Zuma tycker antagligen att otack är världens lön. Här släpar hon hem en stor köttig orm och sen vill Hedda inte ens smaka på den.
Jag själv åt en vanlig frukost och det gick bra :D Fast jag åt vitt bröd i stället för fullkornsbrödet, vågade inte riktigt utmana ödet i onödan.
Och sen blev det vegetarisk sushi till middag eftersom en hungrig Magnus var i Kortedala och därmed köpte med sig sushi hit :)
Så nu kan man nog fasiken säga att jag är frisk, magmässigt.
Energimässigt är jag inte riktigt tillbaka på banan än, men det tar nog inte lång tid förrän jag är det. Fast sen är det ju lite svårt för mig att känna när jag verkligen är tillbaka på banan igen eftersom jag alltid är energilös, men jag inbillar mig att jag brukar ha lite mer energi än så här iaf ;)
Imorrn ska jag i alla fall jobba, även om kroppen är lite trött, men jag har ju inte direkt ett jobb som innebär tungt kroppsarbete. Förutom för fingrarna (nålar som sticks), händerna (kramp) och axlarna (sitter som ett pucko)då, men det räknas nog inte riktigt som klockrent kroppsarbete har jag en känsla av.
Jag är lite lagomt uttråkad nu efter att ha varit sjuk i princip en vecka (jag blev ju illamående tisdagen förra veckan). Det är så mycket jag vill göra, men kroppen säger nej.
När jag tänker efter är det ju alltid massa saker jag vill göra, men så kommer huvudet eller kroppen och säger nej. Vad beror det på?
Det är ju tydligen en av "svårigheterna" jag har här i livet - att omsätta tankar till handlingar. Det har blivit mer och mer klart för mig att det uppenbarligen är ett problem för mig. Och sen vad som gör det är väl egentligen sak samma.
En del säger att det beror på de ADHD-drag jag har i min "emotionellt instabila personlighetsstörning", andra säger att det är ångesten som stoppar mig. Och så har vi dom som säger att det är pga ångesten, men på det sättet att ångesten gör mig så energilös att jag inte klarar av att ta mig för något.
Vem vet, en kombination kanske? Antagligen.
Det viktigaste är ju att jag på nåt vänster får ordning på det hela och får livet att fungera trots denna svårighet jag nu då har.
Hur fasiken pusslar man ihop ett liv och får det att fungera? Jag förstår överhuvudtaget inte hur folk klarar av att leva. Vad är det egentligen som driver människor, vad är det som får människor att orka med livet?
Jag har en känsla av att jag har en bit kvar på min väg mot lösningen på hur jag ska få ordning på mitt liv och mig själv. Men ett steg i taget, en dag i taget.
Det är iaf vad alla säger till mig.
(Sen att jag vill få livet att fungera på ALLA områden på en gång, det hör ju inte hit *harkel*)
Apropå ett steg i taget så var jag ju på möte med Af och Fk i torsdags. Arbetsterapeuten min var med också vilket var väldigt skönt.
Jag fattar inte riktigt varför vi hade det där mötet, för det var inget nytt som sades, men det är ju inte direkt ovanligt att jag känner mig ganska vilse när det gäller vad de vill.
Det var som sagt inget nytt som sades, bara saker som gjorde mig ännu mer förvirrad angående hur det ska bli för mig efter sista maj då sjukersättningen går ut.
Till och med arbetsterapeuten tyckte att min handläggare på Fk var lite väl luddig och inte verkade ha så stor koll på saker och ting. Med andra ord är det inte bara jag som är dum i huvudet, vilket jag såklart fått för mig.
Arbetsterapeuten sa efter mötet att hon ska kolla upp allt med nån snubbe på psyk som tydligen har stenkoll på såna här situationer som jag är i. Jag behöver ju liksom lite tydligare besked. I alla fall så att jag åtminstone förstår alternativen av vad som kan hända.
Som det är just nu fattar jag ingenting och det gör mig ju skiträdd.
Jag ska fylla i ansökan om förlängning av min sjukersättning, jag har tydligen 10 månader till jag kan söka om.
Men de kommer inte börja behandla min ansökan förrän min gamla period gått ut, dvs den sista maj, och sen tar det några månader innan jag får besked, så antagligen blir det ungefär som det var i fjol.
Då fick jag ju gå omkring som ett pucko i 3-4 månader och bara vänta vänta vänta. Och strula med soc under tiden.
Fast blir det så nu, att de lämnar mig flytande under de där månaderna jag väntar på besked, då fortsätter jag såklart jobba på Skärmateljén.
Jag vet inte om jag enligt lag får det, men det måste ju vara bättre att jag fortsätter arbetspröva där medan jag väntar, än att jag går ner mig totalt som jag gjorde i fjol, right?
Jag är så less på att vara i den här cirkusen. Jag vill bara jobba och må bra, det är det enda jag vill. Eller, jag behöver inte heller må BRA, jag är görnöjd om jag bara mår OK.
Jag kräver inget perfekt liv där jag studsar fram på små rosa moln. Bara jag slipper de svarta molnen som alltid förföljer mig och lindar sig runt mig.
Just ja, handläggaren från Fk sa en jävligt fin och pedagogisk sak där på mötet. Hon är ju för härlig.
Hon sa något i stil med "Jag vet inte riktigt vad vi ska göra, du har ju gått här så länge, nästan 2 år. Det är längre än vad folk brukar behöva hjälp av oss. Jag vet inte hur vi ska kunna hjälpa dig mer än så här."
Det kändes som en käftsmäll att höra, och det enda jag ville säga till svar var
"Det är väl i så fall att avrätta mig, det är väl det bästa. Då slipper ni mig och jag slipper mig själv".
Men jag sa inte så, väluppfostrad som jag är. Jag höll käften, som vanligt. Och tänkte den meningen i huvudet i stället *harkel*
Snacka om att min Fk-handläggare behöver gå en kurs i pedagogik eller psykologi eller fan vad som helst. Hon hade ju lika gärna kunnat säga att jag är ett hopplöst fall och att de ger upp nu. Att jag får gå på soc hela livet och fortsätta må dåligt och inte få livet att funka.
Herre hjärtanes, ska man skratta eller gråta? (när jag tänker efter så grät jag då, så då kan jag kanske skratta nu)
Jaja, karusellen fortsätter.
Jag sa att jag antagligen inte kommer fixa att hitta en ny arbetsprövningsplats under de här sista två månaderna, utan att jag gör så att jag stannar kvar på Skärmateljén under den tiden och sen får vi se.
Af-handläggaren verkade halvt acceptera det, men det kanske bara var för att arbetsterapeuten var med och för att hon höll med om att det skulle vara en väldig påfrestning för mig att byta ställe nu.
Nu ska jag försöka sluta tänka på Af och Fk. Jag ska bara se till att få in min ansökan till Fk, sen får jag försöka släppa skiten och så får det gå som det går.
Nu ska det iaf bli lite kvällsfika, nedvarvning (tar ju några timmar för min del) och sen sängen. Så jag vaknar i tid och får jobba imorgon :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar