Busarna har flyttat

Nu har det gått alldeles för länge sen jag senast skrev. Som vanligt.
Jag hittar inte riktigt orken att sätta mig ner här och sammanfatta min tid i ord, så jag skjuter på det en dag. Och så en dag till. Och så en dag till. Och hoppsan, så har jag skjutit på det en månad.

Nu har Zuma och Zelma flyttat, i lördags fick de komma till sin nya pappa (som verkar vara en jättebra kille med koll på katter).

Det har blivit lite tårar för min del, speciellt eftersom vi till slut var tvungna att ta båda i nackskinnet för att få in dom i burarna. Jag hade önskat att det lätta sättet hade fungerat, men det gjorde det inte.

Stackars Efva-Lena från Katthjälpen blev fint riven av Zuma, rätt i tumleden (eller vad man säger). I och med det fick jag lära mig att tvättmedel är det absolut bästa att gnugga in i hugg- och rivsår orsakade av djur, eftersom det tydligen innehåller något enzym som tar kål på bakterierna.
En väldigt nyttig kunskap när man umgås mycket med katter :)

Jag har ändå fixat den här separationen mycket bättre än när Lucas flyttade. Då brast mitt hjärta flera gånger om. Nu har det bara brustit några gånger, och lördag var nog den värsta dagen.
Magnus var snäll och var här med mig eftersom jag visste att det kunde bli lite tårar för mig, och det hjälpte nog mycket. Hade jag varit helt själv kanske det hade blivit råpanik, jag vet inte.

Jag kör samma tankar som tröst som jag gjorde när Lucas flyttade, dvs tankar om att jag gjort något väldigt bra, att jag räddat livet på småttingarna och att de nu får ett bra liv hos sin nya pappa.
Och ja, det är väl en tröst att veta att jag gjort något osjälviskt och bra. Men ack vad ont det stundtals gör :/

Zuma och Zelma tog sån stor plats, trots att de var så små.



De följde nästan alltid efter mig när jag gick omkring här i lägenheten och de ville alltid veta vad som var på gång. Nu är det väldigt tomt här.

Och tyst, framför allt, eftersom jag nu inte längre får höra Zuma jama under sin jaktrunda (som alltid avslutades med att jaktbytena lades i en hög eller i matskålen).
Och jag hör inga träben som smattrar mot golvet i en vild galopp.
Jag får inga kärleksbett i näsan, läppen eller ögonlocket (Zelmas specialitet), och det är ingen som kommer och lägger sig i mitt knä för att det är kramdags.



Zelma tyckte om att ligga på min mage...



..och Zuma tyckte om att sitta i min Aloe Vera :)


Killen som adopterat dem mailade mig på lördag kväll och berättade hur det gick. Just då låg de under sängen och tryckte, men jag är ganska övertygad om att de kommer komma fram rätt snart (om de inte redan gjort det).
Killen var så trygg och lugn, helt perfekt för Zelma och Zuma, så de kommer helt säkert lita på honom ganska snabbt.

Jag tycker det var otroligt snällt av honom att maila mig om läget. Han förstod antagligen att jag var lite orolig, och tog sig tid att skriva ett mail. Det är en bra människa det.

Ja, det är tomt här utan de små liven. Men de kommer få det fantastiskt bra, och det är huvudsaken.

Busan och Hedda är för övrigt överlyckliga nu när småttingarna är borta, det är ju alltid något positivt ;)

På onsdag bär det av till Uppsala för den årliga båtvistelsen hos pappa (med syrran och gänget).

I fjol fick jag blodtrycksfall pga det kalla havsvattnet (en helt ny upplevelse), i år kommer nog inte bli bättre. Det ska regna och vara dåligt väder under alla dagar vi är där, så jag får nog låta bli att bada, annars svimmar jag väl.
Man måste ju, nu när man kommit över 30-strecket, ta hänsyn till och lyssna på sin kropp. Man är ju inte odödlig *försöker låta vis och vuxen* ;)

Jag kommer tillbaka till Göteborg på lördag, sen onsdag veckan efter bär det av till Sundsvall. Och Magnus följer med :D

Äntligen ska mamma få träffa the "svärson to be", det börjar väl bli dags för det med tanke på att vi snart varit tillsammans i 10 månader. Syrran verkade godkänna honom (även om han är ett psycho haha) när hon var här i mars, nu återstår att se vad mamma säger *trumvirvel*

Jag och Magnus var på middag hos Annas tremänning Nina förra helgen. Anna, Fred och ungarna var där och hälsade på, så vi passade på att ses. Görtrevligt var det, och jag fick senare höra av Anna att alla gav tummarna upp för Magnus. Det är ju bra att veta haha

Det är sååå tråkigt, jag har tvätt nu klockan fem *suckar som fan*. Jag hatar verkligen att tvätta. Iaf i tvättstuga. Nån gång, när jag har ekonomisk möjlighet, ska jag banne mig köpa en billig tvättmaskin hit hem, så jag slipper boka tvättstuga och hålla på. Tänk vad det skulle underlätta livet :)

Karlstad

Idag blev jag väckt av Zelma klockan 5. Det tackar vi för *harkel*
Jag har en känsla av att även Zuma var delaktig i tjurruset som pågick här vid den tiden, men Zelma var den enda som även tog några turer över sängen.

Jag bestämde mig vid 6 för att kliva upp, tänkte att om jag somnar om då (vilket för övrigt verkade väldigt svårt) så lär jag väl inte vakna när väckarklockan ringer.

Har inte gjort mig klar än, bara käkat frukost och fönat håret, men har en känsla av att jag kommer vara klar ganska mycket tidigare än 11 (om inte något går groteskt fel, men då får vi seriöst fundera över vad som är fel på mig haha). Normalt åker jag till jobbet 11 eftersom jag börjar 12, men jag funderar på att höra med Eva-Lena om jag kan komma tidigare idag.

Om jag ska sitta här hemma i 3 timmar till kommer jag antagligen att somna, eller åtminstone bli så groteskt trött att ögonen börjar slira. Och det vill vi ju inte, inte när jag för en gångs skulle faktiskt kommit upp i tid.

Apropå ögon så har jag fått en vagel i mitt vänstra öga. Så nu har jag ett svullet ögonlock på vänster öga, och det gamla vanliga osynliga ögonlocket på höger öga. Om jag känner mig som ett miffo? Nej då, inte alls *harkel*

Men även miffon kan vara bra människor ;)

I helgen var jag i Karlstad hos Lilla My.
Jag var skitstressad innan jag åkte, kunde inte riktigt glädja mig åt det hela. Men när jag kom dit så släppte stressen och det var bara fantastiskt mysigt. Jag blir ju så där görstressad innan lite större saker (iaf sånt som känns lite större i min lätt nervösa värld), men det blir oftast bra till slut.

Vi hade iaf en görmysig helg, jag och frugan.

Direkt när jag kommit fram fick jag träffa två av de kompisar hon skaffat sen jag flyttade därifrån, de har syjunta/sopptorsdag varje torsdag, och båda var fantastiskt trevliga och goa tjejer.

På fredagen strosade vi lite på stan, efter att ha varit en snabbis i Mariebergsskogen och pratat med getterna (det regnade, men svenska som vi är så sket vi i det).
Jag hittade en fin klänning (svart med vita prickar) på en klädesoutlet. Den kostade bara 95 kronor, och jag blev så kär i den, så den hundring min älskade Magnus smugglat ner i min plånbok (jag råkade upptäcka den innan jag åkte, men fick inte bli arg på honom eftersom jag egentligen inte skulle ha sett den haha) fick betala den fina klänningen. Så vi tackar Magnus för den finfina klänning jag nu har här hemma :)

På lördag tog vi det lugnt på dagen, vi bara softade och Lilla My visade mig hur strumpstickning funkar. Herre hjärtanes vad de fem stickorna spretar åt alla håll och kanter, men jag tror faktiskt jag fick grepp om det hela.

På kvällen blev det musikquiz på Café August med två töser som hon känner. Svårt som fan var det, och trött som en gris var jag, men det var i det stora hela väldigt trevligt. Och en helt underbar sommarkväll var det (man sitter utomhus), så mysfaktorn var hög.

Söndag var jag så groteskt trött att vi bara tog en promenad till hästarna, och så ville vi prata med fåren, men de var alldeles för långt bort.

Jag gick och klurade hela dagen på varför jag var så förbannat trött, det kändes som att jag kunde ha somnat vart och när som helst.
Jag filurade på om det kanske var för att jag tagit Seroquelen så sent tre nätter på raken, eller om det var för att det blir ganska intensivt umgänge när man hälsar på någon så där.

När jag väl kom hem till göteborg på kvällen förstod jag varför jag varit så sjukt trött. Jag hade tagit mina kvällspiller på morgonen (!). Inte konstigt att jag nästan höll på att somna då haha

Det är fascinerande hur man kan, trots att man har en sån där fin veckodosett med 4 fack per dag, lyckas ta kvällsmedicinen på morgonen. Det krävs en disträ fröken apa för att lyckas med det tror jag.



Det var, trots söndagens trötthet, en jättemysig helg.
Äntligen fick jag se Lilla Mys (och Pers) lilla paradis. Ett hus med sommarstugekänsla och en görmysig liten gård till.
Lilla My är en riktig trädgårdstomte nu för tiden, det låter jättevuxet när hon berättar om allt hon planterat och allt hon vill plantera i framtiden haha

Jag insåg förresten en sak när jag klev av tåget i Karlstad, nämligen att det nog var meningen att jag skulle träffa svampmannen.
Han gav mig mycket skit, men hade jag inte träffat honom hade jag aldrig vågat flytta till Göteborg, och jag kände när jag klev av tåget att jag är såååå klar med Karlstad.
Det är nog som en del säger: Alla människor man träffar fyller en funktion av något slag.

Nä, nu är det nog dags att göra sig i ordning, annars lyckas jag väl ändå komma för sent till jobbet ;)