Hoppsan! Det här inlägget hittade jag som ett utkast i min blogglista, det blev tydligen aldrig publicerat. Bättre sent än aldrig ;)   

2011.06.16

Idag bjuder Zuma på studsboll, vi får se om någon vågar tugga i sig den.



Idag blev jag hemma från jobbet. Är tung i huvudet och bihålorna, och då är det inte direkt någon höjdare att sitta med nerböjt huvud och sy lampskärm.
Jag åkte dit igår och tog mig igenom dagen, men det var ingen höjdare. Stundtals blev jag svettig och konstig och kände mig allmänt vek. Så idag stannar jag hemma och så satsar jag på att vara frisk imorrn. Eller iaf må lite bättre.

Jag glömmer alltid bort hur länge en förkylning faktiskt sitter i. Varje gång jag blir förkyld tänker jag att det ska vara borta på en 5 dagar, men varje gång håller det i sig i alla fall 2 veckor. Surt, sa den förkylda Fröken Apa.

Solen skiner som bara den ute och jag kan inte låta bli att undra om man får gå och lägga sig ute trots att man är hemma från jobbet pga sjukdom. Eller är man en dålig människa då? Och framför allt - blir man sjukare av att ligga i solen?

Jag minns en gång i Sundsvall när jag jobbade på Nummerupplysningen och hade en redig förkylning. Jag blev sjukskriven av en läkare på vårdcentralen och blev hemma nån eller några dagar.
Samma dag som jag varit på vårdcentralen sken solen och det var tokvarmt ute. Det var såklart sommar, om ni inte redan förstått det.

Smarta jag tänkte att om jag ändå skulle vara hemma och må dåligt så kunde jag ju lika gärna sitta ute på balkongen och må dåligt. Och få en fin solbränna på samma gång.
Jag satt på balkongen några timmar och herre hjärtanes vad dåligt jag mådde efter det.
Jag kan tänka mig att bacillerna förökade sig rejält där i hettan, för efter det mådde jag ännu sämre.

Men nu är jag ju inte toksjuk, det är ju bara slutskedet av förkylningen nu. Kanske solen kan vara bra då?

Det är ju sååååå tråkigt att bara sitta inne och titta på tv. För det är det enda jag orkar göra. Kroppen orkar inte riktigt vara med, men huvudet

Min mormor

Det är så tråkigt, jag pratar aldrig längre med min mormor. Eller jo, jag pratar med henne, men jag PRATAR liksom inte med henne. Det är mest lite kallprat som gäller nu för tiden. När slutar man prata med sina mor-/farföräldrar?
När jag var liten var jag hos mormor och morfar hur mycket som helst, och på somrarna var jag ute i sommarstugan med dem i flera veckor. Nu är det inte lika naturligt att umgås så, jag undrar varför det blir så.

Jag är så nyfiken på min mormors livshistoria, jag vet knappt någonting alls om den. Inte ens mamma vet så mycket om den. Mormor kom ju hit till Sverige (från Finland) när hon var 15 år, pga kriget, och jobbade som piga hos en familj. Sen träffade hon morfar (hur?) och stannade kvar här.

Hon har jobbat som narkossköterska och varit hemmafru. Jag vet inte om hon jobbade 50%, eller om hon i perioder jobbade heltid och sedan var hemmafru heltid. Hon fick mamma när hon var 20, och nästan 20 år senare fick hon min morbror.

Det känns som att hon nog har väldigt mycket livserfarenhet och en historia som är lite annorlunda. Eftersom inte ens mamma vet hela historien så kommer den försvinna när mormor dör. Jag skulle vilja ha kvar allt på något sätt. Kan man intervjua sin egen mormor?

Hela mormors släkt är kvar i Finland, men jag har ingen aning om vilka de är. Det skulle vara så roligt att få veta lite mer om mina rötter och om mormors liv.
Men kanske det är jobbigt för henne att prata om det, hon har nog varit med om både det ena och det andra under kriget....
Jag vet inte jag, önskar jag vågade fråga henne massa. Förstår inte riktigt varför det inte känns naturligt att fråga henne, hennes historia blir ju även min historia, så det borde inte vara så konstigt att jag vill veta mer.

Kanske jag skulle boka in en "intervjudag" när jag är uppe här till jul, eller i alla fall höra om mormor skulle tycka det var kul....