Vi har inte lyckats få tag på Mårten, han har knappt synts till här senaste tiden :(
Vi såg honom två gånger förra veckan och flyttade fällan (med kamera) till där han sågs, och vi har bara sett honom en gång till efter det.
Han har uppenbarligen någon som matar honom, annars skulle han nog gå in i fällan även om han delvis kommer ihåg att den inte var någon bra upplevelse.
Kanske han till och med har en ägare, fast då en ägare som inte tar hand om sin katt.
Fast han verkade ju hemlös när vi fick in honom första gången. Han stank kattkiss, var ochippad, otatuerad, okastrerad, utan halsband, och full av massa småsår.
Och fästingar såklart, det är ju ofrånkomligt här. Det var ganska fascinerande när vi var hos veterinären och han var sövd. Vi hittade en gigantisk fästing på honom och på den fästingen satt 2 till! Helt sjukt! Äckliga djur det där....
Nu är planen att vi ska skriva ut lite lappar om Mårten där vi ber folk kontakta oss om de vet något om honom. Vi får se om det ger något..
Vi har bara fått honom på bild två gånger, men desto fler bilder har vi fått på grannkatterna som gladeligen smaskar på tonfisken vi ställt ut. Och en igelkott, hur söt som helst :)
I fredags var vi båda lediga, så då tog vi oss en tur ut till Vrångö. Det är jättesmidigt, spårvagnen går härifrån direkt ut till båtarna som går ut i skärgården.
Görhärligt var det och kanonfint väder. Lite färg fick jag också, fast mest på fötterna.
Vi planerar att göra en ny skärgådstur i helgen, fast då får det bli en annan ö. Ombyte förnöjer, som man säger.
På torsdag ska jag på studiebesök på ett hunddagis i Partille. Om det verkar passa mig blir det arbetsprövning där. Har ingen känsla alls angående det hela, varken bra eller dåligt, så vi får helt enkelt se hur det känns när jag väl är där. Bra motion får man i alla fall, och det gruvar jag mig lite för eftersom jag har så otroligt dålig kondition nu. Det märks att jag bär på 20 kg mer än jag borde. Jag blir anfådd för minsta lilla trappa eller uppförsbacke, riktigt tragiskt är det.
Nånting måste ske men jag förstår inte var energin till det ska komma ifrån. Jag är så less på vikten, så less på mat och den ständiga kampen mot dem båda. Motivation eftersökes....
tisdag 11 juni 2013
måndag 27 maj 2013
Paus
Vi fick inte fast Mårten i fredags, trots att vi satt ute till fem på morgonen :(
Vi kanske såg honom 1 gång, men vi är lite osäkra eftersom det var när det var som mörkast.
Vi sov hela lördag, gick ut och la upp lite ny mat i ena fällan på kvällen, men lät bli att sitta och vaka eftersom vi var så jädra trötta. Trots att vi sovit nästan hela dagen gick vi och la oss tidigt på lördag kväll och vaknade vid två idag. Vi hade med andra ord ganska mycket sömn att ta igen.
Idag satt vi mellan halv fyra och sex, sen gav vi upp.
Mårten verkar ha flyttat på sig, eller åtminstone ha lagt om sin rutt och det känns väldigt hopplöst nu.
Ingen verkar ha sett honom sen torsdag-fredag :(
Vi fortsätter att lägga ut mat i fällan (fälla nr.2 har vi tagit in) och hoppas att det får honom att stanna här, eller att komma tillbaka om han flyttat på sig.
Nån gång i veckan kommer Katthjälpen hit med en kamera vi ska sätta upp vid fällan, den kommer visa oss om han överhuvudtaget är där ibland eller om det är andra katter som äter maten vi lägger ut. Jag hoppas verkligen att vi får se honom på film, annars vet jag inte vad vi gör.
Det känns jättetungt att vi inte fått in honom, han ska ju inte behöva vara hemlös och gå omkring med en rejält smärtsam tass :(
Nu är det dags att sova, är fortfarande jättetrött...
fredag 24 maj 2013
Fälla nr.2
Här har vi fälla nr.2.
När han går in i den drar man i snöret så dras pinnen bort och fällan faller ner. Sen gäller det att snabbt springa fram och hålla fällan nertryckt i backen så han inte lyckas lyfta på den och dra.
Ännu en vakande kväll
Nu sitter vi här ute och vakar över fällorna igen. Vi har laddat upp med sardiner i båda, förhoppningsvis känner Mårten lukten och kan inte motstå den.
Både jag och Magnus börjar bli riktigt möra nu. För lite sömn på för många dagar och bra mycket stress (plus ångest över att Mårten lyckades smita på väg hem från veterinären).
Jag är så trött att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med mig själv.
Jag försökte sova ett par timmar på dagen, men det gick inte så bra, lyckades bara få en halvtimmes sömn. Man får väl vara glad för det lilla antar jag. Och så får man vara väldigt glad över att man har Ritalin, utan den hade jag aldrig klarat de senaste dagarna.
Jag är ju så känslig för sömnbrist att det är löjligt. Jag blir illamående efter bara en natt med för lite sömn och känner mig allmänt mossig och precis som om jag skulle vara redigt bakis.
När vi har fått in grabben igen kan jag lova att både jag och Magnus kommer sova som stockar dagen efter, när all spänning släpper och sömnbristen gör sig påmind. Men vi har bestämt att vi är värda en sovdag när allt det här är över.
Det är faktiskt ganska mycket vi är värda efter den här prövningen :)
Nu hoppas vi att vi får in Mårten ikväll så att livet kan återgå till det normala, skulle vara väldigt skönt.
Mårten
Vi döpte den skadade katten till Mårten när vi var hos veterinären, ett panikval, men det funkar.
Igår såg vi honom 2 gånger när vi satt på pass vid fällan. Ena gången gick han fram till fällans öppning och sniffade, men gick inte in, andra gången gick han bara förbi den.
Vi satt till elva igår kväll, sen gick vi in och käkade lite, kollade på ett avsnitt av Game of Thrones och sen gick jag och vilade. 1,5 timmes vila hann jag få innan vi gick ut igen vid 4.
Vi såg honom inte en enda gång då, så vid 7 gick vi in igen. Vi käkade frulle, hann sen vila 2 timmar innan EfvaLena från Katthjälpen kom förbi med en ny fälla.
Den nya fällan har en lite annan princip än den första och förhoppningsvis går Mårten in i den. Vi har kvar den första fällan också, för säkerhets skull.
Igår kväll när vi såg honom hade han börjat halta igen vilket var väntat eftersom det smärtstillande han fick hos veterinären då hade gått ur.
Det gör så ont i hjärtat att se honom halta omkring och veta att han inte har någonstans att ta vägen :(
Jag vill så gärna få in honom igen så han kan få smärtstillande, mat och värme. Och klappar såklart.
Natten vi hade honom här inne, och morgonen efter, var det inga problem att klappa honom, han tyckte det till och med var mysigt.
Han var jätteduktig hos veterinären också.
De gav honom lugnande för att kunna röntga honom, men innan det tog de tempen på honom, när han fortfarande var vaken. Han var så söt. Han gillade inte tempen i baken, men det enda han gjorde för att visa det var att han nafsade jättelätt i Magnus arm. Så snäll kille så.
Nä, nu måste jag försöka sova lite så vi orkar iväg på ICA sen förbatt köpa tonfisk innan vi sätter oss vid fällorna igen.
Håll tummarna för att vi får in honom ikväll!
onsdag 22 maj 2013
Kattjakt igen
Igår vid 21-tiden gick katten in i fällan och vi kände oss väldigt nöjda. Och så var vi helt slut efter två dagars jakt.
Idag tog vi grabben till veterinär där de röntgade hans tass men såg ingen fraktur. Vi fick åka hem med smärtstillande och skulle höra av oss om det inte blev bättre.
När vi sen var på väg från parkeringen och var 5 meter ifrån vår port hände det som absolut inte fick hända: Buren gick sönder och grabben sprang för sitt liv. Så nu sitter vi här igen, ganska rejält omtumlade.
Helt otroligt är det.
tisdag 21 maj 2013
Kattjakt
Just nu är jag och Magnus ute på kattjakt.
Igår morse såg jag en rejält haltande katt som gick och jamade på vår baksida. Inget halsband hade den och djurmänniskan i mig fick panik. Jag sprang ut på baksidan, men när jag var där var den borta och det upprepades ett antal gånger under dagen.
En gång fick jag komma så nära som 2 meter, men när jag försökte närma mig gick han bortåt.
Jag kontaktade Göteborgs Katthjälp (de som vi är jourhem åt) och vid sextiden igår kom de hit med en fälla.
Det är den ni ser på bilden, delvis övertäckt av en filt eftersom katter hellre går in i täckta saker än helt nakna, öppna saker.
Jag och Magnus sitter en 10-15 meter bort och håller i ett snöre som är fastbundet i en spik som vi riggat upp fällan med. Om katten går in i buren, där vi såklart har tonfisk liggande, så drar vi i snöret, spiken åker ur, luckan fälls ner och katten är fast.
Nu är det ju ganska klurigt att få en katt att gå in i en bur, men det vi får förlita oss på är dess hunger. Riktigt hungriga katter gör ganska mycket för att få mat och det är det vi hoppas ska hända här.
Igår satt vi ute till halv elva, men ingen katt. Han gick omkring i en stor cirkel här omkring och vi ställde buren där han oftast stannade till för att sitta ett tag. Vid ett tillfälle försökte han få tag på maten genom baksidan av buren, men gav upp när det inte gick.
Jag kan lova att vi hade hjärtat i halsgropen just då, vi trodde ju att han skulle vara så smart att han gick till framsidan och gick IN till godsakerna. Men icke. Eller så var han för smart för att göra det, det kan ju lika gärna ha varit så :)
Buren fick stå origgad ute över natten med lite mat i, det är ju jättebra om katten bekantar sig lite med buren och förknippar den med mat.
I morse när vi kom hit var maten uppäten, men det kan ju vara vilken katt som helst som ätit upp den.
Vi tog lite vila och uträttade lite ärenden mitt på dagen och nu sitter vi här igen. Helt tyst är det, vilket antagligen betyder att han inte är här just nu, men det är bara att ha tålamod.
Jag hoppas verkligen vi får in honom idag, hans ben ser inte alls bra ut :(
Det här är i alla fall perfekt träning för mig och min rastlöshet, det är banne mig en utmaning att sitta på samma ställe timme ut och timme in ;)
måndag 20 maj 2013
Röra
Idag är jag ledig och det enda inplanerade är tvättstuga klockan två. Känns skönt att vara ledig, men samtidigt vet jag att jag borde städa när nu när jag har tid. Ork har jag inte, men det har jag ju tyvärr nästan aldrig.
Just nu är vår lägenhet en enda stor röra.
Sovrummet set ut som ett tonårsrum med massa kläder på golvet, man ser knappt vardagsrumsbordet pga allt som ligger på det, och det är inget trevligt att gå barfota på köksgolvet eftersom man då känner alla smulor som ligger där.
Jag förstår inte varför det är så svårt för mig att hålla ordning här hemma. Eller jo, jag förstår att det har med min ADD och min ständiga trötthet att göra, men det gör det ju inte mindre frustrerande.
Jag behöver strategier för att få hemmet att funka, så enkelt är det.
När jag gick hos en arbetsterapeut föreslog hon att jag skulle ta en kvart varje kväll till att gå runt i lägenheten och lägga alla saker på sin rätta plats. Det kan nog vara något, då borde t ex röran på vardagsrummet hållas lite i schack.
Men det som krävs just nu är en riktig storstädning, och det blir så stor grej att jag aldrig kommer igång..
Blir så less på mig själv och alla mina muppigheter! Varför måste allt vara så förbannat svårt?
Jag har lånat ut en bok till Lilla My som jag nog skulle behöva få tillbaka nu framöver. "Simplify your life" heter den och den innehåller väldigt många bra tips på hur man kan få ordning på tillvaron.
Jag får nog som sagt låna tillbaka den nu, för det här är inte hållbart. Jag blir galen av denna röra jag/vi bor i.
Jag tror att målet idag får bli att rensa vardagsrumsbordet, sen får vi se om jag kan förmå mig själv att göra något mer...
torsdag 16 maj 2013
Väska
Här är väskan jag påtat med på Sekelhuset (Magnus ställe) när inte möbeltapetsören varit där och kunnat hjälpa mig med köksstolarna. Självklart innehåller den gröna och lila element, annars skulle det ju inte vara en riktig Fröken Apa-väska ;)
onsdag 15 maj 2013
Ny telefon
Jag har köpt en ny telefon och nu är det minsann en helt ny värld jag ger mig in i.
Jag var så nöjd med min Sony Xperia X10 mini pro, älskade framför allt tangentbordet på den (den hade alltså ett fysiskt tangentbord som man kunde fälla ut), men var även i det stora hela ganska nöjd med den. Sen slutade den helt plötsligt att laddas och det blev panik på berget.
Magnus tyckte det var jättebra, för då hade jag ju en anledning att köpa en ny mobil, men jag blev mest bara stressad av situationen (som vanligt).
Efter ett par dagar gav jag upp och vi åkte till Media Markt. Där hittade jag denna telefon och med en avbetalning på 100 kr i månaden kunde jag köpa den. Jag trivdes jättebra med att bara betala 59 kr i månaden för mitt mobilabonnemang, nu höjdes det till 199 i månaden eftersom abonnemangspriset höjdes när jag förlängde det och det tillkom 100 kr för själva mobilen.
Så nu försöker jag lära mig hur denna mobil funkar och det går ärligt talat ganska trögt. Jag ogillar ju alla förändringar och definitivt mobila förändringar, tror jag liknar min käre mor i det avseendet. Hon är rädd för nya mobiler och tycker inte att hon förstår sig på dom (de är invecklade, komplicerade osv) och nu inser jag att det är precis så jag känner just nu med denna nya mobil. Äpplet faller uppenbarligen inte långt från trädet haha
Jag undrar nu vart bilden på telefonen hamnar i detta inlägg, men det visar sig och ni får ha lite tålamod med mig. Jag antar att saker sakta men säkert kommer falla på plats (med betoning på sakta).
Idag var jag på Iris Hadar och vi bestämde att vi skiter i Myrorna (jag skulle ju ge det två veckor innan jag ratade det). Hon på Iris har inte fått tag på människan på Myrorna och nu har det gått så lång tid efter min första (och enda) dag där så då känns det bara konstigt.
I stället fick jag prata med en my människa på Iris och hon verkar väldigt driftig och sund mellan öronen.
Hennes uppgift är att hitta arbetsträningsplatser åt alla oss muppar som går där och hon verkar vara fast besluten att lyckas med det. Och framför allt att hitta platser som funkar långsiktigt utifrån var och en av oss.
Hon verkade som sagt väldigt sund och det kändes bra att diskutera lite med henne om vad som kan tänkas fungera för mig.
Hon hade Emmaus på Backaplan som förslag, eftersom det inte alls är lika rörigt där som det är på Myrorna, men hon ville åka dit och kolla upp stället och människorna som jobbar där innan vi funderar seriöst på det. Det tycker jag låter väldigt klokt.
Nu går jag till Magnus Sekelhus varje dag jag inte är på Iris Hadar. Jobbar jag inte på köksstolarna (det är såååå tråkigt att klä om dom) så syr jag något i stället. Är snart klar med en halvkomplicerad väska jag håller på att sy där, bilder kommer när den är klar :)
Nu ska jag nog fortsätta analysera den nya mobilen, så får vi se om jag blir något klokare av det...
söndag 12 maj 2013
Trötthet, morotssoppa och projekt
Jag är så där jobbigt energilös nu, som jag är med jämna mellanrum. Jag sover så fort jag är ledig och orkar inte göra ett dyft. Skittråkigt är det. Jag har ju massa projekt jag vill göra. Sånt som jag egentligen tycker är roligt, men som just nu bara känns som måsten.
Ett projekt jag har är att jag ska sy på en volang längst ner på en klänning jag köpte från Ellos. Varför jag ska sy på denna volang? Jo, för att jag skulle korta av klänningen och råkade klippa av för mycket.
Känns som att den situationen kommer upp ganska ofta, jag är för otåligt för att mäta riktigt och så klipper jag och ger mig själv massa extra jobb. Otålig var väl ordet.
Jag hade iaf ett tyg hemma som ska funka att sy på längst ner, det är ungefär samma material och så blir det lite färg, det skadar aldrig. Klänningen är svart och volangen blir grönturkos.
Jag har nålat ihop volangen, nålat fast vecken som ska vara, och jag gjorde det faktiskt på ett riktigt sätt där jag mätte så varje veck blev lika brett. Ibland kan jag minsann ;)
Ett annat projekt jag har är att jag ska försöka flytta upp "bystsömmen" på en annan klänning jag köpte från Ellos. Jag älskar hur klänningen ser ut, mönstret och formen passar mig perfekt. Men, den är avskuren under bysten (perfekt tjockklänning), och den avskärningen kommer för långt ner på mig, så jag måste flytta upp den på nåt sätt. Jag har inte riktigt klurat på hur jag ska lyckas med det, men nog fasiken ska jag lyckas. Apfröknar kan, bara de får tid att tänka lite och tar det lite lugnt när de klipper ;)
Maten går som vanligt dåligt, så jag skriver inget om det den här gången. Jag gjorde bort mig ganska rejält och bakade ett rågsiktsbröd som man kan äta hur mycket som helst av, och som självklart triggar sötsuget. Och med extrasaltat Flora som smör är det kört för min del. Då blir det MÅNGA mackor med MYCKET smör.
Har inte vägt mig senaste veckan, jag vågar ärligt talat inte.
Jag såg kort på mig själv som var tagna för ungefär en månad sen. Det var inte trevligt. Jag förstår inte riktigt att jag är så stor som jag verkligen är. Jag känner inte igen mig själv. Jag är inte van att ha valkar på ryggen (inte valkar som kommer av BH:n utan som finns där ändå).
Det känns verkligen som att jag helt tappat kontrollen, och jag vet inte hur jag ska orka ändra på det hela....
Måste bara tipsa om en kanongod morotssoppa som jag och Magnus gjort några gånger. Receptet är från ICA.
Ingredienser, 4 portioner
Ett projekt jag har är att jag ska sy på en volang längst ner på en klänning jag köpte från Ellos. Varför jag ska sy på denna volang? Jo, för att jag skulle korta av klänningen och råkade klippa av för mycket.
Känns som att den situationen kommer upp ganska ofta, jag är för otåligt för att mäta riktigt och så klipper jag och ger mig själv massa extra jobb. Otålig var väl ordet.
Jag hade iaf ett tyg hemma som ska funka att sy på längst ner, det är ungefär samma material och så blir det lite färg, det skadar aldrig. Klänningen är svart och volangen blir grönturkos.
Jag har nålat ihop volangen, nålat fast vecken som ska vara, och jag gjorde det faktiskt på ett riktigt sätt där jag mätte så varje veck blev lika brett. Ibland kan jag minsann ;)
Ett annat projekt jag har är att jag ska försöka flytta upp "bystsömmen" på en annan klänning jag köpte från Ellos. Jag älskar hur klänningen ser ut, mönstret och formen passar mig perfekt. Men, den är avskuren under bysten (perfekt tjockklänning), och den avskärningen kommer för långt ner på mig, så jag måste flytta upp den på nåt sätt. Jag har inte riktigt klurat på hur jag ska lyckas med det, men nog fasiken ska jag lyckas. Apfröknar kan, bara de får tid att tänka lite och tar det lite lugnt när de klipper ;)
Maten går som vanligt dåligt, så jag skriver inget om det den här gången. Jag gjorde bort mig ganska rejält och bakade ett rågsiktsbröd som man kan äta hur mycket som helst av, och som självklart triggar sötsuget. Och med extrasaltat Flora som smör är det kört för min del. Då blir det MÅNGA mackor med MYCKET smör.
Har inte vägt mig senaste veckan, jag vågar ärligt talat inte.
Jag såg kort på mig själv som var tagna för ungefär en månad sen. Det var inte trevligt. Jag förstår inte riktigt att jag är så stor som jag verkligen är. Jag känner inte igen mig själv. Jag är inte van att ha valkar på ryggen (inte valkar som kommer av BH:n utan som finns där ändå).
Det känns verkligen som att jag helt tappat kontrollen, och jag vet inte hur jag ska orka ändra på det hela....
Måste bara tipsa om en kanongod morotssoppa som jag och Magnus gjort några gånger. Receptet är från ICA.
Morots- och ingefärssoppa med jordnötshack
Ingredienser, 4 portioner
- 4 minibaguetter
- 1 gul lök
- 1 vitlöksklyfta
- ca 500 g morötter
- 1 msk riven ingefära
- 1 tsk olja
- 5 dl hönsbuljong (vatten och buljongtärning eller fond)
- 1 lime
- 400 ml kokosmjölk
- 1 tsk sambal oelek
- salt och peppar
Jordnötshack
- 1 dl salta jordnötter
- 1/2 kruka hackad koriander
- Grädda brödet enligt anvisningen på förpackningen.
- Skala och finhacka lök och vitlök. Skala och skär morötterna i mindre bitar. Skala och riv ingefäran.
- Fräs lök, vitlök och morötter i oljan i en stor kastrull ca 5 minuter. Tillsätt buljongen, ingefära och 1 tsk pressad limesaft. Koka upp och låt småkoka under lock ca 15 minuter eller tills morötterna är mjuka.
- Jordnötshack: Hacka och blanda jordnötter och koriander grovt.
- Ta soppan från värmen. Mixa den slät direkt i kastrullen med stavmixer eller i matberedare. Tillsätt kokosmjölken och värm soppan. Smaka av sambal oelek, salt och peppar.
- Servera soppan med jordnötshack och bröd.
torsdag 2 maj 2013
Laktosintolerans och 80 kg
Jag skulle egentligen på nytt möte på Myrorna i måndags, men jag fick sån ångest att jag avbokade det. Nu väntar jag på en ny tid, och då måste jag verkligen gå. Det hjälper ju inte direkt att stoppa huvudet i sanden, det vet vi ju sen tidigare.
Maten går det så där med, förstår inte varför det ska vara så svårt. Det sista jag tänker på innan jag somnar på kvällen är att jag vill ner i vikt, det första jag tänker på när jag vaknat på morgonen är det samma. Varför ska det då vara så svårt att vara motiverad hela dagen? Känns som att jag mesta tiden bara skiter i hur det jag äter påverkar min kropp och mitt huvud.
Det är helt otroligt, nu väger jag 80 kg, jag har ALDRIG NÅGONSIN vägt så mycket. Jag förstår inte hur det kunnat gå så fort. När jag träffade Magnus vägde jag typ 57 kg, det tyckte jag var helt perfekt. 2,5 år senare har jag gått upp 23 kilo. Det är ju fan helt jävla sjukt! 23 kg! På min korta kropp!
Jag kan lova att jag inte känner igen min kropp. Framför allt utseendemässigt är det här en helt ny kropp för mig (och då menar jag nytt på ett negativt sätt), men jag märker även rörelsemässigt att det är annorlunda. Jag kan inte röra mig lika obehindrat som jag kunnat förut. Saker blir jobbigare, så enkelt är det. Det är svårare att ta på sig skorna (fast det kanske har med mina ömma ljumskar att göra, jag vet inte), det är jobbigt att tvätta ryggen när man duschar, osv osv osv.
Det känns som att jag sitter i en mardröm och jag får liksom inte slut på den.
Jag vet ju vad som gäller för att få ordning på det här, men motivationen räcker bara till kvällen, då kommer suget och rastlösheten fram. Jag måste ge mig fan på att äta grönsaker när jag är sugen, så enkelt är det. Och äta riktig mat till lunch och middag, så jag håller suget i schack så gott det går.
Jag funderar på om jag ska köra en kombination av ViktVäktarnas "mättande dag" och sunt förnuft.
Vi har plockat ut 15 recept på mat vi vill laga den här månaden, och har storhandlat efter de recepten. Problemet är ju att recepten inte följer ViktVäktarnas mättande dag. Om jag då kör maten vi planerat, men resten av tiden ViktVäktarna, skulle det kunna funka tro?
För övrigt har jag upptäckt att jag är laktosintolerant nuförtiden. Jag har varit dålig i magen ett antal månader, och det stämmer inte riktigt överens med hur jag brukar vara. Det har liksom varit mjukglass när jag gått på toa, om ni ursäktar detaljerna.
Jag har tänkt att det är för att jag är tjock (helt logisk tanke, jag vet), eller att det är för att jag äter onyttigt (det däremot är en ganska logisk tanke).
Men så började jag fundera för en vecka sen om det inte kunde vara nån allergi eller överkänslighet mot något, det kändes liksom inte helt rätt att det bara skulle vara den allmänna kosten som gjorde min mage så konstig.
I fredags köpte jag låglaktosmjölk och har kört med den i stället för vanlig mjölk, och vips är jag bra i magen!
Känns jätteskönt att det var nåt så enkelt som laktosintolerans, det känns inte så jobbigt. Allt finns ju i låglaktos nuförtiden, så det är ju bara att byta ut allt mot det. Och det känns framför allt skönt att det var så lätt att komma på vad det var, hade jag haft otur hade jag ju fått gå till läkare och kolla upp, då hade det ju tagit görlång tid innan jag fått reda på vad det var.
Usch usch usch, idag måste jag städa, bäst att sätta igång :(
Maten går det så där med, förstår inte varför det ska vara så svårt. Det sista jag tänker på innan jag somnar på kvällen är att jag vill ner i vikt, det första jag tänker på när jag vaknat på morgonen är det samma. Varför ska det då vara så svårt att vara motiverad hela dagen? Känns som att jag mesta tiden bara skiter i hur det jag äter påverkar min kropp och mitt huvud.
Det är helt otroligt, nu väger jag 80 kg, jag har ALDRIG NÅGONSIN vägt så mycket. Jag förstår inte hur det kunnat gå så fort. När jag träffade Magnus vägde jag typ 57 kg, det tyckte jag var helt perfekt. 2,5 år senare har jag gått upp 23 kilo. Det är ju fan helt jävla sjukt! 23 kg! På min korta kropp!
Jag kan lova att jag inte känner igen min kropp. Framför allt utseendemässigt är det här en helt ny kropp för mig (och då menar jag nytt på ett negativt sätt), men jag märker även rörelsemässigt att det är annorlunda. Jag kan inte röra mig lika obehindrat som jag kunnat förut. Saker blir jobbigare, så enkelt är det. Det är svårare att ta på sig skorna (fast det kanske har med mina ömma ljumskar att göra, jag vet inte), det är jobbigt att tvätta ryggen när man duschar, osv osv osv.
Det känns som att jag sitter i en mardröm och jag får liksom inte slut på den.
Jag vet ju vad som gäller för att få ordning på det här, men motivationen räcker bara till kvällen, då kommer suget och rastlösheten fram. Jag måste ge mig fan på att äta grönsaker när jag är sugen, så enkelt är det. Och äta riktig mat till lunch och middag, så jag håller suget i schack så gott det går.
Jag funderar på om jag ska köra en kombination av ViktVäktarnas "mättande dag" och sunt förnuft.
Vi har plockat ut 15 recept på mat vi vill laga den här månaden, och har storhandlat efter de recepten. Problemet är ju att recepten inte följer ViktVäktarnas mättande dag. Om jag då kör maten vi planerat, men resten av tiden ViktVäktarna, skulle det kunna funka tro?
För övrigt har jag upptäckt att jag är laktosintolerant nuförtiden. Jag har varit dålig i magen ett antal månader, och det stämmer inte riktigt överens med hur jag brukar vara. Det har liksom varit mjukglass när jag gått på toa, om ni ursäktar detaljerna.
Jag har tänkt att det är för att jag är tjock (helt logisk tanke, jag vet), eller att det är för att jag äter onyttigt (det däremot är en ganska logisk tanke).
Men så började jag fundera för en vecka sen om det inte kunde vara nån allergi eller överkänslighet mot något, det kändes liksom inte helt rätt att det bara skulle vara den allmänna kosten som gjorde min mage så konstig.
I fredags köpte jag låglaktosmjölk och har kört med den i stället för vanlig mjölk, och vips är jag bra i magen!
Känns jätteskönt att det var nåt så enkelt som laktosintolerans, det känns inte så jobbigt. Allt finns ju i låglaktos nuförtiden, så det är ju bara att byta ut allt mot det. Och det känns framför allt skönt att det var så lätt att komma på vad det var, hade jag haft otur hade jag ju fått gå till läkare och kolla upp, då hade det ju tagit görlång tid innan jag fått reda på vad det var.
Usch usch usch, idag måste jag städa, bäst att sätta igång :(
lördag 20 april 2013
Utland, Myror och klamrar
Än en gång är det alltför länge sen jag skrev här, men det får vara så. Jag skriver när jag orkar, inget mer med det.
Maten har varit katastrof senaste månaden, fast samtidigt väldigt bra. Bra på så sätt att jag satte ihop en matplanering för denna månad (fick lite hjälp av Magnus snälla mamma också), sen storhandlade vi utifrån den. Vi har med andra ord inte haft några "vad ska vi äta idag?"-problem, vi har haft flera rätter att välja mellan och haft ingredienser hemma till de flesta.
Katastrofen denna månad har varit mitt okynnesätande, speciellt på kvällarna. Jag har inte orkat bry mig, som vanligt, har inte orkat stå emot suget. Sen ställer jag mig på vågen och mår skitdåligt över siffrorna den visar. Nu visar den mer än den någonsin gjort förut. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att hålla sig ifrån massa skitsnask. Det går bra typ en vecka, sen orkar jag inte längre.
Men men, jag fortsätter min ständiga kamp.
Nu har jag ett tillfälle i framtiden då jag vill ha gått ner i vikt, nämligen en utlandsresa i höst. Helt otroligt, pappa tänker bjuda syrran, hennes gäng, mig och Magnus på en utlandsresa! Jag kan verkligen inte tro det, det är för bra för att vara sant.
Senaste året har jag verkligen känt att jag önskar att vi hade råd med en utlandsresa. Vart som helst, hur som helst, bara man kommer bort från vardagen. Att få komma bort ifrån vardagen och alla demoner den innehåller har jag längtat extra efter det senaste året. Få en paus ifrån allt. Och tänk, "gud hör bön", även om man inte är troende :)
Så, det är ju ett väldigt bra mål att ha, att jag ska ha gått ner i vikt tills dess, så jag inte behöver känna mig ful och fet hela resan och låta det förstöra hela grejen.
I måndags började jag arbetspröva på Myrorna. Det blev en katastrof.
Det kaoset som är där fixar inte riktigt min ADD-hjärna och det var inga tydliga uppgifter (något som är väldigt viktigt för mig), och uppgifterna hade inga tydliga slut.
Är det något jag lärt mig under mina resor i arbetsprövningarnas land så är det att tydlighet är extremt viktigt för mig. Och att jag ser ett tydligt slut på uppgifter så jag får en belöningskänsla och därmed håller motivationen uppe (detta är tydligen inget ovanligt för en ADD-smurf). Sen är det också viktigt med rutiner och att var sak har sin plats. Allt detta blev jag extra medveten om i måndags.
Jag var på våningen där de har prylar (på de andra våningarna har de kläder och böcker), och kaoset där gjorde mig grinfärdig. Det går verkligen inte att få ordning på saker och där, det är alldeles för mycket saker på för liten plats. De sorterar efter färg, men det är så mycket saker att de ligger i hög på hyllorna och det är en enda stor röra. I mina ögon var det i alla fall en enda stor röra och det blev för mycket för mig och min organiseringsnoja.
På sätt och vis var det tydliga uppgifter, men det var inte tillräckligt. I princip enda uppgiften var att plocka upp nya saker ur en kundvagn och hitta plats åt dem i kaoset. Sen emellan kundvagnarna var det bara att gå omkring och vika lite tyger så det låg snyggt.
Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde mig så stressad och orolig av det där, om det var att det inte fanns några tydliga avslut på uppgifterna kanske, och kanske att allt kändes så meningslöst. Och det är livsfarligt för mig att vara sysslolös när jag är på jobb, då somnar min hjärna och jag blir enormt inre stressad.
Jag var där 3 timmar, som sagt, och var grinfärdig när jag åkte därifrån och ännu mer grinfärdig när jag kom hem. Jag var fast besluten att aldrig mer gå dit, det kändes som att jag verkligen inte fixar det. Jag mådde helt enkelt skit.
Jag mailade till min handledare på Iris Hadar på kvällen, och fick svar dagen efter. Hon tyckte jag skulle försöka gå dit igen på onsdagen (det var sagt att jag skulle vara där måndag, onsdag och fredag), det kanske bara var för att allt var nytt jag kände som jag gjorde. Visst, sa jag, och var inställd på det.
Sen kom onsdagen och ångesten började krypa på. Det slutade med att jag mailade Myrorna och bad så mycket om ursäkt och sa att jag inte kunde fortsätta där. Jag försökte beskriva så gott jag kunde hur jag hade upplevt saker och ting, och då fick jag ett svar som höll med mig om att det inte finns några tydliga avslut på uppgifter och så önskade de mig lycka till i framtiden.
Den dagen följde jag i stället med Magnus på Sekelhuset (sysselsättningshus där han går dagligen för att få rutiner inför framtida arbetsprövning) och så snickrade jag ihop en hushållspappershållare. Det kändes bra mycket mer givande än att gå till Myrorna och må skit.
De har en möbeltapetsör på Sekelhuset, och jag kom överens med henne om att jag ska komma dit varje torsdag och så ska hon hjälpa mig klä om våra köksstolar, det ska bli kul :)
I torsdags hade jag möte med Af, min handledare på Iris Hadar och min handledare på soc. Jag förklarade vad som hänt på Myrorna och vad som känts knas, men det slutade med att jag gick med på att testa vara där i 2 veckor ändå. Det kändes tungt, och gör det fortfarande, men det blir nog bra. Då kan jag kanske bättre avgöra vad det var som inte fungerade och se vad det är som fungerar när det gäller butiksarbete.
Just ja, när jag var på Myrorna kändes det som att en sak föll på plats väldigt hårt, nämligen insikten om att jag behöver nog ha ett jobb där jag pysslar med en enskild sak och inte blir störd alltför ofta av yttre moment. Skärmateljén var ju helt perfekt på det sättet, där satt jag med en lampskärm och oftast kom det inte mer än 5 kunder per dag.
Min handledare på Iris Hadar skulle ta kontakt med Myrorna igen och fixa ett nytt möte där med hon vi träffade första gången, så att jag får chans att förklara lite hur jag fungerar osv. Vid första mötet pratade vi inget alls om det, och det kanske behövs för att det ska fungera...
Vi får se hur det går. Det enda jag hoppas på är att jag inte ska få för stor ångest så att hetsätningen drar igång igen (det gjorde den efter måndagen). Det är inte värt det då, så enkelt får det vara.. .
Jag var hos Lilla My i Tibro förra helgen och vi hade en jättemysig fruhelg.
Hon hade ett tyg som hon var less på som jag gillade, så jag fick med mig det hem.
Igår tänkte jag spänna upp det på träskivan vi har hängandes på vardagsrumsväggen (med ett annat tyg på).
Sagt och gjort, jag mätte, sydde ihop tyget med ett annat tyg eftersom det inte räckte till hela skivan och så tog jag bort alla klamrar jag häftat fast det gamla tyget med så att tyget ramlade av.
Jag kände mig ganska peppad eftersom allt gick så smärtfritt (oftast gör jag ju något fel när jag ska sy ihop saker eller pyssla i allmänhet).
Jag la träskivan på parkettgolvet i vardagsrummet och började häfta fast det nya tyget, det kändes som att det skulle bli riktigt snyggt och jag kände mig allmänt stolt över att jag fått fingrarna ur för att göra detta. Jag använde den elektriska häftpistolen, så klamrarna satte sig mycket bättre än de gjorde när jag använde den manuella på förra tyget jag spände upp.
Efter ett tag skulle jag bara kolla så att allt såg bra ut, det är ju lite svårt att se eftersom man häftar på baksidan av skivan, ibland vill man ju vända på skiten och se hur det ser ut. Då insåg jag att jag hade häftat fast skiten i golvet!
Efter lite slit och dragande fick jag loss skivan från golvet, och som tur var var det bara en 10 klamrar som gått ner i golvet. Men varenda klammer jag satt hade gått igenom tyget på framsidan, och det är ju inte så snyggt.
Då skulle jag ta bort klamrarna och göra om allt tänkte jag, fast med den manuella häftpistolen så klamrarna inte sätter sig så djupt. Men då fick jag ju inte ur klamrarna eftersom de satt så hårt.
Jag kan lova att jag var förbannad när jag insåg det. Jag satte mig direkt och beställde en nubbupptagare från Slöjddetaljer, för det är enda sättet att få upp de förbannande klamrarna. Passade på att beställa spraylim också så jag har till köksstolarna när de ska kläs om. '
Så nu hänger träskivan på väggen igen med ett tyg halvt fasthäftat på den, så halv tyget hänger ner över soffan. Fint värre...
Ibland känns det som att det inte är meningen att jag ska pyssla här hemma, jag har verkligen tummen mitt i handen när det gäller ALLT haha
Maten har varit katastrof senaste månaden, fast samtidigt väldigt bra. Bra på så sätt att jag satte ihop en matplanering för denna månad (fick lite hjälp av Magnus snälla mamma också), sen storhandlade vi utifrån den. Vi har med andra ord inte haft några "vad ska vi äta idag?"-problem, vi har haft flera rätter att välja mellan och haft ingredienser hemma till de flesta.
Katastrofen denna månad har varit mitt okynnesätande, speciellt på kvällarna. Jag har inte orkat bry mig, som vanligt, har inte orkat stå emot suget. Sen ställer jag mig på vågen och mår skitdåligt över siffrorna den visar. Nu visar den mer än den någonsin gjort förut. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att hålla sig ifrån massa skitsnask. Det går bra typ en vecka, sen orkar jag inte längre.
Men men, jag fortsätter min ständiga kamp.
Nu har jag ett tillfälle i framtiden då jag vill ha gått ner i vikt, nämligen en utlandsresa i höst. Helt otroligt, pappa tänker bjuda syrran, hennes gäng, mig och Magnus på en utlandsresa! Jag kan verkligen inte tro det, det är för bra för att vara sant.
Senaste året har jag verkligen känt att jag önskar att vi hade råd med en utlandsresa. Vart som helst, hur som helst, bara man kommer bort från vardagen. Att få komma bort ifrån vardagen och alla demoner den innehåller har jag längtat extra efter det senaste året. Få en paus ifrån allt. Och tänk, "gud hör bön", även om man inte är troende :)
Så, det är ju ett väldigt bra mål att ha, att jag ska ha gått ner i vikt tills dess, så jag inte behöver känna mig ful och fet hela resan och låta det förstöra hela grejen.
I måndags började jag arbetspröva på Myrorna. Det blev en katastrof.
Det kaoset som är där fixar inte riktigt min ADD-hjärna och det var inga tydliga uppgifter (något som är väldigt viktigt för mig), och uppgifterna hade inga tydliga slut.
Är det något jag lärt mig under mina resor i arbetsprövningarnas land så är det att tydlighet är extremt viktigt för mig. Och att jag ser ett tydligt slut på uppgifter så jag får en belöningskänsla och därmed håller motivationen uppe (detta är tydligen inget ovanligt för en ADD-smurf). Sen är det också viktigt med rutiner och att var sak har sin plats. Allt detta blev jag extra medveten om i måndags.
Jag var på våningen där de har prylar (på de andra våningarna har de kläder och böcker), och kaoset där gjorde mig grinfärdig. Det går verkligen inte att få ordning på saker och där, det är alldeles för mycket saker på för liten plats. De sorterar efter färg, men det är så mycket saker att de ligger i hög på hyllorna och det är en enda stor röra. I mina ögon var det i alla fall en enda stor röra och det blev för mycket för mig och min organiseringsnoja.
På sätt och vis var det tydliga uppgifter, men det var inte tillräckligt. I princip enda uppgiften var att plocka upp nya saker ur en kundvagn och hitta plats åt dem i kaoset. Sen emellan kundvagnarna var det bara att gå omkring och vika lite tyger så det låg snyggt.
Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde mig så stressad och orolig av det där, om det var att det inte fanns några tydliga avslut på uppgifterna kanske, och kanske att allt kändes så meningslöst. Och det är livsfarligt för mig att vara sysslolös när jag är på jobb, då somnar min hjärna och jag blir enormt inre stressad.
Jag var där 3 timmar, som sagt, och var grinfärdig när jag åkte därifrån och ännu mer grinfärdig när jag kom hem. Jag var fast besluten att aldrig mer gå dit, det kändes som att jag verkligen inte fixar det. Jag mådde helt enkelt skit.
Jag mailade till min handledare på Iris Hadar på kvällen, och fick svar dagen efter. Hon tyckte jag skulle försöka gå dit igen på onsdagen (det var sagt att jag skulle vara där måndag, onsdag och fredag), det kanske bara var för att allt var nytt jag kände som jag gjorde. Visst, sa jag, och var inställd på det.
Sen kom onsdagen och ångesten började krypa på. Det slutade med att jag mailade Myrorna och bad så mycket om ursäkt och sa att jag inte kunde fortsätta där. Jag försökte beskriva så gott jag kunde hur jag hade upplevt saker och ting, och då fick jag ett svar som höll med mig om att det inte finns några tydliga avslut på uppgifter och så önskade de mig lycka till i framtiden.
Den dagen följde jag i stället med Magnus på Sekelhuset (sysselsättningshus där han går dagligen för att få rutiner inför framtida arbetsprövning) och så snickrade jag ihop en hushållspappershållare. Det kändes bra mycket mer givande än att gå till Myrorna och må skit.
De har en möbeltapetsör på Sekelhuset, och jag kom överens med henne om att jag ska komma dit varje torsdag och så ska hon hjälpa mig klä om våra köksstolar, det ska bli kul :)
I torsdags hade jag möte med Af, min handledare på Iris Hadar och min handledare på soc. Jag förklarade vad som hänt på Myrorna och vad som känts knas, men det slutade med att jag gick med på att testa vara där i 2 veckor ändå. Det kändes tungt, och gör det fortfarande, men det blir nog bra. Då kan jag kanske bättre avgöra vad det var som inte fungerade och se vad det är som fungerar när det gäller butiksarbete.
Just ja, när jag var på Myrorna kändes det som att en sak föll på plats väldigt hårt, nämligen insikten om att jag behöver nog ha ett jobb där jag pysslar med en enskild sak och inte blir störd alltför ofta av yttre moment. Skärmateljén var ju helt perfekt på det sättet, där satt jag med en lampskärm och oftast kom det inte mer än 5 kunder per dag.
Min handledare på Iris Hadar skulle ta kontakt med Myrorna igen och fixa ett nytt möte där med hon vi träffade första gången, så att jag får chans att förklara lite hur jag fungerar osv. Vid första mötet pratade vi inget alls om det, och det kanske behövs för att det ska fungera...
Vi får se hur det går. Det enda jag hoppas på är att jag inte ska få för stor ångest så att hetsätningen drar igång igen (det gjorde den efter måndagen). Det är inte värt det då, så enkelt får det vara.. .
Jag var hos Lilla My i Tibro förra helgen och vi hade en jättemysig fruhelg.
Hon hade ett tyg som hon var less på som jag gillade, så jag fick med mig det hem.
Igår tänkte jag spänna upp det på träskivan vi har hängandes på vardagsrumsväggen (med ett annat tyg på).
Sagt och gjort, jag mätte, sydde ihop tyget med ett annat tyg eftersom det inte räckte till hela skivan och så tog jag bort alla klamrar jag häftat fast det gamla tyget med så att tyget ramlade av.
Jag kände mig ganska peppad eftersom allt gick så smärtfritt (oftast gör jag ju något fel när jag ska sy ihop saker eller pyssla i allmänhet).
Jag la träskivan på parkettgolvet i vardagsrummet och började häfta fast det nya tyget, det kändes som att det skulle bli riktigt snyggt och jag kände mig allmänt stolt över att jag fått fingrarna ur för att göra detta. Jag använde den elektriska häftpistolen, så klamrarna satte sig mycket bättre än de gjorde när jag använde den manuella på förra tyget jag spände upp.
Efter ett tag skulle jag bara kolla så att allt såg bra ut, det är ju lite svårt att se eftersom man häftar på baksidan av skivan, ibland vill man ju vända på skiten och se hur det ser ut. Då insåg jag att jag hade häftat fast skiten i golvet!
Efter lite slit och dragande fick jag loss skivan från golvet, och som tur var var det bara en 10 klamrar som gått ner i golvet. Men varenda klammer jag satt hade gått igenom tyget på framsidan, och det är ju inte så snyggt.
Då skulle jag ta bort klamrarna och göra om allt tänkte jag, fast med den manuella häftpistolen så klamrarna inte sätter sig så djupt. Men då fick jag ju inte ur klamrarna eftersom de satt så hårt.
Jag kan lova att jag var förbannad när jag insåg det. Jag satte mig direkt och beställde en nubbupptagare från Slöjddetaljer, för det är enda sättet att få upp de förbannande klamrarna. Passade på att beställa spraylim också så jag har till köksstolarna när de ska kläs om. '
Så nu hänger träskivan på väggen igen med ett tyg halvt fasthäftat på den, så halv tyget hänger ner över soffan. Fint värre...
Ibland känns det som att det inte är meningen att jag ska pyssla här hemma, jag har verkligen tummen mitt i handen när det gäller ALLT haha
torsdag 21 mars 2013
Zumba, rastlöshet och mat
Idag har jag gjort något bra. Något riktigt bra. Jag var iväg och körde ett zumbapass :)
Jag trodde jag skulle dö, svimma och spy, det är den nivån jag är på nu, men jag fixade det. Redan efter 10 min tänkte jag att jag aldrig skulle klara det, men det gjorde jag faktiskt och det känns riktigt bra.
Det var tack vare grannen Anki som det verkligen blev av. Jag satt här hemma och stångades med den del av mig som vill undvika ALLT jobbigt här i livet, när jag kom på att jag kanske skulle kunna få låna Ankis bil fram och tillbaka till träningshallen. Då skulle jag slippa den tunga promenaden hem därifrån (uppförsbacke när man ska hem från träningen är INTE kul) och göra det väldigt lätt för mig att ta mig dit.
Jag har lärt mig den hårda vägen att om nåt ska bli av när det gäller mig så måste jag eliminera de flesta hinder på vägen, till exempel får ressträckan mellan mig själv och det jag vill/behöver göra inte vara för omständig eller ett för stort projekt. Är det ett för stort projekt har min ångest en större chans att lägga krokben för mig. Tyvärr är det så och det är helt enkelt något jag får anpassa mig efter och försöka förlika mig med.
Jag messade i alla fall Anki och frågade om hon var hemma vid 16.30 så jag kanske kunde låna bilen. Svaret jag fick var det bästa man kan tänka sig, nämligen att hon oxå ville följa med. Så då blev det av och det känns väldigt skönt :)
Jag trodde som sagt att jag skulle tuppa av, men jag överlevde och nu måste jag bara se till att det händer igen. Regelbunden träning är det som gäller om jag vill ha nån effekt av den, och nu pratar jag inte om effekt på fettet, utan om effekt på energin och det allmänna måendet.
Jag tänker i alla fall köpa terminskort på Geråshallen och så vill jag ge mig fan på att komma igång med träningen. Jag får klura ut något sätt att motivera mig på och lura mina inre, lata demoner.
Det är väldigt bra, för utom pass har de även ett gym med ett löpband. Jag tycker ju att det är ganska skönt att varva gående med löpning på ett sånt band och se hur jag sakta kan öka löptiden. Jag ser snabba, tydliga resultat, och det är perfekt för mig.
Maten har gått ganska ok de senaste dagarna och det beror helt och hållet på att vi varit utan pengar. Vi har inte haft smör, socker eller annat onyttigt hemma, så jag har inte haft något val. Det har varit jobbigt att inte ha varken grönsaker eller frukt hemma, men jag har överlevt.
Häromdagen skickade min älskade mor lite pengar och vi gick och handlade direkt. När man levt på pasta och vitlök några dagar är man ganska hungrig märkte jag. Vi lyxade till och gjorde hemmagjord pizza den dagen och på kvällen var jag faktiskt inte sugen på något alls. Jag hade lite vindruvor att snaska på, men åtminstone inte många.
Så, vad lärde vi oss av det? Jo, att jag måste äta riktig och mättande mat för att hålla suget i schack. Det visste jag redan, men det blev så tydligt nu att jag nästan fick en aha-upplevelse.
När vi får pengar nästan vecka har jag tänkt sätta mig ner och sätta ihop en veckomatlista med enbart mättande och billig mat. Och så får den ju gärna vara god också :) Kanske det kan hjälpa till lite i kampen mot suget och okynnesätandet.
Min ständiga inre rastlöshet gör att jag alltid har svårt att sitta still utan att knapra på något. Självklart är det även en ovana, och den behöver jag bli av med på nåt sätt.
Jag äter på kvällarna för att jag är rastlös, och det är ju den sämsta lösningen man kan tänka sig på problemet. Jag försöker göra något i stället, pyssla med något, men det är jag för rastlös för, inget känns kul.
Jag är enormt rastlös samtidigt som jag är för trött i huvudet för att koncentrera mig på något i mer än ett par minuter. Det är den värsta tänkbara kombinationen, att vara trött och rastlös på samma gång. Och jag är det fasiken HELA tiden.
Jag kommer aldrig till ro, det känns som att jag hela tiden måste göra något annat än det jag gör för stunden, och det känns hela tiden som att jag måste vara någon annanstans. Jag vet att det är min ADD som gör mig så, men jag måste lära mig hantera skiten på något sätt, för just nu är min lösning på det hela att äta. Det funkar inte, jag måste hitta andra vägar, andra alternativ.
Nog med prat för den här gången, jag avslutar med en bild på hela härliga gänget som njuter i solen :)
Och så en bild på världens finaste Sockertopp, sittandes på sin piedestal :)
Jag trodde jag skulle dö, svimma och spy, det är den nivån jag är på nu, men jag fixade det. Redan efter 10 min tänkte jag att jag aldrig skulle klara det, men det gjorde jag faktiskt och det känns riktigt bra.
Det var tack vare grannen Anki som det verkligen blev av. Jag satt här hemma och stångades med den del av mig som vill undvika ALLT jobbigt här i livet, när jag kom på att jag kanske skulle kunna få låna Ankis bil fram och tillbaka till träningshallen. Då skulle jag slippa den tunga promenaden hem därifrån (uppförsbacke när man ska hem från träningen är INTE kul) och göra det väldigt lätt för mig att ta mig dit.
Jag har lärt mig den hårda vägen att om nåt ska bli av när det gäller mig så måste jag eliminera de flesta hinder på vägen, till exempel får ressträckan mellan mig själv och det jag vill/behöver göra inte vara för omständig eller ett för stort projekt. Är det ett för stort projekt har min ångest en större chans att lägga krokben för mig. Tyvärr är det så och det är helt enkelt något jag får anpassa mig efter och försöka förlika mig med.
Jag messade i alla fall Anki och frågade om hon var hemma vid 16.30 så jag kanske kunde låna bilen. Svaret jag fick var det bästa man kan tänka sig, nämligen att hon oxå ville följa med. Så då blev det av och det känns väldigt skönt :)
Jag trodde som sagt att jag skulle tuppa av, men jag överlevde och nu måste jag bara se till att det händer igen. Regelbunden träning är det som gäller om jag vill ha nån effekt av den, och nu pratar jag inte om effekt på fettet, utan om effekt på energin och det allmänna måendet.
Jag tänker i alla fall köpa terminskort på Geråshallen och så vill jag ge mig fan på att komma igång med träningen. Jag får klura ut något sätt att motivera mig på och lura mina inre, lata demoner.
Det är väldigt bra, för utom pass har de även ett gym med ett löpband. Jag tycker ju att det är ganska skönt att varva gående med löpning på ett sånt band och se hur jag sakta kan öka löptiden. Jag ser snabba, tydliga resultat, och det är perfekt för mig.
Maten har gått ganska ok de senaste dagarna och det beror helt och hållet på att vi varit utan pengar. Vi har inte haft smör, socker eller annat onyttigt hemma, så jag har inte haft något val. Det har varit jobbigt att inte ha varken grönsaker eller frukt hemma, men jag har överlevt.
Häromdagen skickade min älskade mor lite pengar och vi gick och handlade direkt. När man levt på pasta och vitlök några dagar är man ganska hungrig märkte jag. Vi lyxade till och gjorde hemmagjord pizza den dagen och på kvällen var jag faktiskt inte sugen på något alls. Jag hade lite vindruvor att snaska på, men åtminstone inte många.
Så, vad lärde vi oss av det? Jo, att jag måste äta riktig och mättande mat för att hålla suget i schack. Det visste jag redan, men det blev så tydligt nu att jag nästan fick en aha-upplevelse.
När vi får pengar nästan vecka har jag tänkt sätta mig ner och sätta ihop en veckomatlista med enbart mättande och billig mat. Och så får den ju gärna vara god också :) Kanske det kan hjälpa till lite i kampen mot suget och okynnesätandet.
Min ständiga inre rastlöshet gör att jag alltid har svårt att sitta still utan att knapra på något. Självklart är det även en ovana, och den behöver jag bli av med på nåt sätt.
Jag äter på kvällarna för att jag är rastlös, och det är ju den sämsta lösningen man kan tänka sig på problemet. Jag försöker göra något i stället, pyssla med något, men det är jag för rastlös för, inget känns kul.
Jag är enormt rastlös samtidigt som jag är för trött i huvudet för att koncentrera mig på något i mer än ett par minuter. Det är den värsta tänkbara kombinationen, att vara trött och rastlös på samma gång. Och jag är det fasiken HELA tiden.
Jag kommer aldrig till ro, det känns som att jag hela tiden måste göra något annat än det jag gör för stunden, och det känns hela tiden som att jag måste vara någon annanstans. Jag vet att det är min ADD som gör mig så, men jag måste lära mig hantera skiten på något sätt, för just nu är min lösning på det hela att äta. Det funkar inte, jag måste hitta andra vägar, andra alternativ.
Nog med prat för den här gången, jag avslutar med en bild på hela härliga gänget som njuter i solen :)
onsdag 13 mars 2013
Ond cirkel
Jag är inte längre snäll mot mig själv. De senaste två veckorna har jag inte klarat av att sköta maten en enda dag, så jag är inte längre snäll mot mig själv. Jag är inte värd snällhet, det säger i alla fall den hatiska delen av mig. Jag slår på mig själv och är fylld av självhat.
Det borde vara så lätt att gå ner i vikt, men det är så svårt.
Min motivation är som bortblåst, och det gäller inte bara maten, utan allt här i livet. Jag är så trött så trött. Trött på mig själv, trött på detta sjuka ekorrhjul jag aldrig lyckas ta mig ur, trött på allt.
Jag drömde i natt att någon sa till mig att jag borde köra Nutrilett i två veckor, då kommer jag komma igång med viktminskningen och få tillbaka motivationen. Kanske det är sant, kanske det är nåt sånt jag behöver. Eller så behöver jag bara komma ur denna omotiverade period.
Jag blir så arg på mig själv att det är löjligt. Hur jävla svårt ska det vara att sköta maten? Just nu känns det omöjligt, jag bara släpper allt så fort suget kommer. Jag orkar inte kämpa. Men jag måste ju orka, annars kommer det aldrig hända nåt med min äckliga vikt.
Det är inte en bra mat- eller kroppsperiod just nu, så enkelt är det. Sorgligt, men sant. Jag hatar min kropp, tänker på hur äcklig den är varenda vaken sekund, tänker på hur jag önskar att den var. Känner mig värdelös för att jag inte lyckas skapa den kropp jag vill ha.Och ju mer jag hatar min kropp och mig själv, desto mer sug får jag...
Hur fasiken ska jag lyckas vända denna onda cirkel?
Det borde vara så lätt att gå ner i vikt, men det är så svårt.
Min motivation är som bortblåst, och det gäller inte bara maten, utan allt här i livet. Jag är så trött så trött. Trött på mig själv, trött på detta sjuka ekorrhjul jag aldrig lyckas ta mig ur, trött på allt.
Jag drömde i natt att någon sa till mig att jag borde köra Nutrilett i två veckor, då kommer jag komma igång med viktminskningen och få tillbaka motivationen. Kanske det är sant, kanske det är nåt sånt jag behöver. Eller så behöver jag bara komma ur denna omotiverade period.
Jag blir så arg på mig själv att det är löjligt. Hur jävla svårt ska det vara att sköta maten? Just nu känns det omöjligt, jag bara släpper allt så fort suget kommer. Jag orkar inte kämpa. Men jag måste ju orka, annars kommer det aldrig hända nåt med min äckliga vikt.
Det är inte en bra mat- eller kroppsperiod just nu, så enkelt är det. Sorgligt, men sant. Jag hatar min kropp, tänker på hur äcklig den är varenda vaken sekund, tänker på hur jag önskar att den var. Känner mig värdelös för att jag inte lyckas skapa den kropp jag vill ha.Och ju mer jag hatar min kropp och mig själv, desto mer sug får jag...
Hur fasiken ska jag lyckas vända denna onda cirkel?
söndag 24 februari 2013
Fullfjädrad tant
Förra veckan var katastrof, så även denna vecka. Det här varit kryss i almanackan nästan varje dag (jag gör cirklar på de dagar jag följt "mättande dag", halvcirklar de dagar jag inte följt "mättande dag " till punkt och pricka men inte ätit snask, och kryss på de dagar jag ätit snask).
Nu är jag ärligt talat så trött på snask och onyttigheter att jag inbillar mig att kommande vecka kommer gå mycket bättre. Det enda hinder jag ser är att jag kommer ha pms och då är jag ju hungrig hela tiden, men jag får försöka dämpa hungern med bra grejer.
Det är ju så dumt. Jag vet att jag mår mycket bättre när jag sköter mig, men ändå har de två senaste veckorna varit ett enda stort matkaos. Jag har haft neråtveckor, då tappar jag sugen och orkar inte kämpa. Då skiter jag i allt och orkar inte bry mig.
Jag måste hitta strategier för att ta mig igenom dessa perioder matmässigt, för såna perioder kommer ju tyvärr med jämna mellanrum.
I veckan tog jag mig inte iväg till Iris Hadar de två dagar som var sagda, och det sänkte mig nog ganska mycket.
Iris Hadar är ett ställe som ska hjälpa mig att komma på fötter igen och slutligen ska de hjälpa mig hitta en ny arbetsprövningsplats. Jag ska vara där tisdagar och torsdagar mellan 10 och 13, och hittills har det inte känts så jättebra.
Det började bra, jag fick fylla i lite frågeformulär som ska hjälpa mig att hitta rätt väg ut i arbetslivet, men sen slutade den handledaren som var då och det kom en ny tjej som skulle ta över den positionen. Det har varit ganska rörigt sen dess, hon verkar liksom inte ha någon plan för vad jag ska göra.
Förhoppningsvis blir det bättre med tiden, men senaste veckorna har det mest känts som att jag bara sitter av tiden där utan att ha något vettigt att göra.
I alla fall så var jag ju inte där den här veckan. Varför inte? Den här gången var det inte benet som spökade, nej, den här gången var det hälarna! Herregud, vad är det som händer med mig? Är det när man har fyllt 32 som förfallet börjar? Verkar onekligen vara så för mig..
Jag har haft lite diffust ont i hälarna sen i höstas, men mest när jag har suttit ner och haft benen upplagda framför mig. Det blir ju liksom lite belastning längst bak på hälarna då. Likadant när jag har legat i sängen, jag har fått lägga mig på sidan för att inte känna av hälarna.
När jag vaknade i tisdags hade jag så ont i ena hälen att jag inte kunde gå på den, så det var inte tal om att gå någonstans. Jag läste lite på nätet (så som man gör nuförtiden för att slippa gå till doktorn haha), och det verkar som att det skulle kunna vara att mina trampdynor under hälarna börjar tunnas ut. Det fanns ett namn på det men det har jag ju såklart glömt.
Min lösning på det hela (utifrån råd på nätet) är att jag nu går omkring i mina Ecco-sandaler inomhus, precis som en tant. Och det har faktiskt blivit bättre, så jag får nog svälja min stolthet och börja följa tanters råd.
Är man redan LITE tant som jag är kan man väl lika gärna köra konceptet fullt ut ;)
Och Magnus får stå ut med att ena sandalparet har så torra sulor att de smulor, och jag därför sprider runt massa svarta gummibitar överallt ;)
Jag gick även på bibblan och lånade bl.a. en dvd med stretchövningar och en bok med underrubriken "mat, motion, mindfulness efter 45". Som sagt, det är lika bra att köra fullt ut, i stället för att vara lite smygtant :)
Så nu jävlar ska det stretchas i det här huset. Jag har haft ont i ljumskarna sen i höstas (jag kan inte ha normalt sex för att det gör så ont i ljumskarna när jag bresar på benen!), och kanske lite regelbundna stretchövningar kan få ordning på det.
Som sagt, mitt förfall verkar börja vid 32 års ålder...
Jag och Magnus har börjat pyssla tillsammans, precis som ett riktigt pensionärspar :D
Magnus hittade en bok om luffarslöjd när vi var på bibblan, så flera kvällar har vi suttit vid köksbordet och böjt ståltråd hit och dit. En varsin hängande ljuslykta har det hittills blivit, sneda och vinda, men ändå. Magnus har även gjort en potatissticka (önskan från min sida såklart) och en hängare för utefåglarnas talgbollar. Jag gjorde två halssmycken också. Bilder kanske kommer, vi får se...
Så här har det minsann pysslats hela veckan :)
Vi har också orkat med att hälsa på hästarna och fåren en bit härifrån (inte långt alls), till och med två gånger. Det låter nog inte som att mycket gjorts i det hemmet denna vecka, men med tanke på att jag är inne i en neråt- och tröttperiod så är det väldigt bra gjort.
Man får vara glad för det lilla här i livet :)
Nu är jag ärligt talat så trött på snask och onyttigheter att jag inbillar mig att kommande vecka kommer gå mycket bättre. Det enda hinder jag ser är att jag kommer ha pms och då är jag ju hungrig hela tiden, men jag får försöka dämpa hungern med bra grejer.
Det är ju så dumt. Jag vet att jag mår mycket bättre när jag sköter mig, men ändå har de två senaste veckorna varit ett enda stort matkaos. Jag har haft neråtveckor, då tappar jag sugen och orkar inte kämpa. Då skiter jag i allt och orkar inte bry mig.
Jag måste hitta strategier för att ta mig igenom dessa perioder matmässigt, för såna perioder kommer ju tyvärr med jämna mellanrum.
I veckan tog jag mig inte iväg till Iris Hadar de två dagar som var sagda, och det sänkte mig nog ganska mycket.
Iris Hadar är ett ställe som ska hjälpa mig att komma på fötter igen och slutligen ska de hjälpa mig hitta en ny arbetsprövningsplats. Jag ska vara där tisdagar och torsdagar mellan 10 och 13, och hittills har det inte känts så jättebra.
Det började bra, jag fick fylla i lite frågeformulär som ska hjälpa mig att hitta rätt väg ut i arbetslivet, men sen slutade den handledaren som var då och det kom en ny tjej som skulle ta över den positionen. Det har varit ganska rörigt sen dess, hon verkar liksom inte ha någon plan för vad jag ska göra.
Förhoppningsvis blir det bättre med tiden, men senaste veckorna har det mest känts som att jag bara sitter av tiden där utan att ha något vettigt att göra.
I alla fall så var jag ju inte där den här veckan. Varför inte? Den här gången var det inte benet som spökade, nej, den här gången var det hälarna! Herregud, vad är det som händer med mig? Är det när man har fyllt 32 som förfallet börjar? Verkar onekligen vara så för mig..
Jag har haft lite diffust ont i hälarna sen i höstas, men mest när jag har suttit ner och haft benen upplagda framför mig. Det blir ju liksom lite belastning längst bak på hälarna då. Likadant när jag har legat i sängen, jag har fått lägga mig på sidan för att inte känna av hälarna.
När jag vaknade i tisdags hade jag så ont i ena hälen att jag inte kunde gå på den, så det var inte tal om att gå någonstans. Jag läste lite på nätet (så som man gör nuförtiden för att slippa gå till doktorn haha), och det verkar som att det skulle kunna vara att mina trampdynor under hälarna börjar tunnas ut. Det fanns ett namn på det men det har jag ju såklart glömt.
Min lösning på det hela (utifrån råd på nätet) är att jag nu går omkring i mina Ecco-sandaler inomhus, precis som en tant. Och det har faktiskt blivit bättre, så jag får nog svälja min stolthet och börja följa tanters råd.
Är man redan LITE tant som jag är kan man väl lika gärna köra konceptet fullt ut ;)
Och Magnus får stå ut med att ena sandalparet har så torra sulor att de smulor, och jag därför sprider runt massa svarta gummibitar överallt ;)
Jag gick även på bibblan och lånade bl.a. en dvd med stretchövningar och en bok med underrubriken "mat, motion, mindfulness efter 45". Som sagt, det är lika bra att köra fullt ut, i stället för att vara lite smygtant :)
Så nu jävlar ska det stretchas i det här huset. Jag har haft ont i ljumskarna sen i höstas (jag kan inte ha normalt sex för att det gör så ont i ljumskarna när jag bresar på benen!), och kanske lite regelbundna stretchövningar kan få ordning på det.
Som sagt, mitt förfall verkar börja vid 32 års ålder...
Jag och Magnus har börjat pyssla tillsammans, precis som ett riktigt pensionärspar :D
Magnus hittade en bok om luffarslöjd när vi var på bibblan, så flera kvällar har vi suttit vid köksbordet och böjt ståltråd hit och dit. En varsin hängande ljuslykta har det hittills blivit, sneda och vinda, men ändå. Magnus har även gjort en potatissticka (önskan från min sida såklart) och en hängare för utefåglarnas talgbollar. Jag gjorde två halssmycken också. Bilder kanske kommer, vi får se...
Så här har det minsann pysslats hela veckan :)
Vi har också orkat med att hälsa på hästarna och fåren en bit härifrån (inte långt alls), till och med två gånger. Det låter nog inte som att mycket gjorts i det hemmet denna vecka, men med tanke på att jag är inne i en neråt- och tröttperiod så är det väldigt bra gjort.
Man får vara glad för det lilla här i livet :)
måndag 18 februari 2013
Katastrofvecka
Stackarn hade inte blivit varken duschad eller klippt på görlänge, så nu var det dags. Jag och Magnus bråkade med henne typ en timme igår, och slutresultatet ser ni här ovanför haha Hon ser verkligen helt galen ut, men det brukar se bättre ut när det vuxit ut nån centimeter, då ser man inte varenda saxklipp så tydligt som man gör nu.
Egentligen borde vi köpa en riktig klippmaskin åt henne, en som verkligen är gjord för katter, men ekonomin räcker inte riktigt till, så hon får med jämna mellanrum se ut så här. Det värsta är väl grannarna som kanske ser henne sitta i fönstret och tror att hon är sjuk eller vanvårdad, måtte de förstå att det är hennes ovilja till borstning som gör att hon ibland ser lite tokig ut.
Förra veckan var matmässigt en katastrof. Jag gick ju omkring och var hungrig precis hela tiden, så allt sket sig. Torsdag kväll gjorde jag kladdkaka, tänkte att det ju minsann borde komma åt hungern (fast jag kommer inte ihåg om det gjorde det). Fredag kväll åt jag chips och på dagen hade jag ätit en krokanttårtbit när jag och Fröken Anka var på Ikea.
Lördag var ju fri matdag, så då gjorde vi en kantarell- och ruccolapaj, och till efterrätt blev det hemmagjord glass.
Fröken Anka var här hela dagen då och det var hon som hade glassreceptet. Man vispar 5 dl grädde, rör i en burk kondenserad mjölk och sen är det bara att blanda i det man vill ha som smaksättning (om man inte vill ha utan smak) och sen är det bara in i frysen med den i 5 timmar. Vi hade i krossade jordnötter och nougatsås, görgott var det.
Söndag åt jag och Magnus upp pajen och glassen som var kvar, plus att jag klämde i mig de resterande chipsen från dagen innan.
Så det var helt enkelt en katastrofal vecka. Men, det är bara till att kliva upp på hästen igen och komma tillbaka som om inget hänt. Jag känner mig faktiskt inte vidare arg på mig själv för förra veckan. Det blev tokigt, det funkade inte riktigt, och det är inget jag kan göra åt det nu.
onsdag 13 februari 2013
Jag är faktiskt snäll mot mig själv :)
Den här veckan har matmässigt inte varit vidare rolig. Jag har igår och idag varit hungrig typ hela tiden. Jag vet inte varför jag är hungrig och det gör allt så mycket svårare. Om man ska utkämpa en strid går det mycket lättare om man vet vem/vad fienden är. Nu vet jag inte det.
Kanske det är lågt blodsocker (lätt att kolla med en blodsockermätare), kanske det är kroppen som TROR att jag har lågt blodsocker trots att jag egentligen ligger normalt (om man svängt mycket i blodsockret en längre tid kan kroppen alarmera för lågt blodsocker även om man ligger normalt). Kanske det är hormoner - ägglossning eller mens (relativt lätt att kolla genom att slänga ett öga på p-pillerkartan).
Kanske jag har ätit för lite, kanske jag har ätit fel saker, kanske jag faktiskt ÄR hungrig på riktigt av någon anledning som för mig är oklar.
Vad det än är så är det jävligt jobbigt. Jag försöker äta både lunch och middag, för att minimera risken för hunger, men det verkar inte funka.
Förra veckan gick ju kanonbra, varför kan det inte göra det även denna vecka?
I lördags festade jag till med tacopaj och sen kladdkaka med vit chokladglasyr på. Pajen var skitgod, kladdkakan alldeles för söt och sliskig. Fröken Anka och Magnus tyckte dock att den var görgod, så jag gjorde den ju inte helt i onödan ;)
Jag insåg i lördags att jag nog ska skita i sötsaker som lördagssnask. Det är inte det jag är ute efter. Det jag verkar vara ute efter är fett och salt, så det får bli chips eller nåt sånt hädanefter. Meningslöst att festa till med nåt man ändå egentligen inte tycker är så gott.
I söndags blev det också snask eftersom vi gick på bio och såg Hobbit.
Shit, vilken grej att se en film i 3D (High Frame Rate)! Nu vill jag gå på bio fler gånger och se massa roliga filmer!
Jag har alltid tyckt det varit överskattat att gå på bio förut, jag har bara blivit rastlös (som jag blir vilken situation jag än befinner mig i) och undrat när filmen ska ta slut. Men nu satt jag utan problem de nästan 3 timmar som filmen varade. Big moment för mig :D
I måndags åt jag slentrianmässigt upp det snask som var kvar, jag var inte ens särskilt sugen, bara hungrig. Och i tisdags gjorde jag popcorn till kvällen eftersom jag även då var hungrig.
Herregud, vilken katastrofvecka.
Men jag har märkt att jag inte alls är lika hård mot mig själv som jag alltid varit förut. Jag har haft alldeles för många år med piskan när det gäller mat, så nu tar jag det lite som det kommer. Jag får inte ångest om jag inte följer "programmet" till punkt och pricka. Det får ta den tid det tar, och en dag hit eller dit spelar inte så stor roll. Det är ju i det långa loppet jag vill gå ner i vikt, och det får helt enkelt ta månader om det är det som funkar bäst för mig.
Om jag straffar mig själv med hårda ord varje dag jag inte sköter mig helt felfritt så mår jag bara dåligt, och då blir allt bara värre.
Kan det vara så att jag just nu faktiskt är ganska snäll mot mig själv?! :)
Nu ska jag gå och äta mina rivna morötter och ta en titt på p-pillerkartan. Kanske jag kan bli lite klokare av det...
Kanske det är lågt blodsocker (lätt att kolla med en blodsockermätare), kanske det är kroppen som TROR att jag har lågt blodsocker trots att jag egentligen ligger normalt (om man svängt mycket i blodsockret en längre tid kan kroppen alarmera för lågt blodsocker även om man ligger normalt). Kanske det är hormoner - ägglossning eller mens (relativt lätt att kolla genom att slänga ett öga på p-pillerkartan).
Kanske jag har ätit för lite, kanske jag har ätit fel saker, kanske jag faktiskt ÄR hungrig på riktigt av någon anledning som för mig är oklar.
Vad det än är så är det jävligt jobbigt. Jag försöker äta både lunch och middag, för att minimera risken för hunger, men det verkar inte funka.
Förra veckan gick ju kanonbra, varför kan det inte göra det även denna vecka?
I lördags festade jag till med tacopaj och sen kladdkaka med vit chokladglasyr på. Pajen var skitgod, kladdkakan alldeles för söt och sliskig. Fröken Anka och Magnus tyckte dock att den var görgod, så jag gjorde den ju inte helt i onödan ;)
Jag insåg i lördags att jag nog ska skita i sötsaker som lördagssnask. Det är inte det jag är ute efter. Det jag verkar vara ute efter är fett och salt, så det får bli chips eller nåt sånt hädanefter. Meningslöst att festa till med nåt man ändå egentligen inte tycker är så gott.
I söndags blev det också snask eftersom vi gick på bio och såg Hobbit.
Shit, vilken grej att se en film i 3D (High Frame Rate)! Nu vill jag gå på bio fler gånger och se massa roliga filmer!
Jag har alltid tyckt det varit överskattat att gå på bio förut, jag har bara blivit rastlös (som jag blir vilken situation jag än befinner mig i) och undrat när filmen ska ta slut. Men nu satt jag utan problem de nästan 3 timmar som filmen varade. Big moment för mig :D
I måndags åt jag slentrianmässigt upp det snask som var kvar, jag var inte ens särskilt sugen, bara hungrig. Och i tisdags gjorde jag popcorn till kvällen eftersom jag även då var hungrig.
Herregud, vilken katastrofvecka.
Men jag har märkt att jag inte alls är lika hård mot mig själv som jag alltid varit förut. Jag har haft alldeles för många år med piskan när det gäller mat, så nu tar jag det lite som det kommer. Jag får inte ångest om jag inte följer "programmet" till punkt och pricka. Det får ta den tid det tar, och en dag hit eller dit spelar inte så stor roll. Det är ju i det långa loppet jag vill gå ner i vikt, och det får helt enkelt ta månader om det är det som funkar bäst för mig.
Om jag straffar mig själv med hårda ord varje dag jag inte sköter mig helt felfritt så mår jag bara dåligt, och då blir allt bara värre.
Kan det vara så att jag just nu faktiskt är ganska snäll mot mig själv?! :)
Nu ska jag gå och äta mina rivna morötter och ta en titt på p-pillerkartan. Kanske jag kan bli lite klokare av det...
torsdag 7 februari 2013
Matrapport
Matrapport: Gårdagen gick bra, trots att Magnus bakade havrekakor som han mumsade i sig på kvällen, eftersom han "var sugen på nåt sött till filmen". Jag kan lova att jag var görsugen på att smaka kakorna, men jag ville inte sabba för mig själv, så jag stålsatte mig och avstod. Åt i stället en äcklig fruktsallad från kvällen innan (varför glömmer jag alltid bort att jag inte tycker om fruktsallad?).
Idag har också gått bra, inga större problem. Nu är det bara morgondagen kvar, sen är det helg och då får jag äta vad jag vill :D
Idag har också gått bra, inga större problem. Nu är det bara morgondagen kvar, sen är det helg och då får jag äta vad jag vill :D
onsdag 6 februari 2013
Matkamp och sur Busan
Nu har jag inte skrivit på jättelänge igen, men men, det är så jag funkar.
Jag har gett mig in i en kamp med maten, precis som jag tänkte. Jag vägde mig när jag kom hem efter jul och höll på att trilla av vågen när jag såg siffrorna den visade.
Efter mycket funderande bestämde jag mig för att köra Viktväktarna, fast bara deras "mättande dag".
De har en lång lista på mat som går under konceptet "mättande mat", och om man bara äter den maten, tills man blir mätt, så behöver man inte räkna points och hålla på. Passar mig perfekt. Min ätstörning får inte vatten på kvarn, utan det blir mer som riktlinjer för vad som är bra att äta, vad som håller en mätt.
Jag har väl hållt på i typ en månad, men det har gått lite si så där. Det går ungefär fem dagar, sen börjar det bli töligt, och jag lessnar och fuskar.
Nu är jag inne på en ny vecka, och känner mig som vanligt motiverad. Det går ganska lätt helt enkelt. Men det är bara dag 3 på denna vecka, så vi ska väl inte ropa hej förrän vi kommit över bäcken. Trots att jag fuskat har jag i alla fall gått ner 2 kilo, och det är väl alltid nåt.
Jag funderar på om jag skulle ta och tvinga mig själv att skriva en liten matrapport här varje kväll. Helt enkelt skriva hur det gått under dagen, kanske jag känner lite mer press på mig då att fixa det. Kanske jag blir lite mer motiverad då, om jag varje dag måste erkänna för mig själv om jag fuskat eller hållt mig till planen...
Måste bara lägga upp en bild på världens goaste tjej också. Sockertopp är en riktig knäkatt som så fort man sätter sig ner kommer och lägger sig i knät på en. Att gosa är det bästa hon vet, och det visar väl den här bilden ganska tydligt. Jag får be om ursäkt för bildkvalitén, bilden är tagen med min surfplatta.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)