Det är så tråkigt, jag pratar aldrig längre med min mormor. Eller jo, jag pratar med henne, men jag PRATAR liksom inte med henne. Det är mest lite kallprat som gäller nu för tiden. När slutar man prata med sina mor-/farföräldrar?
När jag var liten var jag hos mormor och morfar hur mycket som helst, och på somrarna var jag ute i sommarstugan med dem i flera veckor. Nu är det inte lika naturligt att umgås så, jag undrar varför det blir så.
Jag är så nyfiken på min mormors livshistoria, jag vet knappt någonting alls om den. Inte ens mamma vet så mycket om den. Mormor kom ju hit till Sverige (från Finland) när hon var 15 år, pga kriget, och jobbade som piga hos en familj. Sen träffade hon morfar (hur?) och stannade kvar här.
Hon har jobbat som narkossköterska och varit hemmafru. Jag vet inte om hon jobbade 50%, eller om hon i perioder jobbade heltid och sedan var hemmafru heltid. Hon fick mamma när hon var 20, och nästan 20 år senare fick hon min morbror.
Det känns som att hon nog har väldigt mycket livserfarenhet och en historia som är lite annorlunda. Eftersom inte ens mamma vet hela historien så kommer den försvinna när mormor dör. Jag skulle vilja ha kvar allt på något sätt. Kan man intervjua sin egen mormor?
Hela mormors släkt är kvar i Finland, men jag har ingen aning om vilka de är. Det skulle vara så roligt att få veta lite mer om mina rötter och om mormors liv.
Men kanske det är jobbigt för henne att prata om det, hon har nog varit med om både det ena och det andra under kriget....
Jag vet inte jag, önskar jag vågade fråga henne massa. Förstår inte riktigt varför det inte känns naturligt att fråga henne, hennes historia blir ju även min historia, så det borde inte vara så konstigt att jag vill veta mer.
Kanske jag skulle boka in en "intervjudag" när jag är uppe här till jul, eller i alla fall höra om mormor skulle tycka det var kul....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar