Det är helt sjukt (bokstavligt talat denna gång), men jag är fortfarande sjuk. Förkyld alltså.
Näsan rinner fortfarande och jag slemmar på i halsen som aldrig förr.
Tänk vad fort man vänjer sig vid att alltid ha med sig en toarulle i väskan, eftersom näsdukar i detta läget inte är ekonomiskt försvarbart.

Idag fick jag ett brev från försäkringskassan där de meddelade att de förlänger min sjukersättning t.o.m mars nästa år.
Jag borde skutta av glädje antar jag. Men det gör jag inte.

Jag känner mig lika stressad som vanligt och förstår inte riktigt hur fan jag ska komma på fötter här i livet.

Och så måste jag ju hitta nån ny arbetsprövningsplats där det finns chans till anställning. Lättare sagt än gjort....

Detta betyder iaf att jag inte behöver söka pengar hos soc, det är en väldig lättnad :)
Jag får pengar nu i dagarna, så nu kan jag till och med fira midsommar :D

Idag var jag hos herr diabetesläkare för en rutinkontroll.

Mitt hBa1c (typ medelvärde av blodsockret senaste 6 veckorna) har blivit bättre sen jag började med pumpen. Inte mycket bättre, men för mig känns det väldigt mycket bättre eftersom jag vet att medelvärdet nu är "ärligare".

Förut hade jag ju ett ok hBa1c, men det sa ju egentligen ingenting om min diabetes eftersom jag kunde svänga mellan 2 och 23 i blodsockret under en och samma dag. Då är det ju såklart att medelvärdet blir ok.

Nu säger ju medelvärdet mer om mitt riktiga, reella medelvärde eftersom jag inte längre har samma svängningar i blodsockret.

Pumpen är bra för mig, inget snack om den saken ;)

Jag frågade läkaren angående mitt Quasimodo-öga (ena ögat står ju ut lite och ser därför mer öppet ut än det andra), om det är samma bud som sist som gäller, dvs att om det fortfarande inte gått ner helt om ett par år så kan man börja prata kirurgiskt ingrepp för att rätta till det.

Idag blev beskedet att ögat antagligen inte kommer gå ner mer än det redan gjort, eftersom det gått ganska lång tid sen "sjukdomen" kom.
Och herr läkare tror inte att en enda kirurg skulle gå in och försöka fixa till det.

Det är tydligen inte så många som gärna rotar runt bland musklerna bakom ögat eftersom det är lite riskfyllt...

Det kändes lagomt tungt att höra. Jag får gå med glasögon resten av mitt liv och kommer inte kunna sminka mig igen. Det var iaf vad jag hörde. Det behöver inte vara så, men det blev min tolkning.

Jag undrar om det finns nåt ställe som kan ge lite tips om sminkning när man har ett sånt här öga. Ögonlocket syns ju liksom inte, så jag kan inte använda ögonskugga (då blir det ju bara ännu mer påtagligt att ena ögonlocket är typ uppdraget).

Jaja, man kan inte få allt här i världen. Jag ser ju i alla fall med ögat, det är ju alltid nåt.
När det gäller diabetesens baksidor så har jag bara små förändringar på blodkärlen i ögonen, och det får vi vara glad för med tanke på att jag haft diabetes i snart 24 år.

Jag åkte iväg vid halv tolv i morse och mötte upp Magnus, sen åkte vi hem till honom och softade. Halv tre hade jag diabetsläkaren, och sen gick jag runt lite på stan efter det.

När jag kom till Lidl här hemma var jag så jädra hungrig eftersom jag inte ätit något sen frukost vid 10 (klockan var då runt sex), så jag köpte 10 bigarråer och klämde i mig.



Sen kom jag på att magen kanske inte tycker det är så roligt att få bigarråer med kärnor (ja, jag äter kärnorna) när den är typ helt tom.
Hoppsan, Kerstin, ibland tänker man sig inte för..

Men, jag klarade mig från magknip och det tackar vi stålmagen för :)

Idag är jag tröttare än trött. Jag sov dåligt, extra dåligt tror jag.
Jag börjar bli allvarligt less på att drömma mardrömmar varje natt. Det är tydligen inte normalt att göra det. Så varför gör jag det?

Jag blir ofta jagad av någon/några som försöker skjuta mig med en k-pist. En gång har jag dött, en gång förvandlades jag till en fågel och flög iväg, men de flesta gånger vaknar jag sekunden innan en kula ska nudda mig.
Ibland blir jag våldtagen, det är inte en helt ovanlig dröm....

Förra veckan drömde jag den värsta mardröm jag drömt på väldigt väldigt länge.

Det brann i lägenheterna runt mig och man tog för givet att elden skulle vandra in även i min lägenhet tids nog.
Folk blev evakuerade och så även jag.

Det som gjorde det hela till en rejäl mardröm var att jag av någon anledning var tvungen att lämna katterna i lägenheten när jag blev evakuerad.
Hedda satt på fönsterbrädan i köket och kippade efter andan (det var ju görmycket rök utanför fönstret) när jag gick ut ur lägenheten.

När jag blivit skjutsad till evakueringsstället så försökte jag få folk att förstå att jag måste tillbaka till min lägenhet eftersom mina katter var kvar.

Jag skrek, jag grinade, jag var helt panikslagen. Men ingen förstod, ingen tog mig på allvar.

Så jag satt där och fick bilder i huvudet av hur det kanske såg ut i lägenheten när katterna dog. Jag undrade om de dog av röken, eller om de dog av elden, och jag undrade hur de skulle se ut när jag kom hem igen.

När elden var släckt fick jag återvända till lägenheten, och det var helt otroligt, men min lägenhet var den enda som inte blivit tagen av elden. Och därmed levde alla katterna.

Det låter som en dröm som inte var så himla hemsk, men känslan var groteskt otäck. Och just det att jag skrek och grinade, men ingen lyssnade på mig.

Katterna överlevde ju, men jag kan säga att när jag vaknade på morgonen satt den otäcka känslan kvar i mig och jag var allmänt orolig.

Hedda måste ha tänkt att jag var helt dum i huvudet när jag pussade henne som en galning efter jag vaknat, men jag var ju så tacksam för att hon levde haha

Jag vet inte riktigt varför den drömmen kändes extra hemsk.. Kanske för att den som utsattes för lidande inte var jag, utan de jag älskar mest i hela mitt hjärta. Det kanske blir annat när det är andra som råkar illa ut...

Man blir trött av mardrömmar, det kan jag garantera.
Idag på vägen hem från stan, när jag satt på spårvagnen, så pluggade jag in hörlurarna till mp3´n i öronen.
Efter ett litet tag kom jag på att jag nog stoppade in dom av en riktig anledning, inte bara för att de var svala och sköna att ha i öronen. Ja just ja, jag skulle ju lyssna på musik!

Herregud, det är ju ett under att jag inte gör fler misstag än jag faktiskt gör under dagarna haha

Nu är det dags att utfordra mina små skruttar.
Även om Zuma ser till att de alltid har mat i matskålarna så känner jag att det nog kan vara bra att de även får lite traditionell kattmat.

Sen får det bli tidig kväll för min del.
Imorrn är det jobb, men framför allt har jag tid hos diabetessköterskan 8.45, så jag måste åka hemifrån absolut senast 8. Jag är inte så bra på morgnar.
Egentligen är jag nog inte så bra på att vara vaken alls, men morgnar är fasiken värst..
Så, tidig kväll och förhoppningsvis inga mardrömmar.