetsterapeuten sa efter mötet att hon ska kolla upp allt med nån snubbe på psyk som tydligen har stenkoll på såna här situationer som jag är i. Jag behöver ju liksom lite tydligare besked. I alla fall så att jag åtminstone förstår alternativen av vad som kan hända.

Som det är just nu fattar jag ingenting och det gör mig ju skiträdd.

Jag ska fylla i ansökan om förlängning av min sjukersättning, jag har tydligen 10 månader till jag kan söka om.
Men de kommer inte börja behandla min ansökan förrän min gamla period gått ut, dvs den sista maj, och sen tar det några månader innan jag får besked, så antagligen blir det ungefär som det var i fjol.
Då fick jag ju gå omkring som ett pucko i 3-4 månader och bara vänta vänta vänta. Och strula med soc under tiden.

Fast blir det så nu, att de lämnar mig flytande under de där månaderna jag väntar på besked, då fortsätter jag såklart jobba på Skärmateljén.
Jag vet inte om jag enligt lag får det, men det måste ju vara bättre att jag fortsätter arbetspröva där medan jag väntar, än att jag går ner mig totalt som jag gjorde i fjol, right?

Jag är så less på att vara i den här cirkusen. Jag vill bara jobba och må bra, det är det enda jag vill. Eller, jag behöver inte heller må BRA, jag är görnöjd om jag bara mår OK.
Jag kräver inget perfekt liv där jag studsar fram på små rosa moln. Bara jag slipper de svarta molnen som alltid förföljer mig och lindar sig runt mig.

Just ja, handläggaren från Fk sa en jävligt fin och pedagogisk sak där på mötet. Hon är ju för härlig.

Hon sa något i stil med "Jag vet inte riktigt vad vi ska göra, du har ju gått här så länge, nästan 2 år. Det är längre än vad folk brukar behöva hjälp av oss. Jag vet inte hur vi ska kunna hjälpa dig mer än så här."

Det kändes som en käftsmäll att höra, och det enda jag ville säga till svar var
"Det är väl i så fall att avrätta mig, det är väl det bästa. Då slipper ni mig och jag slipper mig själv".
Men jag sa inte så, väluppfostrad som jag är. Jag höll käften, som vanligt. Och tänkte den meningen i huvudet i stället *harkel*

Snacka om att min Fk-handläggare behöver gå en kurs i pedagogik eller psykologi eller fan vad som helst. Hon hade ju lika gärna kunnat säga att jag är ett hopplöst fall och att de ger upp nu. Att jag får gå på soc hela livet och fortsätta må dåligt och inte få livet att funka.
Herre hjärtanes, ska man skratta eller gråta? (när jag tänker efter så grät jag då, så då kan jag kanske skratta nu)

Jaja, karusellen fortsätter.

Jag sa att jag antagligen inte kommer fixa att hitta en ny arbetsprövningsplats under de här sista två månaderna, utan att jag gör så att jag stannar kvar på Skärmateljén under den tiden och sen får vi se.
Af-handläggaren verkade halvt acceptera det, men det kanske bara var för att arbetsterapeuten var med och för att hon höll med om att det skulle vara en väldig påfrestning för mig att byta ställe nu.

Nu ska jag försöka sluta tänka på Af och Fk. Jag ska bara se till att få in min ansökan till Fk, sen får jag försöka släppa skiten och så får det gå som det går.

Nu ska det iaf bli lite kvällsfika, nedvarvning (tar ju några timmar för min del) och sen sängen. Så jag vaknar i tid och får jobba imorgon :D

Magsjuka

Det som började med en helt vanlig känsla av att jag nog bara vara trött efter Magnus snarkningar, systerbesök, läkarbesök och pumpstart utvecklades senare till magsjuka.

Japp, fröken apa har haft magsjuka :(

Jag tror det är över nu, fast vågar fortfarande inte äta vanligt.
Man ska aldrig säga hej förrän man har hoppat över bäcken, men jag tror nästan att jag hoppat över bäcken nu, så jag vågar säga hej och därför vågar jag säga att jag HAFT magsjuka.

Idag har jag ätit en tallrik yoghurt som gick bra (förutom illamående), sen drack jag en mugg blåbärssoppa och åt två vita mackor vid middagstid, och det gick bra det oxå (förutom illamående där oxå då).

Det bubblar och gör lite ont i magen när jag äter nåt, men det är det enda som händer. Och så blir jag väldigt illamående då, men det tar jag så gärna så.

Jag tror det är första gången i hela mitt liv jag har magsjuka som visar sig "nedervägen". Kanske att jag haft det en gång förut, kommer inte riktigt ihåg, men ett som är säkert är att magsjuka för mig är lika med kräksjuka.
Men inte den här gången.

I onsdags tog jag mig inte iväg till jobbet för jag mådde så himla konstigt. Illamående och kände mig helt slut. Tänkte att det var för att jag inte sovit så bra.

Torsdag hade jag möte med Af och Fk igen, och jag trodde inte jag skulle fixa att ta mig in till stan för att avverka det där mötet.
Jag mådde groteskt illa och trodde jag skulle spy när som helst. Jag tog med mig en spypåse och tog mig iaf iväg.

Efter mötet hjälpte Magnus mig att handla lite mat i stan eftersom jag kände mig så förbannat konstig, sen åkte jag hem.

Jag kom hem och kanske jag åt något, kanske jag inte gjorde det, kommer inte ihåg.

Sen släppte jag en fis. En fis som var mer än fis, det insåg jag ganska snabbt.
Och jag var ofantligt tacksam över att jag fick släppa denna "fis" i hemmets lugna vrå istf ute på stan några timmar tidigare.

När jag sen stod och sköljde av mina fisiga trosor kom både Zuma och Zelma och undrade vad jag höll på med.
Efter ett tag hör jag mig själv stå och förklara för dom att "mamma är sjuk, mamma bajsade på sig lite och därför måste mamma skölja rent trosorna, annars kommer det lukta väldigt illa".

Då insåg jag att jag nog fan inte är som andra människor här i världen. Jag är en crazy cat lady. Big time.

Vem fan står och förklarar för katterna att "mamma har bajsat på sig"? Snacka om att känna sig som ett miffo..

Nåväl. Nu har jag haft några dagar med rännskita, fast inte så illa som jag förstått att det kan vara, så det har nog bara varit en mild magsjuka.
Det tackar vi för, man blir ju så kall om rumpan när man får sitta på toa länge.

Blåbärssoppa har varit min huvudsakliga föda under dessa dagar, men i fredags kväll var jag så förbannat hungrig att jag kokade lite morotsslantar som jag försökte äta. Det gick så där.

Zuma och Zelma tyckte dock det var ganska roligt att leka med dessa morötter, det upptäckte jag morgonen efter då jag fick förbanna mig själv över att jag låtit morotstallriken stå framme på diskbänken under natten.


Några av morötterna som vilddjuren spridit ut här och där i lägenheten



"Vi förstår inte heller hur morötterna hamnat där, morsan" (om ni tittar noga på bilden så ser ni hur Zelma panikartat försöker hindra mig från att skaffa framtida bildbevis för händelsen)

I natt kunde jag inte sova för att jag hade ont i magen och mådde illa, antagligen för att jag åt två mackor igår kväll när magnus kom.
Ängeln hade köpt med sig blåbärssoppa, nyponsoppa, vitt bröd och kakor (jag tyckte, trots min magsjuka, att det ju faktiskt ändå var lördag). Och Resorb, vätskeersättningen ni vet. Gudomligt.

Igår kväll, efter lite Resorb och blåbärssoppa fick jag äntligen gå på toa och kissa. Så skönt!
Ja, det kan låta som en ganska banal sak att få gå och kissa, men när man inte haft nåt att kissa på en hel dag (och natt), då blir man ganska glad när man märker att kroppen faktiskt plockat upp en del av det man tuggat i sig :)

Jag måste för övrigt bara säga att det finns en bok som är jättebra, "Mormors husapotek" heter den och den innehåller alla tänkbara huskurer. Den är jättebra - när man är frisk.

När man redan sitter där på toan med kall rumpa (och svidande bakdel) och inser att man inte kommer ta sig utanför dörren på ett bra tag, och man bläddrar febrilt i denna bok för att hitta några bra majsjukeråd, då känns det ganska främmande att ställa sig och koka hallon, blåbär eller göra risavkok (koka riset typ en timme och bla bla bla).
Då är den där boken ganska värdelös kan jag säga, bara så ni vet.

Jag måste hoppa i säng nu, får skriva mer nån annan dag.
Egentligen gick jag bara in här för att visa ett par skor jag såg och som jag blev heeeelt kär i, sen tänkte jag sova. Det skulle gå så där snabbt som jag alltid tänker att saker ska gå för mig.
Nu fick ni i stället höra min fishistoria, sorry, men jag måste ju skriva om allt stort som händer i mitt liv *harkel*

Här är iaf skorna, är dom inte fantastiskt fina?!