Förra veckan var katastrof, så även denna vecka. Det här varit kryss i almanackan nästan varje dag (jag gör cirklar på de dagar jag följt "mättande dag", halvcirklar de dagar jag inte följt "mättande dag " till punkt och pricka men inte ätit snask, och kryss på de dagar jag ätit snask).
Nu är jag ärligt talat så trött på snask och onyttigheter att jag inbillar mig att kommande vecka kommer gå mycket bättre. Det enda hinder jag ser är att jag kommer ha pms och då är jag ju hungrig hela tiden, men jag får försöka dämpa hungern med bra grejer.
Det är ju så dumt. Jag vet att jag mår mycket bättre när jag sköter mig, men ändå har de två senaste veckorna varit ett enda stort matkaos. Jag har haft neråtveckor, då tappar jag sugen och orkar inte kämpa. Då skiter jag i allt och orkar inte bry mig.
Jag måste hitta strategier för att ta mig igenom dessa perioder matmässigt, för såna perioder kommer ju tyvärr med jämna mellanrum.
I veckan tog jag mig inte iväg till Iris Hadar de två dagar som var sagda, och det sänkte mig nog ganska mycket.
Iris Hadar är ett ställe som ska hjälpa mig att komma på fötter igen och slutligen ska de hjälpa mig hitta en ny arbetsprövningsplats. Jag ska vara där tisdagar och torsdagar mellan 10 och 13, och hittills har det inte känts så jättebra.
Det började bra, jag fick fylla i lite frågeformulär som ska hjälpa mig att hitta rätt väg ut i arbetslivet, men sen slutade den handledaren som var då och det kom en ny tjej som skulle ta över den positionen. Det har varit ganska rörigt sen dess, hon verkar liksom inte ha någon plan för vad jag ska göra.
Förhoppningsvis blir det bättre med tiden, men senaste veckorna har det mest känts som att jag bara sitter av tiden där utan att ha något vettigt att göra.
I alla fall så var jag ju inte där den här veckan. Varför inte? Den här gången var det inte benet som spökade, nej, den här gången var det hälarna! Herregud, vad är det som händer med mig? Är det när man har fyllt 32 som förfallet börjar? Verkar onekligen vara så för mig..
Jag har haft lite diffust ont i hälarna sen i höstas, men mest när jag har suttit ner och haft benen upplagda framför mig. Det blir ju liksom lite belastning längst bak på hälarna då. Likadant när jag har legat i sängen, jag har fått lägga mig på sidan för att inte känna av hälarna.
När jag vaknade i tisdags hade jag så ont i ena hälen att jag inte kunde gå på den, så det var inte tal om att gå någonstans. Jag läste lite på nätet (så som man gör nuförtiden för att slippa gå till doktorn haha), och det verkar som att det skulle kunna vara att mina trampdynor under hälarna börjar tunnas ut. Det fanns ett namn på det men det har jag ju såklart glömt.
Min lösning på det hela (utifrån råd på nätet) är att jag nu går omkring i mina Ecco-sandaler inomhus, precis som en tant. Och det har faktiskt blivit bättre, så jag får nog svälja min stolthet och börja följa tanters råd.
Är man redan LITE tant som jag är kan man väl lika gärna köra konceptet fullt ut ;)
Och Magnus får stå ut med att ena sandalparet har så torra sulor att de smulor, och jag därför sprider runt massa svarta gummibitar överallt ;)
Jag gick även på bibblan och lånade bl.a. en dvd med stretchövningar och en bok med underrubriken "mat, motion, mindfulness efter 45". Som sagt, det är lika bra att köra fullt ut, i stället för att vara lite smygtant :)
Så nu jävlar ska det stretchas i det här huset. Jag har haft ont i ljumskarna sen i höstas (jag kan inte ha normalt sex för att det gör så ont i ljumskarna när jag bresar på benen!), och kanske lite regelbundna stretchövningar kan få ordning på det.
Som sagt, mitt förfall verkar börja vid 32 års ålder...
Jag och Magnus har börjat pyssla tillsammans, precis som ett riktigt pensionärspar :D
Magnus hittade en bok om luffarslöjd när vi var på bibblan, så flera kvällar har vi suttit vid köksbordet och böjt ståltråd hit och dit. En varsin hängande ljuslykta har det hittills blivit, sneda och vinda, men ändå. Magnus har även gjort en potatissticka (önskan från min sida såklart) och en hängare för utefåglarnas talgbollar. Jag gjorde två halssmycken också. Bilder kanske kommer, vi får se...
Så här har det minsann pysslats hela veckan :)
Vi har också orkat med att hälsa på hästarna och fåren en bit härifrån (inte långt alls), till och med två gånger. Det låter nog inte som att mycket gjorts i det hemmet denna vecka, men med tanke på att jag är inne i en neråt- och tröttperiod så är det väldigt bra gjort.
Man får vara glad för det lilla här i livet :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar