Seroquel och töserna

Jag pratade med min diabetsläkare idag angående Seroquel och han sa att det bara är att köra på. Jag får helt enkelt testa och se hur det påverkar sockret. Och vikten (han var väldigt noga med att nämna viktuppgång som möjlig biverkning...gaaaa!!!).

Han tycker jag ska testa, och jag behöver inte vänta tills mina insulindoser med pumpen är riktigt inställda. Får jag mkt biverkningar så är det ju bara att sluta äta medicinen tyckte han.

Han har ju rätt. Så jag har nu bestämt mig för att börja käka Seroquel.
MEN, jag väntar tills efter påsk eftersom jag ska hjälpa Ulla-Bella & Co att flytta under påskhelgen. Jag vill ju inte vara i zombietillstånd då, då kommer det ju inte alls funka.

Kanske jag inte alls får några biverkningar, man vet ju aldrig. Ibland måste man ju ha lite tur, right? ;)

Idag har varit en ledig måndag (som vanligt) och det var tänkt att jag under dagen skulle städa hela lägenheten. Det var min tanke även i lördags.
Om lägenheten nu är städad? Nope *harkel* Fröken Apa i ett tjockt jävla nötskal...

Imorrn måste jag åka hemifrån vid 7 eftersom jag ska till diabetssjuksköterskan och prata lite pump och doser igen. Det betyder att jag fan måste kliva upp senast 5.30 *ryser*
Sen åker jag till jobbet efter det, vilket innebär att jag borde vara vid jobbet senast 10 (jag får hämta nyckeln hos Lisbeth, hon som hjälper till i butiken ibland och bor alldeles bredvid), vilket i sin tur innebär att jag kan gå från jobbet redan 15. Gud vad gött att vara hemma vid middagstid :D

Zuma och Zelma är klara för adoption nu har jag bestämt.
Vi har kommit så långt vi kan komma tillsammans, de har gjort de framsteg de kan göra (och behöver göra) i detta hem. Nu är det nog dags för dom att fortsätta sin utveckling i ett nytt, evigt hem.
Jag antar att det kommer bli lika jobbigt som det var när Lucas flyttade härifrån, men det är det värt. Allt för att de 2 små töserna ska få ett bra hem och ett bra liv.

Zelma har gjort enorma framsteg senaste veckorna.
Både hon och Zuma kommer och hälsar när man kommer hem, men Zelma ska även kramas massa då.
Häromdagen hann jag inte ens byta om till myskläder innan hon satt fastklistrad i mitt knä och gnuggade huvudet mot mitt ansikte. Och hon vägrade flytta på sig under tiden jag ålade ur jeansen och kröp i mysbyxorna, så vi såg nog ganska intressanta ut just då haha

Hon är kramig mest hela tiden, helt underbar är hon.
Och tänk att dennna lilla tös var sååååå rädd när hon först kom hit.
Så rädd att hon bara låg under sängen och morrade, och bajsade under sängen när Busan och Hedda skrämde henne.

Tänk att för bara tre månader sen gick det inte att nudda vid henne utan att hon ryckte till, blev rädd och sprang iväg.
Nu kommer hon jämt och ska ligga i ens knä och ska både pussas och kramas. Helt otroligt.




Och Zuma har kommit så långt att hon nu kan stryka sig mot ens ansikte också, inte bara mot ens hand eller ben.
Hon är ju väldigt rädd för ansikten och har alltid ryggat tillbaka så fort man kommit för nära med ansiktet. Igår kramades vi med huvudena, hon och jag. Helt otroligt det också.

De är två otroliga små tjejer som är värd det bästa här i livet :)

Nu måste jag ta och hoppa i duschen om jag ska komma i säng i tid, jag är onekligen lite nervös för hur jag ska kunna komma upp i tid imorrn...