rastlös i huvudet, död i kroppen

Jag kan inte låta bli att undra om biverkningarna av Seroquelen kommer först nu för mig. Jag är sååååå trött. Tar mig knappt ur sängen. Så hittills denna vecka har det inte blivit något jobb :(

Jag satsar på att ta mig iväg i morgon, om så bara för att ta en kopp te med tanterna på jobbet. Måtte jag lyckas.

Jag är rastlös som bara den i huvudet, men kroppen vägrar samarbeta, den är bara som en klump cement.. Vad gör man då? Försöker kanske göra små små saker här hemma? En sak i taget och ingen press?

En bild som beskriver mig ganska bra:




Och en bild som beskriver Zuma ganska bra:



Hon är en tjej som har sina egna idéer och som hittar på ganska egna saker här i hemmet ;)

Det är helt sjukt (bokstavligt talat denna gång), men jag är fortfarande sjuk. Förkyld alltså.
Näsan rinner fortfarande och jag slemmar på i halsen som aldrig förr.
Tänk vad fort man vänjer sig vid att alltid ha med sig en toarulle i väskan, eftersom näsdukar i detta läget inte är ekonomiskt försvarbart.

Idag fick jag ett brev från försäkringskassan där de meddelade att de förlänger min sjukersättning t.o.m mars nästa år.
Jag borde skutta av glädje antar jag. Men det gör jag inte.

Jag känner mig lika stressad som vanligt och förstår inte riktigt hur fan jag ska komma på fötter här i livet.

Och så måste jag ju hitta nån ny arbetsprövningsplats där det finns chans till anställning. Lättare sagt än gjort....

Detta betyder iaf att jag inte behöver söka pengar hos soc, det är en väldig lättnad :)
Jag får pengar nu i dagarna, så nu kan jag till och med fira midsommar :D

Idag var jag hos herr diabetesläkare för en rutinkontroll.

Mitt hBa1c (typ medelvärde av blodsockret senaste 6 veckorna) har blivit bättre sen jag började med pumpen. Inte mycket bättre, men för mig känns det väldigt mycket bättre eftersom jag vet att medelvärdet nu är "ärligare".

Förut hade jag ju ett ok hBa1c, men det sa ju egentligen ingenting om min diabetes eftersom jag kunde svänga mellan 2 och 23 i blodsockret under en och samma dag. Då är det ju såklart att medelvärdet blir ok.

Nu säger ju medelvärdet mer om mitt riktiga, reella medelvärde eftersom jag inte längre har samma svängningar i blodsockret.

Pumpen är bra för mig, inget snack om den saken ;)

Jag frågade läkaren angående mitt Quasimodo-öga (ena ögat står ju ut lite och ser därför mer öppet ut än det andra), om det är samma bud som sist som gäller, dvs att om det fortfarande inte gått ner helt om ett par år så kan man börja prata kirurgiskt ingrepp för att rätta till det.

Idag blev beskedet att ögat antagligen inte kommer gå ner mer än det redan gjort, eftersom det gått ganska lång tid sen "sjukdomen" kom.
Och herr läkare tror inte att en enda kirurg skulle gå in och försöka fixa till det.

Det är tydligen inte så många som gärna rotar runt bland musklerna bakom ögat eftersom det är lite riskfyllt...

Det kändes lagomt tungt att höra. Jag får gå med glasögon resten av mitt liv och kommer inte kunna sminka mig igen. Det var iaf vad jag hörde. Det behöver inte vara så, men det blev min tolkning.

Jag undrar om det finns nåt ställe som kan ge lite tips om sminkning när man har ett sånt här öga. Ögonlocket syns ju liksom inte, så jag kan inte använda ögonskugga (då blir det ju bara ännu mer påtagligt att ena ögonlocket är typ uppdraget).

Jaja, man kan inte få allt här i världen. Jag ser ju i alla fall med ögat, det är ju alltid nåt.
När det gäller diabetesens baksidor så har jag bara små förändringar på blodkärlen i ögonen, och det får vi vara glad för med tanke på att jag haft diabetes i snart 24 år.

Jag åkte iväg vid halv tolv i morse och mötte upp Magnus, sen åkte vi hem till honom och softade. Halv tre hade jag diabetsläkaren, och sen gick jag runt lite på stan efter det.

När jag kom till Lidl här hemma var jag så jädra hungrig eftersom jag inte ätit något sen frukost vid 10 (klockan var då runt sex), så jag köpte 10 bigarråer och klämde i mig.



Sen kom jag på att magen kanske inte tycker det är så roligt att få bigarråer med kärnor (ja, jag äter kärnorna) när den är typ helt tom.
Hoppsan, Kerstin, ibland tänker man sig inte för..

Men, jag klarade mig från magknip och det tackar vi stålmagen för :)

Idag är jag tröttare än trött. Jag sov dåligt, extra dåligt tror jag.
Jag börjar bli allvarligt less på att drömma mardrömmar varje natt. Det är tydligen inte normalt att göra det. Så varför gör jag det?

Jag blir ofta jagad av någon/några som försöker skjuta mig med en k-pist. En gång har jag dött, en gång förvandlades jag till en fågel och flög iväg, men de flesta gånger vaknar jag sekunden innan en kula ska nudda mig.
Ibland blir jag våldtagen, det är inte en helt ovanlig dröm....

Förra veckan drömde jag den värsta mardröm jag drömt på väldigt väldigt länge.

Det brann i lägenheterna runt mig och man tog för givet att elden skulle vandra in även i min lägenhet tids nog.
Folk blev evakuerade och så även jag.

Det som gjorde det hela till en rejäl mardröm var att jag av någon anledning var tvungen att lämna katterna i lägenheten när jag blev evakuerad.
Hedda satt på fönsterbrädan i köket och kippade efter andan (det var ju görmycket rök utanför fönstret) när jag gick ut ur lägenheten.

När jag blivit skjutsad till evakueringsstället så försökte jag få folk att förstå att jag måste tillbaka till min lägenhet eftersom mina katter var kvar.

Jag skrek, jag grinade, jag var helt panikslagen. Men ingen förstod, ingen tog mig på allvar.

Så jag satt där och fick bilder i huvudet av hur det kanske såg ut i lägenheten när katterna dog. Jag undrade om de dog av röken, eller om de dog av elden, och jag undrade hur de skulle se ut när jag kom hem igen.

När elden var släckt fick jag återvända till lägenheten, och det var helt otroligt, men min lägenhet var den enda som inte blivit tagen av elden. Och därmed levde alla katterna.

Det låter som en dröm som inte var så himla hemsk, men känslan var groteskt otäck. Och just det att jag skrek och grinade, men ingen lyssnade på mig.

Katterna överlevde ju, men jag kan säga att när jag vaknade på morgonen satt den otäcka känslan kvar i mig och jag var allmänt orolig.

Hedda måste ha tänkt att jag var helt dum i huvudet när jag pussade henne som en galning efter jag vaknat, men jag var ju så tacksam för att hon levde haha

Jag vet inte riktigt varför den drömmen kändes extra hemsk.. Kanske för att den som utsattes för lidande inte var jag, utan de jag älskar mest i hela mitt hjärta. Det kanske blir annat när det är andra som råkar illa ut...

Man blir trött av mardrömmar, det kan jag garantera.
Idag på vägen hem från stan, när jag satt på spårvagnen, så pluggade jag in hörlurarna till mp3´n i öronen.
Efter ett litet tag kom jag på att jag nog stoppade in dom av en riktig anledning, inte bara för att de var svala och sköna att ha i öronen. Ja just ja, jag skulle ju lyssna på musik!

Herregud, det är ju ett under att jag inte gör fler misstag än jag faktiskt gör under dagarna haha

Nu är det dags att utfordra mina små skruttar.
Även om Zuma ser till att de alltid har mat i matskålarna så känner jag att det nog kan vara bra att de även får lite traditionell kattmat.

Sen får det bli tidig kväll för min del.
Imorrn är det jobb, men framför allt har jag tid hos diabetessköterskan 8.45, så jag måste åka hemifrån absolut senast 8. Jag är inte så bra på morgnar.
Egentligen är jag nog inte så bra på att vara vaken alls, men morgnar är fasiken värst..
Så, tidig kväll och förhoppningsvis inga mardrömmar.

hemmadag

Idag bjuder Zuma på studsboll, vi får se om någon vågar tugga i sig den...




Jag är hemma från jobbet idag eftersom förkylningen vägrar ge upp.
Jag åkte till jobbet igår, men att sitta med nerböjt huvud och sy när man är tung i framhuvudet och bihålorna är inte så bra idé.
Så idag stannar jag hemma och så satsar jag på att jag mår bättre imorrn.

Får man lägga sig i solen och softa när man är hemma och sjuk, eller är man en dålig människa då?
Det är ju sååååå tråkigt att bara sitta inne och titta på tv (det är ju bara det jag orkar göra i det här tillståndet).

Men att ha det mysigt ute i solen när man är hemma från jobbet känns fel. När man är sjuk ska man ju ligga hemma och plågas. Fast man kan väl plågas i solen också, eller?

Svårt beslut....

Restaurang Zuma

Några exempel på vad som finns på menyn hos "restaurang Zuma":






Är hon inte för söt? :)
Hon drar minsann sitt strå till stacken här i hushållet och förser oss med mat. Varierad kost är det också minsann.

Det bjuds bl.a. på virkat garn, frigolit, älg och så orm. Någon gång har hon även bjudit på studsboll, hårsnodd och faktiskt pannkaka (jag hade glömt den framme på diskbänken över natten).
Hon verkar helt enkelt ha koll på kostcirkeln och vad man behöver få i sig.
Vilken sötskrutt hon är.

Det blev inget Friskis för mig idag, jag är fortfarande rejält förkyld och har bomull i huvudet och bihålorna.

Jag tog mig iaf iväg till arbetsterapeuten (fast kom 20 min försent *harkel*), det var inte illa. Speciellt inte med tanke på att Zelma och Hedda väckte mig 4.30 (Hedda för att hon ville ut, Zelma för att hon hade spring och bus i benen), sen kunde jag inte somna om på ett bra tag.

Jag funderade på att kliva upp, men insåg att det nog inte var så bra idé eftersom jag då antagligen hade sackat ihop några timmar senare. Jag somnade om efter nån timme, så sen när klockan ringde kändes det som att jag blivit överkörd av en ångvält.
Men men, bättre sent än aldrig (verkar vara mitt ofrivilliga livsmotto)..

Efter arb.terapeuten åkte jag till Kortedala bibliotek eftersom jag var tvungen att lämna tillbaka en bok. Tyvärr hade jag inte läst klart den, vilket går emot alla mina bokprinciper.
Man slutar faktiskt aldrig att läsa en bok mitt i och sen börjar på en ny. Så gör man bara inte *säger med en menande röst*

Men, jag är så seg i mitt läsande just nu, har skitsvårt att koncentrera mig, så jag hann helt enkelt inte läsa ut den. Jag får ta den boken nån annan gång (fast lite surt är det eftersom jag iaf hann läsa 200 sidor).

Jag hade visionen att jag skulle gå och mysa där på bibblan och kolla lite allmänt på alla möjliga böcker. Liksom göra så som jag tycker om att göra på bibliotek. Men tji fick jag.
Efter 10 minuter gjorde "Fröken Apa"-tarmen sig påmind och efter ytterligare 10 minuter var det bara att ge upp och leta upp toan.

Fatta känslan när de tog 1 krona för att man skulle få gå på bibliotekstoan och jag inte hade ett enda öre på mig!

Det var bara att så snällt åka hem (och kanske jag råkade smyga in på folktandvårdens toa på vägen eftersom det kändes väldigt långt hem *harkel*).

Livet med denna allmänt kända tarm är fasiken inte alltid lätt haha

Dags för lunch nu. Orkar jag göra lite raggmunkar?

Nu ligger mina två små bonushjärtan ute för adoption på Göteborgs Katthjälps hemsida. Herre hjärtanes vad jag kommer gråta blod när de flyttar. Mitt hjärta kommer brista flera gånger om och jag kommer antagligen grina som en galning (det gjorde jag ju när Lucas flyttade).
Men, än så länge får jag njuta av ljudet av deras små galopperande tassar på golvet.



Tänk att de var så rädda när de först kom hit, det gick inte ens att nudda vid dom utan att de blev livrädda.
Och nu delar Zelma gladeligen ut blöta pussar varje dag och tycker det är lite mysigt att bli omkringburen.
Och Zuma är en riktig kramtjej (fast vill inte komma upp i knät) och klarar nu galant av att kramas huvud mot huvud (hon var ju livrädd för ansikten).

Modiga tjejer, det är vad dom är. De har verkligen vågat slappna av och lita på mig (och andra).
Nu får vi hoppas att de tids nog kommer till ett kanonbra hem där de får all den kärlek de förtjänar och där de kan fortsätta göra framsteg :)


Apropå ingenting - något jag börjat förstå senaste tiden är att jag verkligen behöver ett skrivbord. Alltså på riktigt. Inget "vad kul det skulle vara att ha ett skrivbord", utan det är fasiken ett måste.

Min kära arbetsterapeut och jag har senaste tiden försökt inrikta oss lite på hur jag ska kunna få ett relativt välorganiserat hem, i stället för den röra jag nu bor i. En väldigt intressant uppgift *harkel*

Jag fick för några veckor sen i uppgift att skriva ner varenda liten pinal jag hade på mitt vardagsrumsbord, och jag blev banne mig mörkrädd.
Jag har såååååå mkt saker på mitt bord, både PÅ själva bordet och på hyllan under. Det är fasiken sjukt.

Min yttre röra speglar nog ganska bra min inre röra, men om jag får lite ordning på den yttre röran kanske även den inre röran lugnar sig lite. Det blir i alla fall en sak mindre att känna sig stressad över.

När jag skrev den där listan på alla saker så insåg jag att jag måste skaffa ett skrivbord. Så enkelt är det.
Jag har egentligen ingen plats för det, men jag får fixa plats på nåt vänster. På nåt sätt måste ett skrivbord få plats här i vardagsrummet, annars kommer jag alltid leva i ett kaos.

Jag har suttit och tittat lite på Blocket efter bord, och det finns ju alltid några som är fina och billiga. Men för dyra för mig.
Men någon månad måste jag ju kunna köpa ett begagnat skrivbord, eller åtminstone börja lägga undan pengar till ett.

Ja, jag är kräsen, men det får man faktiskt vara när man fyllt 30 och inte längre vill ha ett hem med bara panikgrejer.
Jag vill ha ett gammaldags, lite rustikt skrivbord i något mörkare träslag, inte ett opersonligt IKEA-bord i björkfanér.

Om jag har tur får jag förlängning av min sjukersättning och då får jag ju i alla fall bostadstillägget retroaktivt. Om det så "bara" är 1 månad jag får retroaktivt så kan jag ju ändå unna mig ett begagnat skrivbord.

Ibland får man bara bestämma sig för att man faktiskt är värd en viss sak och på något vänster se till att kunna köpa den där saken. Så är det faktiskt *nickar*

Just nu är det inte så roligt med pengar, det måste jag erkänna.

Pengarna räckte inte långt denna månad och nästa gång jag får pengar kommer det vara från soc. Om de nu beviljar mig bidrag, men jag kan inte riktigt se någon orsak till att de inte skulle göra det.

Jag ska dit 20:e och har jag tur hinner jag då få pengar innan månaden är slut.
Det blir några tusen mindre än de pengar jag hade fått från försäkringskassan, så det ska bli intressant att se hur räkningarna ska kunna bli betalda.

Jag vet inte hur jag fixade det i fjol när jag var i samma situation, men jag har inget minne av att någon räkning gick vidare till inkasso. Det är väl huvudsaken det...

Jag kan lova att jag är rejält stressad över ekonomin och min situation över huvud taget just nu.

Jag var på Af och anmälde mig den 1:a juni, eftersom den handläggare jag haft på Af under min sjukskrivningsperiod sa att jag skulle gå dit så fort min sjukersättning gått ut.
Det enda de på Af kunde säga var att de inte kan göra något förrän jag fått svar från försäkringskassan angående om jag får förlängning på min sjukersättning eller inte.
Det är med andra ord precis samma visa som i fjol. Vänta vänta vänta. "Vi kan inte göra något för dig förrän vi vet försäkringskassans beslut".

Men, den stora skillnaden i år är att jag har Skärmateljén att gå till :D

Den här gången blir det inga tre månader som jag bara sitter hemma och väntar på besked, nä, den här gången har jag sysselsättning under tiden. Gött som fan :)

Jag tog mig förresten iväg till Friskis & Svettis igen och gick än en gång 6 km. Fast, tro det eller ej, den andra gången jag var där så sprang jag faktiskt lite också.
Det var bara i extremt korta intervaller jag sprang, typ 2-3 min åt gången, men jag gjorde det i alla fall. Jag klarade av att springa 400 meter, vilket är helt otroligt för mig att förstå.
Lite stolt blev jag allt, och så gav jag mig själv en guldstjärna :)

Förra söndagen blev det dock ingen promenad, jag var nämligen oplanerat bakis.

Jag och Magnus var på Andra Långgatan-dagarna (eller vad det heter), en lite festivalaktig grej som dom har varje år här i stan. Pubarna och affärerna på Andra Långgatan ställer sig utanför sina lokaler, på trottoarerna, vilket ger massa bra musik och fina grejer att titta på.
Vädret var helt underbart med skinande sol och skön sommarvärme. Och ölen var god ;)

Det slutade med att vi vaknade upp rejält bakis på söndagen. Och därav inget Friskis för min del (jag kände inte för att riskera att lägga en pizza på löpbandet där).

Idag blev det inte heller någon promenad eftersom jag dragit på mig en fin förkylning. Jag snorar lite lagomt och hade tidigare rejält ont i halsen.
Jag hade så där ont i halsen att man ligger på kvällen och hoppas att man ska hinna somna innan man måste svälja saliv igen, för när man väl måste svälja så gör det så förbannat ont att man måste ligga och kvida ett tag efteråt.

Halsen är bra nu, det är bara lite kittlande i den, men snoret består. Igår hade jag ett huvud som bankade och det kändes som att jag hade bomull i hjärnan.

Om jag mår bättre imorrn tänker jag ta min promenad då. Jag har arbetsterapeuten kl.10, så det passar ju perfekt efter det.

Hjälp, är klockan snart 20?! Shite, vad tiden går..

Jag har faktiskt gjort lite nytta i helgen trots min förkylning. Jättekonstigt, när jag är sjuk och borde ligga på soffan så lyckas jag göra saker som jag tänkt göra jättelänge. Jag är nog lite allmänt bakvänd tror jag...
Igår dammsög jag. Och så bakade jag bröd och sen gjorde jag och Magnus rabarberpaj.

Och idag har jag rensat avloppet så nu går det att duscha igen utan att det blir en sjö i badrummet (tror jag iaf, jag har inte testat än).

Att få så mycket gjort på en helg, och speciellt en enda dag, är väldigt ovanligt för att vara mig. Men bakvänd som jag är så lyckades jag göra det när jag var sjuk.

Trots att jag levt med mig själv i 30 år blir jag fasiken fortfarande förvånad över saker jag ibland gör.

Att leva inuti mig är nog ganska spännande, om man ser det så, man vet liksom aldrig vad man har att vänta ;)